Kön som identitet är essensialistiskt, och könsessensialism är misogynt.

Om en menar på att en inte är kvinna för att en helt enkelt inte ”intentifierar” sig som en sådan har en en del att förklara. Vad är det som gör kvinnor till kvinnor egentligen? Finns det en kvinnlig ”essens” (alltså en inneboende kärna) som gör kvinnor till kvinnor? Jag anser att den här typen av resnoemang implicerar just det, och att detta inte bara är felaktigt utan även djupt problematiskt och misogynt.

Att vara kvinna är inte någonting utöver det faktum att en blir behandlad som kvinna. Kvinna är en politisk position, ingenting en är. Om en av något skäl innehar positionen kvinna så kan en i en politisk kontext räknas in i kategorin kvinnor. Det innebär inte att en är kvinna, utan att en blir placerad i det facket i samhället. Det innebär inte heller att en alltid kommer att placeras i det facket, men så länge en blir det så är en relevant som revolutionärt subjekt i feministisk kamp.

Vi är över huvud taget inte män eller kvinnor. Vi är mänskliga varelser, vilket innebär att vi bland annat är könsvarelser, det vill säga varelser som begär, vill bli begärda, som törstar efter närhet och kärlek på våra egna villkor. Vi har alla olika upplevelser av detta. Men dessa personliga upplevelser är någonting annat än de politiska kategorier samhället struktureras efter.

Samhället struktureras efter kön. Det och ingenting annat är skälet till att ”kvinna” är en politisk kategori och att det är relevant att definiera sig som kvinna i en feministisk kontext. Att prata om kön som en identitet förutsätter en inneboende essens, och att prata om könade essenser är misogynt. För vad är det egentligen för essens jag förväntas ha? Vad är det som gör mig till kvinna?

När människor pratar om att de har en politisk position som kvinnor, alltså utsätts för samma förtryck som kvinnor utsätts för, men inte är kvinnor för att de inte identifierar sig med kvinnorollen så är det att säga att kvinnor i allmänhet skulle vara just kvinnor för att de identifierar sig med kvinnorollen eller är bekväma med att behandlas som kvinnor, alltså att bli förtryckta. Vad är kvinnorrollen? Det är att vara underordnad män. Det detta resonemang implicerar att det finns personer som skulle vara tillfreds med underkastelsen, som skulle ha vilja till underkastelse som en inneboende essens. Detta är i mina ögon misogynt.

Jag har ingen föreställning om att alla kvinnor har samma upplevelse som jag har av att vara kvinna. Jag inser att det är mycket som skiljer oss åt, såväl andra politiska positioner som personliga skillnader. Alla människor är mer än sitt kön. Kön är en avgränsande kategori som vi delas in i när vi lever i detta samhälle som är strukturerat kring två binära kön som anses vara ömsesidigt uteslutande och kompletterande. Alla kvinnor har inte samma upplevelse av denna position, däremot tror jag att vi har något gemensamt politiskt, inte för att vi inte är män utan för att vi är just kvinnor, för att vi har en könad position som kvinnor i patriarkatet.

Som sagt, den som tänker göra anspråk på att inkluderas som utsatt i patriarkatet som något annat än kvinna har en del att förklara. Jag behöver förstå vad det är som gör en identitet unik och relevant som politisk position för att kunna ta med den i beräkningen. Om det inte är det så får folk väl för all del identifiera sig på det ena eller andra viset, men jag har svårt att se varför jag skulle ha någon skyldighet att anpassa mitt politiska skrivande efter det. Jag anser att det är ett sätt att prata om saker som har mycket misogyna implikationer som jag inte kan ställa upp på.

Den som inte kan prata om sig själv som kvinna i politiska termer göre sig icke besvär i ett rum som är till för kvinnor. Jag skriver om mitt liv som kvinna, som könad varelse i ett patriarkalt samhälle.

Det är upp till oss att vara kvinnosolidariska.

fysisksäerhetDet är så intressant, alla dessa teorier och argument som används för att män ska tillmätas plats i feminismen. Till exempel att ”kön är flytande”, som om det skulle göra mäns maktövertag över kvinnor mindre reellt. Eller som att vi minsann måste kunna hantera interna konflikter i grupper. Eller att män faktiskt också kan kämpa för jämställdhet och ska inte alla krafter räknas.

Män utgör ett direkt, reellt hot mot kvinnors fysiska och psykiska säkerhet. Män skadar kvinnor. Detta gäller inte bara ”dåliga” män, det gäller även medvetena och upplysta feministiska män. Jag vill inte att det ska vara på det här viset, men i samhället vi lever i är det tyvärr så och det är inte så mycket att göra åt.

En rörelse för kvinnors frigörelse måste ha kvinnors säkerhet i fokus. Det måste alltid vara högre prioriterat att kvinnor ska känna sig trygga än att män ska kunna vara med. Hur ska vi kunna kämpa för kvinnors rättigheter om vi i våra egna sammanhang prioriterar mäns deltagande framför kvinnors?

Jag tycker att det är angeläget för feminister att fundera på vad deras relationer med och lojalitet till män resulterar i. Jag har sett många olika situationer där kvinnor har offrats för att de blivit utsatt för en man som andra tycker ”inte alls är sådan”. Att kvinnor har valt bort varandra för män även i ”medvetna” feministiska sammanhang. Detta är något som enligt mig inte får inträffa, och risken för det ökar markant om män inkluderas i feministiska rum.

Givetvis kommer män vilja göra allt för att få vara med i dessa rum. Det är upp till kvinnor att se detta och prioritera varandra framför män. Det är upp till kvinnor att vara kvinnosolidariska.

På grund av detta kommer jag alltid att kämpa emot mäns deltagande i feministiska rum. inte för att de nödvändigtvis gjort något fel, utan för att de kan komma att göra någon illa och att jag inte tycker att vi ska sätta oss i en position där vi behöver välja mellan en man och en kvinna. Vi ska inte behöva sätta någon kvinna i en position där hon, i ett sammanhang som ska vara till för henne, måste välja mellan att själv försvinna från ett sammanhang där en man som gjort henne illa deltar eller ta konflikten och riskera att bli sviken av andra feministiska kvinnor.

Lita aldrig på män i feminismen.

Detta med manliga feminister.

En man kan ha en bra teoretisk förståelse för feminism. Han kan veta jättemycket om genushistoria, könsmakt och så vidare. Han är fortfarande en man, och som man kommer han fortfarande ha en överordnad position över kvinnor i detta samhälle. Det spelar liksom ingen roll hur upplyst och medveten han är, denna politiska position han innehar kommer alltid att påverka hans relationer till kvinnor. Som man sitter en fortfarande inne på patriarkal makt över kvinnor, hur mycket en än vet om patriarkala strukturer.

Feministisk organisering bör på grund av detta inte inkludera män. Hur ”medveten” en man än är så kommer hans närvaro i ett rum fortfarande att påverka kvinnorna där. Han kommer fortfarande att ha ett tolkningsföreträde, han kommer fortfarande att värderas högre av de närvarande, han kommer fortfarande inte att ha ett direkt materiellt intresse av feministisk kamp. Speciellt om mannen är intresserad av att ha kärleks- eller sexuella relationer med kvinnor så uppstår problem, då han kan komma att använda feministiska sammanhang som en arena för att komma i kontakt med intressanta kvinnor och närma sig dem.

Många män är hur fina och medvetna som helst, tills de hamnar i en relation med en kvinna eller har sex med en kvinna. Många män som är väldigt feministisk insatta kan trots detta inte hantera nära relationer med kvinnor över huvud taget det är något som många kvinnor bittert har fått erfara. Kvinnor som tror att de hittat en rimlig kille med bra åsikter, och som förvånas när han trots detta visar sig vara precis lika mycket av ett kräk som vilken man som helst.

Hur ska en, i könsblandade feministiska sammanhang, hantera nära relationer mellan manliga och kvinnliga deltagare? Om en man skadar en kvinna i en nära relation, hur gör en då? Ska mannen uteslutas? Ska det hållas någon slags intern rättegång för att avgöra? Hur ska vi kunna säkerställa att kvinnan som utsatts faktiskt vågar lyfta det som ett krav, och inte bara drar sig undan med skammen som kvinnor ju göra gör när de blivit utsatta för mäns våld och förtryck?

I feministiska sammanhang borde det vara en självklarhet att kvinnor kan dela med sig av sina historier om patriarkalt förtryck och bli trodda och bekräftade. Detta blir emellertid svårt när relationerna äger rum mellan medlemmar av gruppen. Hur ska en som kvinna kunna lita på att en får stöd?

Även om hon till slut får stöd så kommer det finnas ett intresse från gruppen sida att granska hennes historia, för en vill ju såklart veta på vilka grunder ett uteslutande sker. Bara detta är i sig en utsatt position. En kvinna som blivit utsatt för patriarkalt förtryck ska i ett feministiskt sammanhang kunna känna sig trygg med att berätta sin historia i sin egen takt, för de hon önskar, och inte utsättas för någon slags granskning. Detta försvåras avsevärt om det gäller en man i samma grupp.

Därför borde all feministisk organisering utgå från en separatistisk grund. Det handlar om att säkra tryggheten för alla de kvinnor som deltar, de kvinnor som har ett direkt materiellt intresse av att för feministisk kamp framåt.

Män som vill göra ideologiska utrensningar i feminismen.

riktigafeministerFenomenet män som tar plats i feminismen och försöker domdera vilka som är Riktiga Feminister och inte gör mig så jävla trött.

Jag undrar generellt varför dessa män är så jävla taggade på att ha utrensningar inom en ideologi. Jag menar, det är väl bra att det får plats med flera olika perspektiv och strategier. Vissa feminister hatar män, andra vill inget hellre än att rulla ut röda mattan för dem. De kan väl förslagsvis gå och hänga med de senare istället för att trakassera oss som inte vill ha med dem att göra.

Det är så spännande hur viktigt det är för män att de ska vara inte bara välkomna utan rentav efterfrågade av alla inom en rörelse innan de kan tänka sig att bidra med sitt. Första måste allt de tycker är störande rensas ut och sedan kan de vara med och kämpa.

Symptomatiskt för människor som talar om att rensa ut ”dåliga” feminister är att de sällan har någon egen föredragen teori eller praktik. Det låter bara ”såhär ska feminism INTE vara”, väldigt sällan finns någon konkret idé om var en istället ska lägga fokus. Istället för att försöka erbjuda ett bättre alternativ så handlar allting bara om att rensa ut och anpassa för att män ska känna sig mer ”hemma”.

Vad är detta om inte ett sätt att försvaga en rörelse? Att ställa en massa krav på någon slags ideologisk renhet innan en vill sätta sin fot i den. Vi andra har ju tyvärr inte den lyxen, då feminism handlar om kampen för våra rättigheter och inte är någonting vi kan kosta på oss att kasta bort för att vi inte tycker att alla har helt oklanderliga åsikter.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret.

Fick frågan om jag tror att pappor ångrar att de skaffat barn och funderade lite på det här med skuld och ansvar.

Generellt verkar det ju vara rätt okej att som man uttrycka ett missnöje över att ha barn, eller över hela ”familjesituationen” överlag. Mannen vill vara en fågel och bara flyga fritt, men han har minsann blivit fjättrad av en slug kvinna som gått och blivit gravid och haft mage att behålla barnet!

Skillnaden är väl att män inte ”ångrar” att de skaffade barn, snarare skjuter de över ansvaret på kvinnan och ser sig helt enkelt inte som delaktiga i förloppet som har lett fram till den rådande situationen, vilket är lustigt då män har precis samma möjligheter som kvinnor att skydda sig vid samlag (om inte mer) och dessutom inte löper samma risk att till exempel bli våldtagna.

En vanlig grej är ju till exempel att män kräver att de ska ha rätt att göra en ”juridisk abort” och alltså slippa ta något som helst ansvar för ett barn de har varit delaktiga i att skapa eftersom kvinnan ju ”kan göra abort” och liknande. Faktum är också att många män i praktiken gör en sådan ”juridisk abort” genom att helt enkelt inte ta något ansvar för barnet.

Män har en osviklig förmåga att gå omkring och uttrycka tjurig bitterhet över att de inte ha full kontroll över verkligheten och har fått ”utstå” oönskade konsekvenser av sitt handlande. Typ att personen de valde att ha oskyddat barnalstrande sex med inte gjorde abort. Trots att den står lägre än honom! Vilken skandal! Det är hemskt vad män måste genomlida för att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar.

En kan se att kvinnor anses vara mer skyldiga att fatta genomtänkta beslut kring barn och familj och dessutom stå fast vid dessa beslut och aldrig ångra sig. Män däremot kan kosta på sig att gå omkring och vara griniga över sin situation och hävda att de på något sätt blivit inlurade i den, det är en uppfattning som har stöd i patriarkala idéer om hur samlivet kvinnor och män emellan fungerar. En kvinna som skulle hävda motsvarande skulle troligen bara bli mer skuldbelagd. ”Men varför sa du inte ifrån”, ”du måste stå upp för dig själv”, skulle folk säga.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret för sin livssituation, det går inte att skylla ifrån sig för då gör en sig till ett offer och det är ju verkligen inte bra! Istället ska en bara tugga i sig allt som sker i livet.

Den Snälla Killen ser fortfarande kvinnor som egendom han ska erövra.

Ni vet det här Snäll Kille-argumentet som bygger på att kvinnor väljer bort män som är ”snälla”, vilket i kontexten ofta betyder att de inte gör en alltför aggressiva närmanden (vad som är ”alltför aggressivt” är såklart något snubben själv avgör).

Jag har en förklaringsmodell gällande detta: kvinnor i allmänhet är helt enkelt inte så jävla intresserade av män. De män som ”lyckas” få en kvinna är de män som tvingar sig på oss.

Tänker framförallt på en incident med en kille som kastade en ölburk på mitt sällskap, för att sedan under flera minuter tjata på oss för att vi skulle ”förlåta” honom och ge honom ytterligare en chans. Istället för att göra den sak som hade varit rimlig i situationen, det vill säga att inte kasta något på oss från första början och framförallt inte tjata på oss om att bli förlåten, så överskred han en massa gränser. Grejen är att taktiken fungerade, till slut var det någon som började prata med honom.

Män verkar tänka att den enda anledningen de kan ha till att behandla kvinnor som människor är att de på så vis får en ökad tillgång till oss. Detta är troligen inte sant. Kvinnor stannar i misshandelsrelationer för att det skapas traumatiska bindningar och för att de är för rädda för att lämna fanskapet. Kvinnor blir emotionellt beroende av män som upprätthåller distans och trycker ner dem och så vidare. Detta är helt enkelt gångbara metoder för att få tillgång till kvinnor, grejen är väl att det är jävligt vidriga metoder som inte bygger på någon slags grundläggande respekt.

Det är bland annat på grund av sådana metoder som jag valt bort män helt och hållet. Många av dam upprätthåller ett överläge i relationer, vilket såklart sätter mig i ett underläge jag absolut inte är bekväm i. Efter att jag insåg att det är mycket såhär män jobbar i relationer så kom jag fram till att det bästa nog är att inte ha relationer med dem över huvud taget.

B93tEB9CMAAuCqj

Så länge mäns utgångspunkt är att de har rätt till kvinnor och att det är det som utgör någon slags motivation för dem att vara så kallat ”snälla” så är det samma gamla patriarkat som alltid det handlar om. Utgångspunkten är inte att kvinnor är människor och förtjänar samma grundläggande respekt och mänskliga rättigheter som män, utan att kvinnor är några slags pris en har rätt till om en når upp till någon slags grundläggande standard för att vara en rimlig människa.

Snälla Killar är ingen lösning på patriarkatet. Däremot skulle män som ser kvinnor som människor och inte som egendom de ska erövra eller förtjäna genom olika trick kunna vara en del av en lösning. Framförallt handlar det dock om att kvinnor ska ha makt att bestämma över sina egna liv, och inte förväntas ingå i relationer med män bara för att de är ”snälla” eller något annat.

Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.

jagochminpojkvän

Twittrade lite om det här fenomenet lyckat heterosexuella kvinnor:

Jag är verkligen oerhört trött på att behöva hantera människor som ba ”min relation är faktiskt jämställd”. Men så kul för dig då? Snälla spring iväg och lev ditt jämställda jävla liv någon annanstans.

Plus aspekten av översitteri som finns i detta: ”kolla på mig jag är faktiskt lyckat heterosexuell”. Liksom bra jobbat att du lyckats leva upp till det dominerande samhällsidealet. Fortsätt trycka upp det i mitt fejs ba. MMMMMMMMM.

Ja! Ja! Berätta mer om din oerhört jämställda relation! Berätta lite mer om precis hur jag har misslyckats med mina! Bara tryck det i mitt ansikte lite jävla till hur misslyckad jag är som inte lyckats leva upp till idealet om jämställd heterosexualitet. Berätta lite mer om vilken typ av kvinna en måste vara för att vara sådär lyckat heterosexuell som du! Berätta mer om hur det är JAG som beter mig illa mot dig, när du sitter där och lever upp till samhällsidealet så JÄVLA väl.

Sorry men jag tror inte att ni är jämställda och jag tror att ditt försök att övertala mig egentligen handlar om att övertala dig själv.

Ärligt talat så skiter jag i dig och din jävla pojkvän. Ni kan väl upprätthålla patriarkatet bäst fan ni vill. Jag tänkte i alla fall älska kvinnor. Ursäkta men så jävla övertygad kan du ju inte vara om det är ett problem att en feminist skriver om strukturellt förtryck i relationer. Snälla rara du har fan hela jävla samhället på din sida, det är patetiskt att ta illa vid sig av feministisk kritik av heterosexualitet. Alla män förtrycker alla kvinnor och det gäller även dig och din älskade jävla pojkvän. Och jag tror att enda skälet till att ni ens bryr er om vad jag säger är att ni vet att jag har rätt.

Det här att lyfta fram sin egen jämställda relation uppfattar jag som ett skuldbeläggande av kvinnor som inte har lyckats iscensätta heterosexualitet lika lyckat. Jag drabbas själv ofta av detta snack; mitt problem anses vara att jag inte lyckats upprätthålla en jämställd relation, att jag inte varit tillräckligt behagfull för att någon man ska vara villig att lägga ner det arbetet på mig eller att jag inte varit tillräckligt tålmodig.

Till exempel kan det handla om kvinnor som gör karriär och som tycker att kvinnor som stannar hemma med barnen, jobbar deltid eller tar ut mer föräldraledighet än sin man har misslyckats med jämställdheten och gör fel. Ungefär som om det var hennes fel att mannen ifråga tjänade mer än henne, eller att han inte tar samma ansvar i hemmet. Vad ska hon göra i en sådan situation? Det är ju inte hennes fel att hon lever i en ojämställd relation, men ändå är det hon som får stå där med skammen. Skammen i att inte ha lyckats, skammen i att inte ha valt eller lockat till sig en ”bra” man, skammen i att inte lyckas nå fram till mannen med sina önskemål.

Jag tror att det är mer problematiskt ur ett feministiskt perspektiv att sprida idéer om att det går att leva det postpatriarkala samhället nu. Här är några skäl till det:

  1. En förflyttar fokus från kollektiv kamp till individuella livsval. Att prata om jämställda heterorelationer som en realitet förflyttar fokus från patriarkatet som struktur och etablerar iden att det är möjligt att tvätta rent sitt eget liv från patriarkala spår. Det blir ett individuellt projekt att göra detta, och en fråga om status och positionering inom rådande samhälle snarare än om en rörelse framåt.
  2. En etablerar ännu ett svåruppnåeligt kvinnoideal. Att ha en jämställd relation är skitsvårt, speciellt för den som är i underläge. Ändå blir det upp till kvinnan att ”lyckas” med detta projekt. Om hon misslyckas är hon en dålig feminist och kvinna. Samma krav åläggs inte mannen, och i den mån de gör det så tar han ändå inte åt sig.
  3. Det sätter tilltron till män. För att en jämställd heterorelation ska äga rum måste mannen samarbeta. Ska kvinnors frigörelse bygga på att män samarbetar? Ska en kvinnas eventuella lyckande eller misslyckande som feminist avgöras av huruvida mannen hon lever sitt liv med är intresserad?
  4. En lägger skulden på kvinnan. Eftersom det är kvinnan som är feministen och som har huvudansvaret för relationen så blir även jämställdheten hennes ansvar. Det är som vilket relationsarbete som helst.
  5. En etablerar en bild av att heterosexualiteten kan fungera ur ett feministiskt perspektiv, och hjälper därmed till att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten.  Även om den officiella hållningen är att alla får vara ihop med vem de vill så finns det ett samhällsideal om att en ska vara heterosexuell som är bundet till patriarkatet. Om en som feminist pratar om jämställda heterorelationer som en realitet så kommer en bidra till att kvinnor stångar huvudet blodigt mot den heteromonogama relationens betongvägg. En bättre feministisk strategi vore att erkänna ojämlikheten i dessa relationer.

Jag tror att det är betydligt mer fruktbart att vara öppen med hur ens liv, precis som alla andras, påverkas av patriarkala strukturer. Att framställa sig som någon slags hjälte som lyckas övervinna detta och ändå leva upp till samhällets (patriarkala) ideal för relationer och livsstil kommer enbart att skapa prestationsångest hos andra. Dessutom är det lögn; ingen enskild individ kan träda utanför strukturerna. Det är något som måste ske kollektivt.

Om en vill leva i heterorelationer kan en göra det, men att inbilla andra att det skulle vara mer okej för att en minsann är jämställda är väldigt problematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Snarare handlar det väl om att vi alla är människor med behov, och i ett patriarkal samhälle så kommer tillfredsställandet av dessa behov att påverkas av patriarkala strukturer. Det är inte något konstigt eller skamfullt med det, och det gäller alla oavsett vilka relationer en väljer att ingå eller inte ingå i.

Jag tänker mig att en kan vara nöjd med sina val i en given situation, men ändå sträva efter att förändra situationen. Precis som jag inte slutar tycka att patriarkatet är skit för att jag är nöjd med mina livsval just nu så behöver inte någon som lever i en heterorelation tänka så. Våra liv omgärdas av patriarkala strukturer, och det är detta som borde vara fokus för kampen. Inte huruvida någons relation är jämställd eller inte.

Det är såklart kul om folks trivs i sina relationer, men det är inte nödvändigtvis ett politiskt projekt. Att göra tillvaron i heteromonogamin mer dräglig är snarare en patriarkal reformism, som i regel faller på kvinnan att dra i. Det sker fortfarande på mannens villkor, det handlar inte om att samla makt som kollektiv och använda den för politisk förändring, utan om att lägga ner tid och energi på upprätthållande. Upprätthållande av relationen, upprätthållande av patriarkal exploatering, upprätthållande av patriarkatet.

Ert framhävande av er själva och era jämställda liv är inte feminism, det är elitism och det hjälper inte någon kvinna som sitter fast i skiten. Det enda det gör är att påföra ännu mer skuld och skam.

Om rädslan att bli övergiven och risken med löften.

löftenJag tänker på det här med att uttrycka rädsla och osäkerhet i relationer och hur det tas emot. Att känna rädsla och osäkerhet ä relationer är vanligt. För mig är det förknippat med känslor av övergivenhet; jag är väldigt rädd för att bli lämnad. Jag antar att detta på något sätt kan spåras till min ~*uppväxt*~ men det är inte det intressanta nu. Oavsett hur det är med den saken så är det i alla fall så att jag måste hantera detta i mina relationer här och nu.

Så hur gör en detta. Grundläggande för mig är att jag känner att jag har utrymme för att uttrycka dessa känslor och känna att de är legitima. Detta är nödvändigt för att jag ska kunna finnas någon slags ro i mina känslor, istället för att agera på dem genom att till exempel misstänkliggöra min partner, avkräva löften och liknande.

I relationer med män har jag upplevt att de hanterar detta genom att lova mig saker de inte kan hålla. Typ om jag uttrycker att jag är rädd för att bli lämnad så säger de ”men jag kommer aldrig att lämna dig”.

Problemet med den här strategin är för det första att den bygger på en lögn, en kan inte lova något sådant. Detta viftas ofta bort med ett ”jamen alla vet ju att det är sånt en säger i relationer”. Det är förvisso sant, men jag anser inte att det är rimligt att bygga en relation på att säga saker som inte är allvarligt menade. I den aktuella kontexten så är ju syftet med att säga så att lugna ner sin partner, så uppenbarligen så anser ju den som säger det att det ska tas på allvar på något sätt. Jag kan inte både förväntas ta ett löfte på allvar och förväntas släppa det när det passar den som avlagt löftet. Anledningen till att ett löfte verkar lugnande i sammanhanget är ju att det är just ett löfte.

Det andra problemet är att det på sikt stärker rädslan för att bli övergiven. Om en person möter denna rädsla med att intyga att det inte kommer hända så förstärker det bilden av att det är en katastrof om detta sker.

Istället borde en möta dessa känslor genom att säga typ ”jag förstår att du känner så” och prata om hur en kan göra i stunden för att minska denna känsla. Kanske finns det speciella situationer som triggar igång det. I så fall kan en prata om hur en ska göra i sådana situationer. För mig är det viktigaste att kommunicera och att känna att jag har en ålagts i personens liv. Typ en kanske inte alltid kan prata, men då är det skönt att veta varför. Om en inte har någon kommunikation kring sådant är det för mig lätt att gå in i att avkräva uppmärksamhet vid ett specifikt tillfälle eller skuldbelägga den andra. Det är lättare för mig om jag vet att den andra kommer ha svårt att prata och varför, för då slipper jag känna att problemet ligger hos mig för att jag är klängig. Så har det ofta varit i mina relationer, att jag har blivit skuldbelagd av partners för att vara för klängig när jag velat ha kontakt. Ett sådant beteende ökar egentligen bara behovet av bekräftelse.

Ofta upplever jag att de släpper bara genom att nämnas, för då slipper en gå omkring och älta det i sin egen skalle. Ofta känner ju den andra liknande saker och det kan också vara bekräftande att veta att en inte är ensam om att känna sig rädd för att bli övergiven.

Jag tror att det är viktigt att försöka få varandra att vara trygga i relationen utan att för den sakens skull lova saker om framtiden. Det går att ta hand om varandra i nutid, en behöver inte göra det till en fråga om att alltid vara tillsammans eller alltid älska varandra.

Den kvinnliga essensen finns inte.

Ibland får jag frågan vem jag anser vara kvinna/man och ibland blir jag rentav ”ställd mot väggen” med invändningar i stil med typ ”men vem är du att avgöra vem som är kvinna/man”, när jag inte ens försökt säga något om det på en individuell nivå.

Mitt svar på detta är att det inte är särskilt intressant ur ett feministiskt perspektiv att definiera vem som ”är” kvinna eller man. Jag tror inte att vi har några könade ”essenser” på det sättet, och i den mån vi har det så tycker jag inte att det är intressant att utforska exakt hur dessa ter sig. Det som är relevant för mig som feminist är att kunna göra något slags överslag på vem som är relevant för feministisk kamp, och i detta räknar jag in människor som utsätts för förtryck som kvinnor.

Problemet som många invänder här är att en i så fall låter patriarkatet definiera vem som är kvinna. Det är delvis sant. En köper inte den patriarkala bilden av vad en kvinna ska vara, däremot utgår en från vilka personer som av patriarkatet utsätts för dessa krav. När jag säger att den som är kvinna är den som drabbas av förtryck som kvinna så utgår jag ju även ifrån de som inte anses leva upp till att vara ”riktiga” kvinnor i patriarkatet, då dessa i precis samma utsträckning åläggs de krav och förväntningar som är förenade med att vara kvinna.

Att försöka göra en exakt definition tycker jag inte är särskilt meningsfullt, och ställer till en rad problem. En sådan definition kommer alltid att vara exkluderande på ett eller annat sätt, och jag tror inte heller att kategorin ”kvinna” är något självklart relevant bortom patriarkatet. Även om så nu vore fallet så kan vi inte veta vad denna kategori skulle innebära i ett postpatriarkalt samhälle nu.

Varför någon ingår i gruppen ”kvinna” är inte särskilt intressant för mig. Om jag kan konstatera att någon drabbas av förtryck som kvinna så är hon relevant för feminismen. Det är inte min uppgift att gräva i hur hon upplever sitt kön på en personlig nivå, det är på den politiska nivån vi har anledning att vara solidariska och det är således den jag tittar på. Vad vi drabbas av som könade varelser i detta samhälle.

Att könas är en process som sker oavsett om en vill det eller inte och oavsett hur en definierar sig, och hur människor könar en spelar roll på en politisk nivå. Detta innebär inte att en har någon slags ”essens”. Idén om en essens som gör en till det kön en är är i sig patriarkal, och diskurser som upprätthåller denna idé är patriarkala. Att ålägga feminister krav på att gräva efter denna kvinnliga essens och definiera den är att tvinga in dem i att anpassa sig efter ett patriarkalt sätt att prata om kön.

Vi behöver inte klistra på oss själva någon essens, vi behöver inte tillskriva oss mer än vad patriarkatet redan gjort. Vad vi kan se är att det finns en kategori människor som på grund av sina kroppar drabbas av ett specifikt könat förtryck, och feminismen är kampen för dessa människors frigörelse. Att avgöra i varje enskild individs fall om den platsar eller inte platsar i denna kategori är irrelevant, speciellt när en håller sig på en strukturell nivå i sina resonemang.

Att avbryta konversationer om detta förtryck genom att gå in i diskussioner om exakt vem som är kvinna/man blir att skifta fokus till något som egentligen inte är så relevant. Vi behöver inte veta exakta gränser i varje enskilt fall för att kunna diskutera detta på en strukturell nivå. Vi behöver inte ålägga enskilda individer med något krav på att göra ”kvinna” på något särskilt vis för att kunna konstatera att hon är relevant för kampen.

Moderskärleken ska övervinna alla tvivel.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar barnafödande är hur vissa helt enkelt bara blint förnekar när jag påtalar att det faktiskt finns mammor som ångrar sin barn (det är alltid ett jävla fokus på mammor – att det finns gott om pappor som inte vill kännas vid sina barn är ju allmänt känt och rätt accepterat).

Vad menar en när en säger ångra? Jag tänker såhär: det är svårt att rakt av ångra något som liksom förändrat hela ens liv. Precis som jag inte ”ångrar” mina relationer med män i någon enkel mening, så kan jag fortfarande se att de inte var bra för mig och att jag inte skulle ha gjort om det med facit i hand. Att ”ångra” känns inte som ett meningsfullt begrepp att använda för att beskriva detta. Det går liksom inte att göra ogjort, och jag kan heller inte se att typ ”om jag inte hade gjort detta hade mitt liv tett sig såhär istället”.

Jag kan se att dessa relationer, hur smärtsamma de än varit, har gett mig en massa saker som jag inte vill vara utan. Samtidigt kan jag se att det lidandet inte var värt det. Jag kan vara glad för de insikter jag fått, samtidigt som jag kan konstatera att jag inte vill gå igenom samma resa igen. Jag vet inte om en kan säga ”ångra” om detta, det är liksom inte så enkelt.

Däremot vet jag att det finns många kvinnor som tydligt ser att det faktum att de har barn drabbar de på en mängd olika sätt, och också kan se att de troligen hade haft en mer attraktiv tillvaro utan dem eller åtminstone om de hade fått dem under andra premisser. Som det här svaret jag fick på twitter när jag skrev om det:

Jag kan säga att jag gör det. Även om deras far nu förm blir förskräckt o rasande över att jag twittrar om det. Och att min äldsta dotter nog läser det här. Det är ett jättetabu ju. Så det tar ju väldigt emot att säga det, det gör det. För människor kan missuppfatta det (och gör allt som oftast).

Men grejen är ju att det inte betyder att jag inte vill att de ska finnas eller att jag inte älskar de över allt annat. Det är ju det som blandas ihop. Men det att kvinnors liv begränsas så oerhört mkt av att bli förälder, inte av barnen i sig, utan iom att patriarkatet då har en i ett riktigt järngrepp, det måste ju få sägas.

Mitt liv är inte mitt längre iom att jag har barn. Jag skulle inte rekommendera någon att skaffa. Faktiskt. Inte som samhället är konstruerat nu. Och om nån väljer att se mig som kall och hjärtlös när jag säger så är det deras problem.

@zara_bergman

En kan se nackdelar med att vara mamma. Detta gör såklart inte att en inte OCKSÅ kan älska sina barn och ta ansvar för sina barn. En kan se situationen i sin helhet, både det en offrat och det en ”vunnit”. En kan säga till andra att ”nej, det är inte en bra idé, det är inget jag rekommenderar”, utan att för den sakens skull nödvändigtvis önska att livet såg annorlunda ut. Precis på samma sätt som jag kan säga att jag inte rekommenderar relationer med män utan att gå omkring och gräma mig för de jag haft.

Detta krav på att kvinnor som omfamna mödraskapet fullständigt okritiskt och aldrig kunna tänka att deras liv hade kunnat se annorlunda ut är en del i det patriarkala förtrycket som bygger på att reducera kvinnor till sin reproduktiva förmåga. En kvinna ska vara mor, inget mer. Hon ska inte vilja mer med sitt liv. Hon ska inte få prioritera självförverkligande och lycka framför barn. Hennes behov får inte finnas med i ekvationen. Moderskärleken ska liksom övervinna alla tvivel.