Kollar på L word för andra gången och älskar detta så mycket (från andra säsongen):
Etikett: feminism
Vem bryr sig om mäns dumma åsikter?
En man säger något oerhört dumt och oinformerat om feminism och alla reagerar genom att förfäras, håna honom och så vidare. Och jag blir så trött. Så trött på hur det i detta samhälle inbringar en massa uppmärksamhet när någon säger något urbota korkat som inte tillför någonting av värde till någon form av feministisk diskussion, och trött på hur vi lägger tid på att säga emot uppenbara dumheter som att ”feminismen har gått för långt” istället för att utveckla teorier och praktiker. Hur vi alltid sätts i en position där vi ska reagera på det ena och det andra, när det i själva verket är vi som borde sätta agendan.
Jag har ett förslag; när män säger uppenbart korkade saker, som att feminismen har gått för långt när vi är väldigt långt ifrån att ens vara jämställda, så kan vi väl helt enkelt bara skita i det? Jag menar, vem bryr sig egentligen om vad män tycker om feminism? Givetvis kommer de ogilla en rörelse som går ut på att ta ifrån män mycket av den makt och de resurser de har i egenskap av sitt kön.
Jag tänker såhär: män är inte feminismens revolutionära subjekt. Män har inget intresse i att vi ska uppnå jämställdhet, helt enkelt eftersom män tjänar på ojämställdheten. Och ja, detta gäller alla män. Alla män får privilegier och makt över kvinnor i kraft av sitt kön. Oavsett om män har bra eller dåliga åsikter om feminism så är de inte feminismens revolutionära subjekt och kan omöjligt vara centrum i någon slags feministisk kamp. Därför ska det inte stå i fokus vad män tycker och tänker om feminism. Detta gäller även män som har en bra feministisk analys. Det är såklart bra att de har det, men det ska inte ställas i fokus för feministiska praktiker.
Därför är det helt enkelt inte så jävla relevant vad en man tycker eller inte tycker om feminism. Det är liksom inte deras kamp, och det kommer inte vara det även om de har Jättesmarta Åsikter om saker och ting. Män kan ha en oerhört stor insikt i hur patriarkatet fungerar, men de är fortfarande inte i position att kämpa emot det på samma sätt som kvinnor.
Jag tänker att det är bättre om kvinnor kör sitt eget race och skiter i vad män tycker och inte tycker. Män är ju dels helt hjälplösa utan kvinnor, dels är de ängsliga töntar som mest bara anpassar sig efter rådande strukturer. Om män märker att kvinnor inte bryr sig om dem så kommer de att anpassa sig. Och om de inte gör det är det inget större problem, eftersom kvinnor klarar sig utmärkt utan män. Alla blir glada (ja, utom männen då, men vem bryr sig).
Varför straffar jag mig själv?
Jag har tänkt en del på det här med självbestraffning, i synnerhet i relationer. Att förneka sig själv saker en begär, eller att förneka sig rätten att ens begära.
En avgörande grej för mig i de relationer jag har haft har varit att jag inte vågat drömma om något bättre. När jag har varit i utsugande relationer så har jag liksom tänkt att det är vad jag förtjänar, och framförallt att det är det bästa jag kommer kunna få. När det dyker upp något bättre som verkar som ett reellt alternativ så förnekar jag mig det, helt enkelt för att jag inte vågar.
Det gör ont att definiera sina behov och det är läskigt. Det är läskigt för så fort en har definierat sina begär och behov så blir en medveten om när de förnekas en. Att ställa in sina drömmar på saker och ting som en ändå tänker sig att en kan få gör att denna besvikelse inte uppstår.
Något av det viktigaste feminismen har gjort för mig är att ge mig kraft och styrka att våga tänka tanken att en annan tillvaro är möjlig, och våga begära just denna tillvaro. Jag tänker att detta är något som generellt förvägrats mig som kvinna. Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män, de ska anpassa sig efter mäns vilja för att locka en man till att fylla deras liv med mening.
När jag var i relationer med män så var jag mycket medveten om att dessa relationer skadade mig och hur. Jag tror att en avgörande faktor till att jag inte tog steget och lämnade dessa relationer var att jag helt enkelt inte trodde att jag kunde få något annat, något bättre. Jag insåg att det jag hade i dessa relationer inte var något värt, men jag var nog rädd att ta ansvar för min egen existens och mina misslyckanden.
På ett sätt är kvinnorollen ganska bekväm – att vara förpassad till att vara ett bihang till mannen och att kräla i återupprepning och upprätthållande är utmattande och tråkigt, men det är också förutsägbart och tryggt. När en har lärt sig att detta är ens lott i livet så är det lätt att fastna där istället för att försöka ta sig ut.
Att ha någon slags frihet att själv bestämma över sitt eget liv och att leva för sig själv är skrämmande, speciellt då denna ”frihet” ofta är väldigt kringskuren i praktiken. Jag tror att jag själv har valt att stanna kvar i destruktiva och ofria situationer just på grund av denna rädslan. Jag har varit rädd för att fucka upp, för att ta chanser och misslyckas. För att formulera begär som jag inte kan få tillgodosedda. För att över huvud taget hoppas på något bättre och bli besviken.
Och därför är det så jävla skrämmande att försöka ha relationer där en inte blir uttråkad och utsugen. Att begära någon form av ömsesidighet. Tänk om det inte går. I så fall kommer det inte att gå att förtränga insikten om hur oduglig den nuvarande situationen är. I så fall kommer det inte finnas något annat alternativ än att fortsätta sträva och bli besviken, eller att resignera och förbittras.
Femininitetshat.
Det finns ett begrepp som dykt upp en del på sista tiden, nämligen ”femininitetshat”.
Jag tycker absolut att det finns en mening med att diskutera hur sånt som förknippas med kvinnor och ”klassisk” kvinnlighet föraktas. Det är intressant att se hur det som i patriarkatet ständigt åläggs kvinnor (såsom smink, inredning, vissa kläder, handarbete och så vidare) också ses ner på just för att det förknippas med kvinnor. Att även de kvinnor som gör allt för att anpassa sig blir nedtryckta på grund av detta.
Däremot har jag problem med en användning av ordet som en slags ersättare till ”kvinnohat”, som jag har sett i vissa sammanhang. Problemet med detta är att det helt exkluderar alla de kvinnor som inte iklär sig kvinnligt kodade attribut men fortfarande utsätts.
Om jag ikläder mig feminint kodade attribut så är det såklart annorlunda än om någon som uppfattas som man gör det. Effekten för mig skulle troligen vara att jag bli accepterad i högre grad, samtidigt som jag såklart skulle utsättas för samma kvinnohat som jag blir nu. Kvinnohatet jag utsätts för försvinner ju inte för att jag iklär mig manligt kodade attribut, snarare tar det sig en annan form.
Jag anser att ”kärnan” i kvinnohatet är att människor anser sig ha rätt till min kropp, att de har rätt att kommentera min kropp och så vidare. Att ramarna för vad jag får göra med min kropp är väldigt snäva. Detta drabbar mig oavsett vilka attribut jag iklär mig. Jag kan anpassa mig mer eller mindre efter detta, men ramarna består. Det finns inget sätt för mig att framträda på som befriar mig från detta. Även om jag ”passar in” så kommer män anse sig ha rätt till min kropp. Det är liksom det det innebär att ”passa in” som kvinna. Att vara kvinna i detta samhälle är att utsättas för förtyck, är att anses vara ett objekt för mäns njutning. Det en kan uppnå genom att ”passa in” är att anses vara ett dugligt sådant objekt för njutning.
Ett annat problem jag har med begreppet är att det insinuerar att de män som anammar ”feminina” uttryck skulle bli drabbade av samma sorts hat som jag. Att män som närmar sig femininitet kan straffas för detta är ju ingen hemlighet, däremot är det absolut inte på samma premisser. Det kan även hända att män som anammar femininitet på ”rätt” sätt får fördelar på grund av detta. Och framförallt; mannen kan ju ta av sig dessa attribut och fortsätta vara man, med all makt och alla privilegier detta medför.
Twitter 1/2. Att få män att lyssna på en.
Herregud det är klart män ”respekterar” en och ”lyssnar” om en konsekvent slänger andra feminister framför bussen. Finns väl fan inget män ÄLSKAR så mycket som kvinnor som hugger andra kvinnor i ryggen. Tro för helvete inte du har vunnit något om en man lyssnar på dig när du snackar skit om feminister.
Åh gud så jävla trött på feminister som sätter prestige i att män lyssnar på dem. Det är inte svårt sluta tro det. Det är så jävla enkelt att få män att lyssna på en. Det handlar bara om att säga rätt saker, men vissa av oss har självrespekt. Män lyssnar gärna så länge en får dem att känna sig som Bra Män och de slipper känna att de borde ändra sig.
Blir så förbannad när folk utgår från att det är alla kvinnors högsta dröm att någon jävla man ska lyssna på dem. Liksom nej nej nej jag har försökt med den skiten så jävla många gånger och jag ger inte ett SKIT för män som ”respekterar ens åsikt”. Vad fan spelar det för roll när de fortfarande håller en i konstant jävla förtryck?????????????
Vägrar skämmas över min brist på manstillvändhet.
Ni feminister som är så jävla självgoda över att ni lyckas ha bra relationer eller diskussioner med män kan dra åt helvete ärligt talat. Är ju inte som att patriarkatet inte fått mig att skämmas för min oförmåga så det räcker och blir över. Misslyckat heterosexuell och stolt. Värsta är ju de som har mage att känna sig ”skämmade” när en uttrycker sig om relationer m män. Snälla ni har världen på er sida. Det är patetiskt.
Jämställdhetsarbete i relationer.
Apropå mitt senaste inlägg så ritade jag denna. Såhär uppfattar jag att mycket så kallat jämställdhetsarbete i relationer går till. Det är något som faller på kvinnan, dels för att det ligger i hennes intresse men också för att relationsarbete generellt faller på kvinnors lott att utföra.
Jämställdhetsarbete är en slags relationsarbete. Det är viktigt att förstå detta. Ofta förstås jämställdhetsarbetet som ett slags bonusarbete eller ett specialintresse, något en gör mer av princip än för att det faktiskt behövs. Då har en en begränsad förståelse för vad det kan innebära för en relation att inte utföra jämställdhetsarbete. Detta är lika mycket som allt annat relationsarbete något som behöver utföras för att en relation ska fungera bra för båda parter.
Något som kan göra jämställdhetsarbete än mer smärtsamt än vanligt relationsarbete är att en tvingas konfronteras med sin partners ovilja att delta i projektet, vilket såklart är väldigt nedslående att inse om någon som säger sig älska en. Kanske tänker en: ”om han nu älskar mig, varför vill han inte hjälpa till och befria mig från dessa bojor”. Det blir på något sätt det ultimata beviset på att en i hans ögon inte främst är en hel människa utan en kvinna. Om han hade älskat en som människa hade han såklart velat att en skulle befrias från det ok det innebär att vara förtryckt som kvinna, men han visar att det inte är så han känner genom att inte engagera sig i jämställdhetsarbetet.
Många män verkar tycka att deras del i jämställdhetsarbete ska var att lyssna på var kvinnan säger och lyda. De funderar inte på hur deras egen position också är könad, att jämställdhetsarbete även kräver att de ska rannsaka och förstå sig själva.
Hur god feminist en än är så är det omöjligt att sätta sig in i en position en själv inte befinner sig i till fullo. Jag har inte förstå hur det känns att vara man, så jag kan inte ge honom någon vägledning. Det kräver eget emotionellt arbete för att kunna göra det.
Mäns våld mot kvinnor.
Jag läser en kurs i kvinnofridskunskap som är bra. Här lite siffror från SKL:s rapport ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer” från 2006. En av de sorgligaste grejerna tyckte jag var hur många kvinnor som lever gömda från män. Det är så förbannat orättvist att det är dessa kvinnors rörelsefrihet som hindras istället för mannens.
Skammen i att vara den som ger.
I relationer hamnar jag ofta i positionen att jag ger väldigt mycket. Typ jag tänker på personen mycket, funderar på hur jag ska vara för att den personen ska tycka om mig och så vidare. Jag antar att det är något som många upplever, men jag får ändå känslan av att jag gör det mer än genomsnittet.
Detta fyller mig med en stor känsla av skam – jag vill inte vara beroende eller anpasslig, jag vill ha samma frihet (eller snarare illusion av frihet) som jag tänker mig att personen jag anpassar mig efter har. Frihet från mitt dåliga samvete.
Om jag upplever mig försummad tar det ofta emot väldigt mycket att påtala det, samtidigt som jag känner ett stort behov av att få det ur mig. Jag kan inte tänka att ”jaha personen kanske hade annat att tänka på” och vara okej med det. Jag börjar direkt skuldbelägga mig själv för att jag sitter och är så hopplöst beroende samtidigt som den andra inte är det.
Två slutsatser kan jag då dra ur denna situation. Den första är att personen inte tycker om mig eller bryr sig eller vill göra mig illa. Denna tanke är såklart ledsam men också relativt enkel att hantera. Då börjar jag tänka i banor av hur jag ska ta min hämnd på personen, eller hur jag ska slå mig fri från relationen. Jag kan känna en slags frigörande ilska, helt enkelt.
Den andra är att personen helt enkelt är lagd så, att den inte går upp i andra så mycket som jag gör. Och denna tanke fyller mig med skam, för då tänker jag att jag helt enkelt är skapt till att vara omvårdande, att det är min lott i livet. Detta fyller mig med skam eftersom det är så tätt förknippat med att vara kvinna – att vara den som liksom jobbar i bakgrunden och ta hand om andras behov, om relationer och så vidare, medan andra kan utvecklas.
Därför kan jag inte heller ge förutsättningslöst, det är nämligen så tätt förknippat med att bli utnyttjad och utsugen. Det som egentligen är en förmåga jag har blir istället en börda och någonting jag ständigt måste lägga band på för att slippa bli utnyttjad. Jag måste vara på min vakt för att inte hamna för mycket i underläge. Men detta kräver också energi, det kräver energi att inte ge, att lägga band på dessa impulser.
Jag skulle vilja kunna ge fritt. Jag skulle vilja leva i en värld där det inte var något som andra utnyttjade, och framförallt där en inte blev skuldbelagd för att en gav. Jag skulle vilja slippa känna att det är fel av mig att dela med mig.
Taggarna utgör ett försvar som jag har behövt.
I min första relation så fick min partner mig ofta att känna att jag var jobbig och besvärlig när jag bad om hjälp. Det var förödande för mig självkänsla; jag kände aldrig att jag förtjänade att bli bra behandlad av den som sade sig älska mig, möjligtvis att det va en tjänst han kunde göra mig när han var på det humöret. Det var ”snällt” av honom att göra den typen av grundläggande arbete i en relation. Jag vet inte varför han agerade såhär, men jag tänker mig att det var rädsla och oförmåga som han sedan skyllde på mig för att det var det som kändes bekvämt för honom.
I efterhand har jag varit tvungen att verkligen manifestera insikten om att det han gjorde mot mig var fel. Jag har skrivit så mycket om det, pratat så mycket om det, helt enkelt för att det satte sig väldigt väldigt djupt i min självuppfattning. Jag har varit tvungen att reagera väldigt starkt i motsatt riktning för att skydda någon slags integritet och känsla av egenvärde.
Denna känsla har följt med min i mina andra relationer. Att be en människa om tröst är bland det läskigaste jag vet. Det är så utelämnande och det är väldigt avgörande för min bild av relationen vad som händer i ett sånt läge. I de lägen när jag är ledsen så tvivlar jag oerhört starkt på mig själv och att jag förtjänar att bli tröstad och få omtanke. Jag är livrädd för att den jag ber om tröst ska bekräfta min självbild och tycka att jag inte förtjänar tröst.
Om en person av någon anledning inte kan ge mig det jag behöver så utgår jag direkt från att det handlar om att den personen inte tycker att jag förtjänar det, trots att det inte alls behöver vara fallet. Jag tror att jag utgår från det för att det ändå känns begripligt. Det går ihop med min självbild att en människa gör mig medvetet illa för att den inte tycker att jag förtjänar bättre. Jag har svårt att acceptera att det i de situationerna kan vara så att personen inte gör det av andra skäl, såsom oförmåga.
Detta har i sin tur varit något som kommit in som ett gift i mina relationer; när jag i utsatta lägen inte fått det jag upplever mig behöva så reagerar jag med ilska, för att jag utgår från att personen gör det medvetet. Jag tror att det är för att jag är så rädd för att återigen öppna upp och tänka ”jamen den menar ju säkert inget illa” för att sedan upptäcka att personen visst gör det. Det är lättare att direkt reagera med misstänksamhet och ilska, för då finns i alla fall inte risken för ännu en besvikelse.
Detta är något jag försöker övervinna nu, att tänka att personer faktiskt är med mig för att de tycker om mig och vill mig väl och inte för att trycka ner mig, men det är svårt. Att försöka sluta ha taggarna utåt är svårt, för dessa taggar utgör ett försvar som jag har behövt ha i tidigare relationer.
De finns bättre och sämre feministiska strategier.
Ganska ofta kan jag uppleva att feminism reduceras till ett sätt att tänka för att en ska kunna känna sig lite mer nöjd med sig själv. Väldigt mycket feministisk textproduktion handlar om att kvinnor ska få göra/välja vad de vill utan att bli skuldbelagda för det.
Jag håller såklart med om den här grundläggande tesen, skuldbeläggande är aldrig positivt. Samtidigt tycker jag ofta att resonemang om hur ett beteende fungerar i relation till patriarkatet, såväl att det kan vara ett resultat av det som att det kan vara förstärkande, ofta avfärdas som just skuldbeläggande trots att det inte är det som är poängen.
Detta har jag märkt av specifikt i diskussioner angående sexualitet. När jag skriver om hur sexualitet och begär påverkas av patriarkatet och upprätthåller det är det många som invänder att de minsann inte alls känner så inför sina relationer och begär och att deras begär minsann är naturliga och att de kan vara bra feminister ändå och så vidare. Jag vet liksom inte vad jag ska svara på detta, det är väl skönt för dem att känna så antar jag, men det gör det inte mindre sant att samhället är organiserat enligt heteronormen och att detta hänger ihop med patriarkatet.
Mitt syfte med att skriva om detta är inte att skuldbelägga någon som organiserar sitt liv heterosexuellt, men däremot att ge ett synsätt på hur detta fungerar i en bredare samhällskontext och hur det är både ett resultat av och ett upprätthållande av patriarkatet. En kan såklart ha en annan åsikt om detta än mig, men det är i sådana fall en teoretisk fråga och inte en fråga om att någon känner sig skuldbelagd. Det är två separata frågor, den ena handlar om hur mina formuleringar får människor att känna och den andra om deras innebörd. Jag anstränger mig för att inte formulera mig på ett skuldbeläggande sätt, men jag kan inte censurera idéerna som sådana för att någon kan ta illa upp över dem.
Givetvis kan det vara jobbigt att få detta påtalat för sig, det är inte roligt att höra att det ena eller det andra beteendet förstärker patriarkatet. Jag tänker att den som känner så bör undvika den typen av sammanhang snarare än att kräva anpassning efter sina behov. Människor har olika livssituationer och olika förmåga att ta till sig saker och ting. Samtidigt tror jag att det nästan alltid är jobbigt och smärtsamt att komma till vissa insikter. Det är smärtsamt att se sig själv som ett resultat av detta skitsamhälle, det är smärtsamt att se sin ofrihet. Det finns inget sätt att tillgodogöra sig dessa insikter som inte gör ont, för det handlar om att det en tänkt och tyckt om sig själv rycks upp med rötterna.
Jag tänker på när jag själv fick upp ögonen för dessa idéer och att det var oerhört smärtsamt och jobbigt. Samtidigt var det en stor frigörelse i det, smärtan och sorgen tog mig framåt och fick mig att omvärdera mycket av det jag innan tagit för givet. Jag fick verktyg för att förstå mina relationer på ett helt annat sätt än tidigare och också för att frigöra mig från en massa mönster. Jag är väldigt tacksam för detta, och därför vill jag också föra vidare dessa idéer.
Det är skillnad på att känna sig skuldbelagd och på att bli skuldbelagd. Som kvinna känner en ofta skuld för att en inte gör det ena eller det andra, det är för att vi har blivit tillsagda att vi ska vara alla till lags. Detta är såklart en inställning en tar med sig in i feminismen. En har en förförståelse av alla budskap som att det är något en förväntas göra för någon annans skull.
Det finns en klyscha som ofta upprepas, nämligen att det inte går att vara en mer eller mindre bra feminist. Detta är såklart sant, för det är inte en fråga om vem en ”är”, utan om praktiker och vilka konsekvenser de har. Jag tror genuint att det finns bättre och sämre sätt att organisera sitt liv på ur ett feministiskt perspektiv. Detta innebär inte att kvinnor som lever på ett visst sätt är sämre feminister, men jag tror att det är viktigt att ständigt sträva efter frigörelse utefter sina egna villkor. Detta är ett projekt jag själv vill underkasta mig, och jag vill inspirera andra att också göra det.
Men det som ska driva oss är inte skuld, utan egenintresse. Det handlar inte om att offra sig för något slags högre gott, utan om att ta fram strategier för frigörelse helt enkelt för att det ligger i vårt intresse. Vi är inte feminister för någon annans skull, utan för vår egen. Vi solidariserar oss med varandra för att andra kvinnors frigörelse även är vår egen frigörelse. Vi kämpar tillsammans och för varandra för att frigörelse endast kan nås kollektivt.