När blev svaghet att stå upp för sig själv?

Dag efter dag blir jag mer och mer övertygad om att min kritik mot begreppet Starka kvinnor™ är alldeles riktig. Nu har det ju till exempel använts för att hylla en person som kan ”ta” att bli tagen på rumpan och alltså indirekt anklaga folk som blir upprörda över ett sånt tilltag för att vara mjäkiga. För om man är strong när man kan ”ta” att bli tagen på rumpan så är man ju svag när man inte kan ”ta” det.

Jag tror helt klart att Dirawi kan ”ta” att få en klapp på rumpan. Det kan, hör och häpna, jag också. Jag går fan inte hem och gråter om någon tar mig på röven, jag blir inte ledsen eller känner mig kränkt. Däremot blir jag förbannad för jag tycker inte att andra människor ska ta sig den rättigheten med mig. Men stark, det är man om man sväljer skit, inte om man säger ifrån. Då är man en mesig liten tönt som bryr sig om sådana småsaker som ens kroppsliga integritet.

Varför kallar vi människor som finner sig i sin situation för starka? För mig har styrka en annan innebörd: att kämpa för det man tror på. Inte att passivt svälja att andra behandlar en som skit. Passiv, det kan vem som helst vara. Det betyder inte att det är något fel med det, men det är inte heller en positiv egenskap. Vi kan dessutom över huvud taget inte veta hur en person som inte reagerar känner sig. Hen kanske mår skitdåligt egentligen, men gitter bara inte visa det.

Om det hade handlat om att vara mesig hade jag aldrig någonsin sagt ifrån för en rumpklapp, vet ni varför? För att den som säger ifrån, den får utstå så jävla mycket skit. Vi blir kallade rabiata, feministfittor, tråkiga, rigida och sist men inte minst blir vi kallade svaga och mesiga. Svaga eftersom vi står upp för vår rätt att bestämma vem som ska lägga sina händer på våra egna kroppar. Svaga för att vi får utstå mängder med glåpord för att stå upp för något vi tror på. Inte direkt så jag definierar svaghet, måste jag säga.

Det är alltid lättare att inte stå upp för sig själv, det är alltid lättare att sitta och le och ”ta” att folk hittar på det ena och det andra med dig. Det har inget med styrka att göra, det handlar bara om att det man får utstå när man står upp för sig själv är så mycket värre. Lättare då att inbilla sig att det är okej. Och vet ni vad, det är okej att man inte står upp för sig själv, men det är inte okej att klaga på folk som faktiskt gör det. På vi som står upp för rätten att ha våra kroppar ifred om vi vill.

Hanna Fridén har också skrivit bra om detta.

Att be om ursäkt för att i nästa stund släta över.

Det har utbrutit stort rabalder på grund av att Thorsten Flinck tog Gina Dirawis rumpa. Jag tyckte Dirawi hanterade det hela mycket bra när hon uppmärksammade vad han gjorde på scenen, något jag tror att många andra inte hade gjort av rädsla för att inte passa in. Jag menar, hon är ju blott 20 och har gjort en kometkarriär, hon är säkert väldigt mån om att inte äventyra den. Jag vette fan om jag själv hade vågat påpeka en sådan sak i en sån situation, ärligt talat. Starkt gjort!

Hanna Fridén har skrivit en krönika om hur Svt agerat i situationen och tagit upp detta med att man har nolltolerans mot såväl bärande av skor som man fått från företag som droganvändning även om dessa handlingar knappast heller syftar till att skada någon, men när det gäller att tafsa är det okej med endast en ursäkt, trots att alla vet att det är ett brott. Hur kommer det sig att folk är så pigga på att se mellan fingrarna när det kommer till sådant?

Jag kan säga att jag personligen inte hade haft något emot att Flinck hade fått vara kvar, man kan göra övertramp och ändå få en chans till (vilket jag för övrigt tycker borde gälla även den som knarkar). Det jag ogillar är att ursäkterna direkt följs upp av en massa personer som säger att det trots allt ”inte var så farligt” och att reaktionerna är ”överdrivna”. Jag hade accepterat att man lät honom vara kvar om man var jävligt tydlig med att det var på nåder. Som det ser ut nu så avkräver man en ursäkt för att i nästa stund släta över det hela. Det är tyvärr så det ofta ser ut när man agerar kring sexuella trakasserier: man lägger det inträffade till handlingarna snabbt som attan, så snabbt det bara går. Om Flinck gör samma övertramp igen är risken större att det ses som en isolerad företeelse än om t.ex. Ola Lindholm blivit påkommen med att knarka två gånger.

Flincks beteende försvaras också med att Dirawi säkert inte tyckte att det var så farligt för hon är ju trots att en Stark kvinna™. Såhär sa till exempel Helena Bergström:

Jag tror Gina är så pass strong att det kan hon ta det. Jag kan också ta en klapp av någon på rumpan. Det var nog inte menat som sexistiskt från hans sida, säger hon.

För det första spelar det väl ingen roll vad hon tyckte om det eftersom det fortfarande är ett övertramp att ta någon på rumpan utan den personens tillåtelse. Tafs är fortfarande ett brott, oavsett vad offret tycker om det. Dessutom handlar detta inte bara om hennes upplevelse av det hela utan om ett brott som har begåtts i direktsändning i ett av de populäraste programmen i Sverige. Det säger ju sig självt att det inte är en sak enbart mellan Dirawi och Flinck när det sker på det sättet.

Oavsett var Dirawi tycker om Flincks tafs så borde saker som dessa inte ursäktas med att det säkert inte var illa menat. Majoriteten av alla människor menar liksom inte illa med sina handlingar, det gör inte att det är okej. Om man har gjort fel så är det fult att först be om ursäkt för att i nästa stund anklaga de som avkrävt en ursäkten för att överreagera. På det viset så markerar man ju verkligen att man bara bad om ursäkt för att den galna feministmaffian tvingade en till det, inte för att man faktiskt ångrar sitt beteende. Tänk er att Ola Lindholm i ena stunden bett om ursäkt för att i nästa säga att ”lite kokain är ju inte så farligt, folk som tycker det överreagerar”. Det hade blivit ramaskri!

Den här tendensen att framställa folk som tafsar som personer som helt enkelt inte vet vad de gör eller kan styra sina impulser, som bara vill väl med så blir det fel, den är så osmaklig. Det är detta eviga skuldavskrivande och ansvarsbefriande som tydligast visar att vi har ett stort problem med hur man ser på kvinnors kroppsliga integritet och männen som vägrar respektera den.

Den snälla, fina och präktiga brudbloggsmaffian borde ta och sluta moralisera.

Jag tror det var i näst sista avsnittet av toppbloggarna (fruktansvärt dålig och hemskt producerad serie som jag inte fattar att jag ägnade tid åt) som Ana Gina frågades om Jackie och Kissie, och vad hon tyckte om dem som bloggare. Hon sa att de användes sig av så kallad ”dålig bloggning” vilket i princip är att vara elak mot folk och… ja. Ni vet ju varför alla hatar Kissie.

Några dagar senare lade hon upp det här inlägget som är menat att vara nån slags ironisering över att Kissie och hennes brorsa båda har tatuerat in rosetter (kissie i nacken och hennes bror på smalbenet). Då undrar jag bara: är inte detta ”dålig bloggning”. Det är ju ett uppenbart försök att göra sig lustig på Kissies bekostnad, att ironisera över vad som verkar vara det enda fina i Kissies liv, det vill säga hennes relation men sin bror. Det är inte ens gjort med nån mer utpräglad diskretion eller ”förfining” än vad Kissies påfund brukar vara.

Alla klagar på att Kissie är elak och ja, det är hon. Hon är fett taskig. Men jag tycker det är så himla konstigt att vissa bloggare minsann får vara hur elaka de vill mot henne utan att få skit. Det löjligaste är när de ba: ”alltså, jag vill egentligen inte bråka men jag tycker Kissie är fett ful och omogen som skriver elaka saker, själv är jag så mogen att jag kommer av att bara tänka på mig själv”. Om man gör anspråk på att vara den mognare parten i detta så borde man väl om något bara skita i? Eller? Bland det töntigaste man kan göra i mina ögon är att påstå att man inte bryr sig och sedan skriva massa om det ändå.

I mina ögon är det väldigt uppenbart att det är väldigt väldigt synd om Kissie. Hon har målat in sig i ett hörn, retuscherat sina bilder till den grad att hon inte kan visa sig offentligt, skrivit så mycket skit att hon omöjligt kan ta tillbaks med hedern i behåll. Förvisso ställer jag mig inte för att man ska skita i att ge folk rättmätig behandling för att det råkar vara synd om dem men jag tycker inte att snälla bloggmaffian bestående av Blondinbella, Tyra, Kenza och Ana Gina ska komma och moralisera kring Kissies beteende när de kan slänga ur sig jävligt grova saker själva, om än i en lite gulligare förpackning. Dessutom är det lätt att sparka på den som ligger ner.

Framförallt borde de skaffa sig insikt om följande: de slår inte ur underläge! Kissie är INTE den coola tjejen i klassen som alla killar ville knulla och alla tjejer ville vara kompis med, Kissie är en lantis som försöker hävda sig genom att vara elak för hon tror att man ska göra så, men hon missar helt att för att det ska gå hem så måste alla elakheter levereras med ett stort mått av lismande. Kissie är tjejen som kommer ny i klassen från nån jävla håla och försöker hävda sig, men inte fattar hur det sociala spelet ska skötas. Kenza, Tyra, Blondinbella, Foki och Ana Gina är däremot de snygga, tuffa tjejerna med ”självdistans”, de skulle aldrig vara öppet elaka för de vet att ”fina flickor” inte gör så. Det behövs förresten inte för det är redan så uppenbart vem som får vara med och leka och vem som bara får stå och titta på.