Kategori: Politik

Satsa på begagnat.

Det är inte ofta jag läser Slitz. Eller snarare, jag har liksom aldrig gjort det i hela mitt liv. Jag har väl tänkt ungefär såhär: ”nåja, det är väl nån jävla grabbtidning som handlar om vilken kändis som har snyggats tuttar”. Objektifierande, visste, men kanske inte världens undergång. Nåja, jag blev i alla fall intresserad av denna artikel som heter ”Satsa på begagnat i sommar” efter att en vän ”tipsat” mig om den. Den begagnade ”varan” är i detta fall, hör och häpna, en tjej!

Artikeln inleds med lite vanligt blaj. Typ att man ska dumpa din förra tjej som man värmt sängen (och sig själv) med under vintermånaderna och ersätta henne med något av ”högre kvalitet”. Endast detta är ju skrattretande, ty jag tror knappast att den genomsnittliga Slitzläsaren kan välja och vraka. Men ja, det var ungefär vad jag förväntat mig.

Men det blir värre! Slitz rekommenderar nämligen att du ska ”satsa på begagnat”, alltså nydumpade tjejer. För detta krävs bara ”en grundlig kunskap inom den högst nischade gren av beteendevetenskapen som ägnat sig åt rebound-tjejernas psyke”. Sedan börjar författaren berätta hur dessa tjejers psyke fungerar. Typ att de är extremt bekräftelsekåta, att de är villiga att gör allt för att få en kille och så vidare. Och sen kommer artikeln in på det där med hur rebound-tjejer har sex. Såhär lyder det:

Själva sexet med reboundtjejen är också en avdelning med enorm dold potential. Hon är per definition extremt lättmanipulerad och samarbetsvillig, och ställer gärna upp på det mesta.

Jag tycker överlag inte om en objektifierande tonen i dessa tidningar, men det borde ju knappast vara en nyhet. Det är en kritik som dessa skrifter bemöts med ofta, och den lär inte tas på allvar och avvisas som någon slags åsikt som endast ”galna feminister” innehar. Det behöver helt enkelt inte sägas igen. Men jag tycker att det är uppseendeväckande och oroväckande att de, utan att skämmas, skriver att man ska välja tjejer som är sårbara i syftet att få dem att passera sina gränser. Det är ett beräknat utnyttjande som jag inte förstår hur någon kan uppmuntra.

När tidningar som Slitz anklagas för att uppmuntra sexuella övergrepp så brukar det vara ett jävla gnäll. Det ska ses som skämt eller vi ”feminister” tar det för allvarligt. Men det är inte en särskilt konstig slutsats att dra, att denna typ av texter uppmuntrar sexuellt våld, när man framställer tjejer som varelser vars svaghet man ska utnyttja för att pusha våra sexuella gränser.

Att man inte ser det dåliga betyder inte att det inte finns.

När jag var i Amsterdam reagerade jag på den otroligt låga andelen uteliggare i det offentliga rummet, på samma sätt har jag reagerat på att det är väldigt vanligt i Bryssel. I Bryssel finns uteliggarna överallt; de sover på shoppinggator och i tunnelbaneuppgångar. Rent spontant är det lätt att tänka att de här är något dåligt, ett tecken på att samhället är sjukt.

Utan att ha någon större kunskap om varken Bryssel eller Amsterdam så tänker jag att uteliggarnas närvaro i det offentliga rummet kan vara både något bra och något dåligt. I Turkiet så var närvaron av uteliggare extremt låg, något jag inte tror hade något att göra med att det egentligen fanns färre utblottade personer utan om att man jagade bort tiggarna för att turisterna skulle slippa se eländet.

Jag har uppfattat Bryssel som väldigt liberalt i det här avseendet snarare än att det handlar om en utbredd fattigdom. Jag har till exempel aldrig sett en uteliggare sova i tunnelbanan i Stockholm under flera nätter i rad och dessutom hört det ryktas att man är väldigt mån om att köra bort dem från polisens sida. I Bryssel däremot är det ganska vanligt och samma personer sover ofta på samma ställe flera nätter i rad utan att de verkar bli avhysta.

Det är såklart aldrig bra om det finns mycket hemlösa men jag tycker ändå att det säger något om samhället vad man gör av dem. Det bästa är såklart om de får hjälp och kan sova på härbärge eller skaffa bostad, men under premissen att en liten skara uteliggare alltid existerar så föredrar jag att man låter det vara öppet istället för att gömma undan problemet. Jag tror inte heller att man ska inbilla sig att bara för att problemen inte syns så finns dem inte, vilket jag tror att många gör eftersom det är ett väldigt bekvämt sätt att tänka på. Jag tänker att det faktiskt tvärtom kan vara så att det är mycket värre, att samhället varken gör något åt problematiken i sig och ovanpå det behandlar personerna det rör sig om som en social smitthärd som måste undan andre människors åsyn.

Vem ska skämmas?

När jag var i Amsterdam och gick i red light-district så sade mitt sällskap förundrat: ”att de inte skäms” och åsyftade de prostituerade som stod i sina skyltfönster samtidigt som barnfamiljer passerade. Och jag tänkte att det faktum att de står där även mitt på dagen med barnfamiljer närvarande måste ju innebära att någon faktiskt kommer och köper sex av dem även då.

Jag tror säkert kvinnorna som står där skäms, men jag tror inte att de har något val. Däremot undrar jag verkligen över sexköparna. Jag undrar verkligen vad det är för typ av människa som köper sex och inte ens har vett att skämmas för det, utan gladligen gör det mitt på ljusa dagen, inför andra.

Visst förstår jag synen på prostitution som något skamfullt, men jag tycker att iden om vem som ska skämmas är så skev. Det är tragiskt att all den skam som kommer med fenomenet projiceras på de som faktiskt inte kan anses skyldiga i det hela. Det är ju inte de som står där som upprätthåller industrin, inte heller de som är de stora profitörerna.

Ska kan vara ett mäktigt vapen och jag tycker inte att det är fel i sig. Det finns gott om saker som man bör skämmas över. Men skammen måste riktas rätt, och alltför ofta så riktas den mot de som saknar valmöjligheter.

White trash-argument.

När man skriver om White Trash och klassförakt så finns det några vanliga invändningar som man ofta stöter på. Jag tänkte att ajg skulle rada upp dem.

  • Jag använder White trash som en kärleksfull beskrivning av en stil.

Typ som att säga att ”fitta” faktiskt betyder våt ängsmark. White trash används i regel inte på ett kärleksfullt sätt. ”Trash” betyder ju skräp och jag fattar seriöst inte hur man kan kalla människor för skräp på ett respekt- eller kärleksfullt sätt.

  • Det har inget med förakt att göra, det är bara en kritik mot en kultur.

Det är roligt hur ”kritik” kommit att betyda allt från nyanserade invändningar till rena personangrepp. Jag fattar inte hur man kan se de hån som riktas mot dessa människor som kritik, det är ju ren mobbing. Som att kalla det ”kritik” när man skrek att Lena var en tjock hora på skolgården. För att något ska kallas kritik så tycker jag att det krävs lite eftertanke och nyanser. D kan inte komma undan med vilken skit som helst bara för att du kallar det kritik.

  • White trash är en subkultur, det har inget med klass att göra.

Det är klart att det delvis är en fråga om kultur och även människor med mycket pengar kan väl vara White trash. Om det bara varit så att folk hackat på svanktribals hade jag inte brytt mig, jag tycker också att det är sanslöst fult. Men för att något ska räknas som en subkultur så ska det väl vara självvalt. Och visst, vilka tatueringar man gör får man välja själv men däremot ens bildning, ens ekonomiska status, ens psykiska hälsa och ens eventuella alkoholproblem är något som man knappast ”bestämmer” sig för. Dessa komponenter är otroligt viktiga i White trash-begreppet och en stor del av föraktet centrerar kring just detta, inte i första hand smak.

  • Men vaddå, jag får väl tycka att deras kläder är fula om jag vill.

Jojo, men som sagt så kretsar det mesta inte kring stil och så vidare utan kring saker som till exempel bildning. Dessutom behöver man inte göra en så otroligt stor grej av att man ogillar någons kläder eller tatueringar, man behöver inte skapa mängder av facebookgrupper om det. Jag vet ingen annan ”stil” som bemöts av så mycket förakt, från så många olika  slags personer, som white trash. Det är liksom inte som något emo som hatar fjortisar utan föraktet finns överallt. Det handlar inte bara om att stilen är ful utan uppenbarligen om något annat. Om det nu ”bara” handlade om stilen så tycker jag att folk borde tagga ner en aning, för det är fan fånigt att bli så upprörd över ett par jeans med ful slitning eller vad det nu kan handla om. Det är ett beteende som här hemma hos 15-åringar. Om jag ser en människa som har något sanslöst fult på sig så säger jag kanske det till en kompis som sitter nära, jag tar inte en bild och startar en jävla facebookgrupp.

  • De här personerna är samhällsparasiter som röstar på Sd och går på bidrag. Det handlar inte om fattigdom utan de är bara lata.

Det handlar kanske inte om ren fattigdom, men faktum är att personer ur lägre samhällsklasser tenderar att ha mindre kunskap. Det är inte heller särskilt konstigt att man röstar på populistiska missnöjespartier om man upplever att ingen annan talar för en och att ens situation måste förbättras. Det är såklart något man ska göra något åt, men att på detta sätt sammanfoga det med en generellt beskrivning av en människotyp är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Då beskriver man människorna som problemet snarare än samhället, men hur ska man få människorna att ändras om inte genom att ändra samhället? Förväntar ni er att ni ska kunna förakta dem ur sina Sd-sympatier?

Detta borde väl täcka allt. Kom gärna med fler invändningar eller argument som ni hört.

Sluta hacka på Bimboidealet.

Ofta när man diskuterar operationer och ideal så står Kissie och diverse ”bimbos” i den absoluta centrumet. Det hackas ner på de så kallade extrema och onaturliga idealen, alltså de väldigt stora brösten, det väldigt bloda håret, den väldigt smala midjan och så vidare. Vid sidan av det extremt smala idealet har bimboidealet fått stå som modell för ”sjuka ideal” även fast det förekommer i en betydligt mycket mindre omfattning än det supersmala. Jag har svårt att dra mig till minnes senaste jag träffade på någon som tyckte att bimboidealet på allvar var något eftersträvansvärt, och det brukar inte heller framställas som så i andra sammanhang än möjligtvis Slitz.

Att det hackas på det supersmala idealet är i allra högsta grad berättigat. Det är för det första det förhärskande inom nästan alla subkulturer. Även om det finns dem som tycker att man ska ha något mer muskler, mer ”kurvor” och så vidare så utgår de flesta idealbilder som produceras utifrån att smalhet är något eftersträvansvärt. Eftersom det smala idealet står i sådant absolut fokus är det värt all kritik det får, bimboidealet däremot känns som en konstig sak att kritisera.

Kvinnor som anstränger sig på ett alltför uppenbart sätt för att tillfredsställa den manliga blicken anses ”dåliga” och så vidare. Man ska vara snygg, man ska behaga, men man får inte överdriva, inte bli för uppenbar i sitt syfte att vara sexig.

Skönhetsideal handlar om mer än sexighet. Det handlar om att vara lagom; lagom snygg, lagom sexig med fortfarande på ett sätt som uppfattas som ”värdigt” och inte är besvärande. Det handlar helt enkelt om att behaga, hålla sig i schack med mat och träning, smink och kläder utan att någonsin passera gränsen för att bli ”för mycket”. Man förväntas lägga stor ansträngningar på att vara lagom, inte på att skapa en look som är unik och passar för en själv. Ändå försöker man i det överdrivna fokuset på bimboidealet i idealkritiken att få det att handla enbart om sexighet, när det nog i själva verket bara är en liten del.

Ingen demonstration är opolitisk.

En sak som blossade upp i hela den där Pridedebatten för några dagar sedan var bruket av ordet ”opolitisk”. Vissa menade att Pride utgav sig för att vara ett opolitiskt arrangemang. Det är ett väldigt märklig uttalande för Pride är väldigt politiskt. Det är ju i högsta grad en politisk fråga, det där med HBT-personers rättigheter. Det är inget som man bara tycker i tystnad utan i allra högsta grad något som påverkas av den politiska agendan.

Däremot är arrangemanget inte partibundet, och det är en helt annan sak. Politik är inte detsamma som att det finns ett parti som driver frågan eller att det är upp på den partipolitiska agendan. Folk blandar dessvärre ihop detta väldigt ofta ändå och det bekymrar mig. Plötsligt anses saker sämre om de är ”politiska”, det vill säga om de tar ställning på höger/vänster-skalan.

I princip alla demonstrationer som genomförs är på ett eller annat sätt politiska, jag kan faktiskt inte komma på ett enda exempel på en demonstration som inte är det. Att man inte vill ha med de partier och partibundna ungdomsförbund som inte delar ens agenda på demonstrationen betyder inte att den är partipolitiskt bunden, man behandlar helt enkelt politiska partier på samma sätt som man skulle behandla vilken organisation som helst.

Partipolitiskt obunden innebär inte att man aldrig får ta ställning för eller emot ett visst partis politik, det innebär bara att man inte för ett givet partis talan utan talar för en sakfråga eller för ett politiskt perspektiv man inte upplever representeras av ett givet parti. Opolitisk däremot är något helt annat, typ powerpuffpinglorna.

Jag ser ingenting positivt med att leva för att överleva.

En grupp människor jag tycker är så sanslöst störig är den jag skulle vilja kalla för rika nihilister. Människor som har det väldigt bra ställt materiellt men som gör ett stort nummer av att det ”egentligen” inte betyder något med allt detta. Den typen av personer som skulle kunna säga till någon trebarnsmor med socialbidrag att det som betyder något i livet egentligen inte är pengar, utan typ ”kärlek” eller något liknande och som liksom ibland kan få något nästan beundrande i rösten när de talar om människor med mindre materiella tillgångar, liksom som om de önskade att de själva kunde tacka nej till allt materiellt.

Jag tror absolut att det kan vara så att ett för stort överflöd gör en inkapabel att uppskatta andra värden i livet eftersom det kan fungera som bedövande för andra känslor att ständigt stimulera sitt begär efter mer, som jag ser som en ganska primitiv drift. Jag tror också att de flesta uppnår ett högre välbefinnande av att tagga ner lite på konsumtion av det mesta. Men att romantisera en tillvaro där man inte har ett val tycker jag är skevt. Man kan ju faktiskt avsäga sig saker, tagga ner på sin konsumtion och så vidare även om man är välbemedlad. Det är ju inte som att det är dessa personer som saknar valmöjligheter.

Vissa verkar se sig som offer för sina privilegium. De tycker liksom att det är jobbigt att kunna välja i livet. Visst kan de ge en viss ångest när framtida misslyckanden kommer var ens egna och inte ha att göra med skrala valmöjligheter i samma utsträckning som för andra människor. Vissa drömmer sig till en livssituation där deras väg är utstakad redan från början, just för att detta är så ångestladdat. Men Jag tror att få skulle uppskatta att verkligen vara där.

Saker och ting är meningsfulla. Det är meningsfullt för de flesta att kunna välja yrke själv, att kunna fatta beslut om sitt liv, att inte behöva oroa sig över det essentiella såsom mat, husrum, kläder och så vidare och så vidare. Först när man har detta så kan man fokusera på att göra vad man vill i liv. För människor som har allt detta så kan det vara svårt att förstå hur det är att var utan och man romantiserar en tillvaro där livet förefaller ”enklare” eftersom man inte kan göra några val. Man vet redan vad man ska fokusera på, helt enkelt.

Även om det ibland kan vara förlamande med möjligheter så föredrar jag det alla gånger. Jag ser ingenting positivt med att leva för att överleva.

Jag vill inte vara en del i ännu en rörelse som förtrycker.

Hade ett mindre bråk med FumikoFem på twitter angående feminism, under vilket Hannah outade att hon inte längre tänker kalla sig feminist vilket ni kan läsa om här (tolka dock ej detta som att det var Fumikos fel, det var inte hela orsaken). Hela upprinnelsen var att Fumiko brukar kritisera feminister som konsumerar kultur som hon betraktar som misogyn och att många upplever sig attackerade på grund av detta. Nåja, utan att gå in på detaljer så vill jag komma till saken, nämligen den att det är jävligt tröttsamt att bli påhoppad för den kultur eller vad det nu är man gillar av andra feminister.

Jag ser mig själv som ganska radikal i min feminism, inte i de mest extrema markerna kanske men ändock ganska mycket extremare än de flesta jag stöter på. Jag tycker verkligen att man ska förändra livet utefter sina politiska övertygelser, inte bara gå omkring och tycka utan att göra något av det. Jag försöker ständigt att förändra mig för att leva mer efter mina övertygelser. Herregud, jag har gått från att vara ätstörd, ständigt rakad och sminkad, läsa tjejtidningar, ha obekväma kläder, shoppa skitmycket, ha pissigt självfötroende och så vidare till att ha frigjort mig från allt detta. Delvis för min egen skull, men också tack vare och för feminismen.

Jag är absolut inte intresserad av ett feministiskt perspektiv som bygger på att jag måste göra avbön från precis allt jag gjort som skulle kunna betraktas som misogynt eller att bidra till misogyn kultur. Feminismen ska vara en ideologi som hjälper kvinnor, inte binder dem ännu mer och skuldbelägger dem. Det är en skillnad på att kritisera och att skuldbelägga. Ibland kan gränsen vara hårfin, ibland flyter det in i varandra. Det måste gå att få vara människa och samtidigt kalla sig feminist utan att bli anklagad för att vara en dålig sådan.

Att gå från att vara omedveten om patriarkatet till att kunna göra upp med de värderingar och beteenden hos en själv som stammar från det är en process, något som måste ske långsamt och som egentligen aldrig blir riktigt färdigt. Ingen vill tillhöra en ideologi där det i samma stund som du tillkänner dig den förväntas göra upp med typ hela din person. Alla är påverkade av patriarkatet, vi har sådana beteenden präntade djupt i oss. Man kan helt enkelt inte göra sig av med allt detta på en gång, det är en omöjlighet. Det måste få ta tid och man måste få lov att stanna där man vill, där man känner att ens egen nivå ligger. Alla kan eller vill inte leva för feminismen, alla kan inte ha den där perfekta livsstilen där man liksom är magiskt befriad från alla patriarkala rester i sitt beteende, men de måste också få plats.

Min feminism ska tjäna mig. Den ska inte få mig att känna skuld och ångest, den ska få mig att känna mig befriad. Det är det jag känner när jag tänker på alla förändringar jag kunnat bli kapabel att göra på grund av feminismen; befrielse. Befrielse från ångest, krav, skuld och skam. Befrielse från patriarkatet. Det är den känslan jag vill att andra ska få av feminismen. Jag vill inte uppnå något samhälle där ingen rakar benen bara för sakens skull, jag vill ha ett samhälle där det står människor fritt att välja själva. Om någon väljer att göra andra saker än jag gör så är det mig likgiltigt, det viktiga är att de gör beslutet på rätt grunder, sina egna grunder. Inte för att tillfredsställa någon annan. Jag vill inte ha en värld där alla följer mina preferenser, jag vill ha en värld där folk att fria att upptäcka och följa sina egna.

Feminismen är en rörelse sprungen ur ett behov. Ett behov av jämlikhet, ett behov av frigörande från patriarkala strukturer. Visst behövs det diskussion, kritik, förändring av beteenden och så vidare men allt detta måste gå att kopplas till de personer detta faktiskt gäller. En feminism som bara är ett ändlöst intellektualiserande kommer aldrig att komma någonstans, aldrig kunna attrahera fler än ett fåtal. För att man ska kunna få med sig många och driva frågan brett så måste folk kunna identifiera sig och, framförallt, känna sig välkomna. De måste kunna känna att de blir mottagna som de är, att de är okej trots sina patriarkala beteenden och brister. Man vill inte komma till insikten om att man blir förtryck, belagd med skuld och skam och idéer om hur man ska vara av hela det patriarkala samhället och sedan inse att den gruppen människor som ska erbjuda en lösning bara lägger ännu mer på ens axlar. Det viktiga är att man har en insikt om ett problem och en vilja till förändring, både personlig och samhällsomspännande.

Iden om systerskapet ska inte göra det omöjligt med intern kritik, men det får inte heller bli så att rörelsen börjar handla om att kritisera sig själv istället för att kämpa emot förtrycket av kvinnor. Jag vill inte vara med i ännu en rörelse som förtrycker. Jag vill ha en sammanslutning mot patriarkatet, inte en intern intellektuell tävlan om vem som har mest korrekt livsstil eller mest radikala åsikter. Det är inte intressant och framförallt; det hjälper inte. Varken mig eller någon annan. Det blir bara mer av samma gamla skit, samma gamla unkna förtryck och samma gamla tjat om hur människor ska vara och inte.

När arbetsmarknad och trygghetssystemen inte fungerar ihop.

Läs krönikan av Hanna Fridén som handlar om vad som har hänt med henne. Hon har ju jobbat som egenföretagare men blev såpass sjuk att hon var sängliggande otroligt mycket, vilket ju såklart gjorde det svårt att jobba. Så kan de ju vara, det kan inträffa för alla att man bli sjuk. Det intressanta är hur det fungerar i samhället. Hanna beskriver hur hon blev tvungen att välja att säga nej till F-kassa och försöka dra in tillräckligt mycket pengar ändå, vilket gjorde att tillfriskningsprocessen blev längre än vad den hade behövt vara.

Bilden av ett system som missgynnar egenföretagare träder fram, vilket är intressant med tanke på att Alliansen ska vara så jävla entreprenörsvänliga och suttit vid makten tillräckligt länge för att ha haft möjligheten att göra något åt saken. Även som egenföretagare ska man ha trygghet, kunna bli sjuk och gå ner i deltid utan att det skjuter hela ens ekonomi i sank.

Kaliber gjorde i Januari ett program som handlade om just detta, hur de svenska trygghetssystemen inte är särskilt bra anpassade för annat än fasta anställningar. Detta blir såklart ett stort problem när fler och fler jobbar på andra vis än genom fasta anställningar och speciellt då vi har en regering som aktivt uppmuntrar dessa anställningsformer både genom retorik och politik. Man kan ju tycka att en person som jobbat och betalat skatt i flera år borde ha ett skydd, men icke. Det finns en enorm tragik i det, hur samhället överger människor som faktiskt har ”gjort rätt för sig” (hur mycket jag än hatar det uttrycket).

Reinfeldt är inte rasist.

Jag tolkar denna debattartikel av Hanif Bali som något slags svar på reaktionerna kring Reinfeldts uttalande om att arbetslösheten bland etniska svenskar mitt i livet är låg. Av debatten kring uttalandet har jag snappat upp att många verkar tycka att Reinfeldts uttalande skulle vara rasistiskt, en kritik jag har väldigt svårt att förstå. Problemet är inte att han konstaterar vilka grupper som har problem på arbetsmarknaden, det är tvärtom väldigt rimligt eftersom vilka som drabbas av problemet säger något om hur problemet kan lösas.

Jag har lite svårt att förstå varför fokuset har hamnat på att Reinfeldt skulle vara rasist. Det har aldrig varit mitt stora problem. Problemet är ju att Reinfeldt inte är villig att kalla arbetslösheten massarbetslöshet även om den är högre än vad den var 2006, när Alliansen inte var sena med att kalla det massarbetslöshet. Att han sedan motiverar detta med att en av de mest privilegierade grupperna i samhället har låg arbetslöshet gör saken värre.

Det stämmer att det finns en diskriminering på arbetsmarknaden som gör att svenskar med annat etniskt ursprung blir diskriminerade. Det är inget konstigt med att konstatera den saken, det har tvärtom diskuterats länge politiskt utan att någon reagerat. Att man konstaterar att arbetslösheten är högre i dessa grupper innebär inte att man skyller problemet på dem, och det tror jag inte heller att Reinfeldt har försökt göra.

Man låtsas som om ett uppenbart samhällsproblem är ett problem som bara rör några enskilda grupper och alltså något som resten av samhället inte behöver bry sig om. Det är en retorik vars kärna liksom är någon slags uppdelning i vi och dem, i det friska samhället och det sjuka, som drabbas av problem oberoende av resten. Det är det jag ställer mig emot. Diskussionen om korrektheten i begreppet ”etniskt svensk” förefaller mig fullständigt likgiltig och missriktad.