Underbart.

Jag fullkomligt älskar att en av de där politikerna som köpte sex vägrar hoppa av valrörelsen.

För det första undrar jag hur det ens är möjligt att vägra, han måste väl gå om partiet tycker det? Det lär ju dessutom suga att stå där med sina partikamrater när alla vet vad man gjort, vilket de väl lär göra. Om inte annat visar det på ett ganska gediget engagemang för ens politik.

Men om det nu är möjligt så tycker jag att han uppvisar jävligt mycket balle. Så jävla coolt att erkänna, utan att ens komma med en massa långsökta förklaringar (mer än att ”det var en fyllegrej”, vilket i mina ögon knappast räknas som långsökt förklaring) eller ens visa några övertygande tecken på ånger inför partiet.

Nu tycker jag fortfarande att han är en idiot som köper på Malmskillnadsgatan men det är så himla skönt att det inte görs nån jävla pudel, utan att han bara erkänner och vägrar avgå. Jag önskar från djupet av mitt hjärta att det ska kunna så ett litet frö av liberalism i sexköpsdebatten, men det är väl som alltid för mycket att hoppas på.

”Politiker är ju också människor”.

Angående Otto Littorins avgång, folk som ba: ”politiker är ju också människor”. Ja, men man ska fan tåla lite stryk av media om man nu har valt att göra politisk karriär, för det är ju inget som bara ”händer”, det är något man kämpar ganska hårt för. Privatliv säger ju dessutom en del om en person, och dessutom om man nu har begått ett brott som ens parti har utmålat som typ det värsta och mest moraliskt depraverade en människa kan göra.

Nu tycker förvisso inte jag att brottet i sig är något att orda om, men om det nu är sant (vilket jag antar att det är med tanke på omständigheterna) så tycker jag att man som politiker borde stå upp för de värderingar man uppenbarligen har.

Att vara politiker är inte bara att ta beslut och annat trams, det är även att upplåta sitt privatliv till allmän beskådan på gott och ont, något annat måste man vara jävligt illusionerad för att tro.