Etikett: f!

F! och peppighet.

För ett par dagar sedan rensade jag ut en massa F!-relaterade konton på twitter. Jag kom fram till att jag vill hålla mig borta från parlamentarism, även om det kommer från ett parti jag sympatiserar med (överlag) och troligen kommer rösta på.

Det är utmattande. Jag känner ofta att det är så himla mycket peppig stämning i de sammanhangen och också att det liksom avkrävs en att en ska dras med i allt det där. Jag tänker att det är så det blir när en sysslar med den typen av politik. Det krävs liksom att en verkligen tror på det fullt ut, att en verkligen tror att det kommer förändra något.

Och ja, grejen är ju att jag inte tror på parlamentarism. Jag tror liksom inte att F! kommer att kunna fixa allt som är kasst. Jag tror de kommer kunna göra en skillnad till det bättre men det är inte ett politiskt projekt som jag sätter min tilltro till som helhetslösning.

Det finns å andra sidan inget annat politiskt engagemang jag sätter min tilltro till som helhetslösning, så varför känner jag inte detta i andra politiska sammanhang, som inte är partipolitiska? Jag tror det har att göra med att det i andra sammanhang sällan gör så stora anspråk som i partipolitiska. När en engagerar sig i till exempel en tjej- eller kvinnojour gör en det inte på premissen att det ska vara en lösning på allt, utan på premissen att en kommer kunna förbättra livet för vissa kvinnor. En behöver liksom inte gå upp i projektet på det viset, en behöver inte tro på det på det viset.

Men när det kommer till partipolitik, då känns det som att en måste tro att de där små små förändringarna till det bättre kommer att vara lösningen på de problem som finns i samhället. Detta eftersom det är vad parlamentarismen gör anspråk på. Det görs anspråk på att om folk organiserar sig i partier och väljer vad de vill ha så kommer det liksom att bli så, det görs anspråk på att lösningarna på alla samhällets problem ryms inom parlamentarismens snäva ramar. Så är det bevisligen inte, men de som väljer att spela med i parlamentarismen måste agera på den premissen för att anses ”trovärdiga”.

Därför gör det mig så oerhört matt att ha samröre med partister. Det känns som att de är så oerhört taggade och som att jag också måste vara det om jag sympatiserar med deras politiska projekt. Och jag orkar fan inte med det, för det skulle krävas så oerhört mycket förnekelse från min sida för att kunna gå upp i det på det sättet.

F! och att undvika att bli en partist.

F! har ju börjat ta mer och mer plats på sista tiden, och jag har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till detta. Jag är å ena sidan glad att det går bra för en feministisk organisation, å andra sidan ser jag många problem med parlamentarism som koncept.

Jag vänder mig emot parlamentarism som samhällssystem, och jag tror inte att vi kommer att nå någon slags slutgiltig lösning på de utmaningar vi står inför inom parlamentarismen. Däremot ser jag parlamentarism som en möjlig väg till förändring. Jag tänker att för att en rörelse ska kunna vara stark så måste den finnas både inom och utanför parlamentarismen. Jag ser ett stort värde i att dessa två grupperingar har samröre med varandra, speciellt att partier tar intryck från rörelser utanför parlamentarismen.

Det problem som kan uppstå med ett feministiskt parti, eller något parti över huvud taget, är att det ”tar över” frågorna och gör dem ”rumsrena”, typ så som skett med miljöpartiet. Partierna anpassas helt enkelt till parlamentarismen, slutar vara subversiva och börjar istället värna mer om sitt eget intresse som organisationer än den politiska förändringen. Där är inte F! nu, men jag tror att de förr eller senare kommer att vandra den vägen och då är det upp till de som vill engagera sig feministiskt att upptäcka det och överge projektet.

Ett problem som jag kan se i hur folk förhåller sig till F! är att de utvecklar en mentalitet som ”partister”. De försvarar partiet och allt de står för, de måste ständigt representera F! och så vidare. Det är inte särskilt konstigt, det är så de flesta som engagerar sig i ett parti agerar. Däremot är det kanske inte något positivt för feminismen som rörelse.

Jag märker också hur jag bemöts som partist när jag berättar att jag är medlem i, tänker rösta på och till stor del sympatiserar med F!. Jag blir konfronterad med vad jag tycker om alla delar av deras politik och så vidare. Sanningen är att jag inte har någon övergripande koll på F!:s politik i alla sakfrågor, och jag tycker faktiskt inte heller att det är relevant för mig. Jag ser mig inte primärt som en medlem i partiet F!, jag ser mig som en feminist som valt F! som en av möjliga vägar till konkret politisk förändring.

För mig är partier och parlamentarism ett verktyg, inte ett mål i sig. Jag tror över huvud taget inte att vi kommer komma hela vägen inom parlamentarismen, och därför är det irrelevant för mig huruvida F! tycker rätt sak i alla sakfrågor. Det jag tycker är relevant att ta ställning till är vilket alternativ som kan erbjuda mer konkret förändring åt det håll jag strävar just nu, och där anser jag att F! har mest att komma med. Inte bara för att de i sig har ett bra program, utan för att de kastar om samtalet och driver politik på ett enligt mig rimligt vis. Jag ser flera bra saker med att F! tar mer plats, inte bara att de eventuellt kommer in i någon beslutande församling efter valen utan också för att de bidrar till ett annat politiskt klimat på det stora hela.

Jag tror att vi måste bryta den mentalitet där partier ses som den primära politiska kraften. Att partier får makt är inget egenvärde, däremot kan de utgöra tillfälliga verktyg för förändring. Jag tror inte att vi ska låsa fast vår politiska identitet till en given organisation, oavsett vilken det är, och allra minst om det är ett parti. Men jag ser inte heller någon mening med att helt avfärda partier som sådana. Partier är visserligen sällan allt vad de gör anspråk på att vara, men de kan vara en del i en förändring och det tycker jag inte att vi ska förringa. F! kommer inte att kunna vara allt, men det kommer kunna vara något. Och jag tror att om vi förhåller oss till F! med detta i bakhuvudet och inte förlorar våra rötter för att helt gå upp i någon slags partigemenskap så kommer det att vara positivt.

Supervalåret.

I år är det inte bara valår utan SUPERVALÅR då valet till Eu-parlamentet och rikdagen äger rum samma år. Alla vi som lever i denna liberala demokrati vet att det är vid val som Demokrati Äger Rum. Det är vid val som folket får något att säga till om hur politiken ska se ut nästkommande fyra (eller fem) år, och det är ju bra!!!

Bc90VXrCcAAQvOpValårsbild gjord av @klasskramp.

Jag känner mig lite äcklad av hela konceptet val just nu. Det är så uppenbart att det typ inte spelar någon roll eftersom de två största partierna i princip har samma politik och eftersom allt av relevans ändå bestäms av Eu, där parlamentet i princip saknar makt.

Jag förutspår att Moderaterna kommer att vinna regeringsmakten och styra med bland andra Sverigedemokraterna som inofficiellt stödparti.

Min förhoppning inför supervalåret är att demokratin ska resa sig som en fågel fenix ur askorna genom något slags återtagande av ”debatten” och makten, något slags underliggande hot som gör att partierna känner sig tvugna att skärpa till sig. Det hade varit roligt.

Själv tänkte jag nog faktiskt engagera mig i F!. Jag tror nog ändå att parlamentarsim kan vara en väg framåt när det kommer till feminism, och jag tror om inte annat att det hjälper till att skapa en fet rörelse knuten till partiet, oavsett om de kommer inte eller inte. Jag ser det som angeläget att det finns någon slags bredare feministisk organisation som inte bygger på stödarbete, som kvinno- och tjejjourer gör, och detta hoppas jag kunna finna i F!. Jag tror också att F! gör ett bra jobb med att få vänstern att ta feminism mer på allvar, oavsett om de kommer in i riksdagen eller inte.

Sluta marginalisera mitt parti.

För några dagar sedan var det ett par våp som gjorde en ”undersökning” på skolan om hur vi som är röstmyndiga kommer lägga vår röst. På papperet med valbara partier fanns sjuklövern, F! och Sd, men givetvis inte PP. Jag kommenterade detta, det är märkligt att F! står med när inte PP gör det, då F! vad jag vet ligger sämre till i opinionsmätningarna och framförallt om man ser till förstagångsväljarna.

”Vi tar med de partier som har varit omtalade i media just nu”, sa brudarna som om det vore en självklarhet. Om man gör en opinionsmätning så ska man väl inte utesluta vissa alternativ?

Dessutom så har väl PP också varit omtalat, i alla fall om man vidgar sin mediesfär lite utanför SvD:s ledarsidan. F! har knappt varit omtalade alls, förutom deras pengabål vilket ändå var ett tag sen om man tänker på hur mycket som hinner hände i den politiska debatten när ett val är närstående.

Jag stör mig på hur folk, som de här tjejerna eller diverse politiska debattörer låtsas som om piratpartiet inte finns, när de faktiskt är ett parti man kan räkna med. De fick fan 7,1 % i eu-valet, mycket mer än vad både F!, Kd, centern, vänsterpartiet och Sd fick och ändå ignoreras de i programmet debatt (där det fick betydligt mindre tid än F! och Sd), klumpas ihop som ”övrigt” i opinionsmätningarna och så vidare.

Visste, vi är små, men inte så jävla små. Trots allt valde 7,1 % av de som röstade i Eu-valet att rösta på oss. Och jag skriver oss nu, för jag är fan stolt piratpartist, förvisso inte aktiv i partiet, men jag stöder idéerna, politikerna och utförandet med själv och hjärta. Sluta marginalisera oss som ett oviktigt och foliehattigt småparti.

Sänk den där jävla fyraprocentspärren.

För att en demokrati ska fungera optimalt så bör folk rösta på det parti de verkligen håller med, som läger fokus på precis de frågor dem värderar och inte rösta på ett annat parti för att de kanske glider ut annars eller för att sd kanske hamnar i riksdagen om du lägger din röst på ett litet parti vars åsikter du delar men som kanske inte kommer in.

Jag har väldigt svårt för taktikröstning. Bland annat känns det som att enda anledningen till att KD fortfarande sitter där de sitter är att folk taktikröstar på dem. Förutom att jag ogillar KD så tycker jag inte att ett parti ska sitta i riksdagen på grund av taktikröster, de ska sitta där för att det för en politik folk tycker är bra. På samma sätt så är det många som avstår att rösta på ett parti de verkligen tror på för att de kanske ändå inte kommer med, det är bland annat många eventuella piratpartister som tänker så.  Taktikröstandet frångår på sätt och vis demokratins grundtanke.

Dessutom tycker jag att fyra procent är ett alldeles för högt krav för att få komma med. Även två eller tre procent är en betydande mängd människor och jag tycker inte att dem borde ignoreras. Dessutom gör den höga spärren att småpartier får svårare att etablera sig. Detta leder delvis till att inte SD kommer in, vilket verkar vara det enda folk bryr sig om just nu, men det leder också till att partier som för få men fortfarande viktiga frågor har väldigt svårt att komma in. Det är trist, för de partier som sitter i riksdagen nu har liksom suttit där jävligt läge och även om de förnyar sig lite då och då så behövs det ibland nåt helt nytt för att saker ska gå framåt.

Jag tycker man ska sänka fyraprocentspärren. Då kommer visserligen SD med största sannolikhet komma in, men herregud, det vore faktiskt inte världens undergång. De kommer ändå inte kunna påverka eftersom partierna i princip tävlar om vem som kan vara mest emot SD. Dessutom tycker jag inte att man ska kunna motivera en regel i det demokratiska systemet med att man vill hålla vissa åsikter ute, vad jag vet var det därför man från första början införde fyraprocentspärren: det var något rasistiskt parti som låg jävligt när att komma in och därför ville man höja gränsen. Jag tycker inte det ska vara okej i en demokrati.

I en demokrati måste det finnas plats för andra partier än de som har en heltäckande lösning på alla Sveriges problem. Det måste finnas partier som driver specifika frågor hårt och skiter i allt annat, helt enkelt för att vissa frågor i vissa lägen är jävligt viktiga men därför också svåra för de stora etablerade partierna att ta i. Då behöver man envisa och kontroversiella småpartier som vågar stå jävligt starkt för sin sak, som F! eller piratpartiet eller SD också för den delen (obs, obligatorisk brasklapp som alltid måste komma med så fort man skriver om SD —>även om jag inte håller med dem<— obs, obligatorisk brasklapp som alltid måste komma med så fort man skriver om SD), småpartier lyfter frågor som andra inte vågar ta tag i, de säger saker som etablerade inte vågar säga helt enkelt för att de inte har några mandat att förlora, men också för att de uppstått ur en specifik fråga och därför är på det klara med precis vad de tycker i just den frågan.

Så sänk den jävla spärren och våga släppa in lite nytt blod i riksdagshuset. Lite nya åsikter och lita nya perspektiv. Visst, jag vet att ni hatar SD (vem kan missa det), men ni kan inte använda dem som argument mot alla småpartier som finns. Ibland måste man ta vissa strider för att uppnå andra fördelar. Och då skulle man kanske också kunna få ner taktikröstandet till mer rimliga nivåer, för idag funderar nästan alla jag snackat med på att rösta på ett parti det inte håller med för att de måste stödja sitt block.

Vilket block jag ”hejjar” på.

Det lär ju inte vara någon överraskning för den som följer min blogg att jag tänker rösta pirat på valdagen, men trots detta har jag en åsikt om vilket block som bör vinna. Trots att jag innerligt hatar alla partier (utom möjligtvis f! och vänsterpartiet) så hejjar jag faktiskt på det blåa blocket (som dessutom ser ut att vinna).

Inte för att jag tycker deras politik är bra, jag tycker den är skit, men jag tycker att det är det bättre av två dåliga (herregud, socialdemokraterna vill stimulera ekonomin genom fler jobb i offentlig sektor, jävla idiotdrag). Vad det framförallt handlar om är dock att jag hatar det politiska klimat vi under en väldigt lång tid haft i Sverige: socialdemokraterna är de självklara ledarna och deras politik har format Sverige till den socialiststat vi är. Socialdemokraterna har alltid kunnat vara säkra på att vinna och att få bestämma, även om moderaterna tillfälligt får makten fyra år så vet socialdemokraterna att de kommer få den tillbaks nästa, för att moderaterna alltid missköter sig och för att folk i slutänden vill ha det gamla trygga och inte det nya, spännande. Socialdemokraterna lever på en myt om att moderaterna är ett parti för den yttersta överklassen, som bara vill montera ner välfärden och förstöra för hederliga arbetra.

Nu är detta inte sant längre, för det första finns inte den här extrema skillnaden mellan de olika blocken kvar. Den enda stora skillnad jag kan se är att moderaterna vill stimulera ekonomin genom skattelättnader och socialdemokraterna vill göra det genom satsningar inom den offentliga sektorn (för då får fler lön som de kan spendera, synd att allt går till skatt för att finansiera reformen då), i övrigt är det väl i princip samma skit.

Moderaterna har svikit sina liberala väljare vilket är djupt tragiskt, när de kommer till makten är de uppenbarligen måna om att upprätthålla den svenska överlägsna moralen. Men trots detta så måste det finnas något som gör att socialdemokraterna vill förnya sig, vilket de väl inte gjort de närmaste tjugo åren. Socialdemokraterna måste känna att det finns ett hot mot deras position som Sveriges självklara ledare, så att de kan ta sig i kragen och faktiskt föra en politik värd namnet.

Jag vill helt enkelt att det blå blocket ska vinna för jag vill att Sveriges politiska klimat ska bli lite tuffare, handla lite mindre om procentenheter och gå tillbaks till ideologiska frågor. Liberalism eller socialism, inte 7,5 miljoner eller 10 miljoner i skattesänkningar för pensionärer eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken. Socialdemokraterna måste börja erbjuda en på allvar annorlunda politik, annars kommer svensk politik fortsätta vara så innerligt ointressant som det är idag. Men för att det ska hända så måste de förstå att deras politik inte längre funkar på dagens väljare. Man kan inte ha det enorma välfärdssystem man hade under 70-talet, man kan inte längre agera Moraliskt föredöme för resten av världen för Sverige är inte längre så jävla rikt och coolt, vi är faktiskt ett helt vanligt land.

Tilläggas bör att jag kommer känna skadeglädje oavsett utgång, då jag, som sagt, hatar både blocken innerligt och helst skulle se att båda förlorade.