feminism – Sida 4 – Fanny Åström

De ständiga balansgången.

Ofta tänker jag att det mest grundläggande ”kvinnliga” är balansgången. Att alltid tänka på att vara lagom, inte för lite eller för mycket utan behagfull. En ska liksom vara kvinnlig, men inte på ett överdrivet och vulgärt sätt. Inte för mycket smink, inte för utstuderade kläder. En får inte försöka för mycket. Samtidigt är det viktigt att en faktiskt försöker, men det ska vara lagom.

Samma gäller med närhet i relationer: en ska vara tillgänglig, men inte för tillgänglig. En får inte vara desperat och klängig. En får inte uppmuntra till att bli trampad på. Men en får inte heller sitta på glasberget och vara oåtkomlig för då kommer männen att ge upp. Inte för lätt att få, inte för kräsen. Liksom foglig, fast ändå försiktig så en inte får för sig att hon bara lägger sig för första bästa man.

Samma sak väl i relationer; en får inte vara för på så att mannen känner sig kvävd, inte heller får en vara för distanserad för då är en kall och hjärtlös. Han måste känna sig behövd och uppskattad, annars kränks hans manliga ”värdighet” och det är ju typ det värsta som kan hända som vi alla vet. Det är väldigt viktigt att kvinnor upprätthåller mäns värdighet.

Det är en ständig balansgång mellan att vara för svårfångad så att en bli ointressant eller vara för tillgänglig så att en blir utnyttjad och trampad på (vilket en i och för sig alltid blir i relationer med män, men det finns ju grader). Eftersom kvinnans enda valuta är sig själv så måste hon ständigt fundera på hur mycket hon ger. Den som ger för mycket blir lätt utnyttjad, detta är något som alla kvinnor vet. Den som ger för mycket riskerar att sugas ut och kastas bort som ett tomt skal.

Den här balansgången är något som människor ständigt förhåller sig till, såväl kvinnor som män, och särskilt i heterorelationer. Hur kvinnor hanterar denna balansgång är föremål för ständig värdering av dem. Och det verkar lite så att en aldrig riktigt kan göra rätt.

Problemet är inte att vi gör för lite, utan att vi är för ineffektiva.

Hej Blekk har skrivit om den duktiga flickan inom feminismen. Hon konstaterar att feminismen inte ska få folk att känna sig otillräckliga, och att en måste få känna att en räcker till.

Jag får också ofta frågor i samma stil. Jag brukar tänka att det inte handlar så mycket om att göra mer eller mindre, utan om att lägga fokus på rätt saker. Jag ser till exempel inget större värde i att sluta raka benen om en finner det obehagligt, för patriarkatets handlar liksom inte om behåring utan om fördelning av makt. Att stirra sig blind på hur en framställer sig och vad en signalerar är ett ganska självupptaget projekt. Samtidigt är det där feministisk kamp ofta hamnar, jag tänker att det handlar om att vi i detta samhälle är så oerhört fokuserade på individer och deras identiteter.

Jag förstår poängen med den här typen av resonemang, liksom att lätta på skuldbördan, men samtidigt kan jag känna att nej, vi räcker fan inte till. Vår kamp räcker inte till, för vi lever ju fortfarande i patriarkatet. Och det betyder inte att vi är dåliga människor, för patriarkatet är en svår jävla nöt att knäcka, men det betyder att vi inte på långa vägar är färdiga.

Detta innebär dock inte att en ska göra en massa saker bara för att, det är ju inget personligt projekt för skuldlättnad det handlar om. Snarare handlar det om att finna strategier som är effektiva. Som gör att kampen går framåt, och som inte tar alltför mycket av oss. Jag tycker att en sådan strategi är att försöka leva mer för och genom kvinnor – det är något som både ger mig mycket personligen men också något som leder till feministiska framgångar. Jag tror helt enkelt att det är en effektiv strategi. Det är någonting jag kan leva dagligen, det är en feminism som kan införlivas i min vardag och som också ger mig njutning. Det är inget planlöst självuppoffrande.

Samma sak känner jag inför erfarenhetsdelande – det är en feministisk praktik som ger mig väldigt mycket. Det är inte bara självuppoffring, utan det är något som utvecklar mig. Jag ger och jag får av andra. Det är inte utarmande.

Jag tror generellt att när en känner att en tar sig framåt så blir saker och ting mindre uttröttande. Om en organiserar sin kamp på ett sätt som ger tillbaka, som ger gemenskap, insikter och glädje, så tror jag inte att det kommer kännas lika pressande.

För mig handlar feministisk kamp inte om att göra en massa olika saker, utan om att organisera mitt liv feministiskt. Jag gör ingen skillnad på min aktivism och mitt liv i stort, det faktum att jag är feminist genomsyrar alla mina livsval. Detta innebär inte att jag sitter och självspäker, snarare upplever jag att detta har hjälpt mig att få ett väldigt rikt liv.

Att göra mer innebär inte nödvändigtvis att en gör mer skillnad. Att gå på en demonstration behöver inte vara effektivt, det kan lika gärna vara ett tomt ställningstagande som inte leder någonvart. Inte konstigt att en känner sig utarmad då, när en gör en massa saker som inte nödvändigtvis känns framåtskridande.

Jag tänker att resonemanget som framförs utgår ifrån att vi liksom inte kommer kunna störta patriarkatet, att vi är dömda till att för evigt ägna oss åt lite feministisk aktivism, mest för att skademinimera och lätta våra samveten. Att förbättra på kort sikt är inte fel, men jag tänker att en också måste se hur ens handlingar fungerar i ett större perspektiv. Liksom att hela tiden ha målet i sikte – hur kan detta bidra till att patriarkatets försvinner?

Jag tänkte avsluta med ett citat från SCUM:

SCUM kommer inte att demonstrera, marschera eller strejka för att försöka uppnå sina mål. Sådana metoder är för trevliga och fina damer som med gott samvete vidtar endast garanterat ineffektiva åtgärder. Dessutom är det bara anständiga, renlevande manskvinnor – vältränade i att dränka sig själva i arten – som agerar på mobb-basis. SCUM består av individer; SCUM är inte en mobb, SCUM är en blobb. Bara så många SCUM-are som behövs för ett jobb kommer att göra det. Inte heller kommer SCUM, som är coola och själviska, att gå med på att få batonger i skallen, det är för trevliga »privilegierade, utbildade« medelklassdamer med stor aktning för och en rörande tro på Daddy’s stora godhet och polismäns godhet.

SCUM.

En bok som verkligen har gjort väldigt mycket med och för mig är SCUM. För den som inte vet är detta ett manifest skrivet av psykologidoktoranden Valerie Solanas, som handlar om män och mannens samhälle. Jag refererar ofta till den här texten, både som källa och som en liten vink till andra som läst och älskat SCUM. När andra ser mina referenser eller jag snappar upp andras så känner jag mig som en del av en gemenskap.

Vad SCUM har gjort för mig:

Gett mig fritt utlopp för mitt manshat. Detta har varit sjukt bra för mig i perioder. Att läsa denna text och diskutera den med andra har gjort att jag har kunnat ge mig själv ett helt annat utlopp för detta. När jag läser SCUM så hittar jag alltid något som sätter fingret på en upplevelse jag har haft.
Den får mig att skratta åt eländet. När jag läser SCUM så känner jag att jag kan skratta åt min situation och åt män, och det är befriande. Det känns bra att tänka att män är patetiska och hjälplösa, när en går omkring i en värld där de alltid ses som maktfullkomliga och kompetenta. Det känns bra att klä av mannen, att avslöja honom.
Gett mig insikten om att jag inte behöver förstå män. SCUM är en skoningslös text, den kör på som en ångvält helt utan att ta hänsyn. I början konstateras det att män är tomma inombords och att han vill vara kvinna, sedan dras alla slutsatser om mäns beteende och samhället därifrån. Män beskrivs som ett problem som ska övervinnas. Detta är en befrielse att läsa när feminismen så ofta är så inriktad på att förstå män, tala om män och mäns problem eller försöka få män att engagera sig i feminismen. SCUM skiter blanka fan i allt det där, SCUM vill bara att kvinnorna ska ta kontrollen så att vi kan härska i en värld utan män.
Fått mig att begära kvinnor. I SCUM finns många beskrivningar av vad kvinnlig gemenskap och kärlek är och skulle kunna vara. När jag läser SCUM så känner jag en enorm längtan som fyller mig. En längtan av att få leva för och genom kvinnor, av att få älska kvinnor, prata med dem, skratta med dem, skapa med dem och leva mitt liv med dem. SCUM får mig att begära djup vänskap med andra kvinnor.
Gett mig hopp och handlingskraft. SCUM ingjuter inte bara detta begär, utan får mig också att tänka att denna värld är möjlig. Allt är så enkelt i Solanas värld. Det är svindlande utopiskt och ibland känns det helt vansinnigt, men jag tänker att det är detta som feminismen ibland behöver. Att sluta se sig själv som så jävla begränsad, att istället se sin makt och potential. Solanas konstaterar att om alla kvinnor gick ihop så skulle männen inte klara sig en dag, och det är ju sant. Kvinnor är det som arbetar mest, som håller ihop samhället. Vi har makt, vi måste bara lära oss att använda den för våra egna syften.

SCUM har också vissa problem. Det är en biologistisk och transfob text – mannens inkompetens härleds till biologi. Den är knappast intersektionell – allting härleds till män och mäns makt. Kvinnor ses som ofelbara – ”alla kvinnor har lite skit i sig, men det beror bara på livslång samvaro med män”. Den är knappast nyanserad, vilket i och för sig är en del av charmen.

Den innehåller också nedvärderande av kvinnors verksamhet, Solanas raljerar en del över ”daddys girls” som är för manstillvända. Detta vet jag i och för sig inte om det nödvändigtvis är någonting dåligt. Det kan framstå som förminskande, samtidigt tror jag inte på feministiska praktiker som upphöjer allt kvinnligt. Mycket av det kvinnor gör är inte konstruktivt, utan handlar snarare om konsekvenser av att vi är förtryckta. Det är på ett sätt befriande att Solanas talar till en som ett subjekt – att hon säger att kvinnor ofta gör fel och springer patriarkatets ärenden men samtidigt tror att vi kan förändras.

Hur som helst en läsvärd text, speciellt att läsa i grupp. Oavsett om en håller med Solanas eller ej så är SCUM en bra utgångspunkt för feministisk diskussion. Utifrån SCUM kan en både diskutera män och manlighet, men också feministisk idéhistoria och problem som finns i den.

Här finns texten på svenska, inklusive Sara Stridsbergs fantastiska förord som jag rekommenderar att en läser efter texten.

Mer om graviditet och sex.

Har fått kommentarer på mitt inlägg om graviditet och sex om att kvinnor faktiskt också kan gilla sex. Nå, det har jag aldrig förnekat. Däremot så tror jag knappast att den hets jag ofta ser kring att få ett Fungerande Sexliv efter graviditet handlar bara om att det är så himla viktigt för kvinnan. Det finns andra saker som troligen utgör ett bra mycket större hot mot ens välbefinnande än det.

Det är väl knappast någon hemlighet att det anses högt prioriterat bland både kvinnor, män, det omgivande samhället och vården att kvinnors kropp ska vara funktionell och tillgänglig för män.

Att det är en rädsla som många kvinnor tampas med att de kanske kan komma att bli ”tråkiga” och ”osexiga” som mammor är inte heller någon hemlighet. Jag menar, hur många gånger har en inte sett folk göra en stora jävla affär av den och den har fött si och så många barn och är ÄNDÅ jättesexig.

Eller alla dessa tips om hur en ska ”få till det” när en har barn, som om det var livsviktigt för förhållandet. Vilket det säkert också är för många, då sex är ett väletablerat sätt att visa omsorg och begär till varandra.

Eller hur folk pratar om frånvaron eller närvaron av ett sexliv som avgörande för andras relationer, trots att de inte har någon jävla aning om hur mycket parterna i relationen värderar detta. Men att inte ha haft sex på flera månader ses liksom automatiskt som att en har det tråkigt och passionslöst med varandra.

Nä sorry men jag köper inte att detta bara har att göra med att ”kvinnor minsann vill ha sex”. Det faktum att kvinnor bedöms efter sig sexuella kapacitet och att sex anses vara den mest värdefulla formen av intimitet har nog också ett finger med i spelet.

”Sex” som enda form för intimitet.

Har tänkt en del på det här med närhet i relationer på sista tiden.

I tidigare relationer jag varit i har närhet och sex varit väldigt tätt sammankopplat. Det har funnits en idé om att om en vill ha närhet så ska det alltid vara sexuellt laddat, och helst leda till sex.

Typ såhär:

Efter att en har nått ”finalen”, det vill säga Den Manliga Orgasmen, så är det helt enkelt slut. Kanske kan en få ”mysa” lite efteråt, men det är bara på nåder för mannen har ju redan uppnått det kan ville med det hela.

Jag har slagits av hur oerhört svårt det är att komma ur den här typen av mönster och ha närhet och intimitet på andra premisser. Om en inte har ”sex”, och om detta ”sex” inte inkluderar vissa praktiker, så är det liksom ofullständigt. Då är det något som är fel, något som fattas.

En av de saker jag saknat mest i relationer har varit sätt att visa varandra ömhet och närhet som inte inkluderar sex. Jag har nog inte riktigt förstått att det var detta jag saknade, men i efterhand har insikten smugit sig på.

Jag tänker att det blir väldigt svårt med alla former av intimitet om det alltid förutsätts att en ska komma till någon slags final. Även om personen en är med ”respekterar ett nej” så är det fortfarande en absolut gräns som måste sättas upp, och som ofta utesluter all intimitet, och som dessutom tas som en besvikelse. All intimitet innan finns inte till för sin egen skull, den finns bara som ett led i att komma till slutet. En ”får” avbryta när en vill, men då måste en tacka nej även till det en faktiskt vill ha.

Detta gör också att det blir väldigt svårt att vara nära varandra i perioder då en inte vill ha sex. Om en liksom vet redan från början att en inte kommer vilja ha sex ska en inte ”luras” genom att vara intim på andra sätt, eftersom partnern då kan bli uppkåtad och det är taskigt. Det enda som är legitimt är om en under förspel ”ångrar” sig, och i så fall avbryter.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Senare så började han tycka att sex var jobbigt och ville närma sig på andra sätt, men då hade jag redan fastnat i beteendemönster som kopplade samman närhet med sex. Eftersom sex var den enda formen av närhet som hade erbjudits innan så tog jag illa vid mig när han ville ha närhet utan att ha sex. Det blev bara frustrerande och sårande. Jag tog det som att han inte tyckte att jag var attraktiv längre och liknande, när det såklart snarare handlade om vår relation och hans känslor inför intimitet. Det fanns liksom inget sätt för oss att prata om detta, för vi var alldeles för inkörda i en massa förväntningar och mönster.

Närhet är ett sätt på vilket vi får kärlek och bekräftelse i relationer, och det är väldigt viktigt att det fungerar. Ofta reduceras denna fråga dock till ”sexliv”. Det är liksom panik om en slutar ha sex med sin partner, för ”sex” är ett ”behov” som en måste tillfredsställa i en relation. Jag tänker att om det finns andra sätt att ha närhet på i en relation så blir ”sex” inte lika viktigt.

Det anses helt normalt att ha typ handlingsplaner för att ”få igång” sexlivet i relationer, eller att ”ställa upp” på sex fast en inte vill och liknande. Jag tror inte en ska underskatta hur oerhört skadligt det kan vara för en relation och personerna i den att ha press kring intimitet på det här sättet, typ att en ”ska” ha sex si och så många gånger och så vidare. Även om en kanske vill ha sex så blir pressen i sig lätt ett problem.

Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta det här förhållningssättet till intimitet för att kunna ha rimliga relationer. Det ska finnas möjligheter att vara nära varandra utan att få ”hela paketet” automatiskt på köpet. Det ska finnas möjlighet att njuta av varandra som inte behöver innebära praktiker en inte är bekväm med.

Angående att välja bort relationer med män.

Fick denna kommentar angående detta med att undvika relationer med män, som jag tänkte svara på:

Hur tänker du kring det här i relation till mångas vittnesmål om att som rasifierade ickemän ha fått mer stöd från, eller känt sig bekvämare med, rasifierade män? Eller ickemän med funktionsnedsättningar som upplever funkofobi som ett större problem i relationer än sexism? Osv. liksom. Jag är helt med på att ditt och många andras liv blir lättare utan män. Män har skadat mig mycket. Men för att ta mig själv som exempel så har andra än män skadat mig med bifobi och rasism. Klart att bisexuella män och rasifierade män utsätter mig för sexism, men tänk om jag då väljer att försöka ena mig med andra bin eller andra rasifierade trots sexism, istället för med andra ickemän trots bifobi och rasism? Jag skulle gärna leva utan män, men det skulle kräva för mycket uppoffringar för mig. Jag vill gärna ”välja bort” vita och monosexuella (eller iaf heteros) också, men hur många blir kvar då? Hur blir det för de som utsätts för ännu fler förtryck än jag? Menar inte att det ena är bättre än det andra, bara att man måste förstå att olika personer känner solidaritet med olika grupper. Och jag tror att det är det som många reagerar på med detta resonemang. Du som kvinna utsätts ju för sexism, men du vet ju inte hur det känns att utsättas för exempelvis rasism. Man måste ha förståelse för att vissa som utsätts för flera förtryck kan komma att välja att alliera sig med sina rasifierade vänner hellre än sina kvinnliga. Vissa gör tvärtom, vissa gör både och.

Det skulle aldrig falla mig in att ställa krav på någon kvinna, och speciellt inte någon som är förtryckt på fler sätt än jag, att avsluta sina relationer med män. Givetvis inser jag att det finns andra kamper som är relevanta i folks liv och jag skulle inte kräva av någon att prioritera kvinnokamp på det sättet. Om jag trots detta gjort mig skyldig till det så är det något jag tar avstånd från. Syftet med mina texter är inte att kräva något av någon utan att teoretisera kring metoder och att inspirera till förändring för de som vill, ingenting annat.

Jag för detta resonemang som feminist först och främst, alltså utifrån en teoretisk grund där jag främst resonerar kring könsmaktsrelationer. Detta resonemang sker på en viss abstraktionsnivå, som teoretiska resonemang i regel gör. Jag är inte intresserad av att definiera vad enskilda individer kan och borde göra, detta är ett förslag som den som vill kan ta till sig och inget annat. Jag vet att många känner sig stärkta i den här typen av beslut av mina texter. Andra göra kanske inte det. Jag känner väl lite att det är så det kommer vara, och att det får vara så.

Jag inser också att folk har olika möjligheter att leva upp till detta, och jag har aldrig sagt att detta är något som människor har skyldighet till eller attackerat någon som inte gör detta. Jag har inte heller sagt att de som kan göra detta är bättre feminister. En är inte en bättre feminist för att en har fler möjligheter att välja sitt liv.

Däremot har jag sagt att för den som har möjligheten så kan detta vara en rimlig feministisk strategi, och detta står jag fast vid. Det gäller generellt för kampmetoder att alla inte kan anamma dem. Jag tänker mig att de som gör detta inte bara gör det för sig själva utan även för andra kvinnor. Jag har till exempel mer känslomässig energi till att hjälpa andra nu än när jag var i en relation med en man som sög ut mig känslomässigt.

Jag tycker inte heller att en ska plåga sig i relationer där en blir utsatt för skit som någon slags feministisk självuppoffring. Däremot tror jag att det alltid är någonting positivt att kvinnor tar de möjligheter som finns till att göra sig mer oberoende av män, och vilka möjligheter en har till detta och vilka villkor det görs på skiftar såklart beroende på ens övriga position i samhället. Detta kan göras på en massa olika sätt. Själv har jag valt att inte ha relationer med män alls, eftersom det är vad som funkar för mig. För andra kanske det kan handla om att inte flytta ihop med sin partner, utan istället bo tillsammans med en vän. Eller kanske att hålla liv i vänskapsband och prioritera dem lika högt som sin partner. Ja, ni förstår. Det är inte en fråga om total avhållsamhet, utan mer en glidande skala.

MEN sedan tycker jag också att just kön är extra relevant när det kommer till kärleksrelationer, eftersom kärleksrelationer är konstruerade kring just kön och eftersom kärleksrelationer är grundläggande i patriarkatet på ett annat sätt än i andra förtrycksordningar. När det gäller klass är det till exempel arbete som är den centrala relationen, inte kärleksrelationer mellan arbetare och kapitalister. Det är därför jag ser detta som inte bara ett sätt att ha bättre relationer för individen utan också en kampmetod. Motsvarigheten inom klasskamp skulle kunna vara arbetarägda fabriker.

Detta är en radikalfeministisk förståelse av patriarkatet och det är utifrån den jag formulerar vad jag tänker mig är en bra kampmetod. Andra förståelser av patriarkatet leder säkert till andra metoder, och den som är förtryckt på fler olika sätt har annat att ta hänsyn till i sin faktiska situation. Detta gör det inte mindre sant att det kan vara en bra feministisk metod att undvika relationer med män.

Män vill upprätthålla illusionen om att det är de som väljer.

En blir ju förvirrad. Varför väljer män att ha relationer med kvinnor när de inte ens verkar uppskatta kvinnor. Till exempel ett av mina ex som envisades med att kommentera allt jag gjorde och ”uppfostra” mig hela tiden. Varför var han ens ihop med mig? Eller snubbar som snackar om hur jobbiga brudar är och så vidare, varför har de flickvänner?

Det handlar såklart om makt och kontroll: genom att få det att framstå som att de gör en en tjänst genom att vara ihop med en så kan de se till att en blir mer känslomässigt beroende av dem. Genom att framstå som att det är de som har kontroll över situationen, det är de som är oberoende och starka och som väljer att vara med en kvinna trots alla hennes fel och brister så upprätthåller de kontroll. De frånta henne hennes förmåga att själv se över relationen och välja, de döljer möjligheten som finns att det faktiskt skulle kunna vara de som behöver henne och inte tvärtom.

Ibland skriver snubbar typ såhär till mig: ”det är jättebra att du uppmanar kvinnor att inte ha relationer med män för vi vill faktiskt bli lämnade IFRED” i något slags försök att provocera. En önskar ju att det var sant, men tyvärr är det så att män i väldigt hög uträckning söker upp kvinnligt sällskap, trakasserar kvinnor till att ingå i relationer med dem och så vidare. Snarare är det kvinnor som drar sig undan, även känt som ”spelar svårfångade” (att det kan vara så att kvinnan helt enkelt inte vill brukar inte falla män in).

Jag antar att de skriver så för att inbilla sig att de har någon slags kontroll över situationen, att det fortfarande liksom är de som väljer bort kvinnor de inte anser passar dem. Men jag tänker typ: om det nu var så att de inte brydde sig, varför skulle de bry sig om att nedvärdera en? Då skulle de väl bara kunna chilla med att en inte vill ha något med dem och göra och känna sig glada och lättade. Uppenbarligen är detta inte fallet. De bara MÅSTE säga att det minsann var de som kom på det först, för att upprätthålla bilden av att det är De Som Bestämmer!!!!

Det viktiga är att en inte tror sig ha någon agens. Det viktiga är att en inte tror sig ha gjort ett aktivt val, att välja bort män, utan att en har kvar självbilden om att en är misslyckad och patetisk och inte är med män helt enkelt för att en inte lyckats med heterosexualiteten. Att det rör sig om ett personligt misslyckande och inget annat.

Det är lätt att godta denna självbild, den fungerar bra ihop med den självbild många kvinnor redan har om att de inte förtjänar mer än vad män ger dem, och eftersom män i regel ger dem skit så är skit vad de förtjänar.

Men jag vet att jag har valt. Jag har kommit fram till att det inte är värt att leta efter eller kämpa för att hitta ”den rätta” mannen, eller den Goda Förtryckaren. Jag vet att det inte är värt all den smärta en får utstå på vägen, att vaska fram de där beryktade guldkornen i en hög av skit. Jag har valt att inte leva mitt liv för att hitta en man.

För mig är det viktigt att hålla fast vid detta, för det handlar om att känna att jag själv har makten över mitt eget öde, något jag som kvinna annars brukar förnekas.

Att förvänta sig frigörelse av sin förtryckare.

Twittrade såhär igår:

Trött på ”kvinnor har inte ansvar för förtrycket”. Asså serri är den någon som tror att patriarkatet kommer avskaffa sig själv eller?? Hade ju varit gött och så vidare men det kommer inte hända. Fett privvat att ba ”nä jag tänker inte kämpa eftersom det inte är mitt fel faktiskt”. Folk dör på grund av denna skit.
Kamp är nödvändig för förändring. Feministiska män kommer inte ta kampen åt dig. Ja det suger men det är inte desto mindre sant. Kan fan inte ta det här tramset på allvar. Alla önskar vi att någon annan tar kampen åt oss. Men det är bara vi själva som kan befria oss. Varför är detta en grej inom just feminism?? Antar att det är på grund av att kvinnor alltid har förklarats kraftlösa.
Tror i alla fall det är relevant att se att vi, som kollektiv, har kraft och makt och att denna kan brukas. Skulle så jävla gärna vilja se förslag på vad fan vi ska göra om inte att ta kampen själva. Så jävla trött på all jävla feminism som mest går ut på att förklara sig själv vara ett värnlöst offer. Va det då, jag kommer ej klandra dig men tycker inte det är relevant i kontexten metoder för frigörelse.
Nä asså förväntar mig ej att alla kvinnor ska va feminister, men förväntar mig att den som är feminist ska intressera sig för kamp.

Att ha moralisk skuld för något är en sak, och det faller sig ganska klart att män har moralisk skuld för patriarkatet. Att påpeka detta är dock inte särskilt konstruktivt, eftersom de ändå aldrig kommer göra något åt det. Män tjänar ju på patriarkatet. Att förvänta oss att vi ska bli frigjorda av våra förtryckare är inte rimligt.

Jag tänker att det här sättet att se på saker är extra vanligt inom feminism eftersom kvinnor ofta hänger upp sitt välmående på enskilda män som de också har haft starka emotionella band till. Samma fenomen finns inte i till exempel arbetarklassen, visserligen kan en ha ett emotionellt band till sin chef, men det är inte lika markant eller genomgående. Utifrån en sådan position blir det rimligt att tänka sig att frigörelsen ska komma från ovan.

Jag tänker lite på det här citatet av Kate Millet:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Ofta ser jag feminister som ger sig in i ett hopplöst krig med män, som avkräver dem saker såsom att de ska kalla sig feminister eller att de ska ta hänsyn till det ena och det andra. Jag tycker väl inte att detta är direkt fel, men jag tänker att det påminner en del om det tröstlösa tjat en utsätter en man en har en relation med men som saknar intresse för förändring för. Det är en rimlig reaktion, men den ställer en i ett konstant underläge där det enda en kan göra i slutänden är att vara besvärlig och ställa krav som en hoppas ska hörsammas.

Jag tänker också att det har att göra med att det är svårt att acceptera patriarkatet eftersom det är svårt att acceptera den oerhörda tragiken i det faktum att män aldrig kommer kunna ge tillbaks det dem tagit ifrån en. Att män aldrig kommer kunna befria en från det förtryck de utsatt en för. Detta är onekligen en mycket sorglig tanke, men jag tänker att det är viktigt att acceptera detta som feminist.

Patriarkatet handlar om att vi blir exploaterade på vårt arbete och vår omsorg, våra känslor, vår kärlek. Männen TJÄNAR på denna ordning. ALLA män tjänar på denna ordning. Vi blir exploaterade precis som arbetarklassen blir exploaterade. Detta betyder två saker:

Män har absolut inget intresse i att förändra dessa förhållanden. De är inget misstag, det är helt enkelt så systemet fungerar.
Vi har något att sätta emot, ett förhandlingsutrymme. Vi har en jävla massa kraft och styrka som kollektiv, och vi kan använda denna.

Patriarkatet vill såklart få oss att tro att vi är svaga, att vi behöver mannens beskydd. Detta kan vara sant i enskilda fall, men för kategorin kvinnor i stort är det inte det. Det är en lögn att kvinnor generellt åtnjuter något slags manligt beskydd.

Men den kvinna som är akut beroende av välviljan från männen i sin omgivning, den kvinna som blir slagen av sin manliga partner eller som saknar egen inkomst för att det fallit på hennes lott att ta hand om de gemensamma barnen, hon kan såklart ha svårt att se att hon ingår i ett kollektiv med makt.

Alltså är det viktigt att som feminist jobba för att bryta dessa kvinnors maktlöshet och beroende. Agera emotionellt och materiellt stöd, till exempel via kvinnojourer eller för dina vänner. Men också att visa på det jag skrivit här; du är inte svag och maktlös till ditt väsen, du har blivit det i din situation. Du är inte beroende av honom, det är han som är beroende av dig, och som därför har känt sig tvungen att sätta dig i bojor. Han kommer inte ge dig lindring, räddning eller upprättelse, för det som gör dig svag är han.

Jag tror att denna praktik är central för feministisk frigörelse. För att vi ska kunna lyfta blicken mot ett bättre samhälle, för att vi ska kunna samla kraft för att ställa krav med faktisk bäring, så måste vi först ta oss ur vårt akuta känslomässiga beroende av män.

Det personliga är politiskt.

Det är så intressant. En får hemskt hemskt gärna vara lesbisk, så länge det är just en fråga om ens personliga preferenser eller val. En får gärna välja bort män så länge det handlar om att en personligen inte står ut för män eller är rädd för män eller whatever. Men när en säger: jag tror det finns en poäng i att leva mansfria liv. Jag tror det finns en poäng i att allokera våra emotionella resurser mot kvinnor istället för mot män. Jag tror det finns en poäng i att försöka leva ett liv där en är så oberoende av män som möjligt såväl socialt som ekonomiskt, då är det plötsligt ett problem.

Nej, jag är inte lesbisk för att jag har ”valt” det politiskt, däremot har feministiska sammanhang, systraskap och så vidare hjälpt mig att komma fram till att jag skulle må bättre av ett liv utan män. Dessa kvinnor, som har hjälpt mig att nå denna insikt, har själva valt bort män ur sina liv. De har kunnat ge mig emotionellt stöd, engagemang. De har kunnat ge mig ett perspektiv på tillvaron som inte präglas av män, ursäktande av män och så vidare.

Många kvinnor har en längtan bort från män inom sig, något en märker när en börjar prata om sådant. Hur ofta hör en inte ”jag önskar jag var lesbisk”, eller raljerande om ”karlar”. Hur ofta ser en inte kvinnor som lever upp när de umgås med sina vänner, men ser ständigt obekväma och spända ut i sällskap av den man de lever sina liv med. Hur ofta ser en inte svallande vänskapsförälskelser som prioriteras bort för relationer med män. Det finns frön till detta överallt, det jag vill göra är att göda dem.

Nu när jag själv har lämnat många relationer med män så har jag märkt stora förändringar i mitt sätt tänka på tillvaron. Jag tycker inte längre att mäns åsikter är intressanta. Jag upplever inte att jag behöver bry mig om män. Jag upplever att det är mycket lättare att ta mina egna och mina medsystrars upplevelser på allvar. Detta är såklart en gradvis process som även kan infinna sig när en har relationer med män, men ju mindre män har makt i ens liv desto friare kan en bli i tanken.

Innan gav jag väldigt mycket av mig själv till män, som sällan ger särskilt mycket tillbaka. Nu när relationer med män inte är en stor del av mitt liv så behöver jag inte göra detta. Detta gör det mycket enklare för mig att ge av mig själv till de som jag vill ge till, och som kan ge tillbaka. Jag kan ge av mig själv till medsystrar som behöver stöd i sina liv istället för att ge till män som bara suger ut. Jag kan inspirera andra kvinnor till att lämna destruktiva relationer och sluta leva för och genom män, något jag gör och kommer fortsätta att göra.

Detta är ett (jag kursiverar eftersom vissa älskar att tolka in att detta skulle vara det enda) sätt att bygga systraskap och solidaritet mellan kvinnor. Det är ett sätt att göra oss mindre utelämnade till män, och därmed bättre kunna kämpa för våra intressen utan att ständigt behöva ta hänsyn till vad männen vi har relationer med tycker och tänker om saken. Det gör att vi kan lägga vår kraft på att hjälpa andra kvinnor som behöver stöd, och ge dem såväl social som materiell trygghet.

Om kommunikation och ritualiserande av relationssamtal.

Det finns en sån där kliché som förekommer i relationsspalter och det är att det är viktigt att ha ”bra kommunikation” i en relation. Detta kan såklart de flesta skriva under på, men jag tror att människor har väldigt olika uppfattningar om vad ”kommunikation” betyder.

Jag har försökt få till ”bra kommunikation” i en mängd olika relationer, med varierande resultat.

Ett vanligt problem är att en visserligen ”pratar” om problem, men att det en kommer fram till inte tillämpas eller att en inte når fram till varandra. En jättevanlig grej jag har haft i relationer med män är att de säger typ ”okej jag förstår”, men de försöker inte sammanfoga det n säger till en större bild utan det blir mer ”just den här enskilda grejen ska jag inte göra”. De gör inget eget tankearbete för att förstå en som människa, utan lägger snarare en mängd olika saker på minnet för att en påpekat just precis dem.

Jag tänker att bra kommunikation först och främst bygger på att en är i kontakt med sig själv och sina behov. När jag inte varit det så har jag liksom inte kunnat kommunicera, hur mycket jag än försökt. Det har bara gått i cirklar. I vissa lägen i livet eller i en relation går det helt enkelt inte.

Det finns också en risk att en skapar en slags ritual kring ”kommunikation”, det vill säga att en känner att en har uträttat något när en sätter sig ner och ”pratar” om saker och ting, alldeles oavsett vad en kommer fram till. Att kommunicera om sin relation är ju ett arbete som måste utföra i relationen, så det handlar inte bara om att ha någon slags kommunikation utan också om att den ska vara effektiv. Jag har varit med om många gånger att relationer börjat handla om att prata om relationen, att en klamrar sig fast vid detta imaginära förbättringsarbete för att det är det enda som finns kvar att stråla samman om.

Ofta är retoriken väldigt mycket att det finns ett egenvärde i att få en relation att ”fungera”. Istället för att uppmana folk till att fundera över om det verkligen är en bra grej att ha en relation, så ska alla ”relationsproblem” lösas. Men grejen är att det är inte alltid de kan ”lösas”. De kan döljas till att bli mindre uppenbara, men grundproblematik kvarstår ofta. Vissa problem går helt enkelt inte att komma runt. Om problemet är att den ena parten inte utför relationsarbete, då går det inte att ”lösa” genom att den andra utför mer relationsarbete eller gör det på ett annat sätt. Om den ena parten helt enkelt inte har någon lust att anstränga sig spelar det ingen roll. Och detta handlar i grund och botten om makt. Män har helt enkelt utrymme att anstränga sig mindre och bry sig mindre eftersom de inte är lika beroende av relationen, och för att det inte anses vara deras ansvar primärt.

Jag upplever att ”kommunikation” är väldigt mycket enklare när en är relativt jämlika i relationen, alltså har det underlättat för mig att ha relationer med kvinnor. Detta gör såklart inte att det flyter på friktionsfritt, men det är ändå en stor ojämlikhet som försvinner. Det finns inte samma självklara förväntan på att jag ska dra hela lasset.