Satan vad jag blir irriterad på den här typen av ickenyheter. Måste journalister verkligen ägna sin tid åt att granska hur mycket pengar olika minstrar har? Det är väl en självklarhet att de har ganska fett med cash. Det kan man ju såklart tycka är dåligt, men det är liksom ingen nyhet.
Vad sägs om att typ utreda Carl Bildts inblandning i folkrättsbrott istället för att ta reda på om han äger ett lyxigt hus?
Den första kommentaren på min feministskola blev alltså denna:
Jag är ingen feminist men jag måste också säga att jag tycker att det är äckligt….. jag vet inte varför jag tycker det, men jag tycker att det är ofräscht helt enkelt…. kroppsbehåring över huvud taget… kan vara för att jag har fobi mot just hår?
Och det illustrerar väl väldigt bra precis vad jag menar. Varför ”måste” man berätta vad man tycker om kroppshår personligen? Varför ”måste” man säga det i den kontexten det var, alltså under en krönika som handlade om rätten att få bestämma över den egna kroppen utan att bli kallad äcklig.
Att man har fobi mot hår (hur det nu ens är möjligt) är ett ganska fattigt argument. Om man på allvar har en fobi så ska man gå i terapi, inte försöka anpassa resten av världen efter ens sjukdom (för fobi är faktiskt en sjukdom). Eller så undviker man det man är rädd för, det vill säga vistas inte på platser där hår kan förekomma.
Nu tror jag inte att denna person hade någon fobi mot kroppshår men hela poängen är att personer med fobier eller väldigt starka preferenser är dem som måste anpassa sig för att inte hamna i konflikt med resten av världen, inte tvärtom.
Herregud vad jag varit sur idag på grund av den nonchalans folk uppvisar gentemot könat näthat. Får några dagar sedan fick jag två extremt obehagliga kommentarer från en snubbe. Jag raderade dem direkt. Den ena innehöll faktiskt ett direkt mordhot, vilket jag anser är väldigt grovt även om jag inte på allvar tror att det skulle sättas i verket.
Förlåt att jag langar så många printscreens från twitter, men ofta tycker jag att jag uttrycker mig vassare där kring vissa ämnen eftersom platsbristen tvingar en att bara ta med det väsentligaste.
Nu är nästa feministskola uppe på cravingz. Den handlar om kroppshår. Gå in, läs och säg vad ni tycker!
Det här med mammans ansvar för rökning, dryckesvanor och annat som kan skada fostret när det är i magen tycker jag är en intressant debatt. Foster har inte mänskliga rättigheter och ska enligt mig inte heller ha det, därför tycker jag inte att det ska vara straffbart att ägan sig åt saker som kan skada fostret. Det blir dessutom en otroligt svårt gränsdragningsfråga eftersom precis allt du tar dig för under graviditeten påverkar fostret.
Däremot tycker jag att man har ett större personligt ansvar när det gäller skador på fostret än om man ”dödar” fostret. Om man gör en abort har man tagit bort ett foster, men om man skadar fostret utan att döda det så har man även dömt en människa att sedan leva med dessa skador. Jag tycker alltså att det är betydligt värre att röka än att göra en abort. Aborten kommer ju aldrig att skada en människa (mer än hon som utför den då) medan rökningen kan leda till att en framtida människa lider.
Jag tycker fortfarande inte att det ska vara brottsligt. Det vore ett helt absurt scenario. Däremot kan jag tänka mig att det ska vara brottsligt att med mening åsamka ett foster skada bara för sakens skulle. Inte för att jag tror att det skulle hända i tillräckligt stor utsträckning för att det någonsin kommer bli ett problem, men om det skulle göra det tycker jag att det ska vara en brottslig handling.
Så länge de anhöriga har rätt att lämna rättegångssalen när Breivik talar så kan jag ärligt talat inte se hur man kan opponera sig. Jag förstår att det suger att ha förlorat familj eller vänner på Utöya och jag förstår också att man inte är särskilt intresserad av att ha förståelse för eller förlåta Breivik. Däremot så anser jag att det är en rättighet att få tala för sig själv i rätten, och dessutom är det faktiskt en angelägenhet inte bara för de drabbade anhöriga utan för alla som bryr sig att få höra vad han har att säga. Få veta hur han tänkte, vad hans försvar är.
Sedan om det hela utvecklas till ett brandtal för hans politiska åsikter, ja då tycker jag att det kan avbrytas. En rättssal passar sig såklart inte för politisk propaganda. Gränsdragningen är såklart hårfin, det förstår jag.
Mette Yvonne Larsen uppger att hennes klienter inte vill att Breivik får tillåtelse att prata fritt i rätten då de inte vill höra hans förklaringar.
Men jag är intresserad av Breiviks förklaringar. Den som inte är det behöver inte lyssna, men hindra honom för guds skull då inte från att uttala sig för alla andra som faktiskt vill höra vad han har att säga.
För mig är det så otroligt självklart att en person ska få tala på sin egen rättegång. Kanske inte om vad som helst och hur som helst, men i någon mån. Allt annat känns bara absurt.
En grej jag har fått mer förståelse för på sista tiden är människor som inte bryr sig om politik. Jag har insett hur mycket det egentligen krävs för att vara insatt och ha något att säga till om i olika frågor. För mig har ju det där alltid kommit naturligt eftersom jag har ett intresse och också omger mig av människor som är intresserade av politik. Jag har alltså närt detta intresse under lång tid och har därför ganska bra koll, vilket gör att jag känner mig säker när jag ska diskutera något.
Ofta när det rör sig om politik tror jag dock att människor som inte är sådär jätteinsatta känner att de inte har rätt att uttrycka sig. Den politiska sfären kan ofta vara väldigt snobbig. Många som är intresserade av politik kan agera mot oinsatta personer på ett sätt som är väldigt föraktfullt för att de liksom ser sig som lite finare.
Det är tråkigt tycker jag för jag tror att alla skulle kunna vara engagerade i åtminstone någon politisk fråga. Politiken är något som rör oss alla och då är det faktiskt ett problem att de politiska kretsarna är exkluderande. Det hade varit så mycket bättre om fler kände sig säkra i att dra politiska paralleller från sina personliga erfarenheter av samhället.
Jag skulle vilja att alla som är politiskt engagerade faktiskt gav sig lite mer på att försöka snacka politik med folk som inte är det. Och då inte för att ”lära upp” någon utan för att försöka skapa ett intresse och dra fram det engagemang som personen troligen har inom sig. Helt enkelt sluta vara så snobbiga och släppa till lite mer, diskutera politiska frågor utan att kräva att den man pratar med ska känna till ideologier, olika partiers och personers förslag och uttalanden och så vidare.
Det sorgliga med att socialdemokraterna ökar nu är att det inte har något att göra med vad de har att erbjuda, utan bara att moderaterna har betett sig så otroligt illa att man helt enkelt saknar alternativ. Det är tråkigt att svensk politik verkligen har slutat handla om vem som har bra visioner för samhället och istället börjat handla om vem som förvaltar det vi redan har minst dåligt.
Ytterligare ett larm om felbehandling av människor inom äldrevården har kommit fram. Denna gång har man struntat i att kalla in extrapersonal när en person har varit döende och istället suttit honom framför tv:n. En praktikant har avslöjat detta för kommunalpolitikerna.
Reaktionen från ledningen på Korsnäsgården var att anklaga praktikanten för att ha brutit mot tystnadsplikten.
– Jag krävde att de skulle anmäla mig om jag gjort något fel. Jag tror att de ville skrämma mig för att tysta ner händelsen, säger den före detta eleven.
Tystnadsplikten har alltså använts som ett sätt att skydda företaget så att de kan ägna sig åt sin usla verksamhet ifred. Jag är glad att praktikanten trots allt har gått och berättat om detta, för det är ju verkligen inte så tystnadsplikten ska tillämpas.
Det som är så otroligt sorgligt med allt detta är att inte ens personalen vågar säga ifrån, eftersom som de själva är i en jävligt utsatt position. De har säkert dålig anställningstrygghet och med arbetslösheten som råder har de väl inga andra alternativ. Jag tror att den här typen av situationer hade kunnat stoppas tidigare om personalen hade haft mer att säga till om gentemot företaget. Jag är nämligen övertygad om att de flesta som faktiskt jobbar inom omsorg är intresserade av att behandla patienterna på ett värdigt sätt. Det som brister här är inte personalen, utan företagsledningen.
