Politik – Sida 168 – Fanny Åström

Det krävs en framtid bortom arbetslinjen.

Denna artikel, Vår generation kommer flippa ur, skriven av två av de som själva var med under instagramkravallerna i Göteborg i December för någon månad sedan, skissar en mycket mörk bild av villkoren för ungdomar idag. Jag tycker att den är mycket läsvärd för att kunna skapa någon slags förståelse över vilka samhälleliga premisser som ligger bakom en sådan händelse.

Jag känner igen mycket i texten. Framförallt i längtan efter någon slags händelse. Att något måste ske, något måste förändras, och att det inte spelar så stor roll vad eller varför eftersom tristessen är så jävla bedövande.

Vad jag däremot inte känner igen mig i är beskrivningen av en vuxenvärld som inte ser eller bryr sig. För mig fanns den alltid närvarande. Men så är jag också en medelklassunge, uppväxt i en trygg villaförort, med gode ekonomiska och akademiska förutsättningar och så vidare och så vidare.

Mycket är jobbigt när en är i tonåren. Men det blir såklart mycket jobbigare om en dessutom växer upp i en tid som präglad av kriser, skräcknyheter (och verklighet) om stigande arbetslöshet, ”hårdare tag”, avvecklad välfärd och dessutom tillhör en marginaliserad grupp.

Det är alltid lika tröttsamt att läsa kommentarerna på den här typen av artiklar. Vissa tycker att det minsann inte är annorlunda för denna generation än vad det var för generationerna tidigare. Nå, det är klart att det alltid suger att vara ung, på samma sätt som det suger att leva i stort, men det är också klart att villkoren kan förändras. Faktum är att vi idag lever i ett samhälle med högre arbetslöshet än på mycket länge, där kriserna mer eller mindre avlöst varandra under en tid, där möjligheterna till utbildning för marginaliserade grupper försämrats och så vidare. Ett samhälle där det inte finns några visioner och drömmar. Där det högsta politiska målet är att minska arbetslösheten (inte utrota den, såklart, för det skulle ju näringslivet förlora på).

Vidare så spelar det ganska liten roll om alla generationer innan kände precis detsamma. Som vuxen borde en i så fall kunna skärpa till sig och kanske leverera ett bättre bemötande än vad som gavs till generationerna innan. Målet med samhällsprojektet måste väl ändå någonstans vara att det ska bli bättre, inte bara harvas runt i samma gamla status quo. Jag har noll respekt för människor som bara accepterar saker som de är med hänvisning till att det ”alltid” varit så.

Jag vill dock påpeka att jag tror det finns en fara med att se detta enbart som en generationsfråga, vilket är ett populärt perspektiv. Det är givetvis en generations- och klassfråga. Problemen slår inte slumpmässigt mot ungdomar som grupp, utan extra hårt mot vissa grupper. Det är viktigt att minnas detta, för annars finns risken att detta hamnar i glömska när medelklassungdomarna till sist får vettiga jobb, samtidigt som vissa fortfarande kommer att vara kvar i samma sits. För det är troligen vad som kommer att ske.

Det går inte att lösa detta med ”hårdare tag”. Vad som krävs är trygghet, meningsfullhet och en framtid som erbjuder något mer än ändlöst slit för pisslön. En framtid bortom arbetslinjen.

Twitter 27/01.

Folk som ska hålla på och resonera kring vad som är ”feminismens problem”. Det är väl patriarkatet, i vanlig ordning. En hör ofta att feminister måste bli bättre på att kommunicera och så vidare. Tänk om det är andra som måste bli bättre på att lyssna.

Problemet är nog inte hur feminister kommunicerar utan vad vi kommunicerar. Budskap som är subversiva är sällan populära. Klart som fan folk tar varje chans att förkasta det feministiska budskapet med att det är för ”akademiskt”, ”teoretiserande” etc. Men detta handlar snarare om att en inte vill ifrågasätta sin egen position, varken som man eller kvinna.

Jag upplever feminismen som väldigt öppen, och det finns många pedagogiska redogörelser för det feministiska perspektivet. Problemet är att en som feminist talar utifrån ett underläge. Folk känner inte att de vill förstå vad vi har att säga&gör det alltså inte. Jämför med när till exempel Borg använder sina ekonomiska facktermer. Då vill folk förstå, de anstränger sig. Det beror på att hen företräder det perspektiv som sätter agendan i samhället. Det gör inte feminismen.

Det krävs alltid lite arbete för att sätta sig in i ett nytt perspektiv. Du kan inte förvänta dig att få det färdigtuggat&stoppat i käften. Men visst, feminister ska anpassa sina åsikter och sitt språk för att alla idioter därute ska ”förstå”. Som om de brydde sig.

Så jävla trött på att alltid avkrävas en massa förklaringar av idioter som tycker sig för fina för att ödsla tankekraft. De vill ha det så jävla enkelt för sig. De vill ha punktlistor eller att en ska sammanfatta feminismen i några kärnfulla meningar. Sen vill de typ att en ska vara tacksam för att de ens frågar. Alltså vägrar vara tacksam pga du är för lat för att sätta in dig själv?

Vänsterns övertro på räntepolitik.

Läste en överlag väldigt fin serie här.

Håller överlag med om allt som sägs på denna sidan. Det är ett fett problem att arbetslösheten skylls på individer, när den i själva verket huvudsakligen beror på politiska beslut. Vidare så är arbetslöshet viktigt för näringslivet för att människor ska ta jobb med sämre villkor än de hade gjort om de inte var rädda för arbetslösheten. Men vad är detta med ”riksbankens räntor” som personen i serien talar om?

Det är en vanlig utsaga inom vänstern att inflationen och arbetslösheten hänger ihop. Inflationen styrs i sin tur (delvis) av vilken ränta riksbanken sätter. Enligt resonemanget ska det vara som så att om inflationen är låg så är arbetslösheten hög, och tvärtom. Riksbanken driver sedan 90-talet en låginflationspolitik, som bygger på att inflationen inte får vara högre än två procent. Detta brukar ofta bli angripet i vänsterkretsar som en av grunderna för arbetslösheten.

Grejen är att det här helt enkelt inte stämmer. Utsagan baserar sig på en makroekonomisk modell som kallas Phillipskurvan, som visar på ett negativt samband mellan inflation och arbetslöshet. Observationer fram till sent 50-tal visade att detta samband höll, men observationer efter detta visar inte på något samband på lång sikt. Som jag har förstått de tär det mer eller mindre konsensus inom nationalekonomin att en inte kan räkna med detta samband som en förklaring av arbetslösheten annat än på kort sikt.

Vad som är deppigt med detta är att många inom vänstern, speciellt den parlamentariska, har en uppfattning om att de ekonomiska problem vi står inför idag skulle kunna lösas med en annan räntepolitik. Att det är så enkelt, men att den borgerliga regeringen helt enkelt inte vill. Att det enda som krävs är lite stimulansåtgärder och sedan kommer vi kunna återgå till att folk jobbar åtta timmar om dag och producerar och konsumerar en jävla massa så vi får evig tillväxt. Högre räntor vore knappast en långsiktig lösning, utan skulle högst troligen endast föra oss tillbaks till samma arbetslöshetsnivå, men med en högre inflation. Det skulle inte lösa något av kapitalismens grundläggande problem.

Detta innebär inte att jag på något sätt ställer mig positiv till den ekonomiska politik som förs idag. Däremot så tror jag inte att en kan förändra det med så små medel. Det känns lite som ett sätt för många personer att kunna fortsätta drömma om en enkel lösning inom det kapitalistiska systemet. Jag tror att lösningen finns bortom detta. Bortom räntepolitik och stimulansåtgärder.

Kapitalismen kommer att fortsätta krisa så länge den finns, och även när den inte är i kris så leder den till exploatering av människor och naturresurser, ojämlikhet, olycka och alienation. Detta kan ingen ekonomisk politik, hur snillrik den än är, ändra på.

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.

Twitter 26/01.

På det inlägget [detta inlägg] fick jag en kommentar av mitt hustroll som löd ungefär: ”pengar är bara ett sätt för folk att byta saker med varandra”. Detta är ett klockrent exempel på en person som helt okritiskt sväljer en djupt förenklad bild av verkligheten. Givetvis har pengar delvis denna funktion som bytesmedel, men de har också en rad andra sätt att verka i samhället.

Bland annat så döljer pengarna de ojämlikheter som finns i hur människors arbete värderas. Vi kan prata om pengar istället för tid. Få skulle gå med på ett samhälle där vissa jobbade 40 ggr så mycket som andra, men att ngn får 40 ggr en annans lön är annorlunda. Ändå är båda dessa scenarior ett uttryck för samma grundläggande värdering: en persons tid är 40 ggr så mycket värd än en annans.

Pengar ger också människor en massa samhällelig makt. Detta är såklart djupt odemokratiskt, då den är extremt ojämnt fördelad. Men vad är det som gör att pengar ger makt?

Det hela bygger i grund och botten på att människor är beroende av pengar. Det är skillnad på att ha ett system där pengar används för att underlätta byten och på att ha ett system där alla är djupt beroende av dem. För att människor ska vara beroende av pengar så krävs det att de inte kan klara sitt uppehälle på annat vis. Detta har historiskt skett genom fråntagande av egendom, privatiserande av allmänningar och så vidare. Innan hade vi i Sverige allmänningar, men dessa privatiserades vilket gjorde människor beroende av att ta arbete för att klara uppehället.

På detta sätt gick pengar från att vara något som underlättade byten till att vara hela grunden för många människors överlevnad. Grunden för penningsystemet är den ojämna fördelning av naturresurser, som gör att merparten är beroende av arbetsköpare för sin överlevnad. Denna snedfördelning är inget som kommit till naturligt eller fredligt, utan genom våld, tvång och fråntagande.

Pga detta blir jag otroligt provocerad när människor presenterar den förenklade synen på pengars funktion som endast bytesverktyg.

Kvinnosyn.

Läser för närvarande första kursen i statskunskap A, vilket är politisk teori. Såklart läser vi Platons staten, som i korthet är ett gäng dialoger där de en drömstat skisseras. I ett av avsnitten så diskuterar de hur egendom, det vill säga kvinnor och barn, ska fördelas. Eller de diskuterar väl knappast, utan konstaterar i samförstånd att denna såklart måste vara gemensam bland vänner. Det behöver väl knappast skrivas, men alla medverkande i dialogerna är män och mannens tas för norm.

Men Platon var faktiskt ovanligt progressiv i frågan om kvinnors rättigheter för sin tid (något som lyftes fram på föreläsningen). Hen menade rentav att kvinnor också kunde vara filosofer! Även fast de var egendom då, uppenbarligen.

Ville bara informera lite om den Stora filosofens™ fräscha kvinnosyn.

Sen vill jag också slänga ut en liten tanke: Platons verk utgör alltså i stort grunden för hela den västerländska filosofin. Detta är alltså kvinnosynen i ett av de viktigaste filosofiska verken som någonsin skrivit. Är det någon som tror att det inte påverkar?

När kunskapen fogas in under arbetets logik.

Svenskt näringsliv har under en tid drivit frågan om att näringslivsanpassa utbildningen i landet. Detta ska ske genom att ”resultatinriktad” forskning och utbildningar som är gångbara på arbetsmarknaden premieras, bland annat genom att humaniorastudenter ska få mindre pengar som ”signal” på att deras utbildning inte lönar sig. Med ”resultatinritad” forskning menas forskning som ”samverkar” med näringslivet, alltså är till nytta för näringslivet.

I en tid där så gott som alla partier är överens om att jobben och tillväxten är det viktigaste på den politiska dagordningen så faller dessa förslag såklart i någorlunda god jord, utan att bli ifrågasätta med den frenesi en skulle önska. Men vad innebär det egentligen för akademin att den ska jobba med näringslivet intressen som ledstjärna?

Min kursansvarige på nationalekonomi berättade att Uppsala universitet enbart hade behövt dra ner på utbildningsplatserna på samhällsvetenskapliga institutionen med 1000 platser i och med de senaste besparingarna. Det är otroligt många människor som inte kommer att kunna läsa samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en stor förlust av människor som skulle kunna lära sig att bättre förstå och kritisera samhället vi lever i. På statskunskapen, som jag läser nu, har de blivit tvungna att dra ner seminarietiden till bara en timme i veckan, trots att diskussion är ett av de nödvändiga huvudinslagen i utbildningen. Detta gör inte bara att färre får utbildning, utan även att de som får den får sämre sådan. Inte ett särskilt rimligt sätt att förvalta det faktum att en massa människor investerar både tid och pengar i högskolestudier.

Den vetenskap som drabbas av denna politik är med nödvändighet samhällsvetenskap och humaniora. Detta beror på att nyttan med denna vetenskap allt som oftast inte kan mätas i ”innovationer” som Svenskt näringsliv kallar forskningsresultat när de är till nytta för näringslivet. Gynnas gör istället forskning som tydligt riktar in sig på att ta fram resultat som överensstämmer med vad näringslivet efterfrågar. Saker det är lätt att tjäna pengar på.

Ett vanligt argument är att en ska göra detta för ”studenternas egen skull” eftersom de ändå inte får något jobb efter utbildningen. Som om frågan om vilka jobb som finns vore helt opolitisk! Vilka jobb som finns beror i stor utsträckning på vad som premieras i samhället. En massa saker, såsom kultursektorn och forskning, måste till stor del finansieras gemensamt. Om vi drar ner på finansieringen av detta så är det klart att det inte finns några jobb för studenterna. Det betyder inte att det inte finns behov av deras kompetens eller att det inte finns arbete som behöver utföras.

Häri finns själva problemet med Svenskt näringslivs idé om samhällelig nytta. De definierar denna nytta utifrån vad som gagnar näringslivet, eftersom näringslivet ”ger jobb” och så vidare. Men det som gagnar näringslivet är inte alltid det som gagnar samhället i helhet. Det finns en massa saker som är värdefulla utan att kunna mätas i kronor. Ett exempel på detta är jämställdhet, som ju är något positivt i sig själv och inte för att det skapar mer konkurrenskraftiga företag eller något annat trams.

Genusvetenskapen kommer troligen inte att komma på någon uppfinning som näringslivet kan tjäna en massa pengar på. Däremot så är den till nytta för samhället på en mängd andra sätt. Den hjälper oss att förstå strukturer som styr våra liv, och förhoppningsvis även att frigöra oss från dem. Det kanske inte är till nytta för Svenskt näringsliv att jag lär mig att förstå historiskt politiskt tänkande, men det är definitivt till nytta för mig när jag ska begripa världen omkring mig. Dessa kunskaper är också nödvändiga för att samhället som helhet ska röra sig framåt, att det finns ett levande kunskapsklimat inte bara för de discipliner som levererar det näringslivet behöver, utan för alla.

Samhällsnytta är nämligen inte synonymt med nytta för näringslivet. Det finns en mängd saker som gynna samhället utan att gynna, eller rentav missgynna, näringslivet. Näringslivet kan inte få sätta agendan för vilka områden vi anser intressanta att utforska, näringslivet kan inte sätta gränserna för sökandet efter kunskap. Det är inte demokrati, utan företagsstyre.

Alla kan inte vara rika.

Det finns en speciell bokgenre som jag skulle vilja kalla entreprenörslitteratur. Den är kanske inte alltid skriven av entreprenörer, men det finns en genomgående ton som bygger på att alla kan lyckas, alla kan bli miljonärer och så vidare. Ja, ni fattar vad jag menar.

Jag hittade hur som helst denna bok i bokhandeln. Jag har inte läst den, så det jag reagerar på nu är endast titeln: Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Det finns en uppsjö av litteratur på samma tema, som bygger på att alla kan lyckas med att bli rika bara de gör en samling saker. Att alla kan bli förmögna är en trevlig idé, eftersom den döljer den grundläggande ojämlikhet som rikedom bygger på. Om en låtsas att alla skulle kunna ha de lika fett som rika människor har det bara de också gjorde samma saker som rika människor gjorde så känns det mindre jobbigt att ha ett samhälle där människor har det olika bra.

Ett enkelt sätt att göra all svenskar till miljonärer hade såklart varit att ändra valutan. Men det är såklart inte det som åsyftas. Det som åsyftas är att alla ska ha samma levnadsstandard som vi idag förknippar med ”miljonär”. Det är däri lockelsen ligger. Inte i att alla ska ha en miljon på kontot, utan i att alla ska kunna köpa samma saker för sin miljon.

Pengar i sig är värdelösa. Att bara ha pengar på kontot eller i handen betyder absolut ingenting. Vad som ger pengar ett värde är att du kan köpa saker för dem. Det är köpkraften, och inte pengarna i sig, som skapar levnadsstandarden. Detta förstår såklart minsta barn, och det är inte här mitt resonemang slutar. Den verkligt viktiga frågan är: vad är det då som skapar denna förhöjda levnadsstandard, bortom pengarna? Jo, det är förmågan att kunna köpa andra människors arbetskraft!

Jag vill påminna om Strömquists krönika om de mysiga klassklyftorna:

Varför driver högern en politik för att öka klassklyftorna i Sverige? Svar: För att det är mysigt för dem. Klassamhället ger dem LIVSKVALITET. Det sätter verkligen guldkant på tillvaron!
Först kanske man tror att de rika helst vill att alla ska vara rika, att hela världen ska vara som ett enda stort Vellinge kommun. Men om man tänker efter, så är det inte så – utan det är mycket softare att vara rik i ett land där det också finns fattiga!

Detta stämmer väl, men jag vill utvidga det hela en smula. Det är mycket softare att vara rik på en planet där det också finns fattiga. Om alla hade haft lika, eller nästan lika, mycket pengar så hade inte rikedomen varit värd lika mycket. Detta för att det pengarna egentligen gör är att de tillåter den som har mer att bestämma över den som har mindre, men hjälp av monetär ersättning. Detta utbyte av arbetstid kan ske dels direkt, genom så kallade ”tjänster” som ju blivit så inne nu, eller indirekt genom olika varor (som ju kräver arbete för att produceras).

Pengar är i grund och botten ett maktmedel och inget annat. Men för att det ska kunna vara ett maktmedel så krävs det att 1) människor behöver pengar för att överleva 2) det finns en ojämn fördelning av pengar i samhället. Om vissa människor är beroende av pengar för sin överlevnad och har väldigt knappt om pengar så är det beredda att gå längre för att få en mindre summa. Det är alltså grundläggande för att pengar ska kunna fungera som ett maktmedel att människor fråntas sina möjligheter att försörja sig på andra sätt, vilket har gjorts genom att privatisera den allmänna egendomen och därmed göra människor utelämnade till pengasystemet för att kunna försörja sig. Detta gör att de blir tvungna att sälja sin arbetskraft till den som har mer pengar.

Givetvis så tjänar den som är förmögen på att människorna på andra änden av skalan blir mer desperata. Detta gör nämligen att de kan köpa mer arbete för sina pengar. Deras liv kan bli enklare och bekvämare eftersom de kan betala andra för att utföra deras sysslor och producera deras varor till ett billigare pris. Det är alltså inte den absoluta summan pengar som spelar roll, utan hur mycket pengar en har relativt andra människor.

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

På grund av detta skulle inte alla kunna bli rika i ett kapitalistiskt system. Visst, alla skulle kunna äga en miljon kronor men denna miljon skulle inte innebära samma sak som en miljon kronor gör i ett samhälle där andra människor har mindre eller ingenting alls. Pengarnas värde ligger inte i pengarna i sig, utan i relationer mellan människor med olika mycket pengar.

Problemet är inte att feminismen gått för långt.

Wallin skrev följande för ett tag sedan på twitter:

Feminismens värsta fiende är många gånger den ständigt teoretiserande falangen inom feminismen.

Ofta så anklagas delar av den feministiska rörelsen för att vara alltför ”teoretiserande”. Detta brukar förklaras med att det saknar koppling till verkligheten. Att något saknar ”koppling till verkligheten” är ett ganska luddigt begrepp och det är inte alltid klart vad den som anklagar någon för att sakna koppling till verkligheten menar. Ofta verkar det handla rom att resonemang framstår som ”flummiga” på olika sätt, vilket i sin tur ofta handlar om att personen som exponeras inför dem inte känner igen sig.

Vad jag vet är att detta ofta är ett annat sätt att säga att feminismen (eller delar av den) har ”gått för långt”. Problemet som uttalas är ju att det teoretiseras för mycket, inte att teorierna i sig är dåliga eller bygger på en felaktig grund.

Jag tycker att det är ett stort problem att folk säger att andra har ”gått för långt” eller ”teoretiserat för mycket” när de helt enkelt bara har en annan ståndpunkt. Att säga att någon ”gått för långt” implicerar att det är den logiska slutledningen av att dra ett visst resonemang till sin spets, vilket inte alls behöver stämma. Om till exempel en person, i feminismens namn, säger att alla våldtäktsmän borde kastreras så anklagar jag inte denna för att ha dragit feminismen för långt eller teoretiserat för mycket, utan jag angriper åsikten som sådan. Jag skulle inte, hur långt jag än drog mina feministiska principer, landa i en sådan slutsats. Alltså är problemet inte till vilken extrem principerna dragit, utan de grundläggande principerna som sådana.

Jag kan hålla med om att det finns feminister som drar puckade och långsökta resonemang, precis som inom alla ideologier. Men problemet i mina ögon är inte att dessa personer är för extrema. Det är skillnad på att ”gå för långt” eller ”teoretisera för mycket” och att helt enkelt ha fel, och detta tycker jag är en skillnad mycket värd att poängtera. Annars framstår det som om alla feministiska resonemang skulle urarta i idioti om de drogs till sin spets, vilket helt enkelt inte stämmer.

Sedan finns det såklart feminister som resonerar kring världen på ett sätt som känns väldigt främmande för de flesta. Detta blir tydligt i debatter om ”hen” och färger på barnkläder. Vissa tycker inte att teorier kring skapande av kön är användbara eller nödvändiga i deras liv. Men på samma sätt skiter de allra flesta i om Higgspartikeln finns eller inte. Faktum är fortfarande att det handlar om att utforska det samhälle vi lever i. Alla kan eller vill inte äga sig åt detta, men vissa gör det, och det är en jävla tur att det är så för annars hade vi inte vetat något om någonting.

Teorier framstår ofta till en början som obskyra och onödiga för gemene person, och det stämmer säkert i vissa fall. Men någon måste alltid ligga i framkant när det kommer till teoretiserandet, beskrivandet av verkligheten. Givetvis är teorier som ifrågasätter rådande samhälle mer obekväma för människor i allmänhet, och därför mer lockande att skjuta ifrån sig.

Det är inte ett problem för feminismen att vissa personer funderar kring saker som andra finner irrelevanta eller obegripliga. Alla delar inom det feministiska teoribygget behöver inte vara fullkomligt uppenbara för alla och en var. Det är ett orimligt krav att ställa på en rörelse som är menad att vara subversiv, att utmana rådande samhällsnormer och strukturer, och det vore för övrigt ett orimligt krav att ställa på vilken rörelse som helst.

Vad som däremot är ett problem för feminismen är de som försöker ta bort framåtskridandet inom det feministiska teoribygget med argumentet att det är att ”gå för långt”. Om du tycker att en feminist har fel, kritisera då hens faktiska ståndpunkt istället för hur långt ett visst resonemang dragits. Allt annat är att göra sig skyldig både till intellektuell lathet och att stärka uppfattningen i samhället om feminismens grundläggande tankegods som något potentiellt skadligt.

Tid.

Att ha tid är en av de största statusmarkörerna i vårt samhälle. Alla vill ha tid. Att människor inte har så mycket tid som de skulle vilja noteras ofta som ett problem i vårt samhälle, men problemet individualiseras och görs om till en fråga om livsstil. En ska downshifta och ”klara livspusslet” och gud vet allt.

Det är klart vi har svårt att få ihop vardagen när drygt 9-10 timmar av dagen ägnas åt arbete hos många av oss. Arbetet tar upp närmare en tredjedel av vår vakna tid. Den som inte arbetar ska ägna lika mycket tid åt att söka jobb som inte finns. Vidare så leder diverse ”effektivisering” av arbetsplatser till att arbetet blir mer och mer slitsamt, och att mer och mer av fritiden därför måste ägnas åt vila. Saker och ting som innan varit delar av fritiden görs om till arbete, såsom hushållsarbete, barnpassning och läxhjälp. Allt fogas in under arbetets logik!

Den som söker en stressfri vardag borde främst jobba politiskt för en sänkning av arbetstiden, det skulle nämligen leda till en reell minskning av stressen som dessutom skulle gälla för alla, inte bara för den privilegierade medelklassen. Att vi inte har tid för det vi vill göra med våra liv är främst ett politiskt problem, och inte en fråga om individuella människors livspussel.