Dag femton, mina drömmar.

Hela den här listan är egentligen bara för att komma fram till dag tjugosex, mina rädslor. Åh, vad jag ska skriva där.

Mina drömmar är ambivalenta. För det mesta drömmer jag om vanliga saker, som ett roligt jobb och en strålande karriär, en snygg kropp och en välläst blogg. Ni vet vad jag menar.

Andra delen av tiden drömmer jag om ett klasslöst samhälle, att leva oberoende ute i skogen och jag drömmer om förändring. Om en väg ut ur denna gråa sörja som utgör mitt liv och samhället.

Jag är så trött på mitt inrutade liv, jag är så trött på att känna någon slags odefinierbar plikt inför saker och ting. Men samtidigt vill jag bara ha trygghet. Krypa upp i mammas fitta igen och ligga inne i magen och höra hjärtat slå. Ett jobb att gå till, en pojkvän att krypa ner hos, en hobby att underhålla.

Men egentligen så vill jag mest bara slippa vara så jävla rädd. Jag är nästan förlamande rädd för att ta beslut, för att förändra min livssituation eller ta några som helst risker. Om jag bara kommer ifrån detta så inbillar jag mig att jag kanske skulle må bättre och kunna ordna upp mitt liv i alla fall något sånär bra.

Jag skulle vilja våga ta risker i livet och vilja våga pröva nya saker. Jag skulle vilja göra något jag gillar och ha mål och drömmar som jag orkar genomföra och inte bara faller platt till marken.

Life.

Idag har jag hatat livet. Dagen började härligt med att jag spydde och låg i fosterställning omväxlande i cirka en timme. Hängde med Emil och vårt umgänge gick i princip ut på att hata livet och regeringen på grund av det ständiga och obevekliga isärplockandet av allt vad arbetarrätt och socialt skyddsnät heter.

Sedan så försökte jag umgås med folk och kolla på Quarnevalen (studetspextåg som går var tredje/fjärde år eller så) men blev bara upprörd. Speciellt upprörd blev jag över handelshögskolans ekipage där det stod ”när vi blir chefer kommer vi sänka era löner”. Jag ba: ”sånt skämtar man inte om!”. Omoget månne, men jag har fan blivit brutalt humorbefriad på sista tiden, jag blir nästan upprörd av folk som skämtar på andra sätt än att göra politisk satir. Jag fattar inte människors ständiga behov av att skämta om saker och lätta upp stämningar hit och dit. Fan vad trött jag är på allt flams och trams hit och dit. Jag vill ju för helvete bara att folk ska fatta vad som är så förbannat fel i det här samhället och unisont kräva alla jävla politikers avgång.

När jag insett att jag var totalt omöjlig i alla sociala sammanhang så åkte jag hem och grät en skvätt. Jag känner en sån jävla hopplöshet inför allt i min omgivning: mitt jobb, samhället, min bombnedslagsinredning men framförallt så är jag så jävla trött på mig själv. Jag har aldrig innan känt mig såhär maktlös. Maktlös inför mitt eget liv och inför det som sker omkring mig. Maktlös inför mina känslor och orden som kommer ur min käft.

Jag har så många idéer om vad jag vill göra men saknar ork och lust för att genomföra en enda av dem. Min kraft har fullständigt runnit ur mig och just nu vill jag bara inte leva.

Livet.

Eftersom det verkade vara lite av en sensation att jag log på en bild för några dagar sen så tänkte jag bjuda på lite mer av den varan.

Idag har jag varit omåttligt trött och haft en massa äcklig träningsvärk. Jag får inte heller döva smärtan med alkohol som brukligt eftersom jag ska delta i en sömnstudie på måndag, inför vilken jag måste köra en mindre detox (varken cigg eller alkohol tillåts).

Tanken nu är väl att jag ska kolla på nån jävla brasa och vara lyckligt nykter. Men jag håller på att somna och är dessutom upprörd över att mina forna klasskamrater dissar 1984 på facebook. Egentligen vill jag bara lägga mig i sängen och äta glass tills jag känner för att spy.

För övrigt är jag helt seriös i min uppmaning att gå in och lägg ett gott ord för mig på Martin Isbergs blogg.

Life.

Är skönt trött efter en riktig arbetsdag, ska jobba imorgon också. Och troligen hela den här månaden. Kollar på Gossip Girl. Väntar på att Emanuel ska komma hit med choklad. Livet är med andra ord mycket mycket najs.

När inte ens the Sims funkar längre.

På sista tiden har det hänt sjukt många gånger att jag inte haft någon lust att göra något. Ni vet de gångerna man bara sätter sig framför något hjärndött spel och ”kör”.

Problemet är att jag inte längre tycker om att spela hjärndöda spel. The sims har ju annars varit mitt ”deppa-runt-och-ha-dåligt-samvete-för-att-man-inte-gör-något”-spel. Men nu blir jag arg när jag spelar det för att det är så jävla tråkigt.

Så vad ska jag göra av mitt liv nu när min deppaktivitet inte funkar längre? Mia Törnblom hade säkert tyckt att detta var ett guldtillfälle att fylla den tiden med något nyttigt istället, men jag vette fan.

Tack för info Birro.

När vi nu ändå är inne på skön kristen moral så tyckte Marcus Birro uppenbarligen att det var en bra idé att åter stiga fram i ljuset och skriva ytterliggare en pinsam, högst subjektiv och fördömmande krönika. Den handlar om hur fegt och fel det är att kritisera religion och hur vackert det är att tro på gud.

Människor som lever sina liv utan något heligt missar flera dimensioner av tillvaron. Det är en helt och hållet magisk värld där döden inte är det slutgiltiga mörkret, där trygghet är på riktigt, där samtalet med Gud är en kärleksrelation genom livet, där trösten finns bara en liten bit bort, precis där ljuset bryts.
Människor utan känsla för helighet kommer en dag upptäcka att livet planas ut, att tillvaron går ner för landning på en enda grå åker av värkande vardag. Det finns mysterium som inte går att lösa, men som lättar på förlåten och skänker dig lugna drömmar alla stormiga nätter.

Det finns en saga som väntar på att bli läst, men slarvar man bort sitt liv på världsliga ting, på fyllor, plast och cynism, så missar man den där sagan. Mysteriet förblir olöst. Sagan blir aldrig läst.
Utan helighet kommer dina tårar aldrig sluta rinna. Om du envisas med att trampa på allt heligt, och blundar för miraklet, kommer du aldrig hitta källan till de där tårarna. Din kran kommer stå öppen tills allt ditt ljus har runnit ut och du sitter ensam, yr och full av mörker och vind.
När du hånskrattar åt min tro eller min svaghet är jag inte längre där. Jag är där trösten är.

Jamen synd för dig att det enda som kan skänka ditt liv mening är tron på något högst irrationellt och totalt obevisbart. Synd att du inte bara kan finna mening i livet som det är.

Vissa religiösa verkar leva i tron att den enda vägen till ”helighet” är tron på gud. Jag har svårt att begripa vad den här idén kommer ifrån. Inget ont om religion i sig (för den här gången). Jag kan bara bli så jävla irriterad på de som verkar tro att de har hittat den enda och sanna vägen till lycka och att alla vi andra bara lever små futtiga obetydliga jordeliv och inte tror eller kämpar för något.

Jag har nyheter till er: jag kan fan älska och ta saker för ”heligt” utan att acceptera en gud. Det är verkligen inga problem. Jag kan gå omkring och tycka att världen är farbannat vacker och ”magisk” utan att tro att det är gud som har skapat den. Inget fattas mig för att jag inte tror på gud. Synd för er att ni behöver gå den vägen, men jag måste inte!

Om man nu ska vara sådan så tror jag fan bara att tro är ett uttryck för djup rädsla. Denna ovilja att ta livet för vad det är: lidande och död. Och sen denna insikt om att man själv måste fatta beslut över hur man önskar leva och dessutom själv stå ansvarig för dem. Hemsk tanke för alla religiösa som förlitar sig på att det finns något ”rätt” som står utanför deras förstånd.

Religiösa anklagar ofta oss ateistiter för att vara oödmjuka inför den ”högre makten”. Om det finns något som är sjukt högfärdigt så är det väl att åberopa att man själv skulle ha nått någon slags högre insikt: den ödmjuka insikten.

Men vad fan. Jag kanske skulle bli lite mer ”andlig” och ”ödmjuk” och fokusera lite mer på att älska ”gud” så att jag får komma till himlen än att ge kärlek till mina nära och kära och fylla upp mitt jordeliv med mening. Kanske ska jag även skriva långa texter om hur fattiga och futtiga alla andra människors liv är och hur rikt mitt eget är.

Den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Jag hade en vän en gång som mådde dåligt. Jag har haft många sådana vänner, men den här var något utöver det vanliga. Ungefär en gång i veckan skulle hen ta livet av sig och var inte sen att meddela detta till sina vänner. Detta resulterade i idel oro, många förstörda kvällar och mycket gråt. Allt på oss vänners bekostnad.

När man är i den situationen måste man förr eller senare ta ett beslut. Välja att offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga och obetalda självmordsjour. Eller ta beslutet att stänga av mobilen när man har bestämt sig för att ha trevligt, förklara att man inte orkar mer, att man inte vill vara någons ständigt tillgängliga öra att skrika sina rop på hjälp i. Jag väljer det senare.

Och visst tänker man: tänk om det skulle bli på allvar nu. Tänk om jag stänger av mobilen för att sedan upptäcka att hen bad om hjälp och att hen faktiskt tog steget den här gången. Vad dåligt samvete man skulle få, för då skulle det vara mitt fel! Speciellt minns jag när jag övertalade en annan vän att släppa taget, hur mycket jag tänkte på detta: tänk om hen gör det och då är det mitt fel att alla vänt henom ryggen.

Att skälla ut en människa för att hen mår dåligt och vill ha uppmärksamhet och bekräftelse är svårt men nödvändigt. För om det är något jag har lärt mig under mitt liv är det att man inte kan offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga axel att gråta mot. Att ställa upp för sina vänner är en sak men det ska aldrig vara ett krav utan ett ömsesidigt utbyte. Jag har vänner som jag verkligen litar på och som ställer upp för mig men jag skulle också alltid ställa upp för dem om det krävdes. Jag frågar dessa vänner hur de mår när vi träffas och om nån mår dåligt kan de ringa vilket jag hoppas och antar att de vet. Jag kan träffa dem och ta en fika och prata om livet, sitta upp hela natten eller supa järnet och det nu är vad som behövs. Jag håller gärna mina vänner i handen när de går till psykologen, letar upp ställen där de kan få gratis hjälp eller åker med dem och hämtar sina mediciner. Om någon visar vilja att må bättre så hjälper jag gärna till.

Vad jag däremot inte accepterar är att folk skickar sms om att de ska ta livet av sig. Jag vägrar ägna mig åt att ringa upp, ringa polisen, oroa mig, ringa vänner och leta på stan efter en människa som inte kan be mig om hjälp på ett vettigt sätt. Om det händer en gång, okej, då kan jag väl göra allt det där, men om det ständigt upprepas så ställer jag inte upp. Och det är inget jag drar mig för att säga.

Jag vet ingenting om hur den här människan som meddelat på facebook att hon ska ta sitt liv agerat innan, men om det är så att hon ofta gör sådana utspel så kan jag ärligt säga att jag förstår dem. Själv hade jag troligen ringt polisen eller åtminstone någon närstående till henne och sedan släppt det hela där. Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.

Det blir för svårt att känna ett ansvar över människor som inte ens vill ta hand om sig själva, man orkar liksom inte bära den bördan. Det är dessutom förbannat otacksamt att rädda en människa som ständigt försöker igen. Jag tror att många, precis som jag, har haft vänner som egentligen inte velat ta emot hjälp utan egentligen bara velat ha någon slags bekräftelse på att de är omtyckta.

Alla behöver hjälp ibland och det är klart man ställer upp för sina vänner, men det finns gränser för allt. Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan. Om de nu mår så dåligt så får de försöka förbättra sin situation, något jag gärna hjälper till med. Men det finns en gräns på hur mycket konstgjord andning man orkar ge folk, på hur mycket man orkar prata om hur meningsfullt livet är och på hur många rop på hjälp-självmord man orkar avstyra för en person som inte ens försöker själv. Om någon vill ha stöd i att försöka förbättra sitt liv är jag där för dem, men den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Dödsstöten.

Det är sällan jag klagar på kyla, för jag hatar fan när det är varmt. Äckligt som fan.

Men den senaste veckan har jag mått så dåligt. Gråtit en massa och haft mig. Jag antar att det är vinterdepressionen som kommer, precis som förra året.

Och då, när man redan mår dåligt, är det så hemskt när man måste ta på sig tre olika tröjor, sin fulaste jacka och sina fulaste skor varje gång man ska sticka huvudet utanför dörren. Jag hatar att bylsa på mig en massa och att vara tung, att flåsa när man gått upp för en trappa och att behöva kolla efter var man sätter fötterna för att inte halka.

Det är viktigt för mig att känna mig snygg åtminstone ibland, men jag orkar inte när jag ändå måste täcka mig med oändligt många lager kläder. Jag hatar att känna att det är ett jävla projekt att gå ut, när man inte orkar åka in till stan två gånger på en dag för att kollektivtrafiken vägrar funka.

Och så spås den här vintern att bli lika illa som förre. Jag hatar fan livet.

Inte för att det är bättre för nån annan här i Sverige. Men ibland måste man få klaga lite.

FML.

Fy fan vilken pissdag det här har varit.

Mitt liv är så jävla uppstrukturerat att jag blir helt till mig om jag råkar göra minsta snedsteg från min ”planering”. Så jävla lamt att inte ha något att ägna sig åt men ändå känna sig stressad över totalt onödiga saker som jag inbillar mig att jag måste göra.

Jag önskar att jag var mer som Blondinbella, hon verkar vara så himla strukturerad och fin. Fan vad skönt det hade varit att ha massa viktiga möten att gå på så man slapp ägna sin tid åt att hitta på strunt-måsten.

Fuck my life, med andra ord.

Fylleblogg.

Jag är full och Emanuel lagar fyllekäk åt mig, livet kan med andra ord inte bli bättre. På vägen hit diskuterade jag Sd med tre olika personer, två var helt efterblivna varav en hela tiden poängterade att hon ”var vegan och älskade djur” och en var vettig.

Jag har även köpt ett nytt objektiv till min kamera, nämligen Canon EF 50mm f/1,8 II. Massa konstiga siffror som ingen fattar eller borde fatta, men det är fast (dvs går ej att zooma med) och är mycket ljuskänsligt i förhållande till mitt andra objektiv som är det vanliga standardobjektivet för canon, så det går att ta finare bilder i dåligt ljus.

Jag älskar det hur som helst, det har blivit sjukt fina bilder (men det kan vara så att min förmåga att avgöra är allt för begränsad av min berusning för att kunna lägga ett slutligt omdöme) och det är lätt och fint. Ni får se imorgon när jag kan ladda upp bilderna. Tja sålänge mina finingar. Älskar er!