Etikett: beteende

Kommentarsbeteende.

Idag har jag observerat ett extremt intressant beteende hos en av mina kommentatorer, som jag tycker mig se mycket ofta. Detta är en person som kommenterat innan vars kommentar jag tagit bort, jag minns inte exakt varför. Nå, hur som helst kommenterade personen under mitt inlägg om folk som känner sig censurerade:

Hejsan!
Ville bara säga att min kommentar som du inte publicerade inte var menad att trycka ner på något vis, jag var uppriktigt intresserad av hur du tänkte, och om du verkligen menade vad du skrev. Och angående lagen var jag också ute efter att få veta hur det verkligen var, och om jag hade fel uppfattning då du verkade säker på din sak. Sedan – igen, av intresse, inte för att trycka ner – varför känner du att du måste ha en så hård censurering? Av alla de bloggar jag läst så sticker din ut med den absolut lägsta ”toleransnivån”.

Personen försöker uppenbarligen hålla någon slags ”god ton”, men kan ändå inte hålla sig ifrån att förminska mig och ifrågasätta mitt omdöme samt säga att jag har ”lägst toleransnivå”. Tänker sig denna människa att detta är ett bra upplägg för någon slags meningsfull diskussion? Detta är förvisso en sådan kommentar jag troligen skulle ha släppt igenom, men eftersom jag modererar vissa kommentarer så tar sådant ibland tid, eftersom jag gör annat på dagarna än att kolla mitt kommentarsfält. Detta är dessutom den typen av kommentar som jag vill besvara direkt innan jag publicerar den, och därför tar det extra lång tid. Men så är det, ibland tar det några timmar eller ett dygn innan jag släpper igenom en kommentar.

Men personen som kommenterar tänker inte vänta, utan utgår istället från att hen blivit censurerad och skriver följande:

Vad är du rädd för? Diskussion? Debatt? Mitt förra inlägg följde dina regler, och var inte ens närapå galla, möjligen lite sur uppstötning ;-) .
Jag vet att det här är din blogg osv, men när din policy gällande kommentarer tydligen är värre än valfri nazi-blogg (ja, jag har besökt ett antal såna, ibland är det roligt att bråka med nassar) så borde du kanske tänka efter lite…

Vad är grejen med detta? Varför så paranoid? Varför känner sig personen tvungen att skriva till mig igen? Jag begriper det inte.

Det är en jävligt vanlig inställning att tycka att en på något vis har någon slags ”rätt” att få sin kommentar publicerad om en håller ”god ton” och anstränger sig. När människor tycker sig ha denna rättighet så blir jag jävligt avtänd på att ha något med dem att göra.

Men personen kan liksom inte hålla sig, hen bara måste skriva en kommentar till med en lång och utförlig analys till varför jag inte släpper igenom hen jävla kommentar:

Så, jag har funderat lite på varför rassar låter folk kommentera men inte du, och har kommit fram till några avgörande skillnader:
1) Självsäkerhet. Om det är något nassar och rassar har så är det självsäkerhet. De är säkra på sig själva och på att de har rätt. Om de råkar ut för motgångar (Och det gör de. Oj, vad de gör! :-) ) så stiger de upp, borstar av sig och fortsätter. Du däremot verkar inte vara en stark person. Man får känslan att du inte klarar motgångar speciellt bra.
2) Ideologi. Rassar är ganska säkra på sin ideologi – de vet(!) att de har rätt, och därför är de inte heller rädda att debattera med folk som inte håller med dem (det roliga blir därför att sakta och säkert punktera deras tankebubblor). Du däremot verkar inte vara så säker – varken på kommunismen eller feminismen. Kanske du innerst inne vet att ingendera av dem håller för någon närmare granskning?

Jag tror därför att orsaken till att du inte låter kommentarer (förutom ryggdunkar-skval) få komma fram är en kombination av de två. Å ena sidan vet du att varken feminismen eller kommunismen håller någon som helst närmare granskning utan att sjunka som Titanic. Å andra sidan har du antagligen byggt hela din världsbild på dessa två ideologier – och skulle någon rasera dem har du ingenting kvar, vilket du inte skulle klara av utan att bryta ihop.

Har jag fel? ;-)

Alltså snälla människa, ta dig samman. Hur kan det vara en så jävla big deal för dig att jag inte släpper förbi din jävla kommentar att du sätter dig och författar typ en halv A4 med en redogörelse för min personlighet? Hur kan du tycka att det är ett okej beteende bara för att jag inte publicerat din kommentar? Det är ju helt otroligt.

Allt detta sker alltså inom loppet av en period då jag inte ens tagit ställning till den här personens första kommentar. Det är fan i mig helt otroligt hur mycket vissa människor har taggarna utåt och hur det liksom blir en självuppfyllande jävla profetia eftersom de bara inte kan hålla sig från att klaga på att jag inte släppa igenom deras dynga. Ta ett steg tillbaks bara och chilla lite så kanske det blir enklare.

Inlärda beteenden.

Viktoria påpekade en sak i inlägget jag skrev om att ha fler än två föräldrar:

jag har tänkt lite på en sak, och menar inte alls detta som kritik utan tycker bara att det vore intressant att höra hur du resonerar kring det. i det här inlägget skriver du: ”Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett homosexuellt par bestämmer sig för att skaffa barn ihop”, och något jag reagerar på, som jag har tänkt på i andra sammanhang tidigare, är att när man skriver ”homosexuellt par” så menar man två MÄN – är inte det egentligen att befästa manlighet som norm inom homosexualiteten? lite som med fotboll och damfotboll? att både kvinnor och män kan vara homosexuella/(spela fotboll), men ändå reserverar man termen homosexuell/(fotboll) till män och kvinnor får använda sig av lesbisk/(damfotboll). förstår du hur jag menar? jag kanske är ute och snurrar i tankarna, men det är i alla fall något som jag har funderat på.

Viktoria har givetvis helt och hållet rätt i sitt påpekande och jag har nu ändrat i det aktuella inlägget. Jag ville bara visa hur otroligt enkelt det är att anta mannen som norm även om man är insett i problematiken som jag nog skulle säga att jag är *ödmjuk*. För mig blir det ett slags bevis på hur djupt värderingen sitter, i alla fall hos mig. Det är svårt att skaka av sig ett beteende som är så inlärt. Det är lite som att man nästan alltid sätter det manliga namnet före det kvinnliga när man talar om heterosexuella par eller att man oftare nämner kvinnor vid förnamn och män vid efternamn. Har ni några sådana saker som ni har svårt att göra er av med? Inte bara gällande feminism då utan andra normer också.

Vill även säga att jag uppskattar när folk gör den här typen av rättelser. Det är relevant och skrivet på ett väldigt trevligt sätt. Så tack så mycket!

Facebookbeteenden.

Ett facebookbeteende som jag tycker är otroligt störigt är folk som ska hålla på och skriva kryptiska och ofta lite ledsna statusuppdateringar. Sedan när någon frågar så skriver de typ: ”tar det sedan gumman, hänt en del saker som gör mig lite småirriterad”. Seriöst, varför gör man så?

Samma sak med folk som är kryptiska i sina bloggar. Fattar väl grejen när de har olika ”projekt” på g men när man skriver att det är lite strul ”privat”… jag fattar det inte? Om jag har strul i mitt liv så skriver jag om det eller så skriver jag inget alls. Det värsta är ju när relativt stora bloggare skriver så kryptiskt och blir sura när deras läsare undrar. Men herregud, gissa varför?

Men det absolut mest störiga facebookbeteendet är när folk skriver ungefär såhär: ”hatar alla falska människor”. Seriöst, varför? Sen är det alltid en massa ”men guud gumman du menar väl ey mey?” under. Herregud. Vad driver människor till detta egentligen?

Hujedamej. Jävla skönt att slippa umgås med alla dessa personer.