vetenskap – Fanny Åström

Mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män.

Jag hamnade i en diskussion om det här med mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män. Det finns ju en idé om att män ofta inte vågar anmäla eftersom de tycker att det är skamfullt att ha blivit slagen av en kvinna. Denna tanke dryftas ofta när mäns våldsamhet tas upp.

Det finns omfattande statistik som pekar på att kvinnor är mycket mer våldsutsatta i nära relationer än män. Det finns också forskning som visar på att män i högre grad inleder våld och att deras våld har en mer kontrollerande karaktär. För kvinnor innebär våld en förlust av kontroll, medan män gärna använder våld som ett sätt att kontrollera sin omgivning och att ”lösa” problem. Det finns däremot ingen forskning som tyder på att det skulle finnas ett särskilt stort mörkertal när det gäller män.

Givetvis är mörkertalet stort generellt när det kommer till våld i nära relationer, eftersom det är skamfullt att bli utsatt för våld i en nära relation, men att det skulle finnas någon specifik könad faktor som gör att män mer sällan anmäler saknas det stöd för. En kan såklart fortsätta spekulera, men en ska veta att dessa spekulationer är just spekulationer. Vad som däremot inte är spekulationer utan något det finns gott vetenskapligt stöd för är att kvinnor är mer våldsutsatta i nära relationer och att män är det som utför den absoluta parparten av våldet.

En hör diverse skräckexempel från när människor utgått från att män varit förövare när de i själva verket varit offer. Jag tänker att det inte är så konstigt eftersom män i merparten av alla fall är just förövare. Att vara ”fördomsfri” i dessa frågor är närmast korkat, då det är ”fördomar” med väldigt mycket underlag. När en pratar om att folk kan hamna i kläm på grund av detta bör en också ta hänsyn till vilka som skulle hamna i kläm annars. Vad skulle hända om polisen vid varje ”lägenhetsbråk” kom in och ba ”det är aldrig ens fel att två träter, vem är det som är offret här egentligen?” trots att vi VET att det i merparten av alla fall är mannen som är förövaren.

Anledningen till att det finns så många kvinnojourer är för att kvinnor har insett att mäns våld utgör ett hot mot vår säkerhet och att vi i stort är rättslösa i denna fråga. Det vill säga att det inte finns något skydd från samhället att förlita sig på. Kvinnor har insett att om något ska göras åt detta får vi göra det själva. Kvinnojourer var inget som gavs oss från ovan, det är ett tungt arbete som kvinnor drivit och fortfarande driver ideellt. Även om det nu finns ett visst ekonomiskt stöd till denna verksamhet så utgör det inte någon grund. Helt enkelt: denna verksamhet är sprungen ur en mycket konkret och påtaglig verklighet där kvinnor riskerar att utsättas för våld.

Den man som känner att det finns ett behov av en mansjour kan ju gott starta en, men detta görs i ganska liten utsträckning helt enkelt eftersom behovet saknas. Män som grupp är inte utsatta i egenskap av sitt kön. Individuella män kan utsättas, men de är inte utsatta för att de är män. Därför blir konceptet ”mansjour” meningslöst, eftersom det inte bygger på en gemensam erfarenhet av att vara utsatt för strukturellt våld i egenskap av man, och i synnerhet inte från kvinnor.

Det stör mig att människor som annars älskar ”vetenskap” och ”statistik” så lätt avfärdar den när den visar på att män är betydligt mycket mer benägna att använda våld än kvinnor. Samma människor som gladeligen omfamnar högst bristfälliga studier som visar på minimala skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor, och extrapolerar fritt utifrån detta. Hur kan det komma sig? Kanske kan det vara så att folk väljer sin inställning till vetenskap efter vad som passar deras agenda för tillfället?

För den som undrar över källor till detta inlägg så läser jag en kurs i kvinnofridskunskap nu, där vi har läst en rapport från SKL som heter Mäns våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt, samt en bok som heter Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar.

Om att ”bevisa” patriarkatet.

Ibland tycker folk att en ska ”bevisa patriarkatet”.

Problemet är att ”patriarkatet” inte kan ”bevisas”. Patriarkatet är liksom inte en grej, det är en förklaringsmodell (eller snarare en mängd olika modeller) som används för att förklara vissa fenomen.

Vi konstaterar: kvinnor har lägre löner, kvinnodominerade yrken nedvärderas, kvinnor utför mer arbete men äger ändå mindre av jordens resurser, nästan all egendom ägs av män, kvinnor är med våldsutsatta, mer rädda, blir utsatta för mer sexuellt våld, tas mer sällan på allvar, har lägre representation i makthavande församlingar, representeras mer sällan som hela människor i kultur, objektifieras oftare och så vidare och så vidare. Omvänt så är män mer våldsamma, står för en högre andel av brotten i samhället, utför mer sexuellt våld, begår fler våldshandlingar i hemmet, utför mindre arbete, äger mer resurser, tar mindre ansvar för hem och barn, får högre lön och så vidare. Alla dessa saker är mätbara, och det finns också statistik på många av områdena lätt tillgänglig i SCB:s utmärkta rapport På tal om kvinnor och män.

Så intressant ändå, att det finns ett så genomgående mönster i detta samhälle!

Vi frågar oss: hur förklarar vi detta? Det görs hela tiden försök att förklara det utifrån biologiska skillnader, men dessa skillnader är inte så stora att de kan förklara allt. Vidare så finns det omfattande belägg för att själva ”könsrollerna”, alltså de attribut som brukar kopplas samman med kön och anses vara biologiskt kodade, inte är något fast varken över tid eller geografiskt. Det som framstått som manligt kan plötsligt bli kvinnligt och tvärtom.

Det verkar alltså rimligt att anta att det inte är en fråga om biologiska skillnader utan om en samhällsstruktur. Denna samhällsstruktur har vi valt att kalla patriarkatet.

Det finns inom feministisk teori väldigt mycket skilda meningar om vad patriarkatets faktiskt innebär, hur det fungerar och ser ut. Som radikalfeminist anser jag att patriarkatet framförallt handlar om familjeförhållanden, om att det är det som är själva grunden för mäns makt. Andra feminister tycker annorlunda. Detta är påståenden som inte kan ”bevisas” rakt av, utan det är en fråga om en teori som skapas utifrån många olika fragment. Precis som det alltid är med vetenskapliga teorier. Det är bara modeller för att beskriva verkligheten, för att kunna göra förutsägelser. Och teorin om patriarkatet står sig väldigt bra när det kommer till detta. Vi kan, utifrån denna modell, till exempel förutsäga att en kvinna i en heterosexuell relation troligen kommer utföra mer hushållsarbete. Och se, det stämmer också i de flesta fall!

Nå, frågan om män accepterar patriarkatets existens är väl egentligen ganska oviktig, för vår frigörelse bygger inte på deras välvilja. Hur som helst tror jag att det finns en poäng i att sluta tänka att vi ska ”bevisa” patriarkatet i ett svep. Det är inte så vetenskap fungerar, och det är inte heller relevant för vår frigörelse.

Skeptiker raljerar kring bortträngda minnen.

Läser en raljant text på Skepchick om Quick och mer specifikt idén om att en kan återuppväcka eller framkalla bortträngda minnen av övergrepp genom psykoanalys. Idén om att den som blivit utsatt för sexuella övergrepp, speciellt i barndomen, faktiskt kan komma att förtränga detta men att det ger utslag på ens beteende framställs som typ pseudovetenskap.

Jag har oerhört svårt att begripa syftet med detta. Visst att hela historien kring Quick är uppseendeväckande (dock att det ju främst är hur hen anklagats för brott som är problemet och inte att folk trott att hen utsatts för sexuella övergrepp) men att för den sakens skull skriva en oerhört raljant text om idén om bortträngda minnen som sådan är oerhört märkligt.

Som om detta inte vore nog så raljeras det över… feminister?

Vissa skulle också hävda att psykoterapi bör baseras på vetenskap, och att ovanstående är en sedelärande historisk erfarenhet om att man riskerar att göra människor illa om man utgår från ogrundade teorier, men det är ju uppenbart att det bara är ett uttryck för patriarkalt förtryck.

Jag tycker det är oerhört märkligt att på det här viset avfärda den feministiska kritik av vetenskap som finns. Varför ens? Att vetenskapen präglas av patriarkala normer borde väl inte komma som en överraskning för någon, den är ju för helvete skapad av MÄN, i ett patriarkat.

Att människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon. Att en sedan kan vara i en period i livet som gör att en kan minnas borde inte heller vara någon större grej. De flesta har nog blivit utsatta för obehagliga saker som en i perioder inte orkar minnas eller tänka på, men som en i andra perioder blir påmind om.

Sedan kan det såklart gå illa också, minnet är inte perfekt och det är klart att en kan skapa minnen som inte har något med verkliga händelser att göra, speciellt om någon fiskar efter det. Det Quick har blivit utsatt för verkar vara väldigt manipulativt, fyllt av en massa avsikter. Men att för den sakens skull framställa hela idén om att en kan framkalla bortträngda minnen som typ humbug verkar knappast särskilt vetenskapligt.

Jag ser gärna en diskussion om vilka metoder som är lämpliga att använda i sammanhang där det finns goda skäl att tro att någon blivit utsatt för övergrepp, och jag utgår från att en sådan diskussion finns inom psykologin som ju faktiskt är en vetenskap. Det finns garanterat bra och dåliga sätt att väcka bortträngda minnen till liv, men att avvisa hela idén som humbug är oerhört märkligt.

Twitter 12/5.

Så sjukt trött på alla som ba ”detta är marxism” och helt ignorerar att det utvecklats sedan Marx. T.ex. denna gamla fina: Marx sa att det skulle bli kommunism MEN DET BLEV DET INTE! Alltså: marxism = fel i alla lägen!!! Som om inte liberala filosofer gjort felaktiga prognoser? Det gör verkligen inte hela teorin ogiltig.

Marxism är inte en gubbes prognoser utan ett helt jävla system för att förstå verkligheten och tänka kring den. Fatta det snälla. Mig veterligen så har många marxister uppehållit sig vid frågan om varför kommunismen dröjer, och också utvecklat teorier.

Tycker att det är så tröttsamt hur folk ständigt ska misskreditera hela marxismen pga typ ”Marx hade fel kring denna lilla detalj”. Det är så vetenskap och ideologi fungerar; någon lägger grunden, och andra utvecklar och omarbetar när ny fakta tillkommer. Det är helt orimligt att förvänta sig att en enda person skulle suttit inne på hela sanningen, och ingen marxist tror heller det. Grejen är inte att Marx läses som någon jävla profetia, utan att hen erbjuder verktyg för att förstå verkligheten som ännu är giltiga.

Har btw inte ens läst Marx, går ändå att vara marxist pga handlar liksom inte om _personen_ Marx.

Samma sak när folk ska kritisera Freud pga ”hade fel”. Ja, och så lade hen även en stor del av grunden till psykologi. Händer ju _aldrig_ att folk har samma approach till naturvetenskap. Som t.ex. att hen som upptäckte atomen trodde den var odelbar.

Gud, folk som ser idéer som typ rätt eller fel och helt oföränderliga. Denna jävla personkult när det kommer till vetenskap och idéer. Folk kommer liksom inte på saker helt själv i regel. Det handlar om att föra vidare tanketraditioner, utveckla och undersöka idéer och så vidare. Finns liksom inga genier som ba sitter på sin röv och funderar och sedan kommer på hur allt funkar. För det mesta har folk upp över öronen fel i en massa grejer, betyder inte att deras tankar inte är användbara eller kloka.

Ja, Marx hade fel (om det nu ens var så, känns som vulgotolkning). Kan vi börja diskutera hens teorier nu? Så tydligt hur folk uppehåller sig vid detta sagda ”fel” för att slippa diskutera det innehåll som fortfarande är relevant. Det är väl fan inte ngn marxist som ba ”jag är marxist pga hen lyckades förutse allt”. Inte på den banala nivå diskussionen ligger. Alltså ursäkta men det är liksom inte relevant idag att diskutera vad en gubbe eventuellt trodde skulle ske för 150 år sedan.

Tror ni på allvar att människor endast styrs av naturlagar och Den Fria Viljan™?

Ibland tycker människor att det är jobbigt att förstå saker som de varken kan förklara som uttryck för enskilda individers agerande eller typ naturlagar. De förstår helt enkelt inte strukturer. Kaske kallar de rasistiska strukturer ”ren metafysik”.

Sedan kanske de tänker att vissa sociala regler är uppenbara, till exempel Marknaden™, men inte andra strukturer som klasskamp (brukar detta beskrivas som en struktur? Det är väl snarare klassamhället som är strukturen och klasskampen ett resultat av den?) och rasism. Dessa strukturer är enligt personen inte uppenbara. Jaha, tänker jag. Inte uppenbara som i att du inte hittar dem med ditt blotta öga då eller?

Jag undrar verkligen uppriktigt om denna människa tror att människor inte styrs av annat än Den Fria Viljan™ och typ naturlagar. Jag tycker det verkar väldigt märkligt att en skulle tänka att människor är opåverkade av sociala strukturer i samhället. Tror denna människa på fullaste allvar det? Hur tänker hen kring till exempel jantelagen, som ju också en en slags struktur?

Sedan undrar jag också hur hen tänker kring vad som är uppenbart och inte. Jag tänker mig att vad som är uppenbart är väldigt olika för olika personer. Till exempel för mig är patriarkatet uppenbart, dels för att jag är kvinna och därmed drabbas av det men också för att jag läst mycket feministisk teori och lärt mig att urskilja det. En sätter ju på sig speciella ”glasögon” när en börjar förstå sånt och det påverkar såklart hur en ser på omvärlden. Jag tänker mig att samma sak gäller för rasism; det är enklare att se den om en är utsatt för den, medan den är mindre uppenbar för någon som inte är det.

Jag ser detta som ett väldigt typiskt uttryck för tolkningsföreträde. Att själv tycka sig ha makt att avgöra vad som är ”uppenbart” och inte. En viktig komponent i många förtryckande strukturer är just det att de inte är uppenbara, att de upplevs som resultat av den naturliga ordningen eller som ickeexisterande. Av gemene hen alltså, det betyder inte att de inte kan observeras.

Bara för att saker inte är uppenbara för en så betyder inte det att de inte finns. Tro det eller ej, men till exempel sociologi där en undersöker sånt här är en erkänd forskningsdisciplin. Det går att bedriva vetenskap på dessa ”osynliga” strukturer, det går att undersöka dem. En behöver inte diskutera om de finns eller inte utan en kan faktiskt vända sig till vetenskapen och typ fråga en person som forskar på området, en expert. Det är liksom inte en fråga om vad en tycker utan det finns faktiskt människor som vet. Fattar inte varför det debatteras över huvud taget? Det är inte som att folk sitter i Svtdebatt och debatterar om Higgspartikeln finns eller inte, alla vet att detta är en fråga för vetenskapen och inte för lekmäns slentrianmässiga tyckande, men när det kommer till komplexa samhällsfenomen så räcker det tydligen med vilken idiot som helst för att få ha en åsikt.

Så jävla tröttsamt med människor som liksom bara inte kan acceptera att det finns någonting utanför deras snäva jävla syn på världen och sig själva. Som måste avvisa allt de själva inte tycker är uppenbart som ”flum” eller ”metafysik”. Snälla, bara lyft blicken några sekunder?

Med vetenskap kan man bevisa vilken skit som helst.

Något som biologister nämner då och då är så kallad ”evolutionspsykologi” som ofta används som en övergripande förklaringsmodell. Ett evolutionspsykologiskt resonemang kan se ut typ såhär: kvinnor har mindre sexdrift på grund av att vi inte har kunnat reproducera oss i samma grad, eftersom en graviditet varar nio månader medan en man kan göra hur många brudar som helst gravida. Det är ett jättevanligt resonemang. Ett annat inte lika vanligt resonemang men som förekommer är det där som vissa kör om att kvinnor skulle sakna humor, eftersom det är en evolutionsmässig fördel för män att ha humor för att kvinnor eftersöker roliga män. Låter ju som ett väldigt långsökt sätt att förklara varför det finns så få kvinnliga komiker, kan man tycka.

Nå, min poäng är att så kallad evolutionspsykologi brukar användas för att bevisa vilken jävla skit som helst rörande att olika könsskillnader skulle vara biologiska och inte kulturellt betingade. Det roliga är att det väldigt sällan hänvisas till några faktiska studier när sådana här påståenden görs, det spekuleras mer i möjligheten att det skulle kunna vara så att det finns biologiska skillnader som tillkommit av evolutionen. Ändå ser de som framför argumenten dem som vetenskapliga.

Jag var i alla fall på ett seminarium under Pride där tre kvinnor som driver bloggen skepchick pratade om vetenskap och feminism, och en av dessa personer tog upp just evolutionspsykologi. Hon var själv väldigt intresserad av biologi och berättade att hon hade varit jättefascinerad av evolutionspsykologin när den först kom och började växa sig större, men sedan blivit tvungen att förkasta det hela för att det helt enkelt är fruktansvärt dålig vetenskap. Anledningen, enligt henne, var att det är nästintill omöjligt att gör studier på den typen av saker eftersom alldeles för många faktorer är inblandade och att väldigt få studier är så pass stora att resultaten kan anses tillförlitliga.

Nå, att en enskild person säger detta är såklart inget bevis i sig, men jag tycker ändå att det säger en del om hur vetenskap kan användas för att bevisa vilken skit som helst. Det är lätt att säga att det ”forskats på” något för att få det att framstå som fakta, men det finns verkligen vetenskap som helt enkelt inte håller måttet rent metodologiskt. Dessutom krävs det så jävla mycket mer än en enskild studie för att något ska anses vara vetenskapligt vederlagt och det finns en massa studier som motsäger varandra och så vidare och så vidare. Man kan helt enkelt inte dra för långtgående slutsatser bara för att det finns en studie som pekar på det och alla som har något slags seriöst intresse för vetenskap vet detta.

Den som har en viss uppfattning om hur världen ser ut, i det här fallet att alla eller i alla fall de flesta könsskillnader är biologiskt betingade, kan väl alltid hitta någon jävla studie som de kan använda för att ”bevisa” sin tes. Ibland kan det vara en sån liten skitgrej som att en enskild grej har bevisats vara biologiskt betingad, och då tycker vissa plötsligt att de fått vatten på sin kvarn i att hela genusidén är fel från början till slut, när det kanske i själva verket handlar om en pytteliten genomsnittlig skillnad i typ förmågan att reagera snabbt på bebisgråt (obs påhittat exempel).

Detta är skälet till att jag inte orkar diskutera med människor som anser sig ha bevis för att könsskillnaderna är biologiskt betingade. De brukar för det mesta bara trassla in sig i sjukt långsökta resonemang som de bygger på rena antaganden eller möjligtvis på någon liten studie som de råkat stöta på om någon genomsnittlig skillnad i nivåerna på något jävla enzym, eller vad vet jag. Det är tröttsamt och jobbigt och leder ofta absolut ingenstans, och när en väldigt vettig person som ägnar skitmycket tid åt vetenskap och vet en massa om saken och förkastar hela det vetenskapliga område som dessa personer brukar bygga sina resonemang på för att det är fullt med skit så känner jag mig ganska säker på min sak.

Om vetenskaplig skepticism.

Roligt inlägg om ”rattfylleribluffen” som är menat att vara en parodi på vissa ”skeptiker”. Det finns ju en hel del människor som använder samma typ av argumentation kring till exempel klimatförändringarna och på något vis menar att staten inte ska göra något åt ett samhällsproblem om det inte är 100 % säkert att det faktiskt existerar.

Allt som allt en utmärkt satir på hur vissa haverister använder vetenskaplig skepticism för att föra sina teser i bevis, bara det att de använder den på ett helt orimligt sätt. Detta är ju något som växt fram mer och mer, personer som verkar vilja att saker och ting ska föras i bevis medelst kliniska experiment och vara ristat i sten innan man över huvud taget kan ta en politisk debatt kring det.

Som feminist så stöter man ju på mycket av denna vara. Personer som vill se vetenskapliga bevis för precis allting man lägger fram, även det som är uppenbart för var och en som öppnar ögonen.

Nå, skepticism kan såklart vara bra i många fall men när det används som ett sätt att förhala samhällsdiskussion och -förändring så är det kanske inte så lyckat. Det är ju inte som att nuvarande samhällsordning är byggd på någon slags ”evidens”, enskilda lagar kan givetvis vara det men vilka samhällsmål man strävar efter är i mångt och mycket en fråga om vilka intressen som tillåts dominera, inte om vad som på något objektivt sätt är ”bäst”. Det är väl ingen som på allvar tror att makthavare i allmänhet tänker mer på vad som är bästa för samhället än på vad som tjänar deras egna och dess allierades intressen eller att deras uppfattning om vad som är bäst inte färgas av deras position? Det är nog vad jag skulle kalla naivt.

Det finns ett egenvärde i en levande vetenskapsscen.

Vissa har tolkat min rubrik ”Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå” bokstavligt vilket i sig inte är så konstigt. Mitt syfte var inte att förminska naturvetenskapen, men att applicera samma resonemang som vissa naturvetare brukar applicera på samhällsvetenskap. Jag tror inte att människor som sysslar med naturvetenskap är dummare än de som sysslar med andra vetenskapliga fält, utan är tvärtom väldigt glad att de gör det så att jag slipper själv. Jag är nämligen alldeles för dålig på sånt för att kunna.

Jag skrev även om att rymdforskning var onödigt. Så är det givetvis inte. Ingen forskning är i min mening onödig. Däremot så kostar rymdforskning väldigt mycket pengar och om man nu ska tala om menlösa forskningsprojekt så känns det minst lika fruktsamt att gå på rymdresorna som att gå på genusvetenskapen.

Människor som kritiserar samhälls- och genusvetenskap brukar alltid ta upp enskilda exempel på projekt de tyckt varit onödiga. Hur många gånger har man till exempel inte hör den där om trumpeten? Men de glömmer att en massa enskilda naturvetenskapliga projekt också kan framstå som onödiga. För ett år sedan deltog jag till exempel i en studie på hur mobilstrålning påverkar sömnen. Forskarna trodde inte att de skulle hitta något, och det fanns inte heller någon annan som hittat något innan. Ändå gjorde de studien, som säkert kostade flera hundra tusen. Och mycket riktigt hittade man ingenting.

Den studien hade man kanske lika gärna kunnat skippa men det är allt detta sammantaget som skapar framsteg inom vetenskapen. Mycket vetenskap kan man inte heller applicera direkt på verkligheten eller se någon omedelbar nytta med. Det finns liksom ingen nytta med den till att börja med, men förr eller senare kommer kunskapen nog att användas. Visst finns det studie som kanske hade kunnat lämnas ogjorda, men att förkasta ett helt vetenskapligt fält bara för att en enskild studie låter onödig är faktiskt inget annat än populism. ”Är detta vad du vill att dina skattepengar ska gå till?” frågar Pär Ström retoriskt och man antas tänka ”nej”. Men om alternativen står mellan att strypa ett helt forskningsområde och att en kvarts miljon går till ett till synes menlöst projekt så väljer jag nog det senare. Du skulle med största sannolikhet kunna skrapa fram något till synes minst lika menlöst på vilket forskningsområde som helst.

Jag förstår inte vissa människors behov av att rangordna vissa typer av kunskap eller ha åsikter om vilka discipliner som är meningsfulla och inte. Om vi satsar mycket pengar på vetenskap inom olika fält så kommer det troligen att vara värt det, och jag tänker att vi hellre ska satsa för mycket än för lite. Man kan alltid riskera att pengarna går till menlösa projekt, men ska man för den sakens skulle helt skippa det? Hur ska mans förresten ens kunna veta om man kommer komma fram till något meningsfullt innan man gjort studien? Man kan dessutom tänka sig att även en menlös studie kan ge utdelning i form av erfarenhet hos den som genomfört den.

Nej. Denna typ av resonemang ger jag inte mycket för. Inse att kunskap och en levande forskningsscen har ett egenvärde, även om det kan leda till felsatsningar.

I kommentarerna under inlägget jag länkar till ovan pågår förresten en rolig diskussion med en person som tycker att samhällsvetenskap inte är riktig vetenskap. Läs den.

Vetenskap.

Ibland, eller snarare skitofta, får jag kommentaren att något jag skriver är ovetenskapligt. Jag greppar fan inte detta. Jag har aldrig utgett mig för att bedriva någon slags vetenskap här, verkligen inte. Detta är en politisk åsiktsblogg och det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. Ibland hänvisar jag ju till vetenskap och bygger ett resonemang utifrån det, och om den forskningen då är inkorrekt är det rimligt att invända. Annars inte.

Idag skrev en person att om jag inte bevisar mina teser så behöver hen inga motbevis för att inte godta dem. Ja, det stämmer ju alldeles utmärkt det. Finns det för övrigt en enda politisk ideologi som blivit ”bevisad”? Politik är ju liksom ingen vetenskap utan åsikter som ibland är vetenskapligt underbyggda.

Dessa vetenskapsivrare resonerar så märkligt. Hur ser de till exempel på det faktum att olika vetenskapliga discipliner anses olika viktiga inom politiken och får olika anslag? Ska man även forska fram vilken vetenskap som är viktigast? Att prioritera vetenskap över åsikter går ju inte, båda samexisterar och går in i varandra, tar stöd i varandra och så vidare.

Nåja. Ni kan i alla fall sluta tjata om att jag är ovetenskaplig för jag har aldrig gjort anspråk på att vara vetenskaplig. Jag är en 20-åring utan högre utbildning. Jag vet ingenting om vetenskap och jag har aldrig sagt att jag gjort det. Vad jag vet något om är feminism, politisk filosofi och praktik. Jag försöker tillgodogöra mig andra politiska områden så gott jag kan, men jag har liksom aldrig läst en kurs om det.

För övrigt så tycker jag att det verkar skitkonstigt att man inte skulle få tycka saker om samhället och politik utan att ha någon kunskap om vetenskapliga framsteg inom området. Då skulle ju politik vara något som bara några få kunde syssla med. Det låter väl inte vidare demokratiskt?

Skrattretande argumentation från genuskritiker.

Haha. Hittade ett så jävla skrattretande argument under denna debattartikel. Jag bara måste raljera lite över det.

Om den s k genusforskningen nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Okej. Nu applicerar vi denna logik historiskt.

Om den s k genusforskningen evolutionsteorin nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Om den s k genusforskningen idén om att jorden inte är mittpunkten i solsystemet nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Om den s k genusforskningen teorin om att allt är uppbyggt av atomer nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Jadu. Varför över huvud taget forska på saker? Varför inte bara låta alla människor själv känna efter vilken världsbild de känner igen sig i och sedan bara köra på det?

Twittrade även lite om detta.