Kvinnor ska ta saker med värdighet så män ska slippa känna ansvar.

Jag tänker på den här iden om att en som kvinna ska ”komma över” relationer med män där en blivit skadad för att det på något sätt skulle innebära att en ”vunnit” eller i alla fall hade någon slags ”värdighet” i det hela. Män ska kunna göra lite vad de vill, men det är upp till kvinnan att ta det på ett bra sätt för att inte solka ner.

Just detta att det är kvinnors ansvar att upprätthålla en illusion av ”värdighet” i en djupt ovärdig situation är ett exempel på kvinnoförtryck. Även om en blivit behandlad som skit så ska en liksom ta det på ett bra sätt, acceptera det som inträffat och så vidare och inte besvära omvärlden och framförallt inte mannen som behandlat en illa med det.

Det handlar också om att det finns en skam i att ha blivit dåligt behandlad, speciellt som kvinna i en relation. Eftersom män har ett tolkningsföreträde i detta samhälle så ifrågasätts ofta kvinnans tolkning a förloppet, antingen för att vara osann eller för att det skulle kunna vara så att hon helt enkelt hade gjort dig förtjänt av det hela. Detta gör att det blir svårt att prata om de här sakerna. Samtidigt tror jag att det är viktigt att göra det, det är en slags erfarenhetsdelande som kan vara väldigt kraftfullt.

Hela den här grejen handlar om att skydda män från att besväras av eller få insikt om vad de har gjort mot kvinnan. Om kvinnan känner sig dåligt behandlad ska hon hantera detta på egen hand. Hon får inte prata för mycket om det, hon får inte smutsa ner hand rykte, hon får inte på något vi besvära honom med det. Om hon gör det handlar det om att hon är hysterisk och inte kan släppa taget.

kommaöverJag är glad att jag varit ”ovärdig” i mina relationsproblem eller uppbrott. Jag har krälat, jag har varit förbannad och jag har visat det både för personen ifråga och för omvärlden. Det har varit en viktig del i processen för mig. Att lägga skulden där den hör hemma, att stå för att jag anser att det jag har blivit utsatt för varit fel och att jag tycker att det är något som bör sägas.

Det kan vara viktigt att löpa linan ut när det kommer till sånt här. Att inte gå omkring och hålla inne en massa för att upprätthålla sin egen eller någon annans ”heder”. På vems bekostnad sker sånt, och vem tjänar på det? Det är kvinnan som måste internalisera konflikten och känna skuld och skam istället för att leva ut den.

Mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män.

Jag hamnade i en diskussion om det här med mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män. Det finns ju en idé om att män ofta inte vågar anmäla eftersom de tycker att det är skamfullt att ha blivit slagen av en kvinna. Denna tanke dryftas ofta när mäns våldsamhet tas upp.

Det finns omfattande statistik som pekar på att kvinnor är mycket mer våldsutsatta i nära relationer än män. Det finns också forskning som visar på att män i högre grad inleder våld och att deras våld har en mer kontrollerande karaktär. För kvinnor innebär våld en förlust av kontroll, medan män gärna använder våld som ett sätt att kontrollera sin omgivning och att ”lösa” problem. Det finns däremot ingen forskning som tyder på att det skulle finnas ett särskilt stort mörkertal när det gäller män.

Givetvis är mörkertalet stort generellt när det kommer till våld i nära relationer, eftersom det är skamfullt att bli utsatt för våld i en nära relation, men att det skulle finnas någon specifik könad faktor som gör att män mer sällan anmäler saknas det stöd för. En kan såklart fortsätta spekulera, men en ska veta att dessa spekulationer är just spekulationer. Vad som däremot inte är spekulationer utan något det finns gott vetenskapligt stöd för är att kvinnor är mer våldsutsatta i nära relationer och att män är det som utför den absoluta parparten av våldet.

En hör diverse skräckexempel från när människor utgått från att män varit förövare när de i själva verket varit offer. Jag tänker att det inte är så konstigt eftersom män i merparten av alla fall är just förövare. Att vara ”fördomsfri” i dessa frågor är närmast korkat, då det är ”fördomar” med väldigt mycket underlag. När en pratar om att folk kan hamna i kläm på grund av detta bör en också ta hänsyn till vilka som skulle hamna i kläm annars. Vad skulle hända om polisen vid varje ”lägenhetsbråk” kom in och ba ”det är aldrig ens fel att två träter, vem är det som är offret här egentligen?” trots att vi VET att det i merparten av alla fall är mannen som är förövaren.

Anledningen till att det finns så många kvinnojourer är för att kvinnor har insett att mäns våld utgör ett hot mot vår säkerhet och att vi i stort är rättslösa i denna fråga. Det vill säga att det inte finns något skydd från samhället att förlita sig på. Kvinnor har insett att om något ska göras åt detta får vi göra det själva. Kvinnojourer var inget som gavs oss från ovan, det är ett tungt arbete som kvinnor drivit och fortfarande driver ideellt. Även om det nu finns ett visst ekonomiskt stöd till denna verksamhet så utgör det inte någon grund. Helt enkelt: denna verksamhet är sprungen ur en mycket konkret och påtaglig verklighet där kvinnor riskerar att utsättas för våld.

Den man som känner att det finns ett behov av en mansjour kan ju gott starta en, men detta görs i ganska liten utsträckning helt enkelt eftersom behovet saknas. Män som grupp är inte utsatta i egenskap av sitt kön. Individuella män kan utsättas, men de är inte utsatta för att de är män. Därför blir konceptet ”mansjour” meningslöst, eftersom det inte bygger på en gemensam erfarenhet av att vara utsatt för strukturellt våld i egenskap av man, och i synnerhet inte från kvinnor.

Det stör mig att människor som annars älskar ”vetenskap” och ”statistik” så lätt avfärdar den när den visar på att män är betydligt mycket mer benägna att använda våld än kvinnor. Samma människor som gladeligen omfamnar högst bristfälliga studier som visar på minimala skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor, och extrapolerar fritt utifrån detta. Hur kan det komma sig? Kanske kan det vara så att folk väljer sin inställning till vetenskap efter vad som passar deras agenda för tillfället?

För den som undrar över källor till detta inlägg så läser jag en kurs i kvinnofridskunskap nu, där vi har läst en rapport från SKL som heter Mäns våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt, samt en bok som heter Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar.

Vem bryr sig om mäns dumma åsikter?

En man säger något oerhört dumt och oinformerat om feminism och alla reagerar genom att förfäras, håna honom och så vidare. Och jag blir så trött. Så trött på hur det i detta samhälle inbringar en massa uppmärksamhet när någon säger något urbota korkat som inte tillför någonting av värde till någon form av feministisk diskussion, och trött på hur vi lägger tid på att säga emot uppenbara dumheter som att ”feminismen har gått för långt” istället för att utveckla teorier och praktiker. Hur vi alltid sätts i en position där vi ska reagera på det ena och det andra, när det i själva verket är vi som borde sätta agendan.

Jag har ett förslag; när män säger uppenbart korkade saker, som att feminismen har gått för långt när vi är väldigt långt ifrån att ens vara jämställda, så kan vi väl helt enkelt bara skita i det? Jag menar, vem bryr sig egentligen om vad män tycker om feminism? Givetvis kommer de ogilla en rörelse som går ut på att ta ifrån män mycket av den makt och de resurser de har i egenskap av sitt kön.

Jag tänker såhär: män är inte feminismens revolutionära subjekt. Män har inget intresse i att vi ska uppnå jämställdhet, helt enkelt eftersom män tjänar på ojämställdheten. Och ja, detta gäller alla män. Alla män får privilegier och makt över kvinnor i kraft av sitt kön. Oavsett om män har bra eller dåliga åsikter om feminism så är de inte feminismens revolutionära subjekt och kan omöjligt vara centrum i någon slags feministisk kamp. Därför ska det inte stå i fokus vad män tycker och tänker om feminism. Detta gäller även män som har en bra feministisk analys. Det är såklart bra att de har det, men det ska inte ställas i fokus för feministiska praktiker.

krävaplats

Därför är det helt enkelt inte så jävla relevant vad en man tycker eller inte tycker om feminism. Det är liksom inte deras kamp, och det kommer inte vara det även om de har Jättesmarta Åsikter om saker och ting. Män kan ha en oerhört stor insikt i hur patriarkatet fungerar, men de är fortfarande inte i position att kämpa emot det på samma sätt som kvinnor.

Jag tänker att det är bättre om kvinnor kör sitt eget race och skiter i vad män tycker och inte tycker. Män är ju dels helt hjälplösa utan kvinnor, dels är de ängsliga töntar som mest bara anpassar sig efter rådande strukturer. Om män märker att kvinnor inte bryr sig om dem så kommer de att anpassa sig. Och om de inte gör det är det inget större problem, eftersom kvinnor klarar sig utmärkt utan män. Alla blir glada (ja, utom männen då, men vem bryr sig).

Varför straffar jag mig själv?

varförstraffarjagmigsjälvJag har tänkt en del på det här med självbestraffning, i synnerhet i relationer. Att förneka sig själv saker en begär, eller att förneka sig rätten att ens begära.

En avgörande grej för mig i de relationer jag har haft har varit att jag inte vågat drömma om något bättre. När jag har varit i utsugande relationer så har jag liksom tänkt att det är vad jag förtjänar, och framförallt att det är det bästa jag kommer kunna få. När det dyker upp något bättre som verkar som ett reellt alternativ så förnekar jag mig det, helt enkelt för att jag inte vågar.

Det gör ont att definiera sina behov och det är läskigt. Det är läskigt för så fort en har definierat sina begär och behov så blir en medveten om när de förnekas en. Att ställa in sina drömmar på saker och ting som en ändå tänker sig att en kan få gör att denna besvikelse inte uppstår.

Något av det viktigaste feminismen har gjort för mig är att ge mig kraft och styrka att våga tänka tanken att en annan tillvaro är möjlig, och våga begära just denna tillvaro. Jag tänker att detta är något som generellt förvägrats mig som kvinna. Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män, de ska anpassa sig efter mäns vilja för att locka en man till att fylla deras liv med mening.

När jag var i relationer med män så var jag mycket medveten om att dessa relationer skadade mig och hur. Jag tror att en avgörande faktor till att jag inte tog steget och lämnade dessa relationer var att jag helt enkelt inte trodde att jag kunde få något annat, något bättre. Jag insåg att det jag hade i dessa relationer inte var något värt, men jag var nog rädd att ta ansvar för min egen existens och mina misslyckanden.

På ett sätt är kvinnorollen ganska bekväm – att vara förpassad till att vara ett bihang till mannen och att kräla i återupprepning och upprätthållande är utmattande och tråkigt, men det är också förutsägbart och tryggt. När en har lärt sig att detta är ens lott i livet så är det lätt att fastna där istället för att försöka ta sig ut.

Att ha någon slags frihet att själv bestämma över sitt eget liv och att leva för sig själv är skrämmande, speciellt då denna ”frihet” ofta är väldigt kringskuren i praktiken. Jag tror att jag själv har valt att stanna kvar i destruktiva och ofria situationer just på grund av denna rädslan. Jag har varit rädd för att fucka upp, för att ta chanser och misslyckas. För att formulera begär som jag inte kan få tillgodosedda. För att över huvud taget hoppas på något bättre och bli besviken.

Och därför är det så jävla skrämmande att försöka ha relationer där en inte blir uttråkad och utsugen. Att begära någon form av ömsesidighet. Tänk om det inte går. I så fall kommer det inte att gå att förtränga insikten om hur oduglig den nuvarande situationen är. I så fall kommer det inte finnas något annat alternativ än att fortsätta sträva och bli besviken, eller att resignera och förbittras.

Internaliserat kvinnohat.

Det blir tydligt när jag försöker ha en någorlunda rimlig relation med någon vilka enorma mängder kvinnohat jag har internaliserat. Jag känner djup skam över så många relationsbeteenden som jag sett som ”kvinnliga”. Till exempel; att ta mycket ansvar och ”gå upp” i relationen, vilket jag förknippar med att vara osjälvständig, beroende och att gå in i en klassisk kvinnoroll där en ger en massa. Att vara ”svag” och typ gråta eller behöva stöd och/eller närhet.

Detta är barriärer jag måste övervinna för att kunna leva i nära relationer med andra, och det är verkligen inte enkelt. Det är liksom en skam som sitter så oerhört jävla djupt och har format hela min självbild. Det gör det svårt att ha något slags rimligt förhållningssätt till de här grejerna. Det är ju inte alltid positiva beteendemönster det rör sig om, men om en går omkring och är uppfylld av skuld inför något så går det liksom inte att arbeta med på ett konstruktivt sätt.

Samtidigt ger motsatta beteenden mig en känsla av skuld, eftersom jag ändå tänker att det är min ”plats” att göra på det sätt jag lärt mig. Det har varit min plats, men det har varit en plats som är lägre. Och det är ju så kvinnor behandlas i samhället i stort; de har en plats som på sätt och vis upp upphöjd, samtidigt som den ständigt nedvärderas. Det är liksom en viktig del av samhällsbygget, men det är ändå lägre och skapat för den som har mindre individuellt att bidra med. Det är skapat för den som är dömd att kräla i återupprepning och upprätthållande.

Det ultimata vore ju att kunna ha plats för båda två. Att ha plats för att både bry sig om andra och bejaka de förmågorna men också att vara en individ och att få omsorg. Det är dock en balansgång som inte faller sig naturlig. Jag känner hela tiden att jag måste göra olika saker, visa omsorg och så vidare, för att ha något slags existensberättigande i en relation. Samtidigt känner jag skam för att ju uppfattar detta som min ”plats”. Helt enkelt; jag uppfattar att detta är min ”plats” eftersom jag är kvinna, samtidigt som jag skäms över att jag är kvinna och därmed förvisad till den här platsen. Jag känner skam inför hela min existens.

Varför kan jag inte bara…

201502021016-2Hittade lite dagboksanteckningar från mina första erfarenheter med män för ett tag sedan. Det var väldigt mycket ”varför kan jag inte bara…”. Jag hatade mig själv så djupt för att jag inte var oberörd och oberoende som jag uppfattade dem.

Att förstå varför jag inte bara kunde var en av de första och viktigaste feministiska insikterna jag hade. Det fyllde mig med så mycket styrka att förstå att det handlar om dynamik, om över- och underordning och om makt. Att det inte bara var en fråga om hur jag ”var”, utan om hur jag skapades i relation till dem. Om hur de skapade mig, om hur de satte mig i en position där jag inte hade så mycket val.

Femininitetshat.

Det finns ett begrepp som dykt upp en del på sista tiden, nämligen ”femininitetshat”.

Jag tycker absolut att det finns en mening med att diskutera hur sånt som förknippas med kvinnor och ”klassisk” kvinnlighet föraktas. Det är intressant att se hur det som i patriarkatet ständigt åläggs kvinnor (såsom smink, inredning, vissa kläder, handarbete och så vidare) också ses ner på just för att det förknippas med kvinnor. Att även de kvinnor som gör allt för att anpassa sig blir nedtryckta på grund av detta.

Däremot har jag problem med en användning av ordet som en slags ersättare till ”kvinnohat”, som jag har sett i vissa sammanhang. Problemet med detta är att det helt exkluderar alla de kvinnor som inte iklär sig kvinnligt kodade attribut men fortfarande utsätts.

Om jag ikläder mig feminint kodade attribut så är det såklart annorlunda än om någon som uppfattas som man gör det. Effekten för mig skulle troligen vara att jag bli accepterad i högre grad, samtidigt som jag såklart skulle utsättas för samma kvinnohat som jag blir nu. Kvinnohatet jag utsätts för försvinner ju inte för att jag iklär mig manligt kodade attribut, snarare tar det sig en annan form.

Jag anser att ”kärnan” i kvinnohatet är att människor anser sig ha rätt till min kropp, att de har rätt att kommentera min kropp och så vidare. Att ramarna för vad jag får göra med min kropp är väldigt snäva. Detta drabbar mig oavsett vilka attribut jag iklär mig. Jag kan anpassa mig mer eller mindre efter detta, men ramarna består. Det finns inget sätt för mig att framträda på som befriar mig från detta. Även om jag ”passar in” så kommer män anse sig ha rätt till min kropp. Det är liksom det det innebär att ”passa in” som kvinna. Att vara kvinna i detta samhälle är att utsättas för förtyck, är att anses vara ett objekt för mäns njutning. Det en kan uppnå genom att ”passa in” är att anses vara ett dugligt sådant objekt för njutning.

Ett annat problem jag har med begreppet är att det insinuerar att de män som anammar ”feminina” uttryck skulle bli drabbade av samma sorts hat som jag. Att män som närmar sig femininitet kan straffas för detta är ju ingen hemlighet, däremot är det absolut inte på samma premisser. Det kan även hända att män som anammar femininitet på ”rätt” sätt får fördelar på grund av detta. Och framförallt; mannen kan ju ta av sig dessa attribut och fortsätta vara man, med all makt och alla privilegier detta medför.

Att användas som rekvisita.

Jag tänker på kvinnokroppen som rekvisita och spänningsskapare.

En sak som jag hör i många sammanhang, speciellt nördsammanhang, är att objektifiering av kvinnor i tv-serier, spel eller whatever är okej eftersom det minsann är menat att skildra någonting dåligt. Eller kanske konst där objektifieringen av kvinnokroppen ”kritiseras” just genom att objektifiera en kvinnokropp.

Jag funderar på vad det gör med en att se kroppar porträtteras på det här sättet.

Jag tänker specifikt på tv-serien Dexter där det nästan alltid är så att skurken är en seriemördare som dödar kvinnor på olika perversa sätt. Sedan kommer Dexter som är den Goda Mannen och röjer upp. De befinner sig också på olika strippklubbar ganska ofta, eftersom det är i den miljön diverse skurkar brukar hålla hus. Männen porträtteras med hjälp av kvinnor. De ”goda” männen har ”bra” relationer med kvinnor, och i de fall de inte har det är den en fråga om enskilda överträdelser. De dåliga männen har antingen någon slags kommersiella relationer med kvinnor där de exploaterar dem som strippor eller prostituerade, eller så är de perversa och våldtar och dödar kvinnor. De goda männen karakteriseras av att de bryr sig om kvinnorna, men det är fortfarande den överordnades hänsyn.

Kvinnokropparna används som en rekvisita i ett drama som utspelar sig mellan två män. När vi ser den lemlästade kroppen så skapar det en massa känslor och spänning som ska göra det intressant för tittaren och säga något om de här personerna.

Varför har så många män detta behov av att, så fort tillfälle ges, använda kvinnor som objekt för att krydda till en historia, samtidigt som de så sällan ger oss en framträdande roll i en händelseutveckling? Kvinnorna här är bokstavligt talat objekt. Det de gör är att bli mördade alternativt räddade. Alla dessa kvinnor är dessutom snygga. Det är den sortens kvinnor som anses förtjäna manlig uppmärksamhet.

Givetvis gör den här formen av ”representation” något med en. Att ens lemlästade kropp ständigt används som rekvisita. Att det bästa som kan hända en som kvinna är att bli räddad från en man av en annan man. Det ger inte direkt en känsla av att en själv kan ta någon slags kontroll över sin situation. Och ja, det är väl precis det som är meningen.