När blev svaghet att stå upp för sig själv?
Dag efter dag blir jag mer och mer övertygad om att min kritik mot begreppet Starka kvinnor™ är alldeles riktig. Nu har det ju till exempel använts för att hylla en person som kan ”ta” att bli tagen på rumpan och alltså indirekt anklaga folk som blir upprörda över ett sånt tilltag för att vara mjäkiga. För om man är strong när man kan ”ta” att bli tagen på rumpan så är man ju svag när man inte kan ”ta” det.
Jag tror helt klart att Dirawi kan ”ta” att få en klapp på rumpan. Det kan, hör och häpna, jag också. Jag går fan inte hem och gråter om någon tar mig på röven, jag blir inte ledsen eller känner mig kränkt. Däremot blir jag förbannad för jag tycker inte att andra människor ska ta sig den rättigheten med mig. Men stark, det är man om man sväljer skit, inte om man säger ifrån. Då är man en mesig liten tönt som bryr sig om sådana småsaker som ens kroppsliga integritet.
Varför kallar vi människor som finner sig i sin situation för starka? För mig har styrka en annan innebörd: att kämpa för det man tror på. Inte att passivt svälja att andra behandlar en som skit. Passiv, det kan vem som helst vara. Det betyder inte att det är något fel med det, men det är inte heller en positiv egenskap. Vi kan dessutom över huvud taget inte veta hur en person som inte reagerar känner sig. Hen kanske mår skitdåligt egentligen, men gitter bara inte visa det.
Om det hade handlat om att vara mesig hade jag aldrig någonsin sagt ifrån för en rumpklapp, vet ni varför? För att den som säger ifrån, den får utstå så jävla mycket skit. Vi blir kallade rabiata, feministfittor, tråkiga, rigida och sist men inte minst blir vi kallade svaga och mesiga. Svaga eftersom vi står upp för vår rätt att bestämma vem som ska lägga sina händer på våra egna kroppar. Svaga för att vi får utstå mängder med glåpord för att stå upp för något vi tror på. Inte direkt så jag definierar svaghet, måste jag säga.
Det är alltid lättare att inte stå upp för sig själv, det är alltid lättare att sitta och le och ”ta” att folk hittar på det ena och det andra med dig. Det har inget med styrka att göra, det handlar bara om att det man får utstå när man står upp för sig själv är så mycket värre. Lättare då att inbilla sig att det är okej. Och vet ni vad, det är okej att man inte står upp för sig själv, men det är inte okej att klaga på folk som faktiskt gör det. På vi som står upp för rätten att ha våra kroppar ifred om vi vill.
Det farliga är inte alltid det mest extrema, det farliga är det som får tid att växa medan vi kollar åt ett annat håll.
Detta är nog det vettigaste jag läst angående Sd i media på ett bra tag.
Själv har jag flera gånger upprört mig över att man bara ser huruvida Sd kommer över fyraprocentspärren eller ej. Det enda som spelar roll är hur många röster specifikt Sd får, inte hur opinionen och retoriken i övrigt ser ut. Jag har innan skrivit om att vi redan har ett främlingsfientligt parti i riksdagen och att man borde sluta se det så jävla svart och vitt utan fatta att det finns gråtoner på främlingsfientlighetsskalan.
Det viktiga är ju trots allt inte vilka partier som sitter där dem sitter, utan varför de gör det och vilka människor som har röstat fram dem och varför. Om det finns ett problem med en utbredd främlingsfientlighet så bör vi fokusera på att ändra folks attityder, inte på att motarbeta Sd i riksdagen, även om det givetvis också är viktigt.
Vad man glömmer i allt tjafs om utskottsposter och stödpartier är att det finns riktiga människor som faktiskt har röstat på Sd, som faktiskt håller med dem. Är det inte dem som i slutänden påverkar detta? Dessutom har hela retoriken i den politiska debatten mer och mer dragits åt att man ska ha så kallad ”ordning och reda”, ställa krav (är att bry sig) och strängare straff. En sån politik drabbar alltid de svagare grupperna i samhället och nog fan kan man räkna invandrare till dem.
Även om man inte rakt ut säger att Islam är som nazism och det största hotet mot västvärlden så kan man föra en politik som i sitt utslag missgynnar invandrare och det är det vi går mot i samhället. Även om folk inte per definition tycker att folk med annan hudfärg är mindre värda så vill man inskränka invandrares utrymme att utöva sin kultur, man vill ta ”hårdare tag” mot folk som inte sköter sig trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att det är en effektiv metod (snarare motsatsen) och det är ju där främlingsfientligheten börjar. I en önskan efter att människor ska ”göra rätt för sig”, i en oförståelse för att folk kan ha trauman och problem och i en önskan efter likriktning och absurd trygghet. Sån politik slår mot invandrare.
Jag skulle nog kunna övertyga dem flesta till att delar av Sd:s politik är bra om jag bara hade rätt ingång i diskussionen. Många tycker att saker som hårdare krav är fina grejer, många tycker att ”i Sverige ska man tala svenska” men inser inte att det är precis det som är främlingsfientlighet. Människor som tycker att folk gärna får vara mörka i hyn och fira ramadan och andra helt ofarliga traditioner, så länge de inte stör och så länge de har jobb och talar bra svenska. Sådana personer identifierar sig inte som främlingsfientliga eftersom de inte per definition tycker illa om just invandrare. Men å andra sidan: vem gör egentligen det? Det är bara extremt efterblivna nynazister som tycker att det är hudfärgen och endast hudfärgen som räknas, vanlig rasism ser inte ut så.
Så jag kan inte annat än hålla med: vi måste acceptera att Sverige inte är den toleransens fanbärare som vi vill få det att framstå som. Vi måste definiera vad främlingsfientlighet egentligen är, vilken retorik och politik som drabbar invandrare. Vi måste sluta se det som att främlingsfientliga bara är personer som vill ”spöa negrer” och föra en seriös debatt om vad som kan räknas som främlingsfientligt och inte. För det farliga är inte de mest extrema, det farliga är det som långsamt smyger sig på, det vi inte märker. Och vad som är ännu farligare är det extrema som får oss att vända våra blickar bort från det smygande, alltså precis det Sd är.
Fjantiga moralistbella.
Jaha, hos bloggkommentatorerna läste jag att Blondinbella tycker att rökare är svaga människor. Jag kan bli så förbannad på den här typen av oproblematiserad moralism. För det första undrar jag hur ett beroende gör en svag, för det kan jag faktiskt inte begripa. Beroenden är något alla människor drar på sig i någon mån någon gång i livet och att fördöma folk som är beroende som svaga är enligt mig bara fjantigt.
Det finns massor av hjälp att få, Sverige har idag en otroligt stor marknad med produkter som hjälper rökare att sluta. Men de tjejer som jag träffar som röker då och då/feströker verkar inte vilja sluta och det är det som jag inte förstår och tycker är svagt. Dom tycker inte ens att de är beroende, ändå står man utanför krogen och tar en cigarett i alla fall som skadar dom enormt och de vet om det!
Sen undrar jag på vilket sätt det är svagt att inte vilja sluta röka, det vill säga att förbruka en njutningsvara med fri vilja och med andra ord prioritera sin njutning för stunden framför eventuell framtida friskhet, på vilket sätt är det svagt? Det kan vara korkat och en dålig prioritering, men att det skulle göra någon till en svag människa köper jag inte.
Hela begreppet ”svag” stinker fascism tycker jag. Iden om den svaga människan tycker jag hör hemma i någon slags militärdiktatur, inte hos Blondinbella som utger sig för att vara liberal och ”för” bättre självkänsla. Jag vet fan få saker som rimmar så illa på självkänsla som tjat om olika ”svagare” individer än andra.
Visserligen är det bara ett ord, men ett ord kan säga mycket om en människa. Jag skulle aldrig kalla en människa svag, jag skulle kalla hen dum i huvudet eller liknande, för jag tycker att användandet av begreppet svaghet visar på en så himla vidrig människosyn. Det visar på nån slags ide om att folk inte är ansvariga för sina egna val utan att det istället handlar om att vissa individer är mer svaga än andra.
Jag är fan i mig stolt rökare och det är inte för att jag är svag, det är för att jag prioriterar stundens välmående framför min potentiella lungcancer i framtiden. Jag tycker om cigaretter och jag tänker fortsätta röka dem tills folk slutar moralisera, då kan jag kanske tänka mig att sluta.
Alla coola människor röker.
Kommentarer.