Kategori: Politik

Partipolitik är ju så jävla ointressant när det står för sig själv.

En grej jag har så otroligt svårt att begripa är människor med intresset ”politik”. Jag är ju personligen sjukt intresserad av politik men inte av partipolitik enkom som många av dessa människor verkar vara. Jag har extremt svårt att begripa hur man kan tycka att det är intressant att diskutera partipolitik utifrån till exempel rutavdraget?

Jag fattar inte heller hur man kan hysa så starka partisympatier som vissa människor gör. Visserligen är jag ju själv miljöpartist men jag definierar mig inte först och främst som miljöpartist politiskt utan snarare genom de åsikter jag har, som råkar överensstämma helt okej med miljöpartiets. Jag ser mer intresset för partipolitik som ett komplement till övrigt politiskt intresse jag har.

Ni som är sådär sjukt partitrogna och verkligen engagerar er i partipolitik primärt, blir ni inte jävligt matta av allt skitsnack som präglar partipolitiken? Eller ser ni det inte för att ni är så jävla luttrade?

Kan inte kristna bara sluta lägga beslag på allmänna värderingar?

Fumikofem uppmärksammade mig om att Göran Hägglund har skrivit en debattartikel om skuldkrisen där han framför tesen att anledningen till kristen är bristen på kristna värderingar. Han skriver att krisen beror på att kortsiktighet har gått före långsiktighet och ansvarstagande.

Jag vet inte jag, men i mina värld är det fullt möjligt att värdera långsiktighet och ansvarstagande samtidigt som man inte är kristen. Jag gör till exempel det men det är snarare i egenskap av konsumtionskritisk.

Kan inte kristna bara sluta försöka lägga beslag på saker och ting som är positiva som faktiskt inte är exklusiva för kristendomen? Som till exempel när de börjar prata om ”kristna värderingar” i lagstiftningen som om det skulle vara något speciellt för kristendom att fördöma t.ex. stöld och mord. Det är så fånigt och så fel.

Så Göran, snälla sluta komma här och hävda att värderingar som delas av många i vårt samhälle skulle ha något med just kristendom att göra, för det har det inte. Kan du inte bara nöja dig med att framföra din åsikt utan att hävda att kristendomen skulle ha något speciellt med den att göra?

Stackars Birro.

Och där kom den självömkande krönikan signerad Marcus Birro. Han medger att han nog inte hade blivit en så bra partiledare, utan som Maud Olofsson fast värre. Hur kan han ens jämföra sig med henne?

Birro påpekar att den journalistiska objektiviteten inte finns. Visst, det kan jag hålla med om. Jag kan också tycka att det är bättre när man vet om journalistens åsikter än när man inte gör det. Men som partiledare har man ett uppdrag att företräda sitt parti, vilket är en ganska markant skillnad i förhållande till att bara ”ha en åsikt”.

Detta är mitt favoritcitat:

Jag har slutit fred med dem båda. En del onödigt hårda ord blev sagda. Jag sträckte ut min hand till både den politiska och den tv-mässiga världen och jag kände enbart ett löst, slappt handslag.

Jag vet inte om jag skulle jämföra det med ett ”slappt handslag” att ha fått jobb som programledare för ett debattprogram. Marcus Birro fick ju verkligen en chans att jobba med tv, men sumpade den på grund av sitt otroliga högmod.

Att handslaget var så slappt från politikens sida kan ju ha att göra med att han inte ens var tillräckligt seriös i sin kandidatur för att stå fast vid den ens ett dygn. Vad förväntade han sig? Att bli emottagen med öppna armar som partiets frälsare?

Tänk om Birro för en gångs skull kunde ta av sig offerkoftan och fatta att anledningen till att folk reagerar som de gör är för att han beter sig som han gör?

Våld är alltid våld, oavsett vem som slår.

En grej jag tyckte var jävligt upprörande i efter tio är hur psykologen viftade bort det där med hur milt man ser på kvinnor som slår män. Först sa hon typ att det alltid är fel med våld men sen kom hon ändå fram till att det är mer ”okej” när en kvinna slår en man eftersom ”män är starkare”.

För det första är mannen inte alltid starkare och för det andra är inte våld mer okej för att den som blir utsatt kan försvara sig. Det är såklart ändå jättehemskt med folk som blir slagna i relationer.

Jag kan ju erkänna att jag också associerar annorlunda när jag hör att en tjej har slagit en kille. Jag tänker genast på förklaringar till beteendet medan jag är mycket mer fördömande när det kommer till en man. Men bara för att jag och många med mig känner så betyder ju inte det att det är rätt.

Även om mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som måste lösas så måste vi se varje enskild våldsincident som lika illa. För hur mycket strukturer det än ligger bakom vårt agerande så är våld fortfarande våld och det kan aldrig någonsin accepteras.

Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Den här debattartikeln av Per Ström är ju så jävla idiotisk. Alltså, det hade legat något i hans resonemang om det varit så att anledningen till att kvinnan kunde jobba på anstalten var att man t.ex. hade sänkt kravet på ”fysisk råstyrka” för tjejer eftersom de har sämre förutsättningar för att få samma som män, men det finns absolut inga belägg för att så skulle vara fallet.

Han tar upp att man sänkt kraven på fysisk styrka inom t.ex. brandman och polisyrket för att kvinnor ska komma in och det kan jag väl hålla med om skulle kunna vara problematiskt om det inte kompenseras med annat. Jag är dock säker på att man inom dessa yrken förmår hantera detta genom att träna upp andra skills och skapa team där personerna väger upp varandras svagheter på olika sätt. Men även om det skulle vara så att det är ett problem så kan man väl för guds skull ta upp det ensamt och inte skriva en såhär osmaklig debattartikel om denna kvinnas mycket tragiska död.

Vet Per Ström ett jota om hennes styrka eller om hur det går till när fångvaktare anställs? Det verkar åtminstone inte så när man läser artikeln. Det är alltså bara rent och skärt spekulerande kring de inblandades kompetens och styrka för att försöka vinkla det hela till att feminismen bär ansvaret för den här personens död. Ström gör bara en rad påståenden och spekulationer som helt saknar grund.

Men det roligaste är ju den paradox som uppstår när samma person innan beklagat sig över att kvinnor inte behöver utföra diverse farliga yrken eftersom dessa generellt utförs av män. Fångvaktare, polis och brandman är väl typiska sådana farliga yrken och Per Ström borde ju alltså bli glad över att könsfördelningen inom dessa blir mer och mer jämn. Men icke! Det är tydligen fel det också. Jag kan fan satsa pengar på att han skulle ha skrivit en debattartikel om att det mest är män som utför farliga yrken om det varit en man som blivit ihjälslagen. Hur man än vänder sig har man ändan bak, som vi feminister brukar säga.

Jag tyckte detta var lite för löjligt för att orka skriva mer uttömmande än detta men läs för guds skull Strömexperten Hannahs inlägg om fadäsen. Hoho.

Även om ”alla kan” så är det jävligt mycket svårare för vissa.

Jättekul att Lady Dahmer har skrivit om klass tycker jag. Det skrivs väldigt mycket om feminism i bloggvärlden men himla lite om klass, och det tycker jag är synd. Klass är en maktstruktur som människor gärna bortser från eller viftar bort med argument som att ”i Sverige finns inga klasser”. Det är sorgligt att den inställningen har fått ett sådant uppsving, men förståeligt med tanke på hur otroligt enkelt det är att se världen på det sättet istället för att analysera och se problemen.

Jag ser skolan som det absolut viktigaste verktyget när det gäller att minska klassklyftorna. Utbildning är verkligen en möjlighet att ta sig till en situation man vill vara i. Människor som är utbildade har ofta lättare att ställa krav på de instanser de har samröre med, som till exempel vården eller socialen, vilket gör att klasskillnader är viktiga även när man är helt pank. Den som har språket och kunskapen om sina rättigheter kommer alltid att kunna ställa högre krav och bli bättre behandlad.

När jag jobbade som lärarvikarie så blev det så otroligt tydligt det där med att klass spelar roll. Även om man i Sverige har kostnadsfri utbildning så ser den så otroligt olika ut beroende på vart man lever. Skillnaderna är stora dels inom Stockholms kommun, där man generellt kan säga att skolor längre från centrum är stökigare. Men det var när man kom utanför kommungränserna som det blev smärtsamt uppenbart hur stor roll det spelar. Jag har varit i bildsalar där det inte finns blyertspennor för alla elever, på svensklektioner där en hel timme förväntades fyllas av diskussioner om tio sidor i en bok (lycka till med att få åttor att hålla sig till ämnet ens en kvart) och klasser där barnen inte kunde sitta stilla ens en minut. Gemensamt för alla dessa skolor var att de låg utanför Stockholms kommun i fattigare kommuner där det finns mindre pengar att satsa på skolan.

Sen spelar det såklart också roll vilka elever som går i skolan. Om det är mycket stökiga elever så tas såklart mer tid upp med att ta hand om bråket, och det blir mindre tid över för undervisning. Nivån i klassen blir dessutom lägre och en massa tid går åt till att repetera vad många redan kan, vilket gör att även de som kan koncentrera sig hamnar på efterkälken eftersom de inte får lära sig något nytt. En annan faktor är att föräldrarna ofta är mindre engagerade i sina barns utbildning och därför inte ställer krav på samma sätt som andra gör. Ofta för att de själva är lågutbildad och inte känner till sina barns rättigheter.

Visst så kan man ofta byta skola men det innebär kanske långa resvägar och jobbiga omställningar. Man måste dessutom ha kunskapen om vilka skolor som är bra och orken och tiden till att ta tag i ett byte. Skolan är dessutom kommunal och det är inte säkert att man blir emottagen på en skola i en annan kommun. För de flesta skolor är det såklart inte högprioriterat att ta emot en elev som redan ligger efter i en massa ämnen. Vilken skola man går på i ettan kan avgöra om man läser på högskolan och i så fall vad man läser, eller om man ens klarar ut gymnasiet.

Hur man kan tänka att detta skulle vara helt upp till individen att bestämma? Att det är individens eget fel om hen misslyckas. För ”hen kunde ju ha valt en annan skola” eller ”hen kunde ju ha pluggat mer hemma”. Ja, det stämmer att det är så, men det kräver jävligt mycket mer energi att behöva jobba aktivt för alla de där sakerna än att bara glida in på en räkmacka med sina föräldrars stöd i ryggen.

Könsmaktsordningen är inte den enda maktstrukturen.

På en inlägg jag skrev för ett tag sedan apropå folks positiva fördomar rörande bögar fick jag följande kommentar:

Även om bögar möts av olika fördomar, både positiva och negativa, så är de ändå män = överordnade i samhället.

Jag måste säga att det tycker att det är jättetråkigt att detta påpekas när jag skriver om något negativt som bögar utsätts för. På samma sätt som jag tycker illa om att folk måste påpeka alla sätt män far illa på så fort man skriver om hur kvinnor far illa så tycker jag inte heller att man ska ta upp kvinnor problem så fort man tar upp problem specifika för män.

Jag vill även påpeka att det finns en massa olika maktstrukturer i samhället och att man inte automatiskt är priviligerad bara för att man tillhör en priviligerad grupp. Till exempel en mörkhyad homosexuell man från underklassen står nog för det mesta lägre i kurs än en vit heterosexuell kvinna och överklassen. Det finns en massa män som är mindre priviligerade än vad jag är på grund av att jag tillhör en massa andra samhällsgrupper förutom just ”kvinnor”.

Även om man har ett fokus på könsmaktsordningen så måste man inse att det inte är den enda maktstrukturen som finns, utan att vi styrs av en massa andra strukturer också. Även om man själv inte resonerar kring just dem så borde man vara medveten om det och inte förringa en grupps problem bara för att de samtidigt råkar tillhöra en annan priviligerad grupp.

Politik är ingen lek.

Allvarligt talat så tycker jag att det säger en hel del om vårat medieklimat när Birro anser sig ha utrymme för att kandidera som partiledare, men tydligen inte är tillräckligt seriös med förslaget för att våga riskera sitt jobb eller ens ta sig tiden att kolla upp en eventuell intressekonflikt innan. Att vara partiledare är ju liksom inget man gör på fritiden, det är ett väldigt hårt jobb som kräver extremt mycket arbete.

Att man på något sätt anser sig vara kvalificerad som partiledare utan att ens vara aktiv inom partiet tycker jag faktiskt är direkt hånfullt. Även om Kd inte faller mig i smaken personligen så är det ett seriöst parti och bör tas på allvar. Detta är ett utslag av övertro till sig själv och ett tecken på att vissa borde ta och släppa luften ur sitt ego, det visar också på en viss syn på politik som jag tycker är väldigt oseriös och osympatisk.

Birro är ju som känt en idiot och som tur är har detta inte tagits på allvar från något håll. Men det säger ändå något om synen på politik när det tas så otroligt lättvindigt att kandidera som ledare för ett av våra åtta riksdagspartier. Politik är ingen lek. Eller det bör i alla fall inte vara det, även om de flesta som sysslar med det för tillfället mest leker runt.