Etikett: socialism

Myten om statskramande socialister.

En av de mest störiga uppfattningarna jag vet är att socialister älskar staten. Det finns såklart de som gör det, men det är knappast någon grundsten i socialistisk ideologi. Detta missförstånd leder till tramsiga diskussioner om till exempel att staten minsann inte gör allting rätt (som om någon tyckte det), och så sitter en plötsligt där och ska försvara någon skit en inte ens gillar bara för att det råkar vara lite bättre än att lämnas ut till de ~*rena marknadskrafterna*~.

Jag har en teori om varför borgare ofta tror att socialister älskar staten. Dels handlar det om vanligt, hederligt smutskastande, men det handlar också om att de inte kan tänka ett samhälle bortom den liberala demokratin. De kan inte tänka sig att saker kan fungera på något annat vis än att staten i dagens utformning tar hand om och äger saker eller att företag gör det. Många liberaler har också uppfattningen att staten som sådan är ”socialistisk”, alldeles oavsett vad den gör.

Min syn på staten i dagens samhälle är att den är precis lika mycket en del av kapitalismen som diverse företag. Skillnaden är att staten i någon mån (verkligen inte mycket) kan styras ”demokratiskt”, alltså att vi faktiskt kan påverka den i en önskvärd riktning. Det för med sig att det är bättre att vissa saker ligger under statens regi, vilket såklart inte betyder att det är någon utopi att staten ska ha hand om allt. Däremot är det att föredra att staten/kommunen/landstinget har hand om välfärden än att företag har det, då vi har betydligt mindre inflytande över företag

Ibland talas det om att det minsann går dåligt för typ kommunala skolor också. Detta är såklart föga förvånande eftersom även dessa tvingas drivas på samma premisser som privata utövare. Det vill säga att det som sätts i främsta rummet är att det ska vara lönsamt. När det till exempel fattas beslut om att alla linjer Sj kör ska gå med vinst så spelar det marginell roll om det är staten som äger Sj eller om det är privata företag. Om Staten driver saker som vilket företag som helst skulle göra så är det ju inte så himla stor skillnad i praktiken. Det jag är intresserad av är inte att staten ska driva alla företag utan att saker och ting ska drivas på ett annat vis, med andra mål än vinst.

Staten och kapitalet är på intet sätt några saker som står i strid mot varandra, snarare använder sig kapitalet av staten för att uppnå sina intressen. Kapitalet dumpar kostnader de inte vill ta hand om på staten, till exempel reproduktionen av arbetskraften. Människor tas om hand, utbildas och så vidare för att kunna bli bra arbetskraft. Staten investerar i olika slags projekt för att främja näringslivet och så vidare. Staten använder sitt våldsmonopol till att upprätthålla de borgerliga egendomsförhållandena. Detta är ju oerhört långt från någon slags socialism. En socialistisk stat skulle inte lägga så mycket fokus på företags behov, inte på tillväxt och produktion.

Jag tycker inte att saker ska vara som de är nu, men att allt ägs av staten. Jag vill inte att staten ska uppträda som någon slags kapitalist som typ ska ”konkurrera” med andra stater, utan jag tycker att saker och ting ska styras demokratiskt. Jag tycker att vi ska äga saker gemensamt och producera utifrån demokratiska beslut. Jag tänker mig att det ska finnas någon slags stat, men inte alls i samma utformning som idag. Staten som den ser ut idag står på kapitalets sida och spelar på kapitalets villkor. Staten är lika delaktig i det förtryck som människor utsätts för i det kapitalistiska samhället, och är delaktig i att upprätthålla den kapitalistiska ordningen.

Socialismen och statskunskapen.

Vissa har undrat vad jag gör till hösten. Jag har inte skrivit något om det för att jag är glömsk, men jag har kommit in på pol.kand.-programmet i Uppsala. Eftersom jag redan gjort det första året, nämligen NationalekonomiA och StatskunskapA, så kommer jag förhoppningsvis att läsa tredje terminen som är statistik och förvaltningsrätt. Sedan kommer jag troligen göra ett avbrott för att läsa genus och sedan kommer jag att fördjupa mig inom statskunskapen.

Statskunskap är ett väldigt intressant ämne, men kursen i Uppsala har tyvärr en stor brist, nämligen den totala ignoransen inför socialistiska teorier. Det är klart att Marx har nämnts och så vidare, men det har varit på en extremt grundläggande nivå och i princip utan att nämna all den marxistiska filosofi som kommit efteråt. Detta leder också till att alla former av kritiska perspektiv lyser med sin frånvaro. När vi läste om demokratisering, vilket var en otroligt tramsig kurs, så fanns det liksom ingen vettig diskussion kring problemen i de teorier vi ställdes inför på ett djupare plan, trots att det såklart fanns hur mycket problem som helst.

Att göra anspråk på att redogöra för den västerländska demokratins historia och idéhistoria utan att diskutera marxismen och socialismen på ett seriöst sätt är helt enkelt otroligt ignorant. Även om en inte håller med så är det en otroligt viktig del av vår historia, och som såklart lever än idag. När vi gick igenom marxism så behandlades det som en historisk kuriositet, inte som något som kan säga något om samhället idag, och vi fick såklart inte öva oss i att applicera analysmetoden på samma sätt som vi fick applicera de liberala. Att inte på allvar försöka ge eleverna tillgång till dessa förklaringsmodeller och analysmetoder på en kurs med det uttalade syftet att ge människor redskap för att analysera samhället tycker jag är väldigt märkligt.

Nationalekonomin var än värre, där nämndes nämligen inte Marx över huvud taget trots att hen varit en av de absolut största kritikerna av nationalekonomisk teori. Det fanns över huvud taget inget historiskt perspektiv på de olika idéerna, utan de bara presenterades som tidslösa formler. Hur ska en kunna begripa en vetenskap utan att kunna sätta den i en samhällelig kontext? Jag tycker att det är en absurd tanke.

Men ja, det är klart att en gärna vill undanhålla människor redskap för att kunna förstå sin situation ur ett kritisk perspektiv. Jag klarar mig ändå eftersom jag studerar dessa perspektiv på min fritid. Jag tycker bara att det målar upp en ganska bra bild av hur vissa perspektiv göms undan.

Socialism handlar inte om att vara snäll utan om rättvisa.

En grej jag kan störa mig på hos vissa privilegierade socialister är deras tendens att se sin socialism som någon form av välgörenhet. Typ såhär kan det låta: ”ja jag tjänar ju på borgarnas politik men jag tycker att det är himla viktigt att dela med sig (för jag är så hiiiimla generös och givmild och god)”. Implicit här sägs att det där en ”ger bort” i skatt är pengar en egentligen är berättigad till, men som en kan tänka sig att avvara för att en är så jävla god.

Nå, det är såklart bra att folk är snälla istället för att rösta borgerligt. Däremot stör jag mig på synen att det hela handlar om att rika personer ska vara snälla mot fattiga personer, inte om att systemet som vi har idag bygger på rikas exploatering av fattiga och faktiskt är djupt orättvist.

Tänk såhär: vad är det egentligen som gör att en undersköterska ska ha lägre lön än en copywriter? Vad är det egentligen som gör att alla de timmar undersköterskan lägger ner på sitt jobb, allt det slitande av leder och så vidare, ska vara mindre värt än en copywriters arbete? Är det ett rättvist system att det ofta är de som har de mest slitsamma jobben som får de lägst  lönerna? Är det rättvist att copywritern kan köpa undersköterskans arbetskraft för sin betydligt mycket högre lön (privat eller via skattesedeln kvittar)? Bidrar den ena undersköterskan mindre till samhället än den copywritern? Är den ena undersköterskan mindre viktig? Nej, faktiskt inte. Det är en där lilla detaljen med att copywritern gör ett jobb som kapitalismen kan tjäna mer på.

Så vad är då kärnan? Är det att en ska vara snäll, eller är det att vi inte ska ha ett system som bygger på att vissa människor har det mycket sämre trots att de arbetar lika mycket eller mer, ofta med mer slitsamma och viktiga yrken? Handlar det om att det är schysst att ”skänka” bort pengar eller om att det är djupt orättvist att vissa människor kan köpa andra människors tid bara för att de har ett yrke som för närvarande värderas högt i samhället? Handlar det om att ”dela med sig” eller om att vi måste börja värdera arbete efter hur stor samhällsnytta det gör, inte efter hur väl det går ihop med den kapitalistiska logiken.

Jag ska berätta en sak: den där höga lönen du har och alla saker du har kunnat köpa för den, du har inte rätt till den. Den kommer sig av ett system som tillåter rika människor, både globalt och nationellt, att exploatera fattiga och dra nytta av deras arbete. Den kommer sin av alla de människor som tjänar mindre pengar än dig men producerar maten du äter, kläderna du har på dig, lagar mat åt dina barn i skolan, städar i din omgivning, kör bussen du åker till jobbet på morgonen, bygger lägenheten du bor i och så vidare. Alla dessa människor som tjänar mindre än dig och vars underordning du drar nytta av genom att kunna köpa till dig frukterna av deras arbete.

Så nej, du är fan inte ”god” när du delar med dig. Det du delar med dig av är inte rättmätigen ditt, det är resultatet av ett förtryckande system där du sitter i toppen.

Infantilt försök att kritisera socialismen.

Vissa människor alltså. På detta inlägg fick jag följande kommentar:

Med socialism vinner man inga val utan det är med en allmänborgelig ideologi
där medelklassens behov tillfredställs. Det är medelklassen som är vinnare.
Gå nu på Pride och var riktigt politiskt korrekt så blir alla nöjda.

Första tanke är: ”okej, var personen så jävla borta på historialektionerna att hen inte vet att Sverige har dominerats av socialism de senaste 50 åren?”. För så är det, det är inget jävla påhitt att socialism har varit den dominerande ideologin sedan allmän rösträtt infördes. Dessutom så var det ledande partiet i Norge socialistiskt.

För det andra: varför är borgerligheten så jävla besatt av att berätta att folk inte håller med mig. Kan de inte istället försöka övertala mig om att de faktiskt har rätt? Försöker de få mig att ge upp på grund av att jag mister tilltron till förändring? Nej, om man ska snacka politik så ska man väl tala om den faktiska politiken, inte väljarstödet. Då blir det bara förra valet all over, alltså en politisk diskussion som bara handlar om vilket parti som har mest väljarsympatier.

För det tredje: vad har kommentaren ens med inlägget att göra. Jag skrev ett inlägg om massmordet på unga socialister i Norge. Tycker personen att det är okej att döda socialister för att deras ideologi inte är konkurrenskraftig eller vad är meningen? Otroligt osmakligt påpekande i kontexten kan jag tycka.

Jag är okej med att en majoritet inte tycker som jag för jag tycker att jag har rätt, och jag tänker fortsätta med det tills någon presenterar övertygande motargument. Jag tänker inte vika mig i mina åsikter bara för att vi råkar ha en borgerlig regering just nu. Och jag blir inte heller särskilt nedslagen, för det hade varit en sak om nästan ingen höll med mig, man faktum är att stödet för olika former av socialism fortfarande är ganska högt. Socialliberalism, som ju är den ideologi jag tillkännager mig till, är inte på något vis en impopulär ideologi. Sen råkar sossarna vara ett parti i kris, men det betyder inte att socialismen är död.

Att utrota en generation socialister är fan politiskt, och det ska bemötas med politik.

Vissa kritiserar de som använder terrordåden i Norge för att framföra politiska poänger. Senast ut är Thomas Böhman, någon slags alliansbloggare, som kritiserar Anna Troberg för henne enligt mig helt formidabla artikel om att vi inte ska vika oss för våldet genom att införa mer övervakning. Han tycker även att det är osmakligt att vissa anklagar Reinfeldt för att ha hanterat detta dåligt. Kanske är han kränkt för att någon kritiserat hans politiska förebild.

Det kan tyckas cyniskt att ”utnyttja” dessa döda för sina egna lumpna politiska syften, men i mina ögon uppvisar Böhman en ganska speciell syn på vad politik är. Han verkar se det som något slags spel, ett pålägg på den verkliga verkligheten. en möjlighet för några broilers att göra en karriär, men inget som är menat att verkligen göra världen till en bättre plats.

För den som tror på en speciell politik använder såklart alla chanser för att göra reklam för den. Speciellt om något som skett faktiskt råkar vara direkt relaterat till en politik man för, som till exempel i Anna Trobergs fall. Övervakning, integritet och terrorbekämpning är såklart tätt sammanlänkade frågor.

Om man tillhör ett parti som är direkt drabbat eller om de drabbade är ens allierade är man såklart intresserad av att bekämpa det som ligger bakom dådet. Om man tror att det handlar om en viss politiskt utveckling så är den bästa tiden att bekämpa det såklart nu. Konstigt vore väl om man väntade. För detta handlar i allra högsta grad om politik, dådet var politiskt och skedde till följd av en politiskt utveckling. Hur kan man då påstå att man ska lägga politiken åt sidan?

Det är klart att man får ägna sig åt att sörja utan att dra paralleller till några politiska ståndpunkter. Men att tycka att politiken bör läggas på hyllan helt är att bortse från vad detta handlar om; en högerextrem terrorist som har begått dessa mord i syftet att utrota nästa generations socialistiska politiker. Det är politik.

Men framförallt handlar inte detta om att någon utnyttjar detta för att föra fram en helt orelaterad politik. Att göra en poäng mot högerextremismen är relevant, likaså att påpeka att vi inte kan bemöta detta med mer övervakning och hårdare tag. Och säger det inte jävligt mycket om en statsminister hur han hanterar en sån här kris?

Och vad fan ska vi få ut av att bara gå omkring och vara ledsna. Vi vill väl undvika att detta sker igen? Inte ägna oss åt att i ändlöshet manifestera vår menlösa kärlek och sorg, utan att på något sätt försöka ta reda på orsakerna till och bekämpa de krafter som ligger bakom anledningen till den.

Vilket block jag ”hejjar” på.

Det lär ju inte vara någon överraskning för den som följer min blogg att jag tänker rösta pirat på valdagen, men trots detta har jag en åsikt om vilket block som bör vinna. Trots att jag innerligt hatar alla partier (utom möjligtvis f! och vänsterpartiet) så hejjar jag faktiskt på det blåa blocket (som dessutom ser ut att vinna).

Inte för att jag tycker deras politik är bra, jag tycker den är skit, men jag tycker att det är det bättre av två dåliga (herregud, socialdemokraterna vill stimulera ekonomin genom fler jobb i offentlig sektor, jävla idiotdrag). Vad det framförallt handlar om är dock att jag hatar det politiska klimat vi under en väldigt lång tid haft i Sverige: socialdemokraterna är de självklara ledarna och deras politik har format Sverige till den socialiststat vi är. Socialdemokraterna har alltid kunnat vara säkra på att vinna och att få bestämma, även om moderaterna tillfälligt får makten fyra år så vet socialdemokraterna att de kommer få den tillbaks nästa, för att moderaterna alltid missköter sig och för att folk i slutänden vill ha det gamla trygga och inte det nya, spännande. Socialdemokraterna lever på en myt om att moderaterna är ett parti för den yttersta överklassen, som bara vill montera ner välfärden och förstöra för hederliga arbetra.

Nu är detta inte sant längre, för det första finns inte den här extrema skillnaden mellan de olika blocken kvar. Den enda stora skillnad jag kan se är att moderaterna vill stimulera ekonomin genom skattelättnader och socialdemokraterna vill göra det genom satsningar inom den offentliga sektorn (för då får fler lön som de kan spendera, synd att allt går till skatt för att finansiera reformen då), i övrigt är det väl i princip samma skit.

Moderaterna har svikit sina liberala väljare vilket är djupt tragiskt, när de kommer till makten är de uppenbarligen måna om att upprätthålla den svenska överlägsna moralen. Men trots detta så måste det finnas något som gör att socialdemokraterna vill förnya sig, vilket de väl inte gjort de närmaste tjugo åren. Socialdemokraterna måste känna att det finns ett hot mot deras position som Sveriges självklara ledare, så att de kan ta sig i kragen och faktiskt föra en politik värd namnet.

Jag vill helt enkelt att det blå blocket ska vinna för jag vill att Sveriges politiska klimat ska bli lite tuffare, handla lite mindre om procentenheter och gå tillbaks till ideologiska frågor. Liberalism eller socialism, inte 7,5 miljoner eller 10 miljoner i skattesänkningar för pensionärer eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken. Socialdemokraterna måste börja erbjuda en på allvar annorlunda politik, annars kommer svensk politik fortsätta vara så innerligt ointressant som det är idag. Men för att det ska hända så måste de förstå att deras politik inte längre funkar på dagens väljare. Man kan inte ha det enorma välfärdssystem man hade under 70-talet, man kan inte längre agera Moraliskt föredöme för resten av världen för Sverige är inte längre så jävla rikt och coolt, vi är faktiskt ett helt vanligt land.

Tilläggas bör att jag kommer känna skadeglädje oavsett utgång, då jag, som sagt, hatar både blocken innerligt och helst skulle se att båda förlorade.