kärlek – Sida 2 – Fanny Åström

Att skriva om relationer.

Senaste uppbrottet jag var med om bestämde jag mig för att skriva om det och att vara ärlig. Jag ville vara ärlig om hur ont det gjorde och hade gjort genom vårt förhållande, jag ville vara ärlig om alla de jobbiga känslor som jag gick igenom. Detta gjorde jag för att jag har en övertygelse om att det är viktigt att prata om den typen av saker och att våga vara personlig, och jag kände att det var ett utmärkt tillfälle för mig att börja med det.

Sällan har jag sett folk så elaka, upprörda, hånfulla som när jag har skrivit om detta. Jag har framförallt haft en människa på mig som varje inlägg jag skriver om kärlek och relationer är tvungen att manifestera hur mycket allting bara är mitt eget fel, och hur oerhört lyckade relationer denna person själv har och gud vet allt. Till vilken nytta?

Till exempel när jag skrivit om romantiska löften och hur en anses vara naiv om en faktiskt tar dem på allvar så fick jag mer av samma skit tillbaka; ”men gumman, alla vet ju att det bara är så en säger”. Må så vara, men är det inte sjukt att vi har ett sätt att leva tillsammans på som delvis bygger på lögner? Jag tycker att det är relevant att ifrågasätta detta.

Andra tycker att det är osmakligt eller bara ”fel” i största allmänhet att vara så öppen med sin sorg som jag har varit. De tycker kanske att jag ska ”komma över” det ena och det andra. För det antas vara så att när en skriver om jobbiga relationer med män, då är en ”sur” eller ”bitter” över denna relation. Att det faktiskt kan vara så att en helt enkelt tycker att det är en intressant eller viktig grej att skriva om alldeles oavsett finns inte.

En annan kategori som ligger nära ”komma över” är de som ska komma med välmenande ”råd” om hur jag ska gå till väga i framtiden eller hur jag skulle ha tänkt istället. Jotack, jag vet att jag inte skulle ha litat på dem eller att jag skulle dumpat dem tidigare eller att jag skulle hittat någon som var bättre för mig men det intressanta för mig är att försöka förstår varför jag ändå drogs till det här destruktiva och inte var kapabel att lämna det. Mitt syfte är inte att lära mig hitta ”den rätta” eller att bygga det perfekta förhållandet utan att förstå något om mig själv och samhället jag lever i, och att förmedla detta till andra.

Varför är det viktigt för andra människor att jag ”kommer över” dessa erfarenheter, det vill säga inte skriver om dem offentligt?

Det hade nog varit mer okej om jag hade skrivit typ ”jag är så ledsen att jag och min pojkvän gjorde slut”. Det hade varit hjärtesorg och det kan folk relatera till. Det som är upprörande är att jag försöker koppla ihop detta i en större kontext, att jag försöker förklarar varför min smärta inte bara är en individuell upplevelse.

Hela den här grejen handlar ju om att förpassa erfarenheter i relationer till den privata sfären igen. Att få mig att känna skuld och skam och därför sluta skriva om det. Och jag tänker mig att det ofta kan handla om svårigheter med att själv erkänna sorg och smärta. För jag menar, om deras liv nu vore så jävla perfekta så skulle de väl knappast bry sig om att mitt inte är det?

Att ”passa ihop”.

Denna reaktion när en beskriver de relationsproblem en haft med tidigare partners. ”Ni passade nog inte ihop”. Okej, så det var för att vi inte passade ihop som han nedvärderade mig konstant, fick mig att tro att jag var socialt inkompetent och obildad, växlade mellan att vara oerhört kärleksfull och lova mig allt till att vara helt kall?

Det där handlar inte om att ”passa ihop”, det handlar om förtryck. Sedan kan det såklart vara så att olika människor reagerar olika på förtryck, att vissa har svårare att hantera det än andra (eller att vissa helt enkelt ”tar det”), men det är fortfarande en fråga om maktrelationer mer är personkemi. Jag brukar säga att det finns lika många sätt att utöva patriarkalt förtryck på som det finns män (höhö), men det är faktiskt sant. De har alla olika sätt att utöva överordning och vissa tar mer hårt på en än andra. Det som tagit hårdast på mig har alltid varit passivitet och tystnad, ickeerkännande. Direkt uttalade grejer har jag haft lättare att hantera, vilket såklart inte gör det okej på något sätt, men det är en personlig variation.

Problemet med den här retoriken för det första att det lägger skulden på offret. Om det bara handlar om att ”passa ihop” eller inte så är skulden bådas, och offret borde ha vetat bättre än att gå in i en sådan relation. Det är också ett sätt att säga att det inte riktigt är okej att vara ledsen eller sårad över det som har hänt, utan att en glatt ska hoppa vidare till nästa. Att säga att det bara handlade om att ”inte passa ihop” är också att underkänna offrets rätt till sina känslor, känslor av att ha blivit sviken och sårad reduceras till en fråga om slump, om att ”passa ihop” eller inte.

Det tredje problemet är att det upprätthåller den romantiska idén om ”den rätta”, det vill säga att det finns någon person därute som en skulle kunna ha en oproblematisk relation med helt enkelt för att en passar så bra ihop. Problemet med denna idé är att den döljer det faktum att relationer, och det gäller alla relationer, kräver arbete. En stor del av anledningen till att män bete sig illa i relationer är att de inte är villiga eller kapabla att utföra detta arbete. Då är det bekvämt att säga att det handlar om att ”hitta den rätta”, när det i själva verket handlar om att en part inte är villig att göra vad som krävs för att ha en relation där båda mår bra.

Jag utesluter såklart inte att det finns andra personer jag skulle kunna ha bättre relationer med, de relationer jag haft har sett väldigt annorlunda ut och vissa har varit mer nedbrytande än andra, vissa har rentav varit ~*givande*~, om än såklart i en mycket begränsad utsträckning. Det gör det dock inte mindre sant att det jag utsattes för i en viss specifik kontext var ett uttryck för patriarkalt förtryck. Det viktiga för mig är att kunna identifiera dessa mönster, förstå dem för att sedan vara mer kapabel att undvika att hamna i dem.

Det intressanta är inte bara att ta reda på vad som inte funkade utan också varför jag hamnade där, varför jag stannade kvar, varför jag inte var kapabel att inse mitt eget bästa och så vidare. För om två människor ”inte passar ihop”, om det verkligen var så enkelt, då borde det ju vara rätt lätt att skiljas åt och gå vidare. Men det är inte så lätt, och det är ju någonstans det som är intressant. Vad är det som håller en kvar? Vad är det som får en att ingå i relationer med människor som inte behandla en väl? Detta är någonstans vad jag försöker komma åt när det gäller mig själv, för jag tänker att det är där nyckeln till frigörelse ligger.

Att begära det en vet skadar en.

Jag tänker på de sjuka situationer som ibland kan uppstå om en 1. har en feministisk analys 2. lever i ett patriarkat.

Till exempel: när jag har varit i relationer med män och samtidigt vetat hur sjukt nedbrytande de varit. Jag har liksom kunnat se allting i detalj. Jag har kunnat se förtrycket utspelas framför mig och kunnat formulera det men JAG HAR INTE KUNNAT GÖRA NÅGOT ÅT DET. Jag har vetat att för varje extra timme, dag, vecka i denna relation så kommer jag att rasas sönder mer och mer och ändå har jag inte kunnat lämna det.

Vad är det som gör det så svårt att ha självbevarelsdrift i dessa relationer? Vad är det som gör det nästintill omöjligt att bara dumpa fanskapet?

Det är som att mitt begär förråder mig. Det är som att det finns en patriarkal slöja mellan mig och verkligheten som gör att jag inte kan tänka klart. Jag kan inse något helt och fullt intellektuellt, men jag kan omöjligt omsätta det i praktik. Det är som en drog, ett väldigt väldigt starkt beroende, i princip omöjligt att övervinna.

Jag tänker att det handlar om att jag helt enkelt inte vetat vad jag ska ta mig till annars. Jag har blivit så oerhört frånvänd min egen existens, mina egna drömmar, att jag inte vet hur jag ska lyckas återfå dem. Det känns lättare att bara fortsätta i samma spår mot undergången än att falla handlöst ner.

Det handlar också om självrespekt. Jag tänker mig helt enkelt att jag inte är värd bättre. Jag tror inte att jag kan få det bättre. Jag tror att jag är dömd till att leva i misär, och då kan jag lika göra göra det tillsammans med någon.

Frågan är hur en tar sig ur det. Jag försöker nu att skapa strategier för att förhindra de här processerna så tidigt som möjligt. Steg ett är att undvika att bli känslomässigt och/eller materiellt beroende av någon relation, men framförallt i någon relation till en man. Detta är tråkigt, för det handlar om att vara på sin vakt.

I de relationer jag haft nu har jag varit tydlig med att jag inte vill ha några kärleksförklaringar och/eller löften, och att jag heller inte kommer att ge några. Detta för att jag vet hur farligt det är att börja tänka i de banorna, att börja tänka att den här relationen är trygg och säker och att jag kan hänga upp min existens på den. Om en undviker att tänka så från första början blir det enklare att upprätthålla någon form av integritet.

Men det är också tråkigt att det ska behöva vara så, för jag skulle vilja kunna kasta mig in i saker också. Jag skulle vilja kunna känna den formen av tillit utan att det skulle behöva göra mig illa. Tyvärr tror jag att det är väldigt svårt i detta samhälle.

Vill någon här dela med sig av sina strategier?

Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek.

Om en nu inte klarar av att hålla sig till en så ska en inte heller ge sken av det. Tycker att monogami är absurt men skulle aldrig konsekvent ljuga och gå bakom ryggen på någon. Följande scenario: man ljuger konsekvent för att få fördelar > man sviker > de som trott på honom får skulden. Det anses helt legitimt att män sätter lögner i system, det är vi som var dumma nog att tro på dem som har gjort fel.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är vi utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Vi förväntas både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Och när en försöker hantera denna realitet genom att inte lita på några jävla män så får en höra att en inte ska dra alla över en kam. Som om jag VILLE vara cynisk. Det är skittrist att inte kunna lita på någon men jag pallar inte bli sårad igen.

Mannen som blev förnärmad och ledsen när jag inte trodde på hans snack om evig kärlek, som fick mig att tro på honom av skuldkänslor. Som fick mig att öppna upp känslomässigt för honom, för att han tjatade. Som sedan svek mig gång på gång på gång. Och som fick mig att lita på honom igen och igen. Det är skönt att ge efter, det är skönt att hoppas att det kan bli annorlunda, därför gör en det. Det är den andres ansvar att inte ljuga.

Jag tycker en ska göra det riktigt riktigt jobbigt för män som svikit en. De ska fan inte komma lindrigt undan. Jag tycker en ska låta dem förstå att de har svikit, att det gör ont. Det finns en idé om att en ska skona människor från ens känslor inför dem, och det är absolut rimligt ibland men inte när det kommer till den här typen av svek. Då ska en vara kompromisslös. Skäms inte, bär inte din smärta med ”värdighet”, utan spy ut den.

Jag trodde på honom för att det fanns något i mig som ville att det han sa skulle vara sant, och det utnyttjade han för att binda mig. Han hade kunnat strunta i att ljuga, men det gjorde han inte. Han valde att utnyttja min sårbarhet. Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek. Och det tar tid att läka när en fått det krossat.

Att känna sin skyldig någon kärlek.

Apropå det här jag skrev om med att ”nöja sig” med en ”snäll kille” eftersom det är det bästa en kan få så istället för att kasta hela heterosexualitet överbord tänker jag på det här med att bedöma män en har relationer med, och på vilka premisser en ingår i relationer med dem på.

I patriarkatet ingår en i relationer på väldigt olika villkor. En heterorelation är i princip det som ger kvinnor existensberättigande, medan det inte alls har samma vikt för män. Visst finns det en del press på män att ingå i heterorelationer men det är liksom inte så att en man får frågor om det det första som händer, på samma sätt som kvinnor får.

Det anses också vara kvinnans ansvar att få ihop hela familjekittet. Det är hon som ska fixa hushåll, barn och så vidare. Det är hon som måste offra sin karriär för att få till det. Den kvinna som inte skaffar allt detta kommer att bli jävligt misstänkliggjord.

Med andra ord finns det en betydligt mycket mer omfattande press på kvinnor att fixa en heteromonogam relation och hålla ihop den, vilket gör att kvinnor och män utgår från väldigt olika situationer när de ingår i en relation. Mannen kan ”kosta på sig” att vara lite kräsen, kvinnan däremot ska köra på ändå. Män har lärt sig att de förtjänar att ha en bra partner, att de har rätt till kvinnor och att de inte ska nöja sig. Kvinnor lär sig att det är en jävla ynnest att få ha en man i sitt liv, att det är något en ska anstränga sig för.

Detta gör att män kommer undan och ”får till det” trots att de egentligen är tråkiga medelmåttor. De behöver inte ha några gnistrande jävla personligheter, det räcker med att de ger existensberättigande åt de kvinnor de har relationer med. Det räcker med att de erbjuder kvinnorna en plats i patriarkatet, en möjlighet att förverkliga sig som kvinnor.

Detta är också ett skäl till att jag är sjukt skeptisk mot begreppet ”snälla killar”. Visst finns det män som är snälla, men för att jag ska ha en relation med någon så behöver jag något mer än ”snällhet”. Jag vill att människan ifråga ska intressera mig, att den ska ha intressanta insikter att bjuda på och att den ska lyfta mig i livet. Ingen pratar om ”snälla kvinnor”, helt enkelt eftersom ingen tycker att det är nog att en kvinna är ”snäll”. Även män som faktiskt på riktigt är så kallat ”snälla” tjänar på detta.

Vi lär oss att vi inte behöver eller har rätt till att känna lust eller passion i våra relationer, att det räcker med det minst dåliga. Det viktiga är relationen som sådan och att inte fara direkt illa i den. Denna inställning gör också att omgivningen ofta förväntar sig att killar som är ”snälla” ska få rätt till kvinnor på olika sätt bara genom deras snällhet. Han är ju en ”bra kille” och så vidare och så vidare.

Jag läser så ofta kvinnor som beklagar sig över att de ju har hittat en man som är så snäll men att de ändå inte är kära. Och jag förstår absolut den grejen, visst önskar en att en kunde känna passion för någon som inte beter sig som ett kräk mot en och samtidigt passa in i normen. Men samtidigt tycker jag att det är ett så himla skevt sätt att tänka om sig själv och sina relationer, det känns lite som att en internaliserat hela idén om att kvinnor ”väljer” dåliga män som är dumma mot dem och att det är ens eget fel. Jag förstår ju såklart varför en gör så men jag tycker att det är sorgligt att kvinnor så ofta tänker så om sig själva, att de ”borde” ha vissa begär.

Känn för helvete inte skuld för att du inte blir kär i någon. Det går inte att köpa kärlek genom att vara ”snäll”. Hela idén om att män på något sätt skulle ha rätt till kärlek för att de är ”snälla” är sjukt patriarkal. När hörde du senast en man beklaga sig över att han inte blev kär i en kvinna som var snäll? Det kanske inträffar, men jag tvivlar starkt på att det skulle vara ett lika omfattande problem. Män anses inte behöva vara tacksamma för att en kvinna är ”snäll” mot dem, snarare har de rätt till att bli bra behandlade av kvinnor.

Som kvinna ska en alltid ge och ge utan att förvänta sig att få något tillbaka, men så fort en man ger så anses han vara berättigad kärlek. Det är viktigt att mannen inte lämnar ut sig, att han ger i onödan och blir besviken, men kvinnor förväntas så gott som göra detta i alla relationer med män. En ska ge och ge och sedan vänta på att mannen bedömer om en är värd att ta emot.

Att bli passiviserad och må dåligt i kärleksrelationer.

När jag varit i heterorelationer så har jag blivit väldigt väldigt deprimerad och haft väldigt svårt att lämna relationen trots att jag sett att den har skadat mig. Jag har helt enkelt blivit väldigt känslomässigt beroende, och i alla fall trott mig vara oförmögen att stå på egna ben. Som den ansvarstagande människor jag är har jag försökt fundera lite på vad detta handlar om så att jag ska slippa vara med om samma sak igen.

Relationer gör mig lätt passiviserad inför mitt eget mående. I en stadig relation finns det ofta en väldigt enkel källa till närhet och bekräftelse, vilket gör att jag hänger upp mig alldeles för mycket på den. Jag slutar söka andra källor till bekräftelse och gemenskap, till exempel vänner, eftersom jag känner mig mer osäker i de relationerna, eller för att det liksom är mer energikrävande att initiera umgänge.

Sedan handlar det även om hur en bekräftar varandra. Min erfarenhet av kärleksrelationer är att en säger väldigt mycket saker, typ; ”jag älskar dig”, ”jag är kär i dig”, ”du är fin” och så vidare. Jag uppfattar att det är betydligt mindre vanligt att en gör detta i vänskapsrelationer. Jag bekräftar i alla fall inte mina vänner på det sättet.

Jag tänker att den här bekräftelsen som ges via ord är ganska tom egentligen. Jag tänker att det inte är så mycket att en faktiskt känner sig bekräftad av detta, utan det är mer att en i och med dessa ord börjar hoppas att det ska kunna uppstå en kärleksfull praktik i relationen. Det är inte så mycket bekräftelse av en som person utan mer ett omdöme, och om en vänjer sig vid den typen av bekräftelse blir en väldigt utelämnad till den som ger den. Men den här typen av bekräftelse har väldigt hög status i samhället, eftersom den förknippas men romantiska relationer som anses vara den viktigaste formen av relation.

När det kommer till kärleksrelationer finns det liksom en mall, och en kan ofta vara relativt säker på vad en får. Även i de fall en inte kan vara säker så inbillar en sig gärna att en kan vara det. Typ om en ses så kommer en troligen vara nära varandra, kyssas, säga snälla saker till varandra och så vidare. Om det inte blir så så blir det ofta konflikter utifrån det.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap och bekräftelse, och om jag då är i en relation så är det nära till hands att söka den där. Det liksom kräver mindre till att börja med, det är ”säkert” i den betydelsen att det är samhälleligt accepterat att förvänta sig det och söka det.

Detta kan fungera till en början när en typ en ”kära” och vill vara med varandra hela jävla tiden och ~*hjälpa varandra*~ med diverse. Problemet är att om en bara har en källa till närhet, gemenskap och bekräftelse blir det lätt väldigt skört. Plötsligt en dag så är det något som inte fungerar i relationen och då står en där. Detta har i mitt fall lett till väldigt mycket destruktivitet i relationer, där jag varit väldigt känslomässigt utlämnad till en enskild persons känslor.

Det är ju inte särskilt konstigt att den andra parten i en relation inte orkar med detta, jag pallar inte heller med att människor är känslomässigt beroende av mig. Jag brukar dock försöka ta ansvar för det genom att vara tydlig med vad jag kan och inte kan ge i en relation. Till exempel; jag säger inte att jag alltid kommer finnas där och ställa upp för någon annan, jag säger inte att jag alltid kommer att vilja vara med någon annan, jag säger inte att någon kan dumpa all sin känslomässiga skit på mig, för jag vet att hur lockande det än kan vara så leder det till skit att haka i sig för mycket i varandra.

Jag uppfattar att män ofta tror sig klara av mer än vad de klarar rent socialt. De vill liksom gärna ställa upp och så, men de inser inte sina begränsningar. När en är i ett känslomässigt sårbart tillstånd är det lätt att greppa efter saker även om en vet att de inte är realistiska. Detta har hänt mig, att jag har mått dåligt och blivit intalad att jag kan lita på att få närhet och trygghet från en person som sedan inte kunnat ge mig det. Och jag klandrar egentligen ingen för att inte kunna ge någon annan det, det går inte att ta hand om sina vänner eller partners på det sättet, men jag klandrar människor för att få mig att tro att de kan, för detta leder till jävligt mycket lidande.

Denna ide om att en ska kunna hjälpa en annan människa på det sättet hänger såklart också ihop med romantiska ideal om att en ska kunna ”läka” varandra, vara allt för varandra och så vidare. När en säger den typen av saker så anspelar en på en lång lång tradition av liknande saker som sagts och lovats i musik, sagor, filmer och så vidare i all jävla oändlighet.

Det är en slags frivillig isolering som sker där en blir väldigt känslomässigt beroende av en enskild person, en person som troligen inte räcker till, eftersom ingen kan vara allt för någon på det sättet.

Jag funderar lite på hur jag ska förhålla mig till detta nu. Min nuvarande strategi är att helt enkelt inte bli så insyltad i relationer. Att varken ge eller ta emot så mycket verbal bekräftelse, att inte acceptera diverse ”löften” som ges och så vidare. Det kanske låter tråkigt, men jag tror att det är vad jag behöver för att inte börja må alltför dåligt i en relation igen. Det kräver dock ganska mycket att upprätthålla detta.

Kärlek ska inte alltid prioriteras.

Angående det här med att mena ja men säga nej så tänker jag på att det kan finnas flera olika skäl till att säga nej. Jag tänker delvis på vissa sexuella erfarenheter jag har av att män kåtat upp mig trots att jag innan sagt att jag inte vill ha sex, och hur de hänger ihop med generella romantiska idéer om hur det är rimligt att hantera känslor av kärlek eller attraktion.

I dessa situationer har det ofta varit så att jag behövt prioritera annat än sex, till exempel sömn eller studier. Jag har helt enkelt gjort ett val, där jag blivit tvungen att välja bort någonting jag uppskattar till förmån för något mindre trevligt men mer nödvändigt. När jag i den här typen av situationer har blivit pressad till sex så har det inte handlat om att jag absolut inte velat, utan om att min partner har struntat i att ta hänsyn till min prioritering. Han har helt enkelt valt att försöka få mig att prioritera annorlunda, genom att göra vissa handlingar som han vet får mig att känna på ett visst vis.

Samma sak kan gälla när någon till exempel vill ”dejta” någon som tackar nej. Det kan finnas ömsesidiga känslor av attraktion, men det innebär inte att det är det rätta beslutet att inleda en relation. Det kan finnas många skäl till att inte inleda en relation som inte har att göra med att det saknas känslor; livssituationen kan vara fel, det kan finnas känslomässiga problem eller andra relationer som en behöver ta tag i innan en ny relation inleds och så vidare. På grund av detta kan det finnas mycket motstridiga känslor. Kanske behöver en distans till föremålet för känslorna för att de inte ska blomma ut för mycket, eftersom de då inte kommer gå att kontrollera. Sådana beslut kan vara svåra att fatta, men är ofta nödvändiga, och det är viktigt att de respekteras av den andra parten.

Emellertid finns det ett romantiskt ideal om att den som har känslor för någon bara ska ge efter och köra, utan att tänka särskilt mycket på saken. Det anses liksom lite fult att fundera och vara beräknande, att prioritera bort ”kärlek” till förmån för andra måsten i livet. Känner du någon slags känslor så ska du köra, utan att ta hänsyn till övriga omständigheter. Skit i om du har en massa grejer i ditt liv att fixa, det kan stryka på foten till förmån för Den Stora Kärleken. Men grejen är att människor har måsten, och det fungerar inte att plötsligt lägga allt på is för att det vankas kärlek.

Detta är dock sällan en särskilt bra idé. Att inleda relationer under fel omständigheter leder ofta till en jävla massa problem i såväl relationen som i resten av livet och det är uppenbarligen inte önskvärt för den som vill bygga bra relationer.

Ett nej behöver alltså inte innebära att det saknas intresse helt och hållet, utan kan lika gärna handla om att omständigheterna är fel. I romantiken så brukar det vara mannens uppdrag att i ett sådant läge övertyga kvinnan att ”följa sitt hjärta”, alltså ifrågasätta det beslut hon fattat och övertyga henne till något annat. Minsta lilla hint om att det finns någon slags känslor tas som en inbjudan till att bryta ner hennes beslutsamhet.

Mitt intryck är att det ofta är detta som sker när ett nej blir ett ja. Det finns motstridiga viljor och begär, och när det ena stimuleras så faller det andra i glömska. Det var det som hände när jag blev uppkåtad trots att jag hade annat jag behövde prioritera. Mitt nej blev ett ja, men det blev det på bekostnad av andra saker i mitt liv. Samma sak sker när en person försöker övertala en annan att ge efter för sina känslor snarare än att ta hänsyn till sin livssituation som helhet.

Detta sker till exempel i Moulin Rouge. Trots att Satine har en livssituation där det inte finns möjlighet att ha en relation med Christian så övertygar han henne till att ”följa sitt hjärta”, alltså ge efter för kärleken. Att följa sin dröm att bli en skådespelerska eller behålla sin försörjning är lägre prioriterat. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det anses viktigare att Satine lever ut den romantiska kärleken än gör det andra?

Visst vore det fint om vi levde i en värld där alla kunde ge efter för sina känslor inför andra, men så ser det inte ut i detta samhälle. Vi måste förhålla oss till en massa olika omständigheter i livet. Romantiska ideal stipulerar att vi ska slänga allt åt sidan för kärlekens skull. Men problemet med detta är att det alltid är någon som faller offer, och denna någon är för det mesta en kvinna. Det är kvinnan som förväntas ge upp sitt liv för kärlekens skull, inte tvärtom. Det är kvinnan som ska övertygas till att följa sitt hjärta, som ska offra något. Mannens liv är ofta mer eller mindre intakt.

Det finns ingenting fint i att pressas till att sätta sig själv i en besvärlig position. Även om det innebär viss njutning så innebär det också en massa besvär och lidande, och den romantiska kärlekens fröjder kan tyvärr sällan uppväga detta hur mycket människor än gör anspråk på att det skulle vara så.

Att ”spela spel” behöver alltså inte handla om att en medvetet säger att en vill något annat än vad en vill, utan att en har motstridiga känslor och begär i en situation. Då kan en behöva tänka efter, dra ut på beslutet och så vidare, eller helt enkelt skickar dubbla signaler eftersom en faktiskt inte har koll. Denna process bör, liksom resultatet av den, respekteras.

Det är viktigt att en respekterar folks beslut oavsett vilka grunder de fattas på. Att det finns en viss vilja att göra något innebär inte att det är det rätta att göra. Relationer är farliga grejer och det måste till mer än känslor för att de ska kunna fungera. Att sätta all sin tilltro till känslor är ett farligt projekt, som saknar verklighetsförankring och som troligen kommer mynna ut i smärta.

Myten om lögnaktiga kvinnor finns för att legitimera mäns övergrepp.

Det finns en idé om att det finns kvinnor som säger nej men menar ja, och den här idén använder män när de vill legitimera att de går emot kvinnors uttryckliga vilja. Det finns en rad problem med det här sättet att resonera. För det första är det ett uppenbart led i vad vi kallas våldtäktskultur, det vill säga den kultur som gör att män går över andra människors gränser.

För det första finns det väl knappast något belägg för att kvinnor i allmänhet säger nej när de menar ja. Säkert finns det de som gör det, men att det skulle vara ett såpass vanligt beteende att det är rimligt att utgå från det i sin interaktion med andra finner jag orimligt.

Det finns ju också en stor risk att någon säger jag men menar nej. Jag har gjort det flera gånger, helt enkelt för att jag inte orkar med när människor tjatar på mig. Det blir enklare att bara ge med sig istället för att stå emot pressen. Varför tas inte dessa lögner upp? Jag skulle säga att de är minst lika vanliga som motsatsen. Varför ställer sig inte män frågan ”menade hon verkligen ja”? Jo, för att män är mer intresserade av att få sin vilja igenom än att ta reda på sanningen. Att vara skeptisk till om någon faktiskt menar det den säger är nämligen betydligt vanligare när det kommer till människor som avvisar en än när det kommer till människor som säger ja till en.

Det finns de som talar om olika situationer då ett nej blev ett ja och använder detta för att ”bevisa” tesen att nejet var falskt. För det första så kan människor ångra sig. För det andra: bara för att ett uttalat nej blir ett ja innebär inte det att personen ifråga faktiskt har ändrat sig, det kan lika gärna vara en fråga om att ge efter för press. När någon gång på gång närmar sig en utan att ge upp så är det lätt att ge efter, helt enkelt för att det är enklare. Vad är det som säger att det är det slutliga medgivandet som väger tyngre? Det handlar uppenbarligen om att en person har ett speciellt mål i sikte, till exempel att få ligga, och inte ger sig förrän detta mål är uppnått.

Om någon nu faktiskt säger nej men menar ja så känns det som en rimligare grej att faktiskt ta hen på orden. Det värsta som kan hända i en sådan situation är att det inte äger rum något sex eller vad det nu är frågan om, och det är faktiskt ingen större katastrof. Vad som däremot är allvarligt är att en pressar någon till att göra något denne inte vill bara för att en har en bild av att människor brukar ljuga om sånt.

Det är min åsikt att den som inte har vett att kommunicera sin vilja ordentligt lika gärna kan gå utan. Så småningom kommer personen ifråga nog att lära sig att börja vara tydlig med om hen vill, och det är väl egentligen bara en bra grej? Varför är det ljugandet en ska anpassa sig till, det är väl rimligare att utgå från att folk faktiskt menar vad de säger? Det finns ju alltid folk som ljuger och är oärliga med sina intentioner, i alla sammanhang, men det betyder inte att vi tar det för norm. Men av någon anledning tas detta för norm när det kommer till olika former av heterosexuella praktiker.

Vad som däremot är orimligt är att jag ska behöva ta smällen för att andra kvinnor spelar, eller förmodas spela, detta spel. Varför ska jag behöva stå ut med att män tjatar på mig och går emot mig uttryckliga vilja för att det funnits någon annan som sagt nej men menat ja. Jag är ju uppriktig med vad jag vill, jag förtjänar att bli bemött utifrån detta, inte utifrån något antagande om att jag ljuger för att vissa tydligen gör det, eller antas göra det.

Jag tror att detta i själva verket handlar om att män bara inte kan stå ut med att vissa faktiskt helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Jag förstår att det kan vara svårt om en lärt sig att en är universums gåva till kvinnor, men jag tror att det är viktigt att fatta detta om en inte vill göra människor illa genom att gå emot deras vilja. Sluta vara så jävla måna om era gigantiska egon hela tiden och börja fundera lite på människor i er omgivning.

Det finns en generell idé om att kvinnor ljuger och spelar spel och att det berättigar män att göra det ena och det andra. Jag har väldigt svårt att se hur det skulle vara okej att gå emot någons uttryckliga vilja bara för att någon annan ljugit eller förmodats ljuga för en. I mina ögon ser det mer ut som ett jävligt misogynt sätt att berättiga ett beteende som går ut på att bara klampa in och ta eller tjata sig till det en vill ha.

Varför skulle en ens vilja ha ihop det med någon som är så känslomässigt omogen att den inte kan vara ärlig med vad den vill? Är det inte bättre om den personen får ta och mogna till sig lite och fatta att det här med ärlighet är en rimlig grej. Jag lovar att det finns en massa människor därute som säger vad de känner, gå och satsa på någon av dem istället för att utsätta dig själv och någon annan för risken att begå någon form av övergrepp.

Det är uppenbarligen bara en ursäkt för att slippa bry sig om vad andra människor säger, och som sådan en del i det fenomen vi kallar våldtäktskultur. Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att lägga skulden på kvinnor när det i en situation uppenbarligen handlar om att en går emot någons uttalade vilja. Något sådant bär skyllas på den som utför handlingen och ingen annan, hans fördomar om kvinnor till trots.

Att förneka tidigare erfarenheter är att förneka rätten till sin historia.

En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.

Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.

För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.

Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.

Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.

Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.

Tidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.

Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.

Jag hatar de som skadar de jag älskar.

Vissa tycker att vissa inte har rätt att hata män, eftersom det finns de kvinnor som har det värre som inte hatar män. ”Vad har du att klaga på?” undrar de. Kanske drar de upp någon de träffat som minsann blivit utsatt för mycket grövre förtryck som ändå är ”stark” och inte hatar utan har förståelse. Ungefär som om de hade en aning om hur min uppväxt i patriarkatet har skadat mig. Ungefär som om mina känslor endast handlade om mina egna erfarenheter, som om jag skulle vara oförmögen att se utanför mig själv och min egen situation.

Det finns många människor omkring mig som jag älskar. Människor som vill mig väl, som möter mig i mina känslor och erfarenheter, som får mig att växa. Gemensamt för dessa är att de har förmågan att möta mig i mina känslor, att inte döma mina reaktioner utan kämpa för att förstå mig istället. Jag älskar dem för att de finns där för mig, för att de accepterar mig för den jag är och för att de vill att jag ska växa, för att de vill att jag ska frigöra mig och komma vidare. Och jag vill att de ska växa, att de ska frigöra sig och komma vidare.

Men i vägen för frigörelse, för att leva ett värdigt liv, så finns det alltid ett hinder; män. Män som utsatt mig och de jag älskar för förtryck, som skadat oss så mycket att vi kanske aldrig kommer kunna läka ihop igen. Män som hindrar vår frigörelse genom att återigen komma in i våra liv och röra upp, genom att göra oss känslomässigt beroende, genom att trycka ner oss.

Jag hatar de män som förgripit sig på mig, på mina vänner, på mina släktingar. Jag hatar de män som överträtt mina och de jag älskars gränser. Jag hatar de män som trycker ner de som kämpar för mina och mina käras rättigheter. Jag hatar de män som trycker ner och förminskar de förtryck jag och andra utsätts för. Jag hatar dem för att de skadar de jag älskar. För att de hindrar deras liv och frigörelse. För att de aldrig kan ta ett jävla nej och lämna en ifred, för att de alltid måste sätta sina egna behov och begär framför andras.

Jag läser twitter, nyheterna, statusuppdateringar på facebook och läser text efter text efter text om mäns våld, mäns övergrepp, mäns hindrande av kärlek och vänskap, mäns lögner och svek, mäns förtryck. Jag får mejl efter mejl från människor som bli nedbrutna av männen i sin närhet. Det tar aldrig slut. Det tar verkligen aldrig slut. Jag önskar att jag kunde finnas där för varenda en, jag önskar att jag kunde ta dem bort från hela den här skiten och låta dem läka ihop. Men de får aldrig läka, för det kommer alltid en till man som upprepar hela skiten, som återigen sätter dem i samma utsatta, maktlösa position. Och detta hatar jag dem för. Jag hatar dem för det hinder de utgör i kampen för ett värdigt liv, för den mur de reser mellan mig och de jag älskar. Jag hatar dem för att de varje dag fråntar mig och de jag älskar rätten till ett värdigt liv.

När jag ser att mina vänners rörelsefrihet begränsas för att de är rädda för att bli utsatta för mäns våld, då hatar jag män. När jag förstår att mina vänner är traumatiserade för livet av en uppväxt där de blivit utsatta för mäns övergrepp, då hatar jag män. Jag hatar dem, för att jag hatar det som skadar de jag älskar. Mitt hat springer ur kärlek, ur min vilja att ge de jag älskar ett värdigt liv. Så länge jag älskar så kommer jag också hata de som skadar de jag älskar, och jag kommer inte att sluta älska. Jag kommer inte sluta tycka att de jag älskar förtjänar att leva ett värdigt liv, fritt från förtryck.