Kategori: Politik

Vill regeringen lösa problemen?

Mycket välskrivet av Ali Esbati på Arena om barnfattigdom. Han skriver om regeringens perspektiv i frågan och hur extremt ideologiskt det är. Politiken utgår från att det som behövs för att få folk att arbeta är att det ska finnas incitament för att göra det, alltså att man ska tjäna på att arbeta i förhållande till att vara arbetslös. Men istället för att göra arbete mer attraktivt så har man satsat på att göra arbetslösheten så vidrig som möjligt.

När Rädda Barnen Publicerade sin rapport om att barnfattigdomen ökat så anklagade Reinfeldt den för att var för vänstervriden i sina utgångspunkter och att slutsatserna därför inget han var intresserad av att anpassa sig till.

Så kan man också begripa statsministerns uttalande om att Rädda Barnens rapport ”är vänstervriden i sina utgångspunkter”. Utgångspunkten där är nämligen att föräldrar som inte har pengar är fattiga – och att detta är ett samhällsproblem. Reinfeldts utgångspunkt är i stället att föräldrar som berövas offentligt stöd, snarare får hjälp att gå från ”bidrag” till arbete. Den utgångspunkten är förvisso inte vänstervriden. Den är bara skruvad.

Jag finner det ändå intressant hur man kan avvisa en organisation som driver sitt arbete med barnens bästa i sitt intresse som ”vänstervriden” och anse att det duger som ett avvisande av alla slutsatser som presenteras. Borde man inte, när det är en så tung organisation som Rädda Barnen det rör sig om, istället försöka komma med en annan verklighetsbeskrivning och lösningsförslag.

Vissa liberaler anser att staten inte ska syssla med att försöka analysera strukturer i samhället, såsom klass, rasism och så vidare. Nej, inte heller jag tycker att detta ska göras bara för sakens skull. Jag tycker inte att total likhet, total strukturfrihet i samhället, är något som ska uppnås bara för sakens skull. Visst vore det trevligt att leva i ett sådant samhälle, men primärt anser jag att strukturer ska bekämpas om de ligger till grund för olika problem i samhället.

Om man observerar ett samhällsproblem där en strukturell problematik kan tänkas ligga bakom så är det väl rimligt att ta sig en titt på den förklaringsmodellen, istället för att förneka att det ens finns en chans att det skulle kunna vara så. Den som drivs av ett ideologiskt perspektiv här är inte vänstersidan, utan liberalerna, i sin vägran att se att det finns en möjlighet att en del av problemet kan ha strukturella orsaker. Ändå är det vänstern som ständigt anklagas för att vara alltför ideologisk.

Alla ideologier har sin verklighetsbeskrivning och ur den kommer vissa teorier om hur problem ska lösas. Det kommer också värderingar om vilka problem som ska lösas och inte. Om man har som mål att lösa ett problem ska man väl först försöka med den metod man gått till val på, men om den inte fungerar så måste man försöka hitta andra metoder. Att ständigt leverera mer av samma medicin och hoppas att det ska fungera bättre än det gjort innan är endast ideologisk blindhet.

Jag tänker att varken Borg eller Reinfeldt verkar vara dumma i huvudet, och således känner jag mig beredd att tro att det faktiskt inte är så att regeringen vill få bort barnfattigdomen eller minska klassklyftorna, bara det att de inte kan säga det rakt ut eftersom det helt enkelt skulle ge kritikerna för enkelt mål. Men av vad jag sett hittills så verkar det inte vara högprioriterat att faktiskt hitta lösningar på dessa problem, teorierna om motivation och incitament verkar snarare vara täckmantlar för att kunna köra på i samma spår tills det blir smärtsamt uppenbart för alla att det inte funkar. På samma sätt fungerar det ständiga förhalandet av intervjuer, undvikandet av frågor där svaret kan tänkas påskynda insikten om att regeringen egentligen inte vill lösa denna uppenbara samhällsproblematik.

Det sorgliga är att människor nöjer sig ganska länge med att tro att det faktiskt görs något åt ett problem, så länge de själva inte sitter i det. Det räcker långt att se bekymrad ut, visa lite god vilja, kasta fram samma teori ytterligare en gång och få lite handlingsutrymme för att sänka ytterligare några skatter, försämra villkoren för de sjuka och arbetslösa ytterligare lite till. Någon borde från Alliansen vad deras egentliga syfte är. Inte för att man kan förvänta sig något svar.

Ett absurt politiskt uttalande.

Dagens (eller gårdagens kanske) mest absurda uttalande måste ju vara detta av Fredrik Reinfeldt. På frågan om den höga arbetslösheten som innan Alliansen kommit till makten kallades ”massarbetslöshet” så svarade han såhär:

Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Han menar alltså dels att de är rimligt att avgöra hur hög arbetslösheten är inte över befolkningen i stort utan utifrån den absolut mest privilegierade gruppen i samhället, nämligen medelålders etniska svenskar. Men vad spelar det för roll, det är väl ändå arbetslösheten i stort som måste räknas? Det förefaller absurt.

Det utanförskap man talade om rörde sig alltså om att de som var i utanförskap, alltså de som kunde arbeta men inte gjorde det, inte beskrevs som arbetslösa. Märkligt, ty jag trodde att det var människor situation som var det viktiga och inte vilken etikett man satte på dem. Visst är det relevant att man inom politiken kallar saker vid deras verkliga namn för att ha en ärlig diskussion om problemen, men en person blir inte mindre utanför samhället bara för att hen kallas något annat. Det är primärt en fråga om en livssituation, inte retorik.

”Utanförskap” är ett så bekvämt ord. Vad betyder det egentligen? Man kan lägga lite vad som helst i det, sedan helt sonika påstå att utanförskapet har minskat. Hur kontrollerar man en sådan sak? Jag har inte sett någon exakt definition, någon tillförlitlig statistik, bara lösa uttalanden. Av vad jag ser i media så har utanförskapet ökat, men det är ju bara min subjektiva bedömning, mitt intryck. Jag kan dock inte ta utsagan ”utanförskapet har minskat” på allvar när varken utanförskap som begrepp definierats eller det har hänvisats till någon oberoende statistik.

Nåja. Roligt var i alla fall detta meme (eller vad man nu ska kalla det) som Gustav Almestad myntade, som han kallar Privilege Denying Reinfeldt.

Bara min åsikt.

Människor ibland. Läste att Elin Kling hamnat på Victoria Secrets Sexy-lista hos Bloggkommentatorerna och den första kommentaren är följande:

Shit :O Det där va faan inte illa! Dock tycker jag Elin ser alldeles för anorektisk ut för att hamna på nån Sexy-lista över huvud taget, men det är ju bara min åsikt.. Men hon har ju verkligen lyckats i livet 🙂

Denna kombination av nedtryckande och hyllande, vad fan är grejen egentligen?

Den här typen av kommentarer ses ofta som acceptabla eftersom de är ”emot” smalidealet, vilket är beklagligt. Huruvida Kling har ätstörningar eller inte har jag ingen lust att spekulera i, jag tror inte att situationen kommer att förändras för att människor säger att hon är ”för smal” för att hamna på någon Sexy-lista.

Jag blir trött när folk inte kan göra skillnad på att kritisera ett ideal och kritisera en given person, säga att hon inte är sexig nog och så vidare. ”Det är ju bara min åsikt” sägs det urskuldande men du kände dig ändå tvungen att uttrycka den, inte sant?

Nåja. Min åsikt är att personer som inte kan undvika att uttrycka sina preferenser kring folks utseende offentligt borde åläggas yttrandefrihetsförbud. Men alltså, det är bara min åsikt liksom.

Man kan prata om nazism utan att nämna kommunismen i samma andetag.

Jonas Wikström har skrivit ett utmärkt inlägg om detta med vissa personers oförmåga att diskutera nazismens och främlingsfientlighetens frammarsch i Europa utan att i samma andetag ta upp kommunismen. Det stämmer att kommunismen har gjort sig skyldig till fruktansvärda brott, men om man ser på saken idag så är de högerextrema krafterna i Europa betydligt mycket värre, och det är väl ändå det som måste diskuteras, alltså agendan hos de extremistiska partier som faktiskt har börjat få mer makt.

Visst är det viktigt att se till historien men en rörelse måste ändå bedömas efter vad den är idag primärt, efter vad den har varit historiskt i andra hand. Jag upplever att både socialismen som helhet och kommunismen har utvecklats ideologiskt och det är extremt ovanligt att människor uttrycker någon längtan tillbaks till en ordning såsom Sovjet. Höger däremot känns långt ifrån lika utvecklas ideologiskt, och även om jag inte tror att det kommer komma en ny förintelse så ser jag även ett litet inflytande från främlingsfientliga krafter som något strikt negativt.

Det finns ideologier som inte är det minsta lilla positiva, ens i sin mjukaste form. Andra ideologier har grundpremisser som redan i sin linda går emot allt jag anser rätt och riktigt. Jag tycker till exempel inte att liberalism som ideologi är döden i liten grad, utan tycker att det kan tillföra något positivt. Däremot så ogillar jag extremversionen och tror att den är extremt destruktiv. Jag skulle dock aldrig blanda ihop den med liberalism som helhet. Främlingsfientliga ideologier däremot ser jag ingenting bra med, inte ens i en väldigt liten skala, utan ser dem bara som destruktiva och nedbrytande.

Om man inte har lyckas formulera en bättre kritik än ”vill ni ha det som i Sovjet” efter alla dessa år så borde man nog anstränga sig lite mer. Socialismen är en bred ideologi med en mängd olika inriktningar, även i de extrema falangerna så finns en enorm bredd på hur man anser att samhällsproblem ska lösas och hur samhället i slutänden ska vara utformat. Visst finns det goda grunder att kritisera dessa ideologier på, men att klumpa ihop det med Sovjet så fort det kommer på tal är varken insiktsfullt eller hederligt.

Varför det är helt rätt att Luf utesluts från Pride.

Luf får inte vara med i Uppsala Pride. Stackare. De är såklart ledsna och kränkta på grund av detta. Pride ”måste” tydligen vara partipolitiskt obundet, verkar de tycka. Nåja, Uppsala Pride har en tydligen och uttalad vision som de har som övergripande riktlinje för arrangemanget, den går att läsa på deras hemsida och lyder enligt följande:

Uppsala Pride är en organisation som bygger på en socialistisk och queerfeministisk värdegrund. Uppsala Pride vill vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring. Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.

Luf ställer sig alldeles säkert bakom att HBT-personer ska ha samma rättigheter som heterosexuella, men uppenbarligen har man i Uppsala Pride velat ta ställning för resten av det tänkta budskapet, det vill säga för ett i allmänhet internationalistiskt och maktkritiskt perspektiv. Vad jag har förstått så har Fp och Luf alltså uttalat sig aktivt emot Uppsala Prides vision när de offentliggjorde den. Det handlar alltså inte bara om att de inte jobbar för den utan om att de motarbetar den och vill att HBT-frågan ska ses som helt frikopplad från andra frågor rörande makt. Well, inte konstigt att de blir uteslutna om de aktivt motarbetar budskapet i festivalen.

Fick invändningen mot detta med att Fp och Luf bara velat ha en ”politisk diskussion” och att jag gör fel i att kalla det för att bråka, men jag tycker inte att det är konstigt att man som arrangör av ett evenemang är intresserad av att de som deltar inte aktivt ska motarbeta ens agenda. Det är tvärtom en mycket rimlig förutsättning i sammanhanget. Sedan kan man såklart ha en diskussion om rimligheten i denna agenda, men då får man också tåla att man kan komma att bli utesluten.

Egentligen tycker jag att det vore rimligt av Uppsala Pride att även kräva att man ska ställa sig bakom agendan. Man behöver inte hålla med om varje detalj, men att ha ett i stort maktstrukturkritiskt och internationalistiskt perspektiv tycker jag verkar som en rimligt förutsättning för deltagande i ett arrangemang med den uttrycklig agendan.

Nu har Fp tydligen bestämt sig för att anordna en liberal Prideparad, eller en Prideparad för ”alla”, alltså även de personer som ser HBT-frågan som helt isolerad och helst inte vill ta ställning emot andra maktstrukturer såsom ras och klass i samma veva. Det är väl bra att även detta urvattnade perspektiv får en parad, för alla som vill säga en totalt ickekontroversiell självklarhet. Jag tycker i alla fall att det är utmärkt att Uppsala Pride som helhet går mot ett politiskt perspektiv bortom de ickekontroversiella självklarheter som andra nöjer sig med att konstatera när det kommer till Pride. På detta sätt kan Pride föra ut ett mer kontroversiellt och djupgående politiskt budskap.

Vissa verkar tycka att Pride inte ska vara politiskt (som ofta verkar innebära partipolitiskt), det vill säga ta ställning för något utöver HBT-frågor. Det behöver det givetvis inte vara, men jag tycker att det är bra att arrangörer av vissa specifika Pridefestivaler väljer att ta ställning emot förtryck och maktstrukturer utöver HBT-frågan. Inget säger att Pride måste se ut på ett visst sätt, att arrangemanget inte får ta ställning utöver HBT. Det är naturligt att ett arrangemang utvecklas med tiden, och nu när HBT-frågor blir allt mer ickekontroversiella och självklara i de flesta politiska läger så är det kanske läge att  kampen vidare. Att även inkludera andra strukturellt förtryckta gruppers rättigheter i kampen.

Luf vill att Pride ska vara så okontroversiellt som möjligt. De vill avgränsa arrangemanget till att röra sig om ”sakfrågan”, alltså HBT-personers rättigheter. Andra förtryckta gruppers rättigheter bryr de sig inte om, uppenbarligen. De vill ha ett slätstruket budskap som fungerar i den liberala ideologin, en ide om att HBT-frågan är en isolerad fråga. Det kan man såklart tycka, men alla tycker inte det och för detta vill Uppsala Pride ta ställning. För det andra perspektivet, det som bygger på en generell ide om strukturer som förtrycker. Detta är såklart jobbigt för den som inte är intresserad av att bekämpa några andra strukturer än de som rör HBT-personer, men det är icke desto mindre ett fullständigt legitimt syfte.

Den som inte ställer upp på det kan anordna sin egen Pridefestival som inte tar ställning för något mer än att HBT-personer är okej. Visserligen ett legitimt syfte det med, men en annan analys som inte går i samklang med den man har på Uppsala Pride.

Utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Jag har fått många reaktioner kring mitt inlägg om klass, framförallt på Twitter. Många vill driva testen att klass framförallt handlar om kultur och säger också att man kan ha en medelklasstil även om man har lite ekonomiska tillgångar, eftersom en sådan inte behöver vara dyr. Jag vill bara be människor att göra skillnad på dessa tu; vad som betraktas som god smak och vad som ses som en klassmarkör. God smak kan vara en klassmarkör i sig, men kan också bara vara ett uttryck för ens personliga stilpreferenser.

Jag tänker såhär, att om vissa stiluttryck inte hade någon korrelation till materiella tillgångar så skulle de inte ses som klassmarkörer. Det är ju inte så att borgerlig smak allmänt har kommit att betraktas som ”god” för att den helt enkelt är det, och bara medel- och överklassen har lyckats upptäcka detta. Troligen så finns det en massa personer som tycker att den typiska svenska medel- och överklasstilen ser förjävlig ut, men eftersom medel- och överklassen har ett samhälleligt tolkningsföreträde just på grund av sin högre ställning så har den ändå fått statusen som allmänt god smak.

Vem som definierar vad som är bra smak är ju i sig en klassfråga. Historiskt sett så har de högre klasserna tagit sig tolkningsföreträde i frågan, och så är det även nu. Vad skulle det spela för roll att vissa ansåg dina möbler fula om det inte var för att den gruppen redan innan ansågs vara ”finare”? Det skulle bara vara som emos och fjortisar, två subkulturer som inte delar smak men som ser ner på varandra precis lika mycket och i utomståendes ögon har ungefär samma status. Inget säger att stilrent egentligen är bättre, det anses bättre för att högre klasser anser det bättre. Men om klasserna från början hade samma ställning så skulle det ju inte finnas något som rangordnade stilarna, de skulle bara samexistera utan någon allmänt vedertagen hierarki.

Sedan att folk tycker att vissa människors inredningar är förskräckliga är en annan sak, det kan lika gärna vara en fråga om personliga preferenser eller modenycker. Stil som en klassfråga sträcker sig dock bortom detta att medel- och överklassen bara råkade tycka att det var fult. Därför menar jag att det egentligen är ganska oviktigt, ty det är mest bara ett symptom på klassamhället och inte någon avgörande faktor. Ett utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Sd ökar, och jag förstår varför.

Tydligen så har Sd nu återigen fått ett lyft, som sägs ha att göra med Åkessons prestation i partiledardebatten i Agenda. Ärligt talat så kan jag säga att jag verkligen verkligen begriper varför det är så. Han skötte sig helt otroligt bra, tyvärr, och kom helt in i rollen som kritiker utan att behöva stå tills vars för sin egen politik, helt enkelt eftersom ingen frågade honom, av vad jag såg i alla fall.

Jag kan ärligt talat inte skylla någon som röstar på Sd. Jag förstår varför man gör det, även om jag inte skulle göra det själv. Jag skulle såklart vara gladare om människor valde att vända sin frustration mot klassklyftorna och organiserade sig emot dem, men jag förstår varför Sd förefaller vara ett vettigt alternativ i mångas ögon.

Alltså, jag gillar inte Sd men jag kan känna mig lite matt på all Sd-panik. Jag tänker att om övriga partier i riksdagen har vettiga värderingar kring invandring så kommer det inte att ske något. Nu har de ju tyvärr inte det, men det är deras smygrasism och deras ovilja att ta ansvar över situationen och politiken som jag ser som det verkligt alarmerande i situationen.

Klass handlar om materiella tillgångar.

Ofta när man diskuterar klass så kommer folk med en teori om att klassamhället visserligen fortfarande existerar, men att det idag till skillnad från innan inte handlar främst om materiella tillgångar utan om kulturellt och socialt kapital, eller ”ställning” oberoende av det materiella.

Jag kan absolut förstå vad som menas, ty det är klart att det inte bara rör sig om materiella tillgångar utan även om kultur, men jag finner det som ett absurt påstående att det skulle vara den största faktorn. Det som spelar störst roll är ju alltjämt det materiella, ty hur mycket kulturellt och socialt kapital du än har så är pengar i vårt samhället lika med makt, och om du inta har några pengar så har du heller ingen makt över varken din egen situation eller andras. Därför är klass alltjämt en fråga om materiella förhållanden.

Personer med lite materiella tillgångar är som grupp utsatt i samhället och drabbas av en mängd olika saker i högre grad än personer som ligger högre upp i tillgångsstegen. Sedan finns det såklart mängder av undantag eftersom man kan ha olika värderingar, umgängeskretsar och så vidare. Men när man pratar om klass pratar man i generella termer, och generellt ser det ut som så, att materiella tillgångar hör ihop med en mängd olika andra saker där de grupper där tillgångarna är större i majoriteten av fall gynnas.

Att tänka på klasstillhörighet enbart eller till störst del som något kulturellt får de klasskillnader som finns idag att framstå som någon slags kvarleva från det ”riktiga” klassamhället som liksom bara måste fasas ut, försvinna med tiden, och inget som kan förändras politiskt. Det är såklart en väldigt bekväm hållning för de personer som ingår i den materiella överklassen. De kan ju mena på att eftersom klass inte beror av pengar så behöver de inte dela med sig för att jämna ut klassklyftorna.

Klass handlar först och främst om materiella tillgångar, saker som kulturellt och socialt kapital är i regel effekter av detta. Klassklyftorna kommer inte låta jämna ut sig genom att alla börja anamma liknande sociala och kulturella mönster utan handlar framförallt om omfördelning av materiella tillgångar. Annars skulle strängt taget inte de så kallade kulturella klasskillnaderna ses som klasskillnader, utan enbart som kulturella skillnader. Anledningen till att de högre klassernas kultur ses som finare är knappast att den objektivt sett är det, utan har att göra med att de är förknippade med högre materiella tillgångar.

Hellre dolt förakt än öppet.

Hannah skrev för ett tag sedan om kvinnoförakt i samhällsdebatten, där hon gör en jämförelse mellan Sverige och Danmark. Hon menar att det är att föredra att ha det som i Danmark, där kvinnoföraktet är mer ”öppet” än att ha det som i Sverige, där det döljs bakom ”kritik” mot ”feminismen”, där ”feminismen” väldigt ofta betyder typ ”kvinnor som vågar öppna munnen”. Detta är alltså Hannahs beskrivning av det hela, jag har själv ingen större koll på det danska debattklimatet.

Jag måste säga att jag faktiskt föredrar det danska debattklimatet i den här frågan. Hellre lite ärligt menat könsförakt än mörkat bakom “kritik av feminismen” (som om den vore ett självständigt agerande subjekt).

Jag förstår vad Hannah menar. Det är för det första betydligt mycket lättare att avfärda det öppna kvinnoföraktet eftersom det utger sig för att vara precis vad det är. Ingen vettig person gillar kvinnoförakt, det är lite som att slå in en öppen dörr. Det är liksom inte svårt att få rätt mot en person som jämför kvinnor med sopor eller öppet säger att kvinnor i platsar i politiken, just för att de är kvinnor.

Hannah skriver sedan att hon vill att folk ska sluta dölja sitt kvinnoförakt:

Jag skulle kunna tänka mig att avsäga mig feminismen enbart av den enkla anledningen, faktiskt. Att inte ge människor som ovanstående något att dölja sitt kvinnoförakt bakom.

Men jag tycker ändå att det är positivt att människor vill linda in vad de säger, för det betyder ändå att feminismen gjort en vinst. Människor föraktar visserligen fortfarande kvinnor, men de är medvetna om att det inte är acceptabelt. Det är viktigt även för den mest misogyna att inte framstå som en person som föraktar kvinnor. Detta är något positivt, och ett första steg till en större likabehandling.

Jag tror sällan man går från ett klimat där öppet kvinnoförakt accepteras till att alla plötsligt blir feminister. Det är något som går i flera steg, och det första steget är att medvetandegöra människor om att kvinnoförakt faktiskt inte är okej. Då kommer de först att vilja dölja det, linda in det. Då måste man börja arbeta med att avslöja kvinnoföraktet under. Men det hela bygger på att det finns en grundsyn att kvinnoförakt är något dåligt.

Jag tänker att det är det senare som är den verkliga utmaningen, i alla fall rent intellektuellt. Att argumentera för att kvinnoförakt suger är enkelt, att argumentera för att saker som många inte ser som kvinnoförakt till att börja med faktiskt är det är desto svårare. Men allt detta bygger på att det finns en konsensus att kvinnoföraktet faktiskt ska bort. Så även om det danska debattklimatet kanske är mer ”ärligt” så har de en längre väg att gå.