Etikett: Sex

Twitter 15/4. Om liggbarhetsskalan.

Om en kvinna som anses oliggbar ändå är tillfreds med sitt sexliv så antas det att hon har sänkt sina krav så att hon ligger med ”fula” män. Enligt dessa människors extremt statiska synsätt på sexualitet så ser en på alla sexuella relationer utifrån någon slags marknadslogik. Att jag får ligga trots att jag inte är ”liggbar” betyder inte att jag ligger med människor jag inte skulle vilja ligga med om jag hade val.

Enligt detta sätt att se på saken skulle ju endast människor högst upp i liggbarhetsskalan kunna ha ett tillfredsställande sexliv eftersom det endast är dem som kan ligga med folk som är mindre attraktiva än de en helst vill ligga med.  Att människor helt enkelt ligger med andra de är attraherade av och trivs med verkar vara uteslutet i dessa personers ögon. Allt är tävlan.

För mig är det så att jag tycker om sex pga skönt, inte för att positionera mig socialt, så därför slipper jag helst hetsjakt på ”bäst” ligg. Ligger mycket hellre med människor jag attraheras av, uppskattar som sällskap och är trygg med än de som står högst i liggbarhetsordningen. För den som faktiskt är intresserad av sex och inget något slags statusspel så borde denna liggbarhetsordning vara ganska oviktig.

Trött på när folk ska leverera biologiska ”sanningar” kring vad en tänder på&sedan misstänkliggöra en när en säger att en tänder på annat. Nej, jag attraheras inte av någon konstig ”manlighet” i form av pengar eller makt. Kan jag få ha mina preferenser ifred?

Sedan kan en ju tycka att vissa saker är sexiga intuitivt men dra sig bort från dem av andra skäl. Vissa ”manliga” drag attraheras jag av men har lärt mig att ogilla intellektuellt pga vet att de leder till dåligheter. Att detta ses som att jag ”går emot min natur” och att det skulle vara dåligt bara befängt. Klart en kan resonera kring sina preferenser. Det är inte som att en är dömd till att för evigt tända på vissa saker.

Feministisk analys har ändrat mina preferenser mycket. Idag tänder jag betydligt mindre på klassiskt manliga drag, för jag har lärt mig att dekonstruera dem. Det är inte att jag ”lurat” mig själv, utan att jag fört in andra aspekter och analys i min sexualitet. Inga konstigheter. Sexualitet är liksom ingenting du är dömd till, det kan ändras precis som allt annat och det betyder inte att en trycker ner något. Precis lika lite som det är att trycka ner något att lära sig kontrollera våldsamhet för att en inser att det är skadligt.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Om samtycke och kvinnor som säger nej fast de menar ja.

Ibland när en diskuterar samtyckeslagen diskuteras så pratas det om att ”vissa kvinnor säger nej när de menar ja” och att kvinnor generellt inte är lika ”på”sex som män eftersom det är så det sexuella spelet fungerar och så vidare. Det må vara sant att det inte är lika socialt accepterat att visa stor vilja till att ha sex som kvinna, men frågan är hur detta kan utgöra ett legitimt argument emot samtyckeslagen.

Om vi tänker såhär, vad är det värsta som kan hända i dessa situationer om det finns en samtyckeslag och personen följer den, det vill säga inte har sex förrän det är klart att det råder konsensus kring det? Det värsta som kan hända är att vissa samlag helt enkelt inte äger rum även fast det egentligen råder konsensus, för att en av parterna inte klarar av att uttrycka detta. Det kan såklart kännas tråkigt när en har chans att ligga men inte får, men inte i närheten av lika tråkigt som att bli våldtagen eller ”råka” våldta någon.

Om personer inte klarar av att kommunicera att de vill ha sex får de helt enkelt gå utan. Det kanske rentav är nyttigt så att de kan lära sig att vara tydligare i sin kommunikation. Vissa personer kommer kanske gå miste om sex för att deras partner inte klarat av att uttrycka sin vilja till det. Detta är ett litet pris att betala för att människor inte ska bli knullade mot sin vilja.

Däremot tvivlar jag på att det här är ett jättevanligt problem. Jag tror inte att de flesta kvinnor konsekvent verkar ointresserade av sex när de väl kommit i den situationen att det faktiskt är aktuellt. Däremot tror jag att många män tjatar sig till sex från en kvinna som egentligen inte är så jävla taggad, och att detta då uppfattas som att ”ett nej blir ett ja”. Om det är ett vanligt fenomen i ditt sexliv att kvinnor först inte vill, men att ni sedan ändå ligger, så tycker jag att du bör se över din rutiner kring hur du inhämtar samtycke (vilket jag utgår från att du värderar). Ett nej eller motvillighet som efter mångt och mycket blir ett tillåtande är inte vad jag skulle se som konsensus.

Och de kvinnor som gör det får helt enkelt lära sig att vara tydligare. Det tycker jag känns som en rimligare lösning än att ha sex med folk som en inte är säker på om de vill eller inte bara för att det kanske kan vara så att den är en av dessa mytomspunna kvinnor som säger nej när de menar ja.

Kravet på knullbarhet handlar om att kvinnor ska veta sin plats.

När det diskuteras skönhetsideal finns det en grupp människor som alltid ska ta upp frågan hur mycket av idealen som är biologiskt betingade och hur mycket som är kulturellt betingat. För det första är jag helt övertygad om att det mesta är kulturellt betingat; människor knullade redan innan kläder, smink, rakning och vidare ens var påtänkt. Det lär ju knappast vara för att det signalerar sådan jävla fertilitet och livsduglighet som kvinnor sminkar sig, rakar sig eller bantar ner sig. Vidare så ser skönhetsideal olika ut i olika kulturer och har varierat i olika tider.

Nåja, oavsett hur det är med detta så finner jag att biologins och kulturens inflytande över idealen är en ganska oviktig fråga när det kommer till hur skönhetsideal diskuteras. Det är på det stora hela ganska ointressant vad enskilda personer har för preferenser. Könsumgänge är bara en begränsad del av människors liv, och den som inte upplevs som attraktiv av någon kan säkert hitta på andra intressanta saker att göra än att knulla och ha romantiska förhållanden. Emellertid är det nog få som inte har någon chans till detta över huvud taget, och när det inträffar är det nog knappast endast en effekt av utseendet. De flesta klarar nog sitt liv galant utan att stå högst upp på listan över attraktiva personer.

Det som är relevant är alltså inte vem som får ligga med vem eller hur många en får ligga med eller liknande. Det relevanta är hur utseendeideal används för att förtrycka kvinnor. Att inte få ligga är inte förtryck, däremot är det förtryck att få det inpräntat i sig att en är mindre värdefull för att en inte anses knullbar enligt samhällets normer. Kvinnors värde bestäms efter deras knullbarhet inte bara när det är ligga på g, utan även i en massa andra sammanhang. Även om en aktivt prioriterar bort sex för att en inte pallar anstränga sig så kommer kravet på knullbarhet och flåsar en i nacken. En ska vara knullbar inte bara inför ens partner, utan inför alla män, annars blir en straffad.

Att vara knullbar som kvinna handlar främst inte om att få sex utan om att passa in i samhällets ramar av vad en får och inte får göra som kvinna. Kvinnor blir inlärda att deras värde ligger i deras förmåga att behaga, i vilket en komponent är att vara knullbar. Även om en inte vill ha sex så är knullbarheten därför viktig.

Vidare så är utseendeidealen ofta missvisande i förhållande till vad som verkligen krävs för att någon ska vara romantiskt intresserad av en. Min erfarenhet är att män generellt bryr sig ganska lite om såväl klädsel, smink och kroppsbehåring. Det finns säkert män som tycker det är mycket viktigt, och det får de väl göra. Däremot är kroppsbehåring knappast något som får gemene man att instinktivt rygga tillbaka. Idén om kvinnors knullbarhet har ganska lite att göra med faktiskt möjligheter till sex och desto mer att göra med att behaga i största allmänhet.

Att strunta i hur en uppfattas signalerar att en struntar i hur en ska vara som kvinna, en går utanför sig könsroll och bryter den patriarkala kontrollen vilket uppfattas som hotfullt. Håret i armhålan är inte upprörande för att det är fult, utan för att det signalerar brist i den patriarkala kontrollen, en brist som genast måste motverkas genom att återupprätta kontrollen igen. Detta görs på en mängd olika sätt: subtilt genom blickar och hintar, genom ”tips” från bekanta eller i tidningar och ibland genom rena påhopp. Det finns också en social kontroll som sker i förebyggande syfte, innan någon faller ur fåran. Denna sker genom att människor i tid och otid pratar om hur kvinnor ska se ut och vara, hur äckligt det är men kvinnor som inte är på detta sätt och så vidare.

Så om det vore så väl att frågan om preferenser bara spelade roll när det kom till samlag så hade jag inte klagat, inte alls faktiskt. Folk får väl tycka vad fan dem vill om sina sexpartners kroppshår, smink och kropp. De allra flesta personers preferenser rör mg inte i ryggen personligen eftersom jag inte vill ligga med dem. Det går alldeles utmärkt att ligga med människor en attraheras av utan att skrika ut sina preferenser till alla och en var, det räcker med att visa intresse för de en attraheras av och avvisa intresse från de en inte attraheras av.

Problemet är att mäns sexuella ”preferenser” används i helt andra syften än att hitta en person en är attraherad av att ligga med, nämligen till att utöva makt och kontroll. Ni kan gott ragga på folk ni attraheras av och kanske diskutera frågor som behåring och så vidare med partners, men låt snälla mig och resten av världens kvinnor stå utanför detta. Det må verka tråkigt, men en absolut majoritet av alla kvinnor kommer du troligen inte att ha sex med, och för dessa personer är sina sexuella preferenser helt ovidkommande. Såvida du inte känner dig tvungen att babbla om dem för att utöva din patriarkala makt, då utgör dem ett effektivt medel för förtryck.

Den som tycker att det är mer avtändande att fråga än att riskera att ha sex med någon som inte vill borde inte få knulla.

Samtyckeslagen är något som alltid upprör starka känslor i antifeministiska kretsar. Det verkar finnas någon slags utbredd myt om att den skulle innebära omvänd bevisbörda, det vill säga att det är den som står anklagad som måste bevisa att hen inte har begått brottet. Vad denna uppfattning kommer ifrån begriper jag inte, men jag ser absolut inget stöd för misstanken att grundläggande rättsprinciper skulle upphävas i och med denna lag.

Folk har även en massa tankar om hur detta kommer att komplicera sexlivet för människor. Jag har hört en massa dumheter, till exempel att det skulle innebära att en måste fråga innan en inleder samlag, så att en får ett klart och tydligt ”ja”. Detta stämmer inte. Samtyckeslagen handlar kort och gott om att samtycke ska inhämtas. Detta kan ske på en massa olika sätt, men jag tänker att det enklaste är att vara lyhörd inför den andra partens signaler och om nödvändigt fråga. Du kommer inte behöva ha ett uttalat ”ja” om det finns andra indikationer på att samlag är önskat, vilket det förhoppningsvis finns i de flesta fall.

Jag tänker på mitt eget sexliv och tänker att jag brukar vara väldigt tydlig att visa när jag vill ligga, vilka grejer jag uppskattar och så vidare. Jag är även van vid att min partner ger mig utrymme för att visa vad jag tycker, bryr sig om vad jag tycker och frågar om det föreligger oklarheter. Jag tycker för det mesta inte att detta är det minsta konstigt eller pinsamt, och om det skulle vara det anser jag att det är ett värt pris att betala för den reducering av risken för otrevliga sexuella situationer det innebär. På samma sätt så kör jag inte själv på om jag inte fått tydliga indikationer på att det är önskat. Med tydliga indikationer menar jag: gensvar på kyssar, smekningar och så vidare, uppskattande stönanden vid beröring av könsdelar och så vidare. Jag menar inte att personen ligger stilla och bara accepterar det jag gör, utan jag menar att det finns gensvar och tecken på lust och upphetsning. Att vara passiv och inte göra motstånd är inte att ge gensvar, så vida det inte är någon slags sexuell lek ni ägnar er åt som i så fall bör vara uttalad (vilket alltså skulle vara detsamma som att ha inhämtat samtycke fast i ett tidigare skede).

Nå, det är klart att jag begriper att många kan tycka att det är jobbigt att kommunicera under sex. Människor är osäkra och kanske även rädda för att få ett nej och därmed känna sig avvisade. Jag tänker dock att den som bryr sig om att inte ha sex med någon mot dennes vilja borde tycka att tanken på att ligga med någon som faktiskt inte vill är mer avtändande än att fråga om en blir osäker. Sex kan vara pinsamt på en massa olika sätt, det är helt enkelt en risk en får ta om en är intresserad av att ägna sig åt det. Om en inte tycker att det är en risk värd att ta kan en ägna sig åt andra saker i livet som inte är så socialt krävande. Att strunta i sex är faktiskt ett alternativ för den som tycker att det är för jobbigt att ta hänsyn.

Om en är intresserad av konsensuellt sex så borde detta strängt taget inte vara ett problem. Det är helt enkelt inte svårt att försäkra sig om att ens partner vill, och om en är osäker så kan en faktiskt avstå. Bara människor som prioriterar att ha sex över att inte ha sex med någon mot dennes vilja kan tycka att detta är problematiskt. En sådan person har i mina ögon en inställning till sex som borde bekämpas i samhället, och därför tycker jag att denna lagstiftning är bra och relevant. Det handlar helt enkelt om att markera vikten av att inte bara sluta när någon säger nej, utan om att helt enkelt inte börja om en inte är säker på att det är önskat.

Detta handlar ytterst om att vissa prioriterar sin egen lust till sex eller sitt eget behov av att inte råka ställa en pinsam fråga över en annan människas rätt till kroppslig integritet. Vi kan inte ha ett samhälle där vi prioriterar vissa människors rädsla inför detta framför andra människors rätt att få förfoga fritt över sin kropp, att slippa anses tillgänglig tills motsatsen är hävdad.

Jag är trött på att anses vara tillgänglig sexuellt tills jag anger annat. En majoritet av alla personer jag träffar är jag inte intresserad av att ha sex med, och det är detta som måste vara utgångspunkten. Du kan inte utgå från att sex är önskat, du måste såklart försäkra dig om att det är önskat innan du kan börja köra, precis som en alltid ska göra innan en gör saker med andra människor. Rätten till sex eller till att inte ”tappa ansiktet” kan inte stå över rätten till att få bestämma över sig själv.

Så jävla gött är det inte att vara kvinna.

Ett av mina hustroll levererade lite ”tips” om vad jag kan göra för att bli mer knullbar apropå inlägget om kvinnors tillgång till sex. Nå, det förstår väl jag också att om jag rakade benen, tränade upp en schysst rumpa, sminkade mig och dessutom anlade en lite mer knullvänlig personlighet, alltså inte satte mig på tvären när folk uttalade eller betedde sig sexistiskt, inte diskuterade politik så fort jag fick chansen och så vidare så skulle jag få betydligt mycket mer ligg. Jag är inte dum i huvudet, jag förstår att folk tänder på könsroller och det finns inte heller något beklagande i mitt konstaterande att det minsann inte är världens enklaste sak att få ligga bara för att jag är kvinna. Det sitter ju bevisligen, enligt detta resonemang, inte i vad jag har mellan benen utan i mitt uppträdande och den tid jag lägger ner på mitt utseende.

Jag tycker inte att det är att ha det lätt för sig att lägga timmar i veckan på utseendet för att få ligga, och eftersom män dessutom generellt lägger mindre tid på utsidan så blir ju konklusionen här att kvinnor och män har det ungefär lika svårt (om man utgår från att män betalar drinkar, står för själva uppraggandet och så vidare). Skillnaden är bara den att detta arbete är något som även de kvinnor som inte vill ligga förväntas utföra, och att det därför är så inbäddat i vår vardag att vi inte tänker på det.

Vidare har det dykt upp en diskussion om att kvinnor är mer kräsna sexuellt än vad män är. Jag tror absolut att det kan vara så, det stämmer dessutom in med mina observationer. Om det är biologiskt betingat eller har med könsroller att göra, eller båda delarna, låter jag vara osagt. Jag är inte den som vägrar erkänna att det kan finnas biologiska skillnader i sexdrift, däremot tror jag att de sociala är större.

Min poäng är inte att män och kvinnor är helt jämställda på ”könsmarknaden”. Så är det bevisligen inte, det vore bara fånigt av mig att hävda. Det jag irritera mig på är påståendet att kvinnor skulle sitta på ”all tillgång” till sex. Så är det helt enkelt inte. Kvinnor kan också vilja ligga utan att få till det, kvinnor kan också ragga och få nobben. Och vad mer: det finns även män som använder sin attraktionskraft för att vinna fördelar. Vissa antifeminister verkar helt enkelt ha en felaktig bild av att en kvinnas liv är en jävla fest, att vi alltid blir burna som några slags sexgudinnor av trånande män, att vi kan välja och vraka och muta till oss vad fan som helst om vi ens antyder att det kan bli knulle av och så vidare. Jag är ledsen att göra er besvikna, men så jävla gött är det inte att vara kvinna.

Kvinnors ”tillgång till sex”.

Jag tycker att det är så jävla intressant, denna uppfattning många antifeminister går omkring med att kvinnor skulle sitta på någon slags ”tillgång” till sex. Kan någon vänligen förklara var detta ”sex” finns, och vad jag ska göra för att nyttja det?

Är det så att ni tror att man som kvinna går omkring i ett jävla hav av män som vill knulla med en, att det bara är att gå på stan och haffa någon jävel? Så är det kanske för vissa, men garanterat inte för alla. Merparten av kvinnor jag träffat, mig själv inkluderad, får absolut inte ligga bara för att vi vill det. Den som varit i en heterosexuell relation eller talat med bekanta om deras sexliv i relationen känner nog till att det inte alltid är mannen som står för all sexdrift, jag har flertalet gånger hört kvinnor beklaga sig över att deras partner inte vill ligga och män beklaga sig över att de saknar sexlust.

Sedan vet jag inte hur drivna av era könsorgan ni är, men jag vill i alla fall inte ligga med personer jag uppfattar som oattraktiva eller framförallt respektlösa. Jag har ingen lust att ligga med en person jag inte känner mig trygg med, som jag inte kan lite på kommer respektera ett eventuellt nej från min sida och så vidare. Är det så konstigt? Det handlar inte om att jag är omåttligt kräsen och bara vill ha sex med ”de bästa”, det handlar om att det är jävligt otrevligt att knulla med någon man inte känner attraktion eller tillit till. Skulle du göra det själv?

Alla de kvinnor jag träffat som har fått ligga mycket har själva varit aktiva i raggandet genom kroppsspråk, kontaktsökande och så vidare. Det är inte så att de bara suttit helt passiva och att män flockats kring dem. Om det ska vara så så ska man nog vara fruktansvärt jävla snygg, och då gäller det faktiskt båda vägarna, det vill säga att även löjligt snygga killar får ragg utan att behöva lyfta ett finger. Men det är väl inte löjligt snygga människor vi pratar om här?

Grundpremissen här är att kvinnor vill ligga och att kvinnor faktiskt också behöver anstränga sig för att få till det, precis som alla andra människor. Skillnaden är väl att kvinnor som inte får ligga inte gör värsta numret av det.

Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Att ”bara” vilja ligga.

Ofta när jag diskuterar mina relationer med diverse snubbar så får jag höra att dessa personer ”bara vill ligga” med mig. Jag är så förbannat trött på det.

För det första så antar man att jag inte är tillräckligt duktig på att avläsa människor för att fatta när det enbart finns ett sexuellt intresse, något som jag tycker brukar vara ganska uppenbart. För det andra så antar man att jag inte är intressant på andra sätt än för att jag har en fitta. Det kan ju måhända vara så att en person har ett romantiskt intresse i mig eller har en attraktion till mig, men att ”bara vilja knulla” är i min erfarenhet ganska ovanligt.

Men framförallt så sprider det en bild av killar som kreatur som genomlider diverse oönskade sociala situationer enbart på grund av deras otygelbara vilja till sexuellt umgänge. Ingen kille är väl så kåt att han umgås med en person han ogillar bara för att få sticka in kuken någonstans. Det verkar otroligt korkat och onödigt tycker jag.

Sedan att någon vill ligga, det är en annan sak. Jag vill också ligga och gör det gärna med personer jag uppskattar även personlighetsmässigt. Eller snarare; jag gör det inte alls med personer jag inte uppskattar, sexet blir sällan bra då. Men det är liksom inte något ”bara” med det.

Ni kan behålla ordet slampa, jag tänker inte försöka erövra det.

Jag vette fan vad jag ska tycka om Slutwalk. I egenskap av ”liberal” borde jag såklart tycka att det är jättebra, men jag vette fan. Jag förstår grundtanken i det hela, som tjej ska man få klä sig slampigt utan att bli sexuellt trakasserad för det. Det är sant.

Men jag är så trött på allt tal om att ta vissa ord tillbaka, som ordet slampa. Slampa är ett nedsättande begrepp för kvinnor som bjuder ut sig sexuellt och jag begriper inte vad någon skulle tjäna på att ta tillbaks det alls faktiskt. Och vaddå ”tillbaks”, har det någonsin varit ett ord som legat i våra händer med en positiv betydelse?

Mycket av den här ”ta tillbaks”-kulturen ser jag som ett uttryck för någon slags relativism med som skjuter sönder begrepp och deras betydelse och därmed möjligheten att kritisera dem. Plötsligt ska man som tjej vara stolt över att bli kallad slampa. Men det finns inget behov av olika beteckningar på hur sexuellt utlevande personer är, oavsett om orden har positiva eller negativa associationer. Lika lite som jag demonstrerar för rätten att vara avhållsam, som ändå är ett ganska kontroversiellt val i Sverige, så är jag intresserad av att demonstrera för rätten att knulla runt.

Nu kan man invända att slutwalk inte handlar om att knulla runt så mycket som att få klä sig som man vill. Men slampa betyder väl ändå inte att man har sexiga kläder, utan att man bjuder ut sig. Det är i alla fall den relation jag har till begreppet, sedan kan det talas om slampiga kläder man ordet slampa i sig har fortfarande mer med sexualitet än med u-ringningar att göra.

Och framförallt så står det eviga ”fria valet” som alltid i händelsernas centrum. Även om det finns en massa personer som bjuder ut sig för att de vill, för att de gillar sex, så finns det också en massa kvinnor som bjuder ut sig för att få bekräftelse och leva upp till vissa ideal i ett patriarkalt samhälle. Att så okritiskt hylla slampan löser i mina ögon inga problem, det skapar snarare en situation där orden medvetet rycks ur sitt sammanhang, vilket försvårar analys. Hur kan jag bli sur över att någon kallar mig slampa när samma ord ständigt ska återerövras och tömmas på sin betydelse? Hur ska någon feminist med trovärdigheten i behåll kunna motsätta sig den typen av negativa tillmälen när det ständigt skanderas att man borde känna stolthet över att kalla sig slampa.

Orden måste rimligen få användas av alla även om vi fyller dem med ny betydelse. Vi kan inte lägga beslag på ordet själva, men genom att ge det en dubbel betydelse så blir det svårare att motsätta sig det när det används som en förolämpning. Och så tänker jag på den där klasskamraten man hade i högstadiet som bara fnissade smickrat när hon blev kallad för slampa eller tagen på rumpan, som uppenbarligen såg det som en komplimang men som ändå var den ultimata produkten av patriarkatet. Jag tänker inte hävda att hon var en kvinnorättskämpe för att hon tog ordet slampa tillbaka, för det var hon inte. Hon var en sorglig figur som fann bekräftelse i att bli nedtryckt av manssamhället.