Kämpa!

Läser ett inlägg hos Lemoine om vissa personers beteenden i kommentarsfält. Tycker själv att det hen beskriver är ett konstigt fenomen. Det vill säga personer (oftast män, ibland kvinnor) som aktivt söker upp bloggar, twitterkonton och så vidare med folk de inte håller med och går in för att ”kritisera” (aka spy en ordspya över). Detta beteende är så fascinerande, varför ägna sig åt detta trams?

När en går in här borde det var ganska uppenbart att det är en blogg som är såväl feministisk som vänster. Hur kan människor som går in här tycka att det är en bra kanal för att föra ut sina, ofta helt motsatta, åsikter? Vad driver en person till att gå in på en uttalat feministisk blogg och ba: ”patriarkatet finns inte”? Tror de att jag kommer ändra mig för att de kommer hit och ”säger sanningen”?

Med detta inte sagt att en inte får vara kritisk. Det finns en massa personer här inne som inte delar min värderingar eller är kritiska av andra skäl, men det som förenar dem är att de vet var de är inne och behandlar forumet med respekt, istället för att tro att de ska kunna komma här och måla över allt med sina egna värderingar och ta någon slags tolkningsföreträde kring vad kommunism eller feminism är. Alla är inte övertygade, men det de har gemensamt är att de intresserar sig för mina perspektiv och för verklig diskussion, inte bara att komma och spy sin verbala galla över allt.

Under årens lopp har jag noterat att de enda som känner sig åsiktsförtryckta är personer som kommer hit med helt motsatta åsikter och bara är ute efter att gräla. De ser varje inlägg som en invitation till en debatt om patriarkatets vara eller icke vara. Jag kan berätta en sak: det är det inte!Jag är inte intresserad av att diskutera om patriarkatet finns eller inte med personer som är helt inställda på att det inte gör det och att de ska ”bevisa” detta. Tyvärr, men det finns liksom ingen grund för ”diskussion” på sådana premisser, det blir bara pajkastning.

Det är inte för er jag skriver min blogg. Jag skriver för de som redan är feminister men vill bredda sitt perspektiv, för de som inte riktigt vet vad feminism är men är nyfikna, för de som är intresserade av feministiska vinklar på saker och så vidare. För den som faktiskt är intresserad av perspektiven som sådana, inte bara för att ha något att spy skit över, helt enkelt. Och det är kanske inte så konstigt när en tänker efter? Klart jag inte har lust att låta min blogg tas över av människor som bara vill bråka, och klart jag inte vill ägna tid åt att besvara dem. Jag är ledsen, men så jävla intressanta och viktiga är ni inte. Om ni vill ”kritisera” mig får ni göra det på era egna plattformar.

Kämpa!

En ursäkt.

IMG_20121202_101451Eftersom de närmaste veckorna har spenderats i ett slags sönderstressat zombieliknande tillstånd (se ovan) så har jag inte orkat engagera mig i att svara på kommentarer. Detta är jättetråkigt och jag ber om ursäkt till alla som ställt frågor och kommit med vettiga invändningar som inte har fått svar ordentligt. Tänkte väl försöka få någon ordning även på detta.

Ni ska dock veta att jag trots detta läser, och uppskattar, alla kommentarer.

Vad som får mig att orka.

Ibland undrar folk hur jag orkar skriva så mycket. Det är ju dels för att jag verkligen verkligen älskar att skriva och helt ärligt har svårt att se hur jag skulle kunna klara mig utan det.

Och så är det läsarna såklart. Ibland får en sådana där kommentarer som gör att det känns så otroligt jävla värt att lägga timmar om dagen på den här bloggen. Som denna (utgår helt sonika från att det är okej om jag publicerar, säg till om du vill att jag tar bort inlägget):

Jag har, sedan jag läste ”omsorg”-inlägget igår, släppt allt. Jag kände igen mig hur mycket som helst i ditt inlägg, när det kommer till hushållsarbete. Känsloarbetet är tack och lov väldigt jämställt. Jag har såklart tagit upp det med min sambo ett par gånger, men han hävdar bestämt att han gör lika mycket som jag. Det har nu gått 24 timmar och hela lägeheten ser ut som ett krigsfält. Framförallt då köket. Åh, han hade nog ”gjort det om jag bad honom” men jag är riktig nyfiken på hur lång tid det tar för honom att inse själv att det behöver göras. Om han förstår att vi måste handla för att det mesta är slut, eller om han har märkt hur äckligt det är i badrummet.
Det är mest för hans skull jag gör det, för att han ska öppna ögonen. När han gör det börjar han förhoppningsvis hjälpa till mer.
Tack för att du skrev ditt inlägg, annars skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken att faktiskt bara släppa ett tag.

Det är verkligen grymt att känna att mina texter har kunnat göra att någon tar steget till att jobba för ett lite mer jämställt förhållande. Sånt gör mig verkligen så peppad på att fortsätta skriva, fortsätta öppna upp och lämna ut mina erfarenheter. Inte bara för att det är terapeutiskt för mig, utan för att det kanske kan hjälpa någon annan också.

Överlag är responsen jag fått på omsorgsinlägget helt fantastisk och intelligent. En massa olika historier och erfarenheter. För den som inte gjort det rekommenderar jag att läsa kommentarerna.

Ok tack för info.

När jag inte orkar svara på någon jävla antifeminist skriver jag för det mesta bara ”okej”/ok tack för info/tack för denna nyttiga information om världen/sakernas tillstånd. Alltså, folk som kommer in och bara presenterar ”fakta” och ba ”ha, där fick du din feminist”… De förtjänar inget annat svar. Jag brukar ändå publicera deras kommentarer för underhållningens skull. Jag undrar verkligen vad de har för självbild. Tror de ärligt talat att de ska kunna övertala mig om något, eller vill de bara bråka och känna sig intelligenta.

Benhårskommentarer.

Fick två tänkvärda kommentarer apropå det jag skrev senast om det outtömliga ämnet kroppsbehåring på kvinnor.

Min syster har flera gånger frågat mig varför jag inte rakar benen och jag har bara ställt motfrågan: ”varför frågar du inte pappa samma sak?” Hon blir hellt ställd och muttrar nåt om att ”killar ska inte”.

Kommentar från Alexandra.

Smart motfråga tycker jag! Har aldrig tänkt på den innan, utan kastar mig i vanlig ordning rakt in i en ändlös feministisk diskussion istället. Kanske borde ta efter detta istället.

en gång såg min tioåriga kusin mitt hår under armarna och tyckte det var helknäppt. jag tycker mest det kändes helknäppt och jobbigt att hon inte vet att hon ganska snart också kommer få hår under armarna och inte vet det, eftersom hon aldrig sett en tjej med hår under armarna.

Kommentar från Rebecca.

Min mamma rakade sig inte på kroppen under min uppväxt (antar att hon inte gör det nu heller) så jag fattade väl att även kvinnor hade kroppshår. Kan däremot tänka mig att det är väldigt jobbigt för en person som inte riktigt greppat det att komma i puberteten. Förutom att det redan är väldigt jobbigt när kroppen förändras så ska man även förhålla sig till att man inte fattat att det är en normal del av vuxenblivandet.

Gränslös idioti.

Alltså gud. Denna kommentar fick jag på inlägget om Breivik.

Var är konsekvensen? När det gäller Valerie Solanas, hennes hatmanifest och hennes mordförsök på Andy Warhol så bortförklaras ju det just av att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Det är så mycket som är idiotiskt i denna kommentar. Herregud.

  1. Jag har aldrig, någonsin, bortförklarat Solonas manifest eller hennes mordförsök med att hon blev utsatt för övergrepp. Aldrig! Jag tycker såklart att en person som försöker döda en annan människa ska få ett straff.
  2. Jag har heller aldrig sett någon enda feminist uttrycka att hennes mordförsök skulle ha varit okej. Däremot att hennes text är det, men det är å andra sidan inte Breiviks manifest jag klagat på utan hans handlingar. Jag har sett betydligt fler uttala sig positivt om Breiviks mord än om Solonas mordförsök, som jag bara sett folk ta avstånd från.
  3. Och så det otroligt absurda i att ens tycka att det är jämförbart att en person försöker, men inte lyckas, döda en annan och att en person dödar 77 personer. Det är inte samma sak! Om man inte fattar det saknar man ju all känsla för proportioner över huvud taget.

Rysningar.

Alltså fy. Jag hade en så jävla obehaglig antifeminist på bloggen för ett tag sedan. Han var värre än vanligt, faktiskt.

Kollade igenom kommentarerna nu eftersom Hannah bad mig sammanställa kommentarer med personhot som riktats till mig på bloggen. Noterade då även vilken mejladress han skrivit in: cepefittanfanny@gmail.com.

Seriöst. Jag ryser.

Hur ska man skapa ett klimat som främjar kostruktiv debatt?

Det här med kommentarer på stora nyhetssajter är en intressant fråga tycker jag. Å ena sidan är yttrandefrihet inte samma sak som att har rätten att spy ut sina åsikter överallt, och dessutom gå till personangrepp eller hets mot folkgrupp. Om en privatperson har en blogg tycker jag att saker är självklar, då är all moderering helt okej.

Men media har makt i samhället, så är det faktiskt. Och om vissa tidningar har väldigt mycket makt och publik så är frågan om moderering inte alls lika enkel. För även om yttrandefrihet inte handlar om att få skriva vad man vill var man vill så finns det ju alltid gråzoner, där vissa yttranden kanske inte är enligt lag förbjudna med såpass stigmatiserade att de aldrig för uttryckas. Idag finns möjligheten att föra en allmän debatt där alla kan delta, och det är en möjlighet vi borde ta till vara på. Och medierna har ett ansvar där; i att uppmuntra till debatt och låta alla sidor komma till tals.

Det gynnar dock inte konstruktiv debatt att vissa personer är aggressiva och tar på tok för mycket utrymme utan att kunna lyssna in andra eller ta till sig. Det gynnar inte konstruktiv debatt att vissa blir kallade för horor eller andra tillmälen så fort de uttalar sig. Vissa grupper tar extremt stor plats i debatten på internet, och i och med det trängs andra grupper bort.

Det optimala i mina ögon vore att man fortsatta ha möjligheten att kommentera anonymt, men att modereringen skulle vara hårdare. Jag skulle gärna se att man tog i hårt mot personangrepp och inlägg som är off topic. Jag vill hellre att man modererar bort enskilda kommentarer än blockerar hela personer från att skriva. Det är också viktigt att det är tydligt varför man modererar bort vissa saker och inte andra, och det ska vara politiskt neutralt. Det viktiga är att man undviker samma upprepningar hela tiden, personpåhopp och fullständigt nonsens.

Men det finns väl inte resurser till att moderera på det sättet, och det är trist. För det leder till att situationen slår bakut, och att kommentarsfälten antingen blir fullkomligt omöjliga för en människa som inte spenderar all sin vakna tid vid datorn att orka med, eller att möjligheten till anonymitet försvinner.

Disqus.

Fan vad jag hatar disqus som OWC-hannah har som kommentarsprogram. Det är så jävla osmidigt, kraschar hela tiden, vägrar spara mina uppgifter och så vidare.

Jag blev så glad när hon bytte blogg eftersom jag tänkte att man kanske skulle slippa det där med att inte lyckas skicka sina kommentarer. Men icke!

Så om du läser detta så vet du varför jag aldrig kommenterar. Jag vill hemskt gärna, men det går tyvärr inte.

Grattis på treårsdagen bloggen (i efterskott).

Jag suger. Råkade missa bloggens treårsdag med fyra dagar, fast jag tänkt i typ en månad att jag ska fira.

Idag är det i alla fall tre år och fyra dagar sedan jag skrev mitt första blogginlägg (förutom en liten skitblogg jag hade innan och skrev typ 10 inlägg på) här. Såhär löd det:

Jag har, liksom så många andra, försökt blogga ett antal gånger, men ständigt misslyckats. Anledningen till misslyckandena har väl alltid varit ett bristande engegemang. Det har helt enkelt inte gett mig något, eftersom jag inte fått någon feedback. Men jag tror också att det handlar om att jag inte skrivit om saker jag egentligen upplevt som intressanta, utan istället försökt att hålla kvar den självbild jag hade innan. Det är konstigt, för jag tycker mycket mer om den nya Fanny än den gamla Fanny.

Men innan när jag bloggade glömde jag bort vad det egentligen från början handlade om från min sida: att utveckla mitt språk och få perspektiv på mitt beteende och mina åsikter. I slutänden handlade allt bara om att bli uppmärksammad och att skriva något som verkade coolt, som stämde in med den jag ville och trodde mig vara. Det är klart att jag vill bli uppmärksammad. Men framförallt vill jag ha en kanal där jag kan släppa ut mina åsikter för de som är intresserade att höra den och framförallt där jag kan utveckla mitt språk och mina resonemang.

Så nu gör jag ett nytt försök, och hoppas att det går bättre. Och om det inte gör det, så är det ju faktiskt bara att lägga ner projektet. Det är ju faktikst inget jag behöver göra.

Sedan dess har jag fan skrivit flera tusen inlägg. På bara denna blogg har jag skrivit ungefär 1400.

Det är klart att jag har blogghorat lite och skrivit om saker mest för att få besökare, men på det stora hela har jag hållit mig till att skriva om saker jag är intresserad av. Och jag har blivit sjukt mycket bättre, både på att skriva och att tycka saker.

Jag har dessutom fått en egen kategori hos bloggkommentatorerna och blivit omskriven av Hanna Fridén, som var den som en gång i tiden inspirerade att börja blogga. Jag har nästan 100 följare på bloglovin och får en massa uppskattning i era kommentarer. Kan för övrigt meddela ett den som hängt kvar här längst är Sven. Tack för det!

Hur som helst så är jag hemskt glad att det finns folk som läser det jag skriver och kommenterar, annars hade jag aldrig pallat. Puss på er alla fina blawglovers!