Men tja!
Idag ska jag intervjua Carl Schlyter men är för upptagen med att själv vilja diskutera en massa saker med honom för att formulera vettiga frågor. Får hoppas det går bra i alla fall.
För övrigt har jag sett Black Swan som var sjukt obehaglig. Ska aldrig mer se film man mår dåligt av, bara trevlig feelgoodfilm.
En grej jag saknar från hemma är de där dagarna när jag inte lämnade huset på hela dagen, Emanuel lagade mat och vi kollade på tv-serier. Det var mysigt.
Men sen kommer jag på hur jävla frustrerad jag var över mitt liv då. Hur rädd jag var och hur ledsen jag var. Hur lite jag trodde på mig själv och min förmåga.
Jag mår dåligt här ibland, det gör jag. Ibland känner jag mig ensam och olycklig och vilsen. Men livet står i alla fall inte stilla längre.
Men herregud. Varför måste det vara så förbannat jävla jobbigt att vara människa. Sliter mitt hår pga denna frågeställning just nu.
Idag känns det som om hela jävla världen är emot mig. Hela veckan har för övrigt varit skitpissig: jag har varit otroligt nedstämd och deppig.
Kan någon bara snälla säga något för att muntra upp mig lite. Som att det löser sig. Som att de vill att jag ska skriva krönikor för deras tidning och att jag får betalt.
Just nu känner jag mig sådär sanslöst vilsen som man gör ibland. Jag vet över huvud taget inte var jag är eller var jag är på väg. Vad jag vill göra i livet. Gud vad skönt det hade varit att bara ha något halvtidsjobb med hyfsad lön som jag kunde sköta över internet och sedan kunna resa runt och bo precis vart jag vill. Någon som har ett sådant på lager?
Jag har det väldigt jobbigt just nu. Jag vet inte hur ni som läser bloggen uppfattar mig, men jag är som person otroligt inbunden. Att jag har åkt bort till Bryssel handlar mycket om att jag behöver komma bort från min sociala trygghet för att kunna bli vuxen, det är i alla fall den iden jag har.
Och nu har det blivit väldigt mycket på en gång. I ett slag så har jag lämnat min familj som jag annars har träffat dagligen, det hus och den stad jag har bott i i hela mitt liv, mina vänner, min pojkvän och mitt land. Det har liksom inte blivit någon stegvis övergång där jag har lämnat trygghet efter trygghet, utan allt har kommit i ett enda slag.
Det är så jävla jobbigt att bli vuxen och att vara ensam. Att inte längre kunna söka tröst hos sina föräldrar. Att behöva ta reda på vad man vill göra i livet. Jag vet att det är så det är att växa upp, att det är jävligt jobbigt och att det går över. Men just nu känner jag mig bara förvirrad, liten och rädd.
Jag är inte en så jävla positiv person. Det är inte så att jag går omkring och hatar allt, men jag brukar inte hålla på och ”peppa upp” mig inför saker och ting. Jag tar det mesta med jämnmod, spelar inte optimistisk inför saker jag faktiskt inte känner så mycket inför.
Jag kan bli så himla trött på folk som ålägger en med det här kravet att man ska vara så jävla sprudlande glad hela tiden, eller att man ska vara positiv inför saker men inte vill göra. Jag kan göra det mesta, men jag tänker inte låtsas att jag gillar det.
Vissa människor kan verkligen inte hantera att det kommer in kritiska personer och ifrågasätter deras perfekta världsbild. Personer som helt enkelt inte är sådär överdrivet optimistiska eller ”pepp”. Jag får höra det ganska ofta, att jag borde ”gaska upp mig” och ”sluta vara så negativ”.
Men allvarligt talat. Jag behöver inte intala mig själv att jag lever ett bra liv dag ut och dag in. För det första vet jag att mitt liv är helt okej, utan att behöva ägna mig åt självbedrägeri. För det andra är jag helt okej med att livet inte är en perfekt sprudlande rosa värld hela tiden. Jag är okej med att jag inte alltid är jättelycklig. Jag vet att det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.
Jag trivs faktiskt väldigt bra i mitt liv för första gången på väldigt länge. Jag har det bra här, jag har ett lagom tempo i vardagen, har fått ett miljöombyte och kommer nog att kunna lära mig franska ganska bra trots allt. Känner mig så jävla bra som vågade. Som vågade svara på annonsen, som vågade tacka ja, som vågade köpa biljett, som vågade sätt mig på det jävla flygplanet och som vågade ta kontakt med nya personer väl här. Det där med att våga har annars inte varit min grej sådär.
I morgon ska jag svara på resten av feministfrågorna. Ba så ni vet.
Vissa tycker att det är fel att folk skriver som om allt vore som vanligt nu efter det som skett i Norge. Jag kan inte säga att jag tycker att det är fel eller märkligt att blogga sin dagens outfit såhär tätt inpå. Kanske om man känner någon som var med eller har någon annan personlig anknytning till det, men jag slutade inte skriva sådant för att det var en jordbävning i Haiti eller för tsunamin i Thailand, så varför skulle jag nu.
Jag är inte chockad. Det politiska klimatet har hårdnat alltmer sedan krisen och jag ser egentligen bara detta som en naturlig följd av det allmänna läget i världen. Vissa väljer att se detta som ett enskilt vansinnesdåd, men jag tror att vi kommer få se mer av sådant här framöver. Från en massa grupper i samhället.
Jag orkar inte tänka på varför det är så just nu, men så är det. Jag kommer i alla fall inte att låta detta hindra mig över huvud taget. Jag är lika rädd nu som jag var innan. Och framförallt är jag inte rädd för att själv bli skjuten eller sprängd i luften, jag är rädd för att Anton Abele med pack ska få intrycket av att deras infantila lösning med ”fler poliser” och ”hårdare tag” har fått mer bäring än innan. Och det bästa sättet att motverka det är att behålla lugnet, att leva sitt liv precis som innan.
Nu kommenterar jag förvisso detta ändå men jag har ju för vana att kommentera saker som sker i världen. Men jag tänker inte låtsas som att jag ser världen annorlunda, som om något jag inte trodde kunde hända mig har kommit obehagligt nära. Jag tänker inte känna mig mer hotad eller otrygg än jag redan gjorde.
När man diskuterar abort så brukar några olika saker komma upp som argument. Dels den här: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” och den där om att man alltid älskar sina barn även om de är ”oönskade”. Hur ofta hör man inte snyfthistorier om föräldrarna som valt att föda ett barn trots att det var gravt handikappat eller som varit för sena med aborten och ändå älskar sitt barn över allt på hela jävla jorden?
Klart som fan man älskar sina ungar, det är en biologiskt betingad reflex. Man är i praktiken tvungen att älska sina barn, så är det bara. Och de flesta är tacksamma för att de fått leva, det är lika biologiskt betingat det. Vi strävar av naturen efter vår egen överlevnad och att sprida vidare våra gener, så det är klart att man känner lycka över både sina barn och sitt eget liv.
Men detta gör inte att det inte finns olika bra eller dåliga förutsättningar för att skaffa barn. Vi kan snacka människovärde tills vi storknar men allvarligt talat: handikapp är en belastning för både individen, familjen och samhället. Det betyder inte att dessa människor är mindre värda eller inte kan skapa sig ett bra liv utifrån deras förutsättningar, men ett handikapp är ett handikapp och kringskär såklart ens förutsättningar i livet.
Man önskar såklart sina barn det bästa. Om jag själv hamnar där så kommer jag också att abortera ett eventuellt skadat foster. Inte för att jag misstror min förmåga att älska ett handikappat barn, inte för att jag tror att barnet aldrig kommer kunna finna glädje i livet, utan för att jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna. Det är inget konstigt med det.
Det kan vara en fråga om att jag personligen inte vill lägga ner det enorma engagemang som vissa handikapp kan kräva. Här kan man invända att barn alltid kräver engagemang men det finns ju såklart gradskillnader även här och det förstår ju varenda människa. Det är klart att det friskt barn kräver betydligt mindre engagemang än ett handikappat, jag förstår inte varför man skulle sticka under stol med detta.
Sen finns det också iden om att abort av handikappade barn på något sätt skulle skapa ett sämre samhällsklimat för handikappade, dela upp folket i första och andra klassens medborgare. Ärligt talat så tror jag inte det. Bara för att man erkänner att handikapp trots allt är något oönskat så betyder inte det att jag inte tillskriver de som föds till världen ett mindre människovärde. Jag tycker att de ska få hjälp av samhället för att leva ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra. Men att inte acceptera abort av handikappade foster är att önska fler handikappade i samhället och det ser jag absolut inget skäl till att göra.
Det finns få oöverstigliga hinder för att leva ett bra liv, men man kan alltid förbättra grundförutsättningarna. Och om man kan göra det så ser jag inget etiskt fel med det.
Igår skickade jag in mig första debattartikel någonsin till SVT och Aftonbladet. Håll tummarna för mig nu! Om inte annat så publicerar jag på bloggen eller newsmill.
Kände mig för övrigt ovanligt pepp och ba: jaaaaa, debattera. Gu va kul! Kände att det här vill jag ägna mig åt, oavsett om debattartikeln kommer med eller ej.
Hade även gått ner två kilo utan ansträngning. Helt okej det också.
Ibland är livet inte så hemskt, var väl min poäng.