Folk som ser politik som en lek har inget i den att göra.

En grej som fascinerar mig är alla dessa män(niskor) som tycks mena att en har någon slags skyldighet att svara dem eftersom en deltar i den ”offentliga debatten”. Idag var det någon som sa något i stil med ”ger en sig in i leken får en leken tåla”, eller att en ska följa ”spelreglerna”. Jag undrar bara: vilken lek? Vilka spelregler? Det här är liksom inte någon ”lek” eller ”spel” för mig, där olika människor ska mötas och överbevisa varandra i en ständig argumentationstävling.

Tyvärr, men politik för mig handlar om viktigare saker än så, till exempel att försöka få stopp på det förtryck som dagligen drabbar kvinnor. Jag tänker liksom inte underkasta mig något politiskt jävla spel.

Att en ens ser på politik och debatt på det här sättet, som en ”lek” som en ska delta i på vissa givna villkor, är så himla verklighetsfrånvänt. Varför ska människor acceptera några jävla spelregler när de kämpar emot förtryck som drabbar dem? Det är liksom ingen lek, det är vår verklighet och det finns inga ”regler” en måste följa innan en får försöka förbättra sin situation.

Livet är liksom ingen argumentationstävling, och det vet de flesta som inte har gått igenom livet blinda för det förtryck som drabbar människor. Jag tycker fan inte att folk som ser det som någon jävla lek har något i politiken att göra.

Det kunde ha varit du eller jag.

Jag tror knappast att jag är den enda som förfasat mig över rubriken ”att vara i strid är bättre än att knulla” i Metro idag. Artikeln går i korthet ut på att man i ett reportage har kommit fram till att norska soldater i Afghanistan har en  otrevlig inställning till kriget de deltar i. Den norska försvarsledningen har utlyst krislarm och med all önskvärdhet uttryckt att detta inte är acceptabelt. Detta är givetvis populistisk smörja, för att denna situation från början uppstått år 2010, vid styre av ett land som deltar i kriget med sk fredsbevarande trupper (de kanske inte är fredsbevarande, men som jag har förstått det fyller de någon slags stabiliserande funktion, de ska med andra ord inte aktivt föra USA:s krig).

Man har i otaliga psykologiska experiment bevisat att tröskeln mellan att vara en helt normal, moralisk människa till att bli ett monster inte är så jävla hög som vi vill tro. I strid uppstår sånt här: man är under högt psykiskt tryck, vill distansera sig från situationen genom att skämta, går på adrenalin som pumpas ut i strider, måste av naturliga skäl distansera sig från fienden och göra denna omänsklig eftersom ingen normal människa fixar att döda människor som hen uppfattar som just människor med känslor, familjer och liv på regelbunden basis utan att balla ur fullständigt. Det är för tungt att inse att det man gör är att ta livet av folk, helt enkelt. Lösningen blir då att se det hela som en abstrakt lek, ett tv-spel, en spännande upplevelse. Man gör allt för att förbise det faktum att man, avlönad och med fara för sitt eget liv, avslutar folks liv.

Detta är inget som ett fåtal enskilda individer gör, detta gör i princip alla i mer eller mindre utsträckning och detta har länge varit känt. I strid har få människor möjlighet att agera utifrån sina gängse moraliska principer, vilket innebär att de inte heller kan hållas skyldiga för det (om det inte handlar om även i sammanhanget extrema grymheter, såsom tortyr av godtyckligt utvalda offer). Den som ska hållas skyldig för sådant är alltid försvarsmakten som organisation, och det ska alltid finnas en bred kontroll av att soldaterna handlar rätt. Det måste finnas ett otroligt exakt regelverk för vad en soldat får och inte får göra, för om soldaterna tillåts handla godtyckligt så kommer det i många fall att leda till grymhet.

Jag är trött på att man spelar förvånad när sånt här sker, ungefär som när den där videon med Amerikanska soldater som sköt på civila läckte ut. Allvarligt: vi vet detta! Vi vet att människor kan bli otroligt grymma i pressade situationer, och det har ni som arrangerar skiten det yttersta ansvaret att undvika. Krig är fan på tok för allvarligt för att bli föremål för populistiskt skitsnack och lösa löften om ”utredningar”.