Könsmaktsordningen är inte den enda maktstrukturen.

På en inlägg jag skrev för ett tag sedan apropå folks positiva fördomar rörande bögar fick jag följande kommentar:

Även om bögar möts av olika fördomar, både positiva och negativa, så är de ändå män = överordnade i samhället.

Jag måste säga att det tycker att det är jättetråkigt att detta påpekas när jag skriver om något negativt som bögar utsätts för. På samma sätt som jag tycker illa om att folk måste påpeka alla sätt män far illa på så fort man skriver om hur kvinnor far illa så tycker jag inte heller att man ska ta upp kvinnor problem så fort man tar upp problem specifika för män.

Jag vill även påpeka att det finns en massa olika maktstrukturer i samhället och att man inte automatiskt är priviligerad bara för att man tillhör en priviligerad grupp. Till exempel en mörkhyad homosexuell man från underklassen står nog för det mesta lägre i kurs än en vit heterosexuell kvinna och överklassen. Det finns en massa män som är mindre priviligerade än vad jag är på grund av att jag tillhör en massa andra samhällsgrupper förutom just ”kvinnor”.

Även om man har ett fokus på könsmaktsordningen så måste man inse att det inte är den enda maktstrukturen som finns, utan att vi styrs av en massa andra strukturer också. Även om man själv inte resonerar kring just dem så borde man vara medveten om det och inte förringa en grupps problem bara för att de samtidigt råkar tillhöra en annan priviligerad grupp.

Politik är ingen lek.

Allvarligt talat så tycker jag att det säger en hel del om vårat medieklimat när Birro anser sig ha utrymme för att kandidera som partiledare, men tydligen inte är tillräckligt seriös med förslaget för att våga riskera sitt jobb eller ens ta sig tiden att kolla upp en eventuell intressekonflikt innan. Att vara partiledare är ju liksom inget man gör på fritiden, det är ett väldigt hårt jobb som kräver extremt mycket arbete.

Att man på något sätt anser sig vara kvalificerad som partiledare utan att ens vara aktiv inom partiet tycker jag faktiskt är direkt hånfullt. Även om Kd inte faller mig i smaken personligen så är det ett seriöst parti och bör tas på allvar. Detta är ett utslag av övertro till sig själv och ett tecken på att vissa borde ta och släppa luften ur sitt ego, det visar också på en viss syn på politik som jag tycker är väldigt oseriös och osympatisk.

Birro är ju som känt en idiot och som tur är har detta inte tagits på allvar från något håll. Men det säger ändå något om synen på politik när det tas så otroligt lättvindigt att kandidera som ledare för ett av våra åtta riksdagspartier. Politik är ingen lek. Eller det bör i alla fall inte vara det, även om de flesta som sysslar med det för tillfället mest leker runt.

Det kommer inte att gå att trycka ner hur länge som helst.

Jag har så himla himla svårt att tycka att man ska gripa personer för att de ockuperar ett körfält i en protest mot något. Jag kan bara inte se det som ett brott. Det är civil olydnad och det är inget jag tycker ska vara olagligt. Men det är klart att det är enklare att bara tillfångata folk istället för att försöka göra något åt deras missnöje.

Men jag tänker såhär, att det kommer inte gå att trycka ner detta missnöje hur länge som helst. Även om det kan vara missriktat och klumpigt genomfört så tyder det på ett jävligt stort missnöje med rådande system, och dessutom en rörelse åt vänsterkanten, vilket jag ser som himla positivt i dagens läge.

Även om jag tycker att det är tråkigt att det ska behöva gå såhär långt så är jag upprymd över att folk inte bara låter sig sättas på. Även om många av de här personerna säkert är oreflekterande idioter så gör de i alla fall något.

Uppväxten formar oss alla, så varför måste det ständigt påpekas?

En sak som förundrar mig är när människor vill förklara olika sexuella böjelser med att man har varit med om diverse saker under sin uppväxt. För mig är det inget konstigt med att uppväxten formar ens sexualitet, jag ser det som en självklarhet. Uppväxten formar dock precis allt i våra personer så jag förstår inte varför det är så viktigt att påpeka.

Dessutom: om det nu är så att människor är till exempel homosexuella för att de varit med om något jobbigt i barndomen, vad är problemet? Det gör ju inte läggningen i sig mindre legitim eller ”naturlig” för den som har den. Väldigt ofta övergår sökandet efter förklaringar till att bli ett slags sjukdomsförklarande. Man tänker att folk inte har den läggningen ”på riktigt” eftersom hen inte hade varit så om det inte var för vissa omständigheter.

Ingen hade varit de personer de är om det inte var för deras uppväxt, så varför är det så viktigt att påpeka när det kommer till sexuella avvikelser? Jag ska börja säga till folk som är hetero att de inte hade varit hetero om det inte var för att de växte upp i kärnfamiljer.