Fittprinsessa.
Bilfärden.
Nina och Sara satte sig i bilen. Nina rökte cigarett efter cigarett medan Sara fokuserade blicken och startade. Koppling gas krypkör och accelerera upp till femtontrettiofemtionåttiohundrahundratiohundrafemton. Strax över hastighetsgränsen. Tystnaden i bilen låg kompakt som en tjock ryamatta över dem och det var knappt att glöden från Ninas cigarett syntes i det tunga mörkret. Hon tog en skarp kurva alldeles för snabbt och hjärtat hoppade över ett slag men hon behöll farten och hon accelererade upp till hundratjugohundratrettio.
Sara sade för en gångs skull ingenting. Det var en nåd en befrielse från henne själv. Äntligen behövde hon inte fylla varje sekund med ljud. Det var ovanligt hon var alltid den som pratade för mycket annars. Men förtrollningen var bruten. Nina kände det också och kunde inte förneka det längre. Hon hade rört sig från att vara gud till att bli en fallen ängel i Saras brännande blick. Kvinnor kan verkligen döma en på ett annat sätt inte sant? Det är som att deras blick penetrerar kroppochsjäl. Som att de ser igenom detta kvinnokön och detta kvinnokött och slukar det helt gör det till sitt tuggar det sönder och samman med vassa vassa tänder likt en krokodil hackar sönder det med vassa vassa näbbar likt vildvittror som skriker om natten i blixtarnas ljus. Tusen näbbar som hackar och hackar tills ingen finns kvar utom en sådan gröt av kött och ben och blod och märg en köper på till exempel willys för 15 kronor kilot. Spillprodukter. Det var hon. En spillprodukt från patriarkatet. Det som inte får ske. Kvinna som inte för äga rum. Kvinnan som hämnas. Det som blir över i mellanrummet mellan omsorgen och extasen i kärlekens praktik. Det som existerar före benämnadet för det är endast där det finns plats. Det onämnbara.
Ett djur sprang över vägen och Sara körde vidare. Hon såg inte vad det var för djur möjligtvis en räv. Hon visste mycket väl att hon kunde komma att köra över det men brydde sig inte. Djuret hann precis undan som en nåd från himlen men nästa rullades runt bildäcket och låg sedan död och stum som hade den endast existerat för att försvinna där borta i det stora mörka bakom dem. I Saras värld fanns bara hon själv bilen vägen lyktornas sken och cigarettröken som lade sig tjock vid vindrutans nederkant.
Lyktorna från bilen sken upp vägen. Helljus. Sara brydde sig inte om att stänga av det när det kom mötande bilar. Kanske tutade de hon visste inte för hennes hörselgångar var blockerade av adrenalinet. Hon visste att gud var med dem. Gud såg dem från sin himmel och hon log. Hon log som den stora vitgula solen i teletubbies. De flög fram det fanns ingen friktion mellan detta bilens blodiga oljiga däck och den svarta nylagda asfalten. Nina var inne på den sjunde cigaretten nu och Sara var fortfarande inne i sin egen lilla värld av kallt stål och hat.
Kvinnokönkvinnoköttkvinnoödekvinnolivkvinnolidandekvinnolårkvinnohårkvinnorlandkvinnolandskap tänkte hon när de susade fram och hennes händer var stilla och hon knöt dem hår hårt hårt så knogarna vitnade och antog samma nyans som cigarettens papper. Ett vittne om den förändring som hade ägt rum inne i henne och nu skulle komma att förändra världen.
– För att inte brinna själv måste jag sätta världen i brand sade Sara och och kysste Nina ömt på den kalla svettiga pannan innan hon åter fokuserade på vägen och lyktornas ljus.
De åkte förbi ett staket i mitten av vägen i en kurva och såg hur lyktans ljus bröts hundra och åter hundra gånger av varje förzinkad stålstolpe i det. De mötte en bil ljuset bländade chauffören som förlorade kursen och körde ner i diket. Sara stannade inte hon vände sig inte ens om utan fortsatte bara köra. Hon brydde sig inte hennes likgiltighet sänkte sig över henne rann in i hennes porer och tog över hjärtats rum. Det var bara en man tänkte hon. Det var bara en man och det var samtidigt varje man som någonsin lagt sin hand på henne våldtagit henne tråkat ut henne med långrandiga monologer om till exempel nationalekonomi och tråkigt snubbigt måleri eftersom de inte visste att den enda konsten den enda kulturen är varje cool frifräsande kvinna som går igång på sig själv och resten av allt i universum.
De nådde Stockholm och hon stannade bilen utanför sin lägenhet och sprang upp i trappan upp på taket och hon skrek högt högt ut i den kalla natten att det lesbiska begärets vår är här nu. Det vi alla väntat på oavsett om de vetat om det eller ej har äntligen skett. En sådan längtan som sprider sig i kroppochsjäl och som slutar i en kall och fast vetskap om att det var rätt och en bitterhet om att det aldrig hade gjorts innan snarare än triumf. Hon var alla kvinnor. Hon var simone hon var valerie hon var hooks hon var gud hon var millet hon var alla världens kvinnor som lidit som lyssnat som tröstat med varma händer och som äntligen reste sig upp i en enda kropp en leviatã av tusen och åter tusen kvinnokönkvinnoköttkvinnolivkvinnoöden och sade att nu får det fan vara nog för vi kan inte ha det såhär. Vi behöver inte ha det såhär. Vi behöver inte vara såhär rädda och ensamma för vi är egentligen ett enda stort djupt rasande helt som råkat skiljas åt. Som en våg med fräsande kam som rullar in motstranden obönhörligt. En brinnande stad du vandrar i och du är så lugn så lugn mitt i allt kaos. I världens mittpunkt. I stormens öga.
Män, tröst och makt.
Läste detta inlägg igen för att förska upp minnet om heterosexualuetens fasor. Detta är en av de mer absurda händelserna från min första relation:
Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.
Ja, ni hör ju. Helt sjukt.
Nåja, frågade i aporgruppen på facebook om liknande erfarenheter och fick följande svar, och åtskilligt fler:
Känner så igen mej i det du skriver. Jag har varit där mer eller mindre ofta i 3 olika förhållanden. Patriarkatet säger ju då att jag är den gemensamma nämnaren men det köper jag inte. En av dem sa faktiskt att han ville inte trösta mej för att han inte ville att jag skulle få som jag ville när jag grät, han ville inte att jag skulle ha makt över honom. Vi hade ett skitlitet löjligt bråk som eskalerade och jag som på den tiden jobbade heltid ville gå på stan mehonom och bara göra något men han ville hellre spela Xbox…Jag grät och bad honom på mina bara knän och jag blev mer och mer uppgiven av hans ignorans (1h senare skullevi kommit tillbaka och då skulle han få spela hela kvällen..)
*
Igenkänningsfaktorn.. Speciellt det där med att vara ledsen helt öppet men sen ändå måste man typ be om att få en kram för ”men du sa ju inget”. Nehe, för när en tokgråter så fattar inte de omkring (i mitt fall min dåvarande pojkvän) att en behöver tröst?
*
Känner igen det där från mitt förra förhållande. Inträffade flera gånger och det var mycket jobbigare än alla gånger han våldtog mig och misshandlade mig. Det fick mig att känna mig så liten och värdelös.
*
Mitt senaste förhållande såg ut i princip exakt sådär. Från början till slut. När den relationen tog slut var jag i småbitar – han hade sakta men säkert monterat ner mig. Det tog flera månader från att jag bestämde mig för att lämna for realz, till jag ens klarade av att göra det just pga snubbarslet fick mig att känna det som att jag inte skulle överleva utan honom. Och ändå var det han som ”dödade mig” om och om igen???
*
FyfanVad sorgligt att läsa. Man tycker att det borde vara självklart att nån som gråter verkligen behöver lite omtanke. Men känner igen det där…där min gråt bara leder till ilska och frustration hos motparten. 😶
Det verkar inte vara någon självklarhet att trösta den som gråter för alla, särskilt inte män. Varje gång jag tar upp detta är det någon som ba ”men vadå du kan ju inte förvänta dig sympati om du ligger och gråter som ett barn”. Jo, det tycker jag att en kan, och dessutom är det fullt normalt för vuxna människor att gråta. Jag blir så trött på detta eviga förakt för svaghet.
Och precis som det sägs i många av kommentarerna är det en sådan förnedring i att inte få den respons en vill ha i den situationen. Det handlar ju uppenbarligen inte om makt utan oförmåga, för en rent oförmögen person hade till exempel kunna säga att han var just oförmögen istället för att rakt av ignorera. Det är just detta ignorerande som är problemet, inte att inte kunna leverera det perfekta beteendet i denna situation. Min pojkvän kollade på en jävla tvserie när jag grät??? Det är bara empatistört ärligt talat. Jag har så svårt att förstå detta beteende. Jag tycker verkligen det är sjukt. Men så var det och så gjorde han och det var det med det. Det var så mycket han tyckte att jag var värd.
Bdlooken.
Bläck.
Allt heterosex är våldtäkt.
Simone skrev ju när det begav sig att heterosex är våldtäkt, eller närmare bestämt det första samlaget. Detta kan te sig ganska drastiskt men jag tycker att det är en rimligt utsatta att acceptera och även utöka; allt heterosex är våldtäkt.
Vad är våldtäkt? Att bli tagen med våld eller hot om våld. Vad är hot om våld? Jag skulle säga att kvinnor lever under ett konstant hot om våld i detta samhälle, och detta även från de män vi har sexuella relationer med. Eftersom detta hot om våld alltid finns underliggande så kan sexet aldrig vara ömsesidigt så länge vi lever i patriarkatet, alltså är det våldtäkt. Det kanske är tillspetsat, jag vet inte, men jg tycker inte det är en orimlig tanke alls faktiskt.
Om en ser till vilka absurda saker kvinnor förväntas utstå när de har sex med män framstår detta inte som orimligt alls. Det är helt okej att det gör ont, rentav normalt och eftersträvansvärt enligt vissa. Det är helt okej att en ligger där totalt passionslöst som ”en död fisk”. Är det inte absurt? Mot bakgrund av detta är det rimligt att hävda att kvinnas lust inte spelar någon större roll i sammanhanget; mannen tar det han vill ha.
Vissa människor säger att sex och våldtäkt är två olika saker och detta tycker jag är så konstigt. Sexuella övergrepp är allvarligt och ska inte förminskas, men jag anser inte att det är ett förminskande att peka på beröringspunkterna mellan ”sex” och våldtäkt, snarare handlar det om att förklara ett samband. Hela grejen med våldtäkt är ju just att det är sex. Det är det sexuella som gör våldtäkten så farlig och speciell, det är det som gör den könad, och den aspekten försvinner när människor säger att det är väsensskilt från sex. En sätter detta ”sex” på någon slags märklig piedestal och tycker att det är så jävla vackert och underbart trots att det är just männens sexuella makt över kvinnor som utgör hela grunden för patriarkatet.
Det handlar om att kunna se den oerhörda mängd av sexuella våld som finns, det skiftar i utförande och grovhet och det är viktigt att vi förstår att allting är en del av samma överspännande struktur. Om vi inte kan se att detta är ett mönster så blir det jävligt svårt. Vi kan inte skilja ut visst heterosex från patriarkatet, allt är ju en del av detta stora och det får inte glömmas.
Men ja, det är ju ingen hemlighet att heteros gärna vill ha sätt att resonera som inte stör deras heterosexualitet, då detta tydligen är det värsta som kan ske. Och skör som den är är den ju lättstörd som fan vilket gör det svårt att prata om sexuella övergrepp på ett rimligt sätt. Allting handlar bara om den enskilda gången någon gjorde det ena och det andra. Jag förstår ju behovet men jag upplever inget intresse och tvivlar på subversiviteten i den typen av erfarenhetsdelande om det inte landar i radikal analys och radikalt handlande. Att prata om det som skett oss är viktigt men vi kan liksom inte stanna där, vi måste prata om vad det innebär. För oss personligen, politiskt, samhälleligt, för våra relationer med män för kampen. Sedan kanske en inte delar min syn, men att våldtäkt är en grundläggande feministisk fråga som måste förstå på djupet bör det inte råda åra tvivel om.
Outningskulturen.
Det finns en kultur i den feministiska rörelsen som jag kallar för outningskulturen. Det handlar om att sätta andra människor i en situation där de tvingas välja mellan att outa sig och förlora sin trovärdighet och därmed rätten att uttala sig eller outa sig och därmed utsättas för hot om våld, hot och hat. Det är ju inte direkt en drömsituation.
Jag minns när en vän till mig bestämde sig för att sluta vara öppen som transkvinna. Många visste såklart om hennes position och hade absolut inga problem med att antyda eller till och med skriva det rakt ut att hon var transkvinna, trots att hon över huvud taget inte förde det på tal. Detta gjorde hennes rädd såklart, det är inte en behaglig känsla att någonting som potentiellt kan bli ens död ligger i händerna på människor som hatar en och som är totalt vårdslösa. En person som verkligen anser sig stå i främsta ledet gällande transrättigheter skrev en tweet där det outades, bland annat.
Att outa sig ska alltid vara upp till personen det gäller, alltid, men speciellt om det är offentligt. Det fascinerar mig att människor som har skyddade identiteter, gör kroppskorrigeringar, lever med en samkönad partner eller i alla fall ett samkönat begär och så vidare inte inser detta, detta är ju personer som verkligen borde ha ett intresse av att odla en kultur där vi tar allvarligt på den här typen av grejer och inte röjer folks identiteter på slentrian eller för att vi vill få ett övertag i en diskussion.
Den vanligaste versionen av det här fenomenet är att personer skriver att någon eller en grupp personer är cis som inte alls är det, och som de mycket väl vet inte är det. Detta används alltså som ett argument för att påvisa att de inte har något att säga till om i frågan och kanske rentav vinner på att driva en agenda som missgynnar transpersoners intressen. Det kan en ju förstå om det nu vore så att personerna var cis, men det är ju inte så. Då blir det bara osmakligt.
Samma sak drabbar mig personligen i min lesbiskhet. Jag är helt öppen med att jag är lesbisk, men däremot finns det såklart detaljer ur mitt liv som jag inte berättar; vem jag ligger med och hur, vilka mina preferenser är och så vidare. Detta för att jag inte tycker det är särskilt talande för de politiska frågor jag försöker driva. Men det är ett ständigt jävla kackel om hur varför när var och med vem jag blev lesbisk. Mina bevekelsegrunder för detta verkar av någon anledning oerhört intressanta vid till exempel ett generellt resonemang om lesbofobi. How can this be?
Handlar det kanske om helt vanligt nedtystande och osynliggörande? För det funkar ju så att om vi inte är ute så är vi inte queers för världens ögon, och är vi inte det så har vi inget utrymme inom denna ”scen”. Det är på ett sätt begripligt MEN jag förstår inte hur en aktivt kan vilja skapa en situation där människor som är öppna inte får vara med bara för att de inte säger det hela jävla tiden. Det är någon sjuk idé om renlärighet som bara kan gå rakt till helvetet.
Vi stöts undan till förmån för de som är öppna, antingen för att de väljer det eller för att de inte har något val. Våra erfarenheter respekteras inte eftersom vi inte vill bli sedda som transkvinnan/den lesbiska i varenda given situation. Eftersom vi kräver att ses som människor åtminstone någon gång ibland är vi heterosexuella cispersoner, och detta inför människor som känner till vår position.
En erfarenhet kan vara relevant, men ofta är det faktiskt inte det. Ofta går det att prata på andra grunder. Jag tycker att detta borde respekteras, speciellt av de egna. Annars kan vi ju bara drömma om ett rimligt debattklimat. Det borde ju finnas någon slags baslinje för allmän medmänsklighet som vi håller oss till alldeles oavsett, och där borde ingå att vi inte outar varandra eller skapar en situation där vi tvingas till det.
Ja ni ser ju. Och detta handlar alltså om ett ”drev” som startades i och med att en av personerna la ut en printscreen på en transkvinnas tweets.
Kvinnor kan verkligen döma en på ett annat sätt inte sant? Det är som att deras blick penetrerar kroppochsjäl.
Såhär skrev jag i min text Bilfärden:
Hon hade rört sig från att vara gud till att bli en fallen ängel i Saras brännande blick. Kvinnor kan verkligen döma en på ett annat sätt inte sant? Det är som att deras blick penetrerar kroppochsjäl. Som att de ser igenom detta kvinnokön och detta kvinnokött och slukar det helt gör det till sitt tuggar det sönder och samman med vassa vassa tänder likt en krokodil hackar sönder det med vassa vassa näbbar likt vildvittror som skriker om natten i blixtarnas ljus. Tusen näbbar som hackar och hackar tills ingen finns kvar utom en sådan gröt av kött och ben och blod och märg en köper på till exempel willys för 15 kronor kilot.
Och jag tänker på en vän till mig som sade att hon mest umgåtts med män för att kvinnor gjorde henne nervösa, det kändes som att de dömde henne på ett helt annat sätt än vad män gjorde. Jag tror inte hon kunde sätta fingret på det, men det var väl en kombination av den praktiska erfarenheten av att faktiskt bli dömd men också den molande malande känslan att dessa kvinnor kanske tänker detsamma om en som en tänker om sig själv, och det är ju ofta verkligen inte särskilt nådigt.
Jag kan verkligen känna igen den här känslan. Kvinnor har en annan grund att döma på i och med att de har levt samma liv som en själva, de delar samma erfarenhetsbank och därmed så vet de vad en har att reagera på. Om något är en överreaktion enligt dem (med detta inte sagt att det är det) så säger de det utifrån sin egen erfarenhet som även är din. De vet helt enkelt vad de talar om. Sedan kan tolkningar och ingångar skilja sig åt, men grundmaterialet är i stort detsamma.
Skrev en dikt som jag tänker är relaterad till detta, om än med mer utpräglat lesbiska inslag:
och hennes brännande blick
den brann i mig
och jag brann sönder
under den
jag blev en eldfluga på himlen
För bara några sekunder
innan jag förkolnades
blev till sot och stoft och askahon hackade sönder mig
skar mig i bitar
åt mig rå
med vassa tänder
och jag älskade att ätas av henne
blodet som sipprade längs hennes mungipor
som trängde sig fram mellan hennes tänder
och det blodet var mittjag ville ha hennes ögon i natten jag ville ha henne där i mitt livmodersvatten eller kanske menar jag mig i hennes jag vet inte allt är så förvirrande nu jag är delad jag är tu jag har ingenting mer att ge till dig men ändå vill jag att du fortsätter åtrå mig
Jag tror det är delvis på grund av detta som feminism och framförallt lesbiskhet kan te sig så skrämmande för vissa. Det innebär nämligen att en måste ha samröre med kvinnor på ett djupare plan, och dessa kvinnor kanske uppfattas som starkare än en själv. Att bli dömd av dessa är en mardröm, för de vet verkligen vad det vill innebära att vara kvinnor, vad det vill säga att växa in i en kvinnokropp, in i ett kvinnoliv, leva ett kvinnoöde. De har en objektivitet och en känslomässig styrka som gör att deras blick kan tränga genom ben och märg, och detta vet en instinktivt som kvinna. Det bränner som kallt stål och en måste först vada genom detta hav för att bli fri. Lesbiskheten är liksom detta i sin absolut mest extrema form, den totala mansfråvändheten och kvinnotillvändheten som kulminerar i ett enda stort begär, ett begär som samtidigt är dömande eftersom den mogna kärleken är dömande, en kräver någonting av föremålet för den.
Vägen ut ur detta är att göra sig av med sitt internaliserade kvinnohat, som riktas både mot en själv och andra kvinnor. Vi tänker sällan det om andra som vi tänker om oss själva eller tänker oss att andra ska tänka om oss. Vi vill i regel varandra ganska väl, eller i alla fall inte direkt illa. Om en slutar hata sig själv kan en förhoppningsvis också se att inte heller andra gör det, och begära fritt.
Numera vet jag att den åtsägelser jag får från andra kvinnor i regel kommer av kärlek. Jag omger mig med fantastiskt starka och ärliga kvinnor som ibland tycker att jag betett mig illa, och då säger de förhoppningsvis det. Jag vet att de bara vill det bästa för sig själva, mig och min omgivning.
Sorgen efter en kvinna.
Jag blev ju dumpad för ungefär ett halvår sedan och för kanske två månader sedan började sorgen så sakteliga läkas ut. Det som en gång brunnit så starkt i mitt kött gick nu på sparlåga och blev en hög glödande kol. Jag kände knappt övergången men plötsligt en dag stod jag här och härbärgerade en sorg som blev mindre och mindre. Solens strålar träffade min nya hud och jag tänkte att jag vill leva nu, jag vill släppa in nytt. Nya människor att ta mig an, nya äventyr på livets stig.
Att bli dumpad av en kvinna är ju inte samma sak som att bli dumpad av en man. Kvinnor dumpar varandra för att de respekterar varandra för mycket för att låta ett förhållande rinna ut i den varma sanden. Vi vet att detta är något av det mest smärtsamma som kan ske; när en försöker men ingenting finns att göra. Det är så nedbrytande, så oerhört destruktivt.
Jag har inte varit så arg som jag varit på männen i mitt liv. Snarare har det varit en omedelbar sorg som sköljt över mig likt en våg. Jag kunde inte äta eller gråta ( jag grät faktiskt inte på flera månader), jag kunde bara sova sova sova. Jag låg hela sommaren och läste Harry Potter i Emmas och Karins sängar och det var så fina mot mig trots att jag verkligen inte var något vidare sällskap. Men det blev bättre och nu är jag glad igen. Faktiskt lyckligare än jag tror att jag någonsin varit.
Det är viktigt att förstå hur stor skillnaden mellan män och kvinnor är. Exploateringen, det som är grunden i heterorelationen, existerar inte på samma sätt med kvinnor. De tjänar ingenting på att hålla fast vid en relation som de inte uppskattar nog, som ju män faktiskt gör. Män kan hålla en kvar och krama ur sista droppen surt vatten likt en våt trasa, för de har inte någonting att förlora på att sakna kärlek passion och så vidare i sina liv.
Nu är jag återigen kär och det känns bättre denna gång (som det alltid gör med kärlek, i alla fall för mig, den nya kärleken maxar alltid de förra). Nu har jag också tagit med mig så mycket mer; det som fyra år av relationer med män aldrig gav mig fick jag på ett halvår med henne. Vi samarbetade kring problem istället för att tävla i att vara mest passiv och ha maktövertag. Befrielsen i detta kan inte nog beskrivas. Det är som om en stor tyngd lyfts från mina axlar. Jag lämnades inte utsugen som en hög avskräde, jag lämnades visserligen trasig men med mig själv i gott förvar. Jag hade styrka och mod att ta mig an nya relationer i princip omedelbart, jag visste att jag inte förkastats för att jag var värdelös utan för att saker och ting inte fungerade mellan oss.
Men jag är inte arg, jag var inte arg, jag var bara så outhärdligt obarmhärtigt outgrundligt ledsen. Jag ville bara ta detta stora mörker och släppa ut det genom mun ögonhålor näsborrar. Jag ville att den skulle flyga ut likt tusen nattfjärilar. Men den bet sig fast.
Att sörja är viktigt och jag är expert. Jag har sörjt så många människor, så många öden, så många samhällen. Jag har lärt mig att sörja effektivt, att verkligen leva ut sorgen så att den kan få vila i ens innersta sedan. Att erkänna den som en del av den mänskliga erfarenheten. Det är vackert, jag tycker verkligen det. Det är vackert att låta sig vara sådär ledsen så att det inte finns någon botten.