Kategori: Politik

Jag är hellre en obekväm bitterfitta än att pissa på mig själv.

Igår när jag satt ute på kvällen så kom det fram två killar och fotade under min kjol. Jag är inte den som tänker på hur jag sitter, så jag hade benen uppe och man kunde säkert se mina trosor genom hålen i strumpbyxorna. På detta reagerar jag inte genom att gå iväg, jag bli skitförbannad, går fram till killarna och säger åt dem att lägga ner. När de börjar fåna sig så stirrar jag bara surt och ber dem att gå iväg. Ändå står de kvar i flera minuter och försöker få mig att tycka att dem är roliga samt mina vänner att tycka att jag är hopplöst fientligt inställd mot sexuella trakasserier. Till slut fattar de och går iväg samtidigt som de gör ”slicka fitta”-tecknet som jag inte vet om set skulle anspela på att jag var lesbisk eller bara ”sex” i största allmänhet.

Det finns så många saker jag skulle kunna göra för att göra det enklare för mig. Bara strunta i dem från första början, gå därifrån eller skratta bort det. Men så fan heller! Även om de tycker att jag är en tråkig jävla fitta och även om de inte fattar varför de gör fel så tänker jag helt enkelt inte finna mig i att bli utsatt för den typen av saker utan att bita ifrån. Jag vill kunna sitta på en jävla parkbänk med bena uppdragna utan att någon ska fota min trosor, faktiskt.

Och jag är glad för att ha utvecklats till den här personen. En person som säkert upplevs som hopplöst fientlig, jobbig och fittig av en massa människor. Men jag låtar mig inte bli trampad på, jag står upp för mig själv och mina värderingar och jag skulle aldrig skratta bort att någon utsätter mig för sexuella trakasserier. Det är inte enkelt att vara den människan som alltid sätter sig på tvären, ifrågasätter och inte ger sig, men det är fan så tillfredsställande när de där människorna försvinner utan att jag har behövt förminska mig själv eller göra mig till.

Därför rakar jag benen.

Jag rakar benen. Det är en såndär grej som vissa feminister tycker är okej och andra tycker är fel. Jag rakar i alla fall benen för att det får mig att känna mig mer bekväm när jag har kjolar och bara ben, för att det får mig att känna mig trevligare att ligga bredvid. Jag rakar dem dock inte så ofta, kanske en gång varannan vecka.

Jag förstår att anledningen till att jag rakar benen är för att det är ett skönhetsideal som har pådyvlats mig. På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad. Men jag fortsätter raka benen trots att jag är medveten om varför jag göra det.

För när jag är medveten om att detta inte bara rör sig om mitt fria val utan att det är så mycket mer i rörelse kring mina skönhetsrutiner så kan jag granska dem och värdera den funktion de fyller i mitt liv och det besvär det medför. Jag har slutat banta och sminka mig dagligen för det tog så mycket tid, så mycket tid som jag mycket hellre ägnar åt andra saker.

Men att raka benen är okej för att jag tycker att det är okej. För att jag tycker att det är en värd ansträngning att lägga ner på det jag får ut av det. Och för att jag inte känner mig tvingad till det, för att jag kan avstå om det tar för mycket tid och energi i anspråk. För att jag kan strunta i att göra det på flera veckor om jag inte känner orken eller lusten.

Man ska ifrågasätta det man gör, granska det och förstå varför man gör det. Man behöver inte sluta med allt som man ägnar sig åt för att det är pådyvlat från samhället men om man skaffar sig kunskap om det så blir det så mycket lättare att värdera det utifrån sig själv och inte utifrån vad som förväntas. Och det blir så mycket lättare att sluta känna tvång.

Varför kan inte både pojkar och flickor helt enkelt bara få vara människor?

Amanda Widell har skrivit ett inlägg om en genusförskola. Hon berättar om att det finns föräldrar där som förbjuder pedagogerna från att byta blöjor på barnen så att de inte ska kunna se vilket kön de har. Om den historian nu stämmer så tycker jag också att det är konstigt, men jag vill påpeka att den inte låter trovärdig och att det finns idioter i alla läger. Jag hörde t.ex. om en heteronormativ familj som slog sina barn. Inte betyder det att alla heteronormativa gör så.

Med Amanda är inte bara sur på dessa föräldrar hon är arg på hela genusdagiskonceptet. Hon är arg för hon tycker att det är så himla hemskt att helt ta bort kön. Att inte låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor. Hon tänker på UnderbaraClara som inte ville berätta vilket kön hennes barn hade de första veckorna. Så hemskt! Så radikalt! Vilken fruktansvärd stöld på barnets identitet.

Jag blir rädd för sådana här människor. Och jag tycker så fruktansvärt synd om barnen. Charlie är helt fri att leka med precis vad hon vill, men hon väljer att gå i mina klackar och prova mammas halsband framför pappas skor och portfölj. Vi har inte uppfostrat henne så, hon har valt det själv. Och är det så farligt? Finns det något fult med det? Tydligen ska det inte vara någon skillnad alls på män och kvinnor. Fy fan vilken tråkig och hämmad värld!

Det är väl klart att Charlie (som ju dessutom är ett könsneutralt namn, vilket jag tycker är lite roligt i kontexten) får leka med vilka jävla leksaker hon vill. Det som är problemet är inte en rosa tröja, ett par klackskor eller en mascara. Problemet är att barn fostras in i att bete sig på ett speciellt sätt om de är killar eller tjejer. Problemet är att det där ”fria valet” som det så ofta snackas om inte alltid är så fritt, utan snarare beror på att man har blivit överöst med vissa värderingar som flicka och andra som pojke.

Amanda har säkert inte aktivt uppfostrat Charlie till att gilla klackskor på samma sätt som ingen uppfostrar sitt barn till att vara elakt eller ha dåligt självförtroende. Ändå finns det en massa barn som har det så och det beror ju på något. Det kommer ju inte från ingenting. Barn tar till sig mer än bara det man säger direkt till dem och som vuxen så behandlar man ofta flickor och pojkar mer annorlunda än man vill tro.

Det är därför dessa genusdagis finns. Inte för att tjejer absolut inte får bära rosa och killar blått, inte för att alla ska vara lika. De finns för att försöka jämna ut hur vi behandlar pojkar och flickor så att de kan bli mer jämlika och utveckla intressen och talanger som inte är relaterade till de förväntningar de har på sig i och med sitt kön. Om en av flickorna där sedan tycker att en rosa tröja är fin, låt så vara. Jag tror knappast att hon skulle bli stoppad i dörren.

Jag förstår att Amanda inte vill säga ”hen” till Charlie och jag respekterar det. Samtidigt så fattar jag inte varför inte andra föräldrar ska få försöka uppfostra sina barn på ett könsneutralt sätt. Det övergår mitt förstånd att det är så extremt provocerande att man på en enda förskola inte säger hon och han utan hen. Att man försöker vara genusmedveten på en enda förskola. Det finns gott om förskolor för er som tycker att flickor ska vara flickor och pojkar ska få vara pojkar, så varför kan inte de som tycker att det är viktigt att barn få hitta sina identiteter bortom könet få göra det utan att era uppfattningar om barnuppfostran och kön ska pådyvlas oss.

Att det ses som en stöld på någons identitet att inte behandla en person utefter sitt kön säger ju något om hur otroligt mycket kön betyder i vårat samhälle. Om det inte var så viktigt så hade Amanda inte brytt sig, men hon tycker att det är viktigt att flickor får vara flickor och pojkar får vara pojkar. Varför kan inte bara både pojkar och flickor helt enkelt bara få vara människor med olika särdrag, utseenden och favoritfärger?

Att jag utstrålar ”vänster”.

Igår fick jag höra att jag utstrålar ”vänster”. Det har jag väl egentligen alltid gjort, men innan har jag kunnat förneka att jag är det. Nu kan jag inte det längre, för jag har fan gått och blivit jävligt vänster.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att folk kan ana min politiska tillhörighet på utsidan. Kanske borde jag köpa en pikétröja så att jag blir lite mer moderatliknande.

Man måste kunna ta upp ett problem utan att behöva ta upp alla andra samtidigt.

Fumikofem skrev för ett tag sedan ett inlägg om hur sexturism skämtas bort apropå en låt som generaldirektören för försäkringskassan författat. Den första kommentar hon får är denna:

Aldrig hört talas om ”dansresor” till Västafrika eller Västindien som svenska kvinnor gör?

Eller är dessa resor mer Politiskt Korrekta och omskrivs så som att kvinnor måste ”ta för sig”, ”ha rätt att bejaka sin sexualitet” etc.?

Fumiko frågar vad det har med saken att göra, så hon inte skrivit om denna sexturism i positiva ordalag. Som svar får hon:

Tycker att du borde nämna detta! Om så bara i en bisats för det är väl händelsevis inte så att du innerst inne tycker det ”är helt okej” att kvinnor åker till fattiga länder och köper sexuella kontakter medan detsamma inte gäller för män?

Man måste kunna ta upp ett problem som drabbar kvinnor utan att på samma gång behöva ta upp motsvarande problem som drabbar män.

Sexturism är vidrigt vilken form det än förekommer i för det handlar nästan uteslutande om att utnyttja människor i stark beroendeställning. Varför kan man inte får säga detta om ett fall av sexturism utan att genast behöva ta upp en massa andra exempel?

Hur kan man ens komma på tanken att införa institutionaliserade mord för ekonomisk vinnings skull.

Ett argument som ofta dyker upp när man pratar om dödsstraff är det ekonomiska argumentet. Det sägs vara billigare att döda folk är att spärra in dem på livstid (vilket antas vara alternativet).

För det första är det inte sant att det är billigare. Det är bara något folk antar. Ingen har någonsin kunnat hänvisa till några belägg för att det skulle vara så och jag har dessutom hört motsatsen flera gånger, med hänvisning till rapporter som gjorts om det i USA (vilket ju känns som det enda rimliga landet att jämföra med, då de i alla fall försöker ha en rättsstat). Dessutom är det så otroligt få som döms till dödsstraff att det ändå skulle vara en hemskt marginell besparing.

Men allvarligt talat så fattar jag inte hur man över huvud taget kan komma på tanken att resonera på det sättet kring människors liv. Vi ska alltså genomföra institutionaliserade mord på människor för att det är ekonomiskt gångbart? Om man tänker så kring dödsstraff, vad kan man då inte motivera med ekonomi. Jag tycker att det är extremt osmakligt att argumentera för dödsstraff med att det är billigare.

Vet ni vad som skulle vara billigt? Att bara skjuta av alla arbetslösa och socialbidragstagare, hux flux. Då skulle man ju slippa ge dem bidrag! De är ju ändå bara lata människor som inte vill göra rätt för sig, varför ska vi slösa pengar på dem?

Att det inte redan finns är en skam.

Ibland hör man att saker ska införas och blir helt paff för att de inte redan finns. Jag ser till exempel det som en självklarhet att det ska finnas en fristående instans som granskar polisen och tar emot och utreder klagomål. Det har tydligen avslagits för att det är för dyrt, men jag har jävligt svårt att se hur det skulle kunna vara ett legitimt argument i kontexten. Att det finns en oberoende granskare av våldsmonopolet som vi faktiskt har ser jag som en demokratisk nödvändighet.

Egentligen tycker jag att man borde slå ihop alla tillsynsmyndigheter till en stor myndighet som alltid har som uppgift att företräda medborgare mot större system. Typ om man blivit misskött inom vården, blivit utsatt för övergrepp från polisen och så vidare. Det är så himla viktigt att människor har möjlighet att få upprättelse gentemot statliga institutioner, och det är lika bra att ha en och samma myndighet för det så att det inte blir så rörigt och dyrt.

Man kan inte förvänta sig att myndigheter kan granska sig själva och jag förstår inte vilken naivitet som lett fram till att polisen inte granskas. Av alla myndigheter är ju polisen en av dem som kan ställa till mest skada.

Dödsstraff är bara ett barbariskt uttryck för folks hämndbegär och hör inte hemma i en modern rättsstat.

Bloggkommentatorn Mia (tänkte att jag skulle börja skilja på dem) har skrivit bra om dödsstraff här som en kommentar till Alex Schulmans inlägg om dödsdömda (nu döda) och eventuellt oskyldiga Troy. Jag är emot dödsstraff, dels på grund av risken att bli oskyldigt dömd men också för att jag av rent principiella skäl tycker att det är fel att staten tar livet av människor.

När dödsstraff diskuteras så tar folk ofta väldigt extrema exempel. Bland annat Hitler brukar dyka upp. Eller kanske om man inte skulle vilja att gärningspersonen fick dödsstraff om ens egen son mördades. Alltså, det är inte som att jag skulle gråta om Hitler hade struntat i att ta sitt liv och fått dödsstraff istället. Det handlar om att det är en brutal och barbarisk handling att ta någons liv och alltså inget som jag tycker att ett civiliserat samhälle ska ägna sig åt.

Om en närstående till en blir bragt om livet fylls man av naturliga skäl upp av hat emot gärningspersonen. Innan så tog väl folk den sakens i egna händer, och gick helt sonika ut och gav gärningspersonen ett lämpligt straff. Senare avgjorde man sådana saker i bymöten, och hade straff i stil med att hugga av en hand för stöld. Som tur är har vi bytt ut det barbariska systemet av ”öga för öga”-logik mot ett mycket mer rimligt som inte bara bygger på att de utsatta ska få sin hämnd, utan också på hur effektivt det hindrar framtida brott.

Att en gärningsperson ska få ett straff tycker jag är rimligt av flera olika skäl. Dels att jag tycker att det är kränkande mot offren om en gärningsman får gå helt utan påföljd men framförallt för att vistelsen i fängelset kan vara en möjlighet för vissa gärningspersoner att tänka över, ångra sig och vidareutbilda sig. Nu fungerar det tyvärr inte alltid så, men den möjligheten finns. Straff i någon form har ju också en avskräckande effekt, men den tänker jag mig är mer effektiv när det kommer till småbrott såsom snatteri, för jag tror inte att någon skulle mörda en annan person bara för att det inte gav någon påföljd.

Ni vet hur man säger till barn som är elaka mot varandra och motiverar det med att den andra ”började”. Då brukar man ju säga att någon annans elakheter inte motiverar fler elakheter. Samma sak kan jag känna inför dödsstraff. Iden om dödsstraff bygger inte på att man ska hålla farliga människor borta från samhället, för det kan man lika gärna ha livstids fängelse till. Det handlar inte heller om att dessa människor ska förändra sig, för det kan ju bli svårt om man är död. Man kan inte heller argumentera för det med att det skulle hindra folk från att begå brott. För det första finns det absolut ingen korrelation mellan låg brottslighet och dödsstraff, snarare tvärtom. För det andra är det väl ingen som på allvar tror att personer som Breivik eller Hitler kommer att bli avskräckta för att deras handlingar skulle leda till ett dödsstraff.

Det enda argument som då finns kvar är följande: ”vissa handlingar borde helt enkelt straffas med döden”. Jag kan hålla med om att det finns handlingar som är så vidriga att döden känns som ett lämpligt straff, men jag tycker helt enkelt inte att rättsapparaten ska ägna sig åt den typen av barbari. Jag tycker att man sätter för stort fokus på skulden som gärningspersonen har genom att på det sättet vilja ”rensa ut” onda eller oönskade personer. Istället för att försöka lösa problemet i samhället så intalar man sig att det kommer bli bra om dessa personer bara elimineras. Vi borde inte ha ett rättssystem för att institutionalisera folks hämndbegär, utan för att på effektivast möjliga sätt bekämpa brott.

När det gäller dödsstraff till personer som Breivik och Hitler har jag dessutom ytterligare ett motargument: de riskerar att bli martyrer. Om man skulle ge Breivik dödsstraff så skulle man skapa intrycket av en modig man som dog för sin sak. Om man däremot låter honom ruttna i sin cell så tar man bort den del av den glamourösa martyrauran. För folk gillar martyrer, personer som dör för sin sak blir kraftfulla symboler för kampen, men att begå ett illdåd och sedan långsamt falla i glömska saknar symbolvärde.

Vit är en färg, inte en etnicitet.

Alla som jämför den här grejen med kinesen på kinapuffsförpackningen med ”vitlök”. Lägg ner, för helvete! Om ni hade tänkt ett steg längre hade ni insett att ”vit” är en färg och inte en etnicitet. Jag har aldrig sett någon reagera över att något kallas ”gul” eller ”svart”, däremot över ”neger”. Kom tillbaks när ni hittar något som heter ”arisk”, så kan vi snacka. Men i dagens läge så finns det ju tyvärr inte en enda förpackning eller produktnamn i Sverige som kan anses anspela på svenska/vita stereotyper.

Vad jag tycker om Ebba Buschs debattartikel.

Jag måste börja med att säga att jag tycker att Ebba Buschs debattartikel är bra och har många viktiga poänger. Tydligen sätter man inte sina rubriker själv på newsmill, så den kan hon inte sättas ansvarig för. Hon har helt rätt i att det är mycket tråkigt att fokuset på att Helle Thorning-Schmidt blivit ny statsminister i Danmark direkt hamnade på det faktum att hon är kvinna, och inte på själva politiken. I en perfekt värld hade det såklart inte setts som något sensationellt, och det hade det inte heller varit. Idag lever vi dock inte i denna perfekta värld, vi lever däremot i ett samhälle där det faktiskt är en ganska stor grej att en kvinna lyckats bli statsminister.

Att så mycket av pratet kring Mona Sahlin har handlat om hennes kön är sorgligt tycker jag. Folk får itrycket av att hon är inkvoterad, vilket såklart sänker hennes trovärdighet. Speciellt när hon själv säger saker som att socialdemokraterna ”så tydligt har sagt att det är dags för en kvinna”. Då har hon uppenbarligen inte gått in i uppgiften med förtroende för sig själv och sin kompetens, utan sett det som att hennes kön är hennes främsta merit.

Jag är emot den typen av kvotering som handlar om att sätta ett mål på absolut jämn könsfördelning och sedan inte kunna se andra faktorer. Däremot är jag helt för den typen av kvotering som innebär att man, om två likvärdiga kandidater står mot varandra, väljer den som råkar tillhöra en grupp som är underrepresenterad vilket i många fall är kvinnan.

Men man ska såklart inte bara ta till så trubbiga redskap som kvotering. Att ha en större medvetenhet kring maktstrukturer räcker i många fall gott och väl. Om man vet lite om hur kvinnor och män ses annorlunda och kvinnor ofta missgynnas så kommer man troligen att kunna ta personen bakom könet alldeles utan att behöva kvotera. Det är dit jag vill att vi ska komma. Hur man ska komma dit är oklart. Kanske behövs kvotering, kanske räcker det med utbildning. Om man kvoterar ska man vara tydlig med att det inte rör sig om att välja en dålig kvinna framför en bra man, utan om att bryta den positiva särbehandlingen för män.

Ebba Busch tar också upp hur jämställdhetsdebatten lätt kör ner i det ena av två diken, varav ett är där man utgår från att kön sammanlänkar oss mer än det faktiskt gör och det andra är där man eftersträvar någon slags ”könslös sörja” och använder ord som ”hen”.

Jag använder ”hen” men jag har absolut inget emot att folk innehar könsspecifika drag. Jag går till exempel omkring i kjol, har gärna push-up och förstärker på olika sätt kvinnliga drag. Det är absolut inget fel med det, i mina ögon. Folk som använder ”hen” brukar generellt inte ha problem med klänningar och kjolar eller smink, däremot har de problem med att man ofta förutsätter att en okänd person har ett visst kön fast man egentligen inte vet. Därför skriver man ”hen”, inte för att skapa någon slags könslös sörja utan för att markera att man faktiskt inte vet könet på personen som åsyftas. Detta är skitbra när t.ex. partnermisshandel diskuteras eftersom man då kan unvika att alltid förutsätta att förövaren är man, vilket många gör.

När det gäller att ”kön beskrivs som en nästan transcendental gemenskap och att endast en kvinna därför kan representera andra kvinnor” så kan jag väl för det första påpeka att det faktiskt finns väldigt mycket som är könsspecifikt i vårat samhälle. En grej som är könsspecifik är de förväntningar som ställts på oss under vår uppväxt, som ju är det som skapar könsrollerna. Jag tycker inte att en kvinna representerar mig bättre än en man i t.ex. ekonomiska frågor. Däremot ser jag det som tämligen självklart att kvinnor generellt representerar mig bättre än en man i frågor relaterade till jämställdhet mellan kön. Givetvis finns det gott om undantag, men jag vågar absolut hävda att de flesta kvinnor har en större förståelse för min situation som just specifikt kvinna.

Om vi inte behandlades så olika på grund av våra kön skulle man inte betrakta kön på det viset. Men nu är det tyvärr inte så och därför så kan man nog ändå hävda att en kvinna har mer gemensamt med en kvinna när det kommer till frågor om könsmaktsordningen än vad hon har med en man.