När verkligheten är för absurd.

Det här är den typen av historia som är för absurd för att man riktigt ska palla. En man som saknar båda sina ben har alltså fatt avslag på sin ansökan om permobil eftersom man inte kan säga säkert att skadan kommer vara bestående. Nejnej, grisar kan börja flyga och ben kan växa ut igen. Så jävla löjligt och fel.

Detta i samma veva som kommuner kräver att man ska skapa strålningsfria zoner för att vissa säger sig lida av det högst imaginära tillståndet elallergi. Lite kan jag väl känna att det finns större anledning att bistå folk som bevisligen har förlorat kroppsdelen benen än människor som tror sig lida av en allergi som inte lyckats bevisas trots en stor mängd studier på området. Kan inte folk bara ta sitt förnuft till fånga?

När jag var liten.

Minns när jag var typ 12 och såg The Truman Show och var hemskt upprörd eftersom det dem gjorde faktiskt ”borde vara olagligt” och tyckte att det var hemskt att poliserna bara satt där och kollade utan att ingripa i det hela. Gulligt.

Att jag skulle leva i The Truman Show var för övrigt min största skräck tills att jag var typ 16, sen byttes rädslan ut mot mer verklighetstrogna scenarior.

Det kunde ha varit du eller jag.

Jag tror knappast att jag är den enda som förfasat mig över rubriken ”att vara i strid är bättre än att knulla” i Metro idag. Artikeln går i korthet ut på att man i ett reportage har kommit fram till att norska soldater i Afghanistan har en  otrevlig inställning till kriget de deltar i. Den norska försvarsledningen har utlyst krislarm och med all önskvärdhet uttryckt att detta inte är acceptabelt. Detta är givetvis populistisk smörja, för att denna situation från början uppstått år 2010, vid styre av ett land som deltar i kriget med sk fredsbevarande trupper (de kanske inte är fredsbevarande, men som jag har förstått det fyller de någon slags stabiliserande funktion, de ska med andra ord inte aktivt föra USA:s krig).

Man har i otaliga psykologiska experiment bevisat att tröskeln mellan att vara en helt normal, moralisk människa till att bli ett monster inte är så jävla hög som vi vill tro. I strid uppstår sånt här: man är under högt psykiskt tryck, vill distansera sig från situationen genom att skämta, går på adrenalin som pumpas ut i strider, måste av naturliga skäl distansera sig från fienden och göra denna omänsklig eftersom ingen normal människa fixar att döda människor som hen uppfattar som just människor med känslor, familjer och liv på regelbunden basis utan att balla ur fullständigt. Det är för tungt att inse att det man gör är att ta livet av folk, helt enkelt. Lösningen blir då att se det hela som en abstrakt lek, ett tv-spel, en spännande upplevelse. Man gör allt för att förbise det faktum att man, avlönad och med fara för sitt eget liv, avslutar folks liv.

Detta är inget som ett fåtal enskilda individer gör, detta gör i princip alla i mer eller mindre utsträckning och detta har länge varit känt. I strid har få människor möjlighet att agera utifrån sina gängse moraliska principer, vilket innebär att de inte heller kan hållas skyldiga för det (om det inte handlar om även i sammanhanget extrema grymheter, såsom tortyr av godtyckligt utvalda offer). Den som ska hållas skyldig för sådant är alltid försvarsmakten som organisation, och det ska alltid finnas en bred kontroll av att soldaterna handlar rätt. Det måste finnas ett otroligt exakt regelverk för vad en soldat får och inte får göra, för om soldaterna tillåts handla godtyckligt så kommer det i många fall att leda till grymhet.

Jag är trött på att man spelar förvånad när sånt här sker, ungefär som när den där videon med Amerikanska soldater som sköt på civila läckte ut. Allvarligt: vi vet detta! Vi vet att människor kan bli otroligt grymma i pressade situationer, och det har ni som arrangerar skiten det yttersta ansvaret att undvika. Krig är fan på tok för allvarligt för att bli föremål för populistiskt skitsnack och lösa löften om ”utredningar”.