Etikett: sanning

Det kunde ha varit du eller jag.

Jag tror knappast att jag är den enda som förfasat mig över rubriken ”att vara i strid är bättre än att knulla” i Metro idag. Artikeln går i korthet ut på att man i ett reportage har kommit fram till att norska soldater i Afghanistan har en  otrevlig inställning till kriget de deltar i. Den norska försvarsledningen har utlyst krislarm och med all önskvärdhet uttryckt att detta inte är acceptabelt. Detta är givetvis populistisk smörja, för att denna situation från början uppstått år 2010, vid styre av ett land som deltar i kriget med sk fredsbevarande trupper (de kanske inte är fredsbevarande, men som jag har förstått det fyller de någon slags stabiliserande funktion, de ska med andra ord inte aktivt föra USA:s krig).

Man har i otaliga psykologiska experiment bevisat att tröskeln mellan att vara en helt normal, moralisk människa till att bli ett monster inte är så jävla hög som vi vill tro. I strid uppstår sånt här: man är under högt psykiskt tryck, vill distansera sig från situationen genom att skämta, går på adrenalin som pumpas ut i strider, måste av naturliga skäl distansera sig från fienden och göra denna omänsklig eftersom ingen normal människa fixar att döda människor som hen uppfattar som just människor med känslor, familjer och liv på regelbunden basis utan att balla ur fullständigt. Det är för tungt att inse att det man gör är att ta livet av folk, helt enkelt. Lösningen blir då att se det hela som en abstrakt lek, ett tv-spel, en spännande upplevelse. Man gör allt för att förbise det faktum att man, avlönad och med fara för sitt eget liv, avslutar folks liv.

Detta är inget som ett fåtal enskilda individer gör, detta gör i princip alla i mer eller mindre utsträckning och detta har länge varit känt. I strid har få människor möjlighet att agera utifrån sina gängse moraliska principer, vilket innebär att de inte heller kan hållas skyldiga för det (om det inte handlar om även i sammanhanget extrema grymheter, såsom tortyr av godtyckligt utvalda offer). Den som ska hållas skyldig för sådant är alltid försvarsmakten som organisation, och det ska alltid finnas en bred kontroll av att soldaterna handlar rätt. Det måste finnas ett otroligt exakt regelverk för vad en soldat får och inte får göra, för om soldaterna tillåts handla godtyckligt så kommer det i många fall att leda till grymhet.

Jag är trött på att man spelar förvånad när sånt här sker, ungefär som när den där videon med Amerikanska soldater som sköt på civila läckte ut. Allvarligt: vi vet detta! Vi vet att människor kan bli otroligt grymma i pressade situationer, och det har ni som arrangerar skiten det yttersta ansvaret att undvika. Krig är fan på tok för allvarligt för att bli föremål för populistiskt skitsnack och lösa löften om ”utredningar”.

Det är skillnad på att tro och att gå till kyrkan lite när man känner för det.

Jag diskuterade invandring med en polare för några dagar sedan och kom till huruvida starkt religiösa homosexuella kunde tänkas fly från diverse länder där de på grund av att deras religion är den rådande inte kan utleva sin sexualitet. Min tes var att man som starkt troende homosexuell knappast kommer vara villig att erkänna detta varken för sig själv eller andra, medan hon tyckte att man känner sånt oavsett övriga värderingar hos en själv.

Om jag hade trott, alltså verkligen trott, alltså verkligen varit övertygad om att verkligheten förelåg på det sättet att man som utövande homosexuell blir bestraffad för all evighet i livet efter detta och att det dessutom är ett tecken på ren och skär ondska så skulle jag ha stora problem med att erkänna min läggning för mig själv.

I religionsdebbaten finns en tendens att förneka sambandet mellan religion och terrordåd, könsstympning och andra hemskheter. Man påstår att religionen missbrukas av onda människor för att de ska kunna utföra onda handlingar. Problemet här tror jag är att folk inte inser vad det egentligen är att tro. Om man verkligen tror någonting så är man ju per definition övertygad om att det föreligger på ett visst sätt, således så är man som kristen bokstavstrogen övertygad om att man kommer brinna i helvetet om man har begär till sin nästas åsna , då det är det som står i bibeln och det ju är bibeln man tror på.

Vad folk missar är att Koranen eller bibeln för den bokstavstrogne är ett substitut för verkligheten, de tror verkligen att det som står där är hundra procent sant, på samma sätt (om inte mer) som du tror på de senaste forskningsrönen eller att ett plus ett är två. Och i Koranen så står det faktiskt att man ska föra heligt krig mot det som angriper religionen, vilket bland annat kan tolkas som en person som gör en rondellhund föreställande Muhammed, sharialagstiftning säger verkligen att det är rätt att döda den som går från islam till annan religion eller ateism, det står även att den som dör för att skydda islam kommer hamna i himlen med ca 70 oskulder, man får även ta med ca 17 nära vänner/släktingar som man väljer själv(jag är inte exakt säker på antalen, men det var nog där nånstans), jag tror även att koranen uttrycker sig starkt emot homosexualitet men jag vet inte exakt vad den säger.

Det är liksom det som står och om man upphöjer den boken till absolut sanning och den högsta av alla sanningar så kommer det ju automatiskt ur det att man följer det som står där i sitt dagliga liv. Om du faktiskt på allvar tror att du komme brinna i helvetet om du inte bekämpar din homosexualitet så tror jag inte att det spelar någon roll att du ”innerst inne” är det, för helvetet är nog ganska skrämmande, om du faktiskt tror att du och de 17 personer du bryr dig mest om har en säkrad plats i det eviga himmelriket om du spränger world trade center i luften så spelar det nog ingen roll hur skrämmande döden är, du gör det ändå.

Här i Sverige så är religion för många något man plockar upp när det känns bra, man går kanske i kyrkan på söndagar för att få lite andlighet eller hämtar styrka ur bibeln då och då, men man täcker inte sitt hår för att inte väcka begär och man stenar inte homosexuella. Det är ett rimligt och sekulärt förhållningssätt till religion, men då måste man också ha i åtanke att Sverige är ett sekulärt land. Utövande av religion ser inte likadant ut i alla andra länder eller på alla platser ens i Sverige.

Poängen är att religion säkert kan vara ett bra inslag i individers liv om den tillämpas vettigt och med måtta, men om man verkligen tror att världens förhåller sig enligt guds egna ord som står i bibeln eller Koranen eller vilken helig skrift man nu hänger sig till så leder det oundvikligen till att man handlar på sätt som skadar andra människor, speciellt om ett helt samhälle bygger på en helig skrift. Därför så borde man debattera och kritisera religion i högre utsträckning är man gör. Men framförallt borde man ladda ordet ”troende” med vad det faktiskt innebär: att man tillskriver en urgammal text med okänd upphovsman absolut sanningsvärde, att man upphöjer vad som skulle kunna vara vilket pladder som helst till den högsta av alla sanningar. Och då spelar det nog ingen roll om man egentligen vill stoppa kuken i andra mäns rövhål.

VETENSKAPEN!

Jag visste redan innan att folk tenderar att vara mer vidskepliga än vad som är rimligt, jag tolkar det som någon slags expertförakt eller i alla fall djup skepsis inför folk som är utbildade inom det dem uttalar sig om.

En vanlig sak man hör är folk som säger att det ”kanske finns något mer därute” eller ”vetenskapen kan inte säga allt” och använder det som ett slags argument för guds existens eller bara lite skön andlighet. Eller när min mamma säger att något är ”deras sanning” när jag ondgör mig över religiösa.

Grejen här är att folk inte fattar något alls. För det första så kritiserar jag och i regel folk religion för att jag tycker att det är pissigt att hela samhällen styrs av och människor förtrycks på grund av en totalt ogrundad ide med bibeln som enda källa. Jag tycker också att det är trist att folk ägnar sig åt saker som skadar andra människor djupt  för att det står så i bibeln. Skittrist. Därför lackar jag också på moderat religiösa, som för det första inte fattar att religionen har lett till mycket ont, att de genom sin tro försvarar ett system som skadar så många individer och för att de utan omsvep accepterar en hel världsbild, bara sådär.

Jag fattar varför folk blir religiösa, det är svårare att acceptera den oerhörda komplexitet, ondska och menlöshet som finns i vår värld än att bara hänge sig åt en religion och utgå från att det finns någon slags mening med allt eller att det i alla fall blir bra sen: att ens lidanden är värda något. Att ha en högre mening med livet är najs, och religionen är den breda massan högre mening. Men allt detta gör inte det faktum att det är helt orimligt att tro på gud mindre sant.

Alternativmedicin är också på modet, något som oroar mig djupt. Det som stör mig mest är att folk verkar ha en ide om att det finns en motsättning mellan vetenskap som är hårt, kallt och hänsynslöst och andlighet som man bara kan hämta från religion och annan vidskepelse. Det kan man se på det vanligt förekommande argumentet att alternativmedicin fokuserar på ”hela människan”, alltså låter kropp och själ samverka, medan vanlig medicin bara lagar den trasiga njuren eller vad det nu är och sen vare inge mer med det.

För det första är det inte ens sant. Inom västerländsk medicin så rekommenderar man bra kost, motion (ofta yoga och andra ”andliga” motionsformer) och sköna avstressande aktiviteter. Man är väl medveten om att ett magsår inte uppstår av sig själv utan på grund av stress och dålig kost, men om någon kommer in med ett magsår så ger man dem fortfarande medicin för det för det är ju trots allt magsåret som gör ont. Likaså behandlar man en cancertumör med nervgifter för det är faktiskt den som i slutändan dödar dig, även om den kommit dit av andra skäl.

Jag tränar yoga för det gör mig lugn och avslappnad, jag lyssnar på valsång av samma anledning, jag tänker på vad jag äter för jag vet att man mår bättre om man äter bra och jag tycker att alla borde gör det, men om jag går till läkaren så vill jag inte att hen ska ändra hela min livsstil, jag vill ha medicin och kanske några råd i alla välmening. För det första så ska inte allmänna sjukhus vara någon slags wellness-center, det ska vara ett ställa där folk går med sina akuta sjukdomar och får direkt hjälp. Livsstilsfrågor är inte sjukhusens ansvar, det är skolan och arbetsplatsen som ska ta hand om sånt.

Nu finns det säkert de alternativbehandlingar som faktiskt fungerar på riktigt, men så fort det är bevisat så slutar det vara alternativmedicin och blir skolmedicin. Det är så orden fungerar: alternativmedicin är det obevisade medan skolmedicin är det som man faktiskt bevisligen vet fungerar. Det vore ju trist om vi hade ett skitbra läkemedel mot cancer som hela tiden har blivit utpekat som verkningslös alternativmedicin, men även om det skulle visa sig att en eller två av alla behandlingsformer faktiskt fungerade så är det ingen anledning att släppa in all alternativmedicin, dels för att sjukhus inte ska lägga skattepengar på behandlingar men inte vet fungerar och dels för att en hel del av de alternativa behandlingsmetoderna är direkt skadliga.

Många tycker att man borde ge mer resurser till forskning om alternativa behandlingsmetoder men vad de missar är att det redan forskas en massa kring alternativmedicin, och anledningen till att vi inte har fått några resultat är inte bara att det saknas resurser utan helt enkelt för att det inte finns några resultat att få. Självklart ska forskningspengar läggas på forskning som är relevant och fruktsam och inte på trams. Dessutom finns med miljontals människor som är djupt engagerade för alternativmedicin och människor som tjänar sitt levebröd på det, om det gick att bevisa att det fungerade så skulle det nog ha gjorts vid det här laget.

De flesta jag talat med om alternativmedicin pratar om att man känner sig sedd av ”läkaren”. Det är för att grejen med alternativmedicin är att ”läkaren” fungerar både som någon slags ”livscoach” och du får dessutom liten skön placebo. Så om du känner din bättre efteråt så är det troligen för att du är lättad för att du fått prata ut och för att du tror dig ha fått hjälp, detta är möjligt eftersom ”läkaren” har tid för dig eftersom du har betalat svinmycket för behandlingen. En behandlare inom alternativmedicin är egentligen inte så mycket mer än en auktoriserad placebobehandlare. Detta kan ju såklart hjälpa mot ett begynnande magsår eller en molande huvudvärk, eftersom det är delvis psykosomatiskt, men försök gå till en homeopat med ett brutet ben eller en elakartad tumör.

För riktiga sjukhus kan inte tillhandahålla sådan behandling, det är helt enkelt för dyrt för samhället. Om du vill ha den typen av hjälp: gå till en psykolog, läs en bok om wellness eller gå till en yogaklass, men ta för i helvete inte homeopatiska medel mot cancer, för det fungerar troligen inte.