Kategori: Politik

En mansrörelse som behövs.

Den så kallade mansrörelsen tycker jag är ganska intressant. Vi har ju dels de så kallade jämställdisterna som ägnar sig åt att lyfta fram områden i samhället där män är missgynnade. Som i vårdnadstvister. Det ser jag mest som ett uttryck för idioti.

Men det finns faktiskt en annan typ av personer som är engagerade i så kallade mansfrågor som jag verkligen respekterar. Personer som på allvar problematiserar mansrollen ur ett manligt perspektiv och pratar om vilka problem den ställer till med för män. Ett exempel kan vara personer som problematiserar att det inte är accepterat för män att prata om känslor i vårat samhälle och att det ibland leder till självmord (det är ju som känt fler män som tar livet av sig än kvinnor).

Ur detta problem härstammar också andra, som svårigheter med att knyta nära relationer till människor som ofta leder till ensamhet. Mitt intryck är att det är vanligare att män lever ensamma i bemärkelsen att de varken har partner, familj eller vänner som de kan dela sina tankar med.

Det här är viktiga frågor för alla som brinner för jämställdhet mellan könen. Som feminist så tenderar jag att mest se de effekter detta leder till för kvinnor, som också är negativa. Bland annat så lever många kvinnor i relationer till män där de ägnar på tok för mycket tid åt att få dem att ”öppna sig”. Men det är såklart ett gigantiskt problem för vilken människa som helst att inte våga öppna sig, att inte våga knyta band till andra.

Jag tycker att det är otroligt vettigt att söka problematisera detta ur ett manligt perspektiv. Våga prata om hur det känns för alla dessa män som inte vågar öppna sig, alla män som lever ensamma, och dessutom våga prata om varför det ser ut som det gör, vilka förväntningar på män som leder till detta och hur vi ska ändra samhället för att förbättra männens situation.

Rysningar.

Alltså fy. Jag hade en så jävla obehaglig antifeminist på bloggen för ett tag sedan. Han var värre än vanligt, faktiskt.

Kollade igenom kommentarerna nu eftersom Hannah bad mig sammanställa kommentarer med personhot som riktats till mig på bloggen. Noterade då även vilken mejladress han skrivit in: cepefittanfanny@gmail.com.

Seriöst. Jag ryser.

Intressant forskning.

Det här var väldigt nödvändig och intressant forskning tycker jag. Man har tydligen kommit fram till att misogyna skämt förstärker misogyni och leder till att kvinnor diskrimineras. Dessutom ger det väldigt snabb effekt, då män som redan har tendenser till misogyni tenderar att diskriminera kvinnor mer efter att ha läst misogyna skämt. Inte för att det kommer som någon överraskning för alla som har något bakom pannbenet, men det är alltid bra att ha faktiska studier att peka på.

Just tillägget ”det är bara ett skämt” förkläder fördomarna och diskrimineringen till något på ytan harmlöst. Som sedan kan sprida sig med stor kraft på ett ofta helt legitimt sätt, konstaterar Thomas E. Ford.

Det hade varit intressant att se vilka skämten man använde sig av i studien var. Man har tydligen även i samma studie låtit deltagarna läsa en samling misogyna påståenden utan humorinslag och då hade det inte blivit någon skillnad i agerandet i förhållande till när de läste de neutrala påståendena. Misogyni förklädd till humor påverkar alltså mer, i alla fall enligt dne här studien.

Jag hade även velat se samma studie utföras på kvinnor. Det hade även varit spännande att se samma studie fast med rasistiska skämt och påståenden.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant.

Ofta när man diskuterar ideal så får man höra följande; ”men är det inte lika illa med tjocka modeller, fetma är ju också farligt för hälsan”. När jag hör det vill jag bara vända dessa människors ansikten mot reklampelarna, tidningarna, filmerna och typ allt annat i vår kultur som presenterar något slags ideal.

För om man ser sin omkring så ser man att det där idealet med feta människor, det finns inte. Visst finns det mediarepresentationer av kurviga/mulliga personer, även om dessa är få, men att övervikt eller fetma på något sätt skulle avbildas positivt det händer ju banne mig inte.

Problemet är inte att det finns smala personer eller modeller. Problemet är att vårt absolut största ideal, som finns representerat nästan överallt, ser precis likadant ut. Man ska vara smal. Varför känner men sig tvungen att argumentera utifrån en världsbild som inte existerar? Hade det inte varit bättre att diskutera ideal utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för att konstruera olika långsökta exempel?

Jag kan säga som så, att om det fanns ett ideal att man skulle vara fet som många kände sig tvungna att anpassa sig efter, då skulle jag vara emot det också. Det vore inte ett hälsosamt ideal och det skulle också vara uteslutande mot dem som har svårt att gå upp i vikt, inte kan äta stor mängder utan att må dåligt eller som inte har råd med stora mängder mat. Men vi har inte det idealet.

Samma grej kan man se när det gäller hår under armarna. Personer som uppmuntrar kvinnor att inte raka sig ses som att de ”hetsar” andra och ”tvingar” dem till att raka sig. Jag vet inte jag. Jag har aldrig hört någon säga att rakning skulle vara motbjudande, äckligt och att ”förstöra sitt utseende” (med undantag från helrakning av kön, som jag tycker är en lite annorlunda grej eftersom folk har ganska skilda ideal just där). Men även om någon sa det hade det inte varit samma grej.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant. Om en överviktig modell går på en catwalk är det inte samma sak som om en underviktigt gör det. Varför? Jo, för att den underviktiga modellen ingår i ett större ideal, medan den överviktiga är ett obskyrt undantag från regeln. Den överviktiga modellen kommer folk att reagera på, det kommer tisslas och tasslas om henne, hennes kropp kommer värderas och troligen kommer hennes hälsa diskuteras. Men den underviktiga modellen blir bara lite lite mer av samma gamla sak. Därför finns det inget syfte med att börja göra någon slags idealanalys av att en överviktig person en gång gått på en catwalk, däremot är det mycket relevant att peka på de modeller som är ohälsosamt smala.

Jag tycker generellt att det är fel men människor som har åsikter om andra människors hårväxt eller vikt och jag tycker inte att man ska påpeka sådant. Däremot finns det vissa kommentarer, vissa uttryck av åsikter, som reproducerar normer som sitter som sten i vårt samhälle. Detta medan andra kommentarer snarare är uttryck för personliga preferenser. Det är skillnad på dessa två, även om båda är dåliga.

Man är inte diskriminerad för att man inte har rätten att betala någon för att bära ens barn.

Surrogatmödraskap är en svår fråga tycker jag. Den innehåller många komponenter och många olika sätt att se på saken. Generellt kan jag säga att jag inte tror att någon mår bra av att bära ett barn man saknar juridiska rättigheter till i sin kropp.

Vad som stör mig skitmycket är när man diskuterar surrogatmödraskap och någon kommer och säger ungefär: men har du tänkt på bögarna? Ska inte de har rätt till barn?

Plötsligt kan man bli anklagad för att vara homofob för att man inte tycker att det ska vara okej att betala en annan människa för att bära ett barn hon saknar rätt till. Fast det är faktiskt inte diskriminering mot bögar att inte tycka att man ska ha den rättigheten. Det hade varit diskriminering om man hade tyckt att heterosexuella par skulle få göra det men inte bögar.

Vissa människor kan helt enkelt inte göra vissa saker under samma premisser som andra. Är man bög kan det vara knepigt att skaffa ett biologiskt barn. Det är tråkigt, men det utgör inte ett fullgott argument för att tillåta något.

Vi kan inte slipa kanterna runda på hela jävla tillvaron.

Folk ibland alltså. Man tydligen känt sig nödgad att välta en del dåligt förankrade gravstenar under allahelgona eftersom ett barn tydligen fick en på sig och avled. Jag menar inte att förringa det sorgliga i att det skedde, men någon måtta får det väl ändå vara på trygghetshetsen. Det är en otroligt fånig åtgärd med tanke på att de flesta till exempel måste korsa en bilväg innan de kommer till kyrkogården, och risken att dö i en sådan olycka måste ju vara otroligt mycket större. När det dessutom går ut över de familjer som besöker kyrkogården för att hedra minnet av anhöriga som ligger begravna där så hamnar det ju helt ur proportion.

Orkar inte tänka på hur otroligt mycket pengar denna gravstensvältning måste ha kostat. Och hur mycket personligt lidande det har orsakat för de personer som fann målet för sitt besök skändat. Och jag känner bara: vad sägs om lite eget ansvar? Vad sägs om att föräldrar ser till att hålla koll på sina ungar när man är ute på promenad, speciellt om man är på en kyrkogård där det passar sig att visa respekt för andra besökande och således inte springa omkring och stimma.

Sen är det ju också såhär att livet är farligt och fullt av lidande och död. Så är det. Det är ingenting vi kommer kunna få bort hur mycket vi än försöker. Vi kan inte slipa ner kanterna på hela jävla tillvaron, tyvärr. Vi kan vidta rimliga försiktighetsåtgärder, men vi kan inte kräva att man ska välta gravstenar för att skydda oss för den extremt minimala möjligheten att den skulle råka trilla på någon. Det är helt enkelt en försiktighetsåtgärd helt ur proportion gentemot den risk för fallande gravstenar som annars finns.