Kategori: Politik

Varför skulle HBT-personer ha någon skyldighet att inkludera andra?

Som ni sett var jag på Pride idag. Jag älskar verkligen Pride, även om det inte är mina rättigheter som står i fokus så älskar jag känslan av seger. För även om det finns mycket kvar att göra så har HBTQ-rörelsen verkligen kommit någonvart, det har gått framåt, och det är väldigt skönt att känna det då och då i allt politiskt mörker. Jaja, det finns såklart en massa annat som också gått framåt, men Pride är verkligen en så mäktig manifestation.

Hur som helst så grusades min upplevelse av något en person sa till mig för typ två år sedan, nämligen att man borde bjuda in även uttalade homofober som typ Bert Karlsson på Pride (hen menade att Karlsson är uttalad homofob, vet inget om sanningshalten i detta). För det ska också känna sig välkomna.

Grejen är den att Pride är ett av de mest inkluderande arrangemang jag känner till. Det finns fan ingen som inte får vara med, men det verkar jävligt orimligt att bjuda in personer som aktivt motsätter sig konceptet. Jag skulle faktiskt ha sett det som en kränkning om någon bjöd in mig på ett arrangemang som jag uttalat att jag ogillar.

Men vad mer är att diskriminerade grupper jämt och ständigt åläggs detta krav att vara ”inkluderande” i sina arrangemang. Det finns massvis av sammanhang dit nästan bara män kommer och förväntas komma, men så fort någon anordnar något kvinnoseparatistiskt så ska det bråkas om det. En majoritet av alla klubbar utgår från heterosexualitet, men så fort en heterosexuell person blir nekad inträda på en gayklubb så är det ett jävla liv.

Det finns en massa normer i vårt samhälle som är så självklara att de inte ens behöver uttalas. Man behöver inte porta HBTQ-personer på krogen för heterosexualitet kommer ändå att vara normen. Då är det inget annat än rimligt att man kan vara lite mer exkluderande, lite mer aktivt uteslutande, för att slå vakt om att heteronormen inte börjar regera även i uttalade HBTQ-sammanhang. Det blir lätt så annars.

Extra absurt blir det i sammanhang som dessa när heterosexuella faktiskt inte är uteslutna på något sätt, bara inte satta i det absoluta fokuset precis hela tiden. Då förväntas det finnas något slags ansvar hos arrangörerna för att de ändå ska känna sig välkomna. Det räcker inte med att de gärna får komma dit och vistas där utan att någon blir sur, de måste liksom aktivt bjudas in för att inte känna sig kränkta av att för en gångs skull inte vara normen i ett enda jävla sammanhang, en dag om året.

Jag kan tycka att det är trist att inte få gå på vissa gayklubbar, men jag tycker samtidigt att det är så jävla rätt. I alla andra sammanhang är det min sexualitet som är normen, då kan jag verkligen acceptera att man exkluderar personer för att kunna upprätthålla att homo- och bisexualitet är normen i de sammanhangen.

Ska man behöva stå där inför handläggaren och försvara hela sitt liv?

Detta är bara stört. Försäkringskassan har tydligen gjort kontroller vid en färja och upptäckt att sjukskrivna personer gått ombord. Jag fattar inte riktigt om det rör sig om en kryssning eller var det är, men jag tror det eftersom anledningen till kontrollen från första början var att upptäcka eventuellt köp för att langa vidare. Nåja, man hittade i alla fall 28 personer som erhåller ersättning från försäkringskassan och detta ska tydligen meddelas vidare till handläggare för att se om det kan leda till indragen ersättning.

Jag tycker bara att det är så jävla obehagligt att man på det här sättet utför kontroller på om folk är sjuka eller inte. Även om det inte var det grundläggande syftet så känns det så jävla skevt. Att man åker på kryssning en gång behöver inte betyda att man kan jobba, det kan ju vara en fråga om precis vad som helst.

Jag kan ärligt talat inte tänka mig en enda långtidssjukdom som skulle göra en helt inkapabel att, en vecka när man kände sig lite extra pigg, åka färja. Man kan ju ha gjort precis vad som helst på den där färjan, till exempel chillat i sängen i sin hytt. Sjukersättning ska ju bedömas av professionella läkare, personer som kan avgöra arbetsförmågan, inte ens eventuella fritidsgöromål.

Ska man behöva stå där inför handläggaren och försvara hela sitt liv? Det verkar vara det som är tanken, och det är fan i mig ytterst beklagligt.

Birros senaste debattartikel.

Sanningen att säga brukar jag inte läsa Birros texter så noggrant, men denna debattartikel läste jag högt för Anna vilket gjorde att jag inte kunde bara skumma igenom den, hur mycket jag än ville. Och jag känner bara: vilket haveri! Detta som Birro skriver är fan beklagansvärt dåligt, både i fråga om argumentation och språk. Det han gör är i princip att dra random fakta om samhällsproblem, såsom att 400 000 barn lever i missbrukarfamiljer eller att en kvinna blivit hedersmördad, och skyller detta på att vi i Sverige saknar gud. Så tröttsamt.

Jag tänker att en debattartikel åtminstone borde innehålla någon form av argumentation, ett resonemang som liksom knyts ihop med verkligheten, och sedan en lösning, men detta gäller tydligen inte Birro. Han kan bara spy ur sig sin skit överallt, och ändå klagar han på att religionen saknar utrymme i samhällsdebatten. Jag har aldrig sett någon skriva en såhär dålig debattartikel emot religion, aldrig.

Hur kan denna man tillmätas utrymme i debatten? Jag förstår att vissa lockas av hans stil, att vissa tycker att han skriver bra och sätter fingret på deras tankar och känslor. Men att detta kallas debattartikel är en skam. Det är lite mer en samling åsikter, presenterade på ett låtsaspoetiskt vis.

Men om man nu ska bemöta det han skriver så kan jag säga att absolut, många har svårt att se de stora sammanhangen. Men jag tror knappast att anledningen till missbruksproblematiken eller hedersmord är att vi inte är tillräckligt tydliga med våra värderingar i det här landet. Jag tror inte att vi kommer komma ifrån dessa problem genom att erkänna familjens eller religionens värde. Visst finns det en större samhällsstruktur, som många personer faktiskt är benägna att prata om, men allas tolkning av den är inte densamma som Birros.

Sluta tro att du är den enda som sett sanningen, för guds skull. Om du ska skriva en debattartikel och övertyga någon krävs det något som kallas argument, inte bara random tjafs om ”värderingar”. Det leder för helvete ingen vart, du kan säga att hedersmord och missbruk är fel hur många gånger som helst, det kommer inte att förändra folks handlande. Tyvärr.

Även den som alltid säger ja måste frågas först.

När man ska hälsa på någon så är det brukligt att ringa eller knacka på dörren även om den står olåst och personen kan förväntas vilja ha besök. Även om dörren står på vid gavel brukar man meddela sin ankomst på något vis innan man går in, speciellt om det är en person man har en ganska ytlig bekantskap med. Det hör så att säga till god sed, och det anses väldigt oartigt att inte fråga först innan man går in. Även om personen skulle ha sagt ja på frågan om du fick komma in så kan hen anse det oartigt att stövla in utan tillstånd, och avvisa dig bara därför.

Och lita samma sak gäller för beröring och sex. Det kan finnas många personer som vill ha samlag, som inte har något emot en klapp på rumpan på scen på mello. Man kan till och med anta att att en person vill. Men det hör ändå till god sed att fråga innan, antingen med ord eller handlingar, och kan ses som en kränkning att inte göra det. Även om personen skulle ha svarat ja på frågan betyder det inte att hen uppskattar att du tar för dig fritt utan att fråga innan, precis som du kanske inte uppskattar att någon klampar in i ditt hem utan att fråga om lov.

Det handlar om känslan att det är en själv som sätter gränserna, som bestämmer när någon ska komma in, och inte andra personer. För även om du var sugen just då, vad garanterar att du är det alla gånger efter det? Det ger en känsla av obehag när folk tar det för givet att de har tillståndet att klampa in. Det skänker en känsla av otrygghet, att ens hem inte är ens eget att förfoga över.

Det spelar ingen roll om jag vill eller inte vill, fråga ska man göra ändå. För oavsett vad jag kommer svara är det viktigt för mig att veta att du är intresserad av svaret, av min åsikt. Det är viktigt för mig att veta att du inte bara klampar in, utan frågar innan. Även i framtiden. Varje gång. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt ja innan, fråga ska man göra ändå.

Om du inte förstår så försök tänka på situationer där du mer än gärna delar med dig, nästan alltid säger ja, men ändå uppskattar om folk frågar innan, blir stött om de inte gör det. Kanske när någon ber att få smaka av din dryck eller din mat? Visst kan de få smaka, men du uppskattar väl om de frågar först? Eller om en vän vill låna pengar till fikan. Klart man kan låna ut, men man vill inte att de bar börjar gräva i plånboken. Och visst pratar du gärna med dina vänner om deras problem på telefon, men visst är det trevligt om de frågar om du har tid innan? Ingen vill att deras ägodelar, deras hem eller de själva ska ses som allmän egendom. Även den som gärna delar med sig vill bli frågad först. Detsamma måste även gälla vid sex och beröring. Även den som knullar gärna och ofta, även den som älskar kroppskontakt, måste få möjligheten att välja innan. Även om personen alltid säger ja så måste möjligheten att säga nej finnas där. Något annat är vad vi i folkmun kallar tvång.

Klassförakt hos Centerstudenter.

Klassförakt i sin renaste form. Vi har ett problem, nämligen växande främlingsfientlighet. Vad göra? Skyll på underklassen! Skyll på de med ”bristande utbildning”, eller så kallad ”white trash”. Men jag fattar inte riktigt vad det ska leda till? Ska vi skjuta dem eller? Ska vi förvägra dem rösträtt? Var hade Törnqvist tänkt att komma med sina analys egentligen? Eller kan det vara så att ingen problemlösningsplan finns utan att vissa bara gillar att förakta, att skylla samhällsproblemen på någon annan än sig själv. Det känns som ett rimligt antagande.

Vita män på ladsbygden är inget nytt fenomen, de har alltid funnits. Men det är först nu de har börjat rösta på Sd. Varför? Har de helt plötsligt gått och blivit lågutbildade? Eller mer ”white trash”? Kanske handlar de om att de har blivit argare och mer missnöjda och därför röstar på missnöjespartiet Sd? I så fall, vad beror detta på? Kommer det från ingenstans? Är det en slump att det dyker upp samtidigt som klassklyftorna ökar, ekonomin bromsar in, samhällsretoriken blir hårdare mot fattiga, lågutbildade? Jag tror inte det.

Detta är vad jag kallar klasshat. Att skylla de samhällsproblem som finns på prekariatet och arbetsklassen helt utan att göra någon slags vettig analys om varför det är så, helt utan att ens försöka förstå. Bara konstatera att de ”är sådana”. Det är vidrigt, riktigt vidrigt. Som politiker, vilket Max Törnqvist är i sin roll som förbundsstyrelseledamot i Centerstudenter, så ska du lösa problem. Inte bara skylla på ”white trash”, på ”de andra”.

Nåja, jag gjorde en egen version. Här har ni den.

Sexuella trakasserier.

Deppig läsning om sexuella trakasserier i skolan. Själv blev jag aldrig utsatt för detta och hade länge en ganska oförstående attityd inför problematiken. Tyckte att allt ”vägra kallas hora”-tjat var överdrivet. ”Det är bara ett ord” liksom. Men jag antar att det lätt blir så när man själv inte blivit utsatt, att man tänker att det ”bara är ord”. Nu ryser jag av tanken på de känslor av maktlöshet det måste leda till, den enorma förnedring som finns i det och hur det socialiserar in könsroller på ett otroligt obehagligt sätt.

Att det är lågprioriterat förvånar mig inte det minsta lilla. Problem som sker i det fördolda är lätta att ignorera, och när skolan får allt mindre resurser och mer social problem att tampas med så blir det bråkiga män som hamnar i fokus, inte något stackars offer för sexuella trakasserier. Jag tycker att det är beklämmande, att skolan inte är en säker och trevlig plats att vara på där man kan fokusera på lärande.

Jag förstår inte hur man kan säga att ”pojkar är pojkar” eller att de ”bara är kära” när det rör sig om tafsande, tillmälen och så vidare är så vidrigt. Det må så vara att mycket av detta kan stamma ur någon slags misslyckat kontaktsökande, men hur fan kan man vilja ha en kärlekskultur som bygger på att män ständigt går över kvinnors gränser? De förefaller absurt. Ska man vara ledsen om man inte blir tafsad på då eller, eftersom ingen är kär i en?

Jag applåderar inte hatet, jag applåderar en resning mot de strukturer som förtrycker.

Jag funderar på att stryka ordet ”hat” ur mitt vokabulär, det har blivit förknippad med så mycket, har blivit så sanslöst infekterat att det inte är klokt. Jag läser det Jens Liljestrand har att skriva om klasshat och håller med om mycket. Jag tycker också att det är omotiverat att skriva en dikt om att olla en överklassfamiljs handdukar endast på grund av klasstillhörigheten.

Liljestrand, och många med honom, skriver att man kan hata en struktur och en samhällsordning med att det inte ska gå över i hat mot individer. Jag håller på sätt och vis med. Klassamhället kommer inte brytas upp för att man ”gör sig av” med överklassen utan måste förstås som en samhällsstruktur. De flesta är nog benägna att främst intressera sig för sin egen och personer man identifierar sig meds väl och ve. Oavsett om det är medvetet eller inte så kommer människor att handla utifrån sitt eget perspektiv, har man inte sett den negativa sidan av rådande samhällsordning är man mindre benägen att kämpa emot den.

Jag upplever inte heller att det riktas något har mot individer ur den omedvetna medelklassen mer än som enstaka undantag. Hatet riktar sig primärt mot de personer som aktivt kämpar för att klassamhället ska bibehållas. Till exempel Aron Modig som rätt ut säger att det är bra med ”inkomstspridning” när han ställs inför det faktum att vissa inte har råd att gå till tandläkaren. Sådana uttalanden gör folk upprörda, på god grund. De blir arga och om man vill kan man väl kalla det ”hat”. Jag skulle inte använda det ordet, snarare skulle jag kalla det ilska och upprördhet.

Upprördheten riktas inte (generellt) mot människor som omedvetet ingår i systemet utan mot människor som argumenterar för och aktivt upprätthåller systemet. Om man hatar ett system så gör man väl rätt i att även hata dem som skapar systemet? På samma sätt som jag inte hatar alla män för att de på grund av könsmaktsordningen är mig strukturellt överordnade, men däremot hatar personer som aktivt arbetar för att upprätthålla och försvara denna ordning, oavsett kön. Jag blir skitförbannad av det, och det tycker jag är fullkomligt rimligt och motiverat. Varför skulle jag inte bli arg när någon upprätthåller ett system jag personligen faller offer för?

Sedan finns det också de som talar om sitt hat mot ”överklassen” i generella termer. Det måste förstås på samma sätt som man talar om ”vita medelålders män”. Varje vit medelålders man förtjänar inte hat, men som grupp måste de tas ner från sin privilegierade position i samhället, vidare måste de ta ansvar för sin position. Man kan inte rå för om man föds som man, vit eller rik, men man kan rå för vad man sedan gör av allt detta. Antingen kan man gå omkring och ta för sig av sina privilegier på andras bekostnad eller så kan man ta ansvar över samhällsordningen. Man måste deala med sina klass- ras- och könsfördomar, man måste behandla medmänniskor med respekt och så vidare.

”Men måste inte alla ta ansvar”, kanske någon tycker. Och jag tänker att om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll. Att du fötts in i ett samhälle där du är privilegierad ger dig inte automatiskt rättigheten att utnyttja det, tvärtom skyldigheten att ta ansvar för det. Ja, alla har ansvar för samhällets välmående men ansvar utgår också ifrån förmåga. Den som har större möjligheter att påverka har också större skyldighet att göra det. Därför kan man hata en grupp människor för kombinationen av privilegium och passivitet eller ovilja att ta ansvar.

Personer med sämre möjligheter har inte heller samma skyldighet att se till andras intressen, ty man vaktar i första hand sina egna som sina närståendes intressen, vilket jag tycker är rimligt. Det är först när man kommit därifrån som man är skyldig att lyfta blicken. Till dess är antagoniserandet av ”de andra” om inte rätt, så i alla fall betydligt mycket mer ursäktbart. Nej, det finns ingen fast gräns, eller inkomsttak, för detta, utan det rör sig om ständigt flytande gränser beroende på vilka grupper det rör sig om.

Jag drömmer också om ett samhälle där hat inte behövde uttryckas, där människor kunde debattera på ett vettigt sätt och hitta gemensamma lösningar med det allmännas bästa i fokus. Men för att det ska ske så måste vi först och främst bli jämlika, och ju jämlikare vi är desto mer sansad kommer debatten att kunna vara. Jag applåderar inte hatet, men jag applåderar en folklig resning mot de strukturer som förtrycker. Och dessa strukturer består av och upprätthålls av människor, både medvetet och omedvetet, så det måste till en resning mot dessa personer  och grupper också.

Politisk karriärism.

Ganska ofta får jag kommentarer där folk tycker att jag ”borde bli politiker”. Det är absolut något jag uppskattar, det är kul att människor anser mig kapabel att göra en god gärning inom politiken.

Men, jag kommer inte satsa på att ”bli politiker”. Politiker är nämligen inte ett jobb, det är ett förtroendeuppdrag som man ibland kan lyfta lön för. Jag är redan idag engagerad i ett ungdomsförbund, nämligen Grön Ungdom, och kommer troligen att engagera mig mer i det när jag kommer hem till Sverige.

Det är såklart en dröm att kunna syssla med saker jag brinner för på heltid och lyfta en schysst lön för det. Men om drömmen om att ”bli politiker” blir större än drömmen att förändra samhället så gör man ett misstag. Engagemang måste komma från övertygelser, inte från en vilja att göra politisk karriär. Om man framförallt är intresserad av att ”bli politiker” så kommer engagemanget hamna i skymundan, och därför tycker jag inte att man ska ha en politisk karriär som primärt mål med sitt engagemang.

Det finns gott om karriärister inom politiken. Människor som tummar på sina principer för att inte göra sig ovänner inom partiet. Jag kan förstå att det lätt blir så när man vistats i den miljön hela sitt liv men jag tror att det är skadligt för samhället när det blir så, för det leder till en barriär mellan politiker och ”vanligt folk” där verklighetskontakten hos politiker blir allt mindre. Jag tycker till exempel att det är ett problem att de personer som klistrat ihop arbetslinjen, i vilken det ingår en massa antaganden om vad som motiverar människor till jobb, själva aldrig arbetat utanför partiet eller varit i eller i närheten av människor som varit i den utsatta situation som man kan tänka sig att de som är föremål för till exempel fas3 är.

Politiker har alltmer börjat ses som ett heltidsyrke, något man gör karriär inom. Människor säger att de ”satsar på politiken” och menar att de satsar på en hög politisk post, inte att de satsar på politiken som medel för att förändra något. Politikerkåren i Sverige har gått från att bestå av många personer med små uppdrag vid sidan om sitt vanliga liv och arbete till att bli alltmer professionaliserad och detta är ett problem. Det skapar dels en kultur för ogenomtänkta beslut utan verklighetsanknytning och dessutom ett politikerförakt på grund av detta.

Jag kan absolut inte säga att jag skulle banga ett politiskt heltidsuppdrag på grund av denna princip men jag tycker att det är viktigt att ha i åtanke när man engagerar sig politiskt. Att det inte ska handla om att ”bli politiker” först och främst utan om att vilja förändra något i samhället. Politisk karriärism är vidrigt och ska bekämpas.

Det är ju skitstort.

När Obama gjorde sitt uttalande om att homosexuella ska ha rätt att gifta sig så var det ett gäng som tyckte att folk överreagerade. Detta eftersom det tydligen ”bara” rörde sig om att han sa att han tyckte att det var rätt, utan att ställa några krav på delstaterna. De försökte liksom vrida det hela till att allt Obama gör överskattas och hyllas av typ ”vänstern” eller någon liknande luddig odefinierad fiende när det egentligen bara rör sig om en ”småsak” som alla människors lika rätt till giftermål oavsett sexuell läggning.

Nåja, oavsett så är det skitstort att en Amerikansk president vågar ställa sig för homoäktenskap, faktiskt. Det har aldrig skett innan. Man kan tycka att det är en småsak men det är det inte, i USA är det nämligen en otroligt stor och kontroversiell grej. Jag tycker ärligt talat att det är skitfånigt med folk som ska komma och bagatellisera det för det är fan ingen bagatell. Tycker att dessa människor ska sluta sura med omedelbar verkan.

Riksdagen har makten.

Vackert att någon från Folkpartiet faktiskt lever upp till det där med ”Liberalerna” och röstar nej till datalagringsdirektivet, mot partiets vilja. Här kan du läsa en debattartikel om det. Nu kommer väl säkert direktivet gå igenom i vilket fall, men vad jag tycker är väldigt relevant i debattartikeln är detta:

Där är min uppfattning att balansen mellan riksdag och regering har tippat för långt åt regeringshållet. Riksdagen är Sveriges högsta beslutande församling och jag tycker att väljarna ska få större inflytande genom att riksdagsledamöterna tar för sig av den makt de egentligen har.

Detta är väldigt sant och vad mer väldigt allvarligt. Riksdagen ska ju vara de folkvalda, alltså de som basar över regeringen och för fram folkets vilja. Men idag har regeringen och moderpartierna ett orimligt stort inflytande över riksdagen. Jag läste en reportagebok om hur det såg ut när man skulle rösta igenom FRA-lagen, och det är sanslöst vilken enorm psykisk press de som ville rösta nej utsattes för.

Jag vill minnas att Lööf ville rösta nej först men till slut röstade ja, kanske för att rädda sin politiska karriär. Vidare röstade Fredrick Federley ja till slut, vilket som jag förstått det berodde på en enorm press från partikamrater. Hans väljare, däremot, var extremt tydliga med vad de ville att han skulle rösta. Nämligen nej.

Det är tragiskt och något fel med den demokratiska ordningen när en folkvald bryr sig mer om att tillfredsställa partiet än att tillfredsställa sina väljare. Det är klart att man ska ställa upp på partilinjen, men FRA var inget som angavs i något vallöfte och alltså inte man bör anses ha skyldighet att ställa upp på. Vidare så föregicks det av massiva folkliga protester, och det måste vara det som är viktigt för personer som har som politiskt uppdrag att föra folkets vilja.

Jag tycker absolut att riksdagen borde återta makten och att det är viktigt att folk också vet att det är riksdagen som har den egentliga makten, inte regeringen.