”Hon är inget våp”.

Ibland när en diskuterar kvinnor som blivit utsatta för fötryck av män så kan folk dryfta lite tankar om den utsatta kvinnans personlighet och därmed hennes tänkta motståndskraft och förmåga att hantera förtrycket. Till exempel kan det sägas att hon minsann inte är något våp, underförstått att hon kommer att klara situationen galant och att vi därför inte behöver bekymra oss för den.

Jag tänker att förtryck inte handlar om vem som är ett våp och inte. Förtryck kan vara jävligt onajs att bli utsatt för även om en är så kallat ”intelligent”, har ”skinn på näsan” eller liknande.

Om en person har betett sig illa mot någon och förtryckt någon är det väl inte relevant vad offret har för personlighet? Det relevanta är väl förövarens handlingar?

Problemet här är att kvinnor alltid hamnar i en fälla av dubbelbestraffning. Antingen är de ”inga våp”, och det de utsätts för är därför inte värt att bli upprörd över, eller så är de ”våp” och i så fall så får de skylla sig själva.

Våp eller inte, förtryck suger och det är inget någon ska behöva bli utsatt för.

När en fokuserar på enskilda kvinnors personligheter istället för på de strukturer som gör att de blir utsatta för förtryck så täcker en över det egentliga problemet. Problemet är inte att enskilda kvinnor är begåvade med en viss intelligens eller motståndskraft, utan att vi lever i ett patriarkat där kvinnor blir utsatta för förtryck. Detta förtryck drabbar dem oavsett vad de har för personligheter, kanske mer eller mindre hårt, men ingen kvinna går fri hur fantastisk hon än är.

Jag hyser inga tvivel om att kvinnor i allmänhet är bättre på att hantera förtryck än män, det faller sig naturligt då kvinnor utsätts för mer förtryck än män. Detta är dock en konsekvens av dessa kvinnors liv, inget som ligger i vår biologi eller någon kvinnlig urkraft. Jag vill inte vara ”stark” om anledningen till att jag är det är att jag tvingats vara det. Jag tycker inte att det är något fint i det, och jag ser också hur resurser jag hade kunnat använda till jävligt mycket bättre saker istället går till att hantera förtryck. Oavsett min motståndskraft så är det jävligt trist att inte kunna fokusera på grejer jag faktiskt vill göra istället för att hantera förtryck jag blir utsatt för.

Sluta marginalisera mitt parti.

För några dagar sedan var det ett par våp som gjorde en ”undersökning” på skolan om hur vi som är röstmyndiga kommer lägga vår röst. På papperet med valbara partier fanns sjuklövern, F! och Sd, men givetvis inte PP. Jag kommenterade detta, det är märkligt att F! står med när inte PP gör det, då F! vad jag vet ligger sämre till i opinionsmätningarna och framförallt om man ser till förstagångsväljarna.

”Vi tar med de partier som har varit omtalade i media just nu”, sa brudarna som om det vore en självklarhet. Om man gör en opinionsmätning så ska man väl inte utesluta vissa alternativ?

Dessutom så har väl PP också varit omtalat, i alla fall om man vidgar sin mediesfär lite utanför SvD:s ledarsidan. F! har knappt varit omtalade alls, förutom deras pengabål vilket ändå var ett tag sen om man tänker på hur mycket som hinner hände i den politiska debatten när ett val är närstående.

Jag stör mig på hur folk, som de här tjejerna eller diverse politiska debattörer låtsas som om piratpartiet inte finns, när de faktiskt är ett parti man kan räkna med. De fick fan 7,1 % i eu-valet, mycket mer än vad både F!, Kd, centern, vänsterpartiet och Sd fick och ändå ignoreras de i programmet debatt (där det fick betydligt mindre tid än F! och Sd), klumpas ihop som ”övrigt” i opinionsmätningarna och så vidare.

Visste, vi är små, men inte så jävla små. Trots allt valde 7,1 % av de som röstade i Eu-valet att rösta på oss. Och jag skriver oss nu, för jag är fan stolt piratpartist, förvisso inte aktiv i partiet, men jag stöder idéerna, politikerna och utförandet med själv och hjärta. Sluta marginalisera oss som ett oviktigt och foliehattigt småparti.