Kategori: Politik

Mötet med verkligheten.

Jag tycker det finns något så skönt i när svenska turister inte kan åka till sina paradisländer eftersom det är inbördeskrig där. Det är liksom ett sånt möte med verkligheten. Jag undrar om de tänker på att det finns människor som bor där och som lever i det där. Att det finns människor som ser Egypten som sitt hemland, inte som ett skönt litet semesterresmål.

Turism till lite sådär halvdemokratiska men varma länder kan kännas så himla unket. Nu ska jag tyvärr själv åka till Turkiet om några månader så jag kan inte riktigt moralisera här men jag kan säga att jag redan nu har dåligt samvete för det (vad som nu skulle bli bättre av det?).

Mitt favoritresmål att hata är Thailand. Svenskar älskar Thailand, tror faktiskt vi har högst antal Thailandsresenärer per capita. Tänker mig följande: en svensk blekfet familj som åker till Thailand över julen och tar med sig en hopfällbar julgran och gör allt precis som hemma, fast där. Är nog egentligen mest bitter för att jag aldrig fick åka till Thailand som barn, mina föräldrar åker aldrig utomlands.

Minns en brud i skolan som ba: ”läskit me Thailand, de har farliga maneter där”, jag ba: ”mmmm (irriterat). Och INBÖRDESKRIG!”. Hon såg helt chockerad ut.

Minns även en person som ba: ”höhö, alla roliga horor”. Kul skämt med folk som måste sälja sig till rika västerlänningar för att överleva… (finns säkert nån hora där som vill, men tillåt mig tvivla på att det är den allmänna ordningen).

Varför har ingen sparkat henne?

Idag har jag spenderat den mesta av min tid på att lacka på Beatrice Ask. Att hon är en inkompetent människa visste jag sedan innan men jag blev bara så matt över hennes snack om fotoförbudet.

Varför varför varför har man kvar henne som justitieminister? Hon saknar ju uppenbarligen kompetens på området. Jag menar herregud, till och med Thomas Bodström har sagt att hon saknar grundläggande förståelse för rättssystemet. Och när han säger det så känner jag bara: varför?

Hon är ju knappast särskilt populär bland väljarna heller. Finns det någon som tycker att hon tillför något? Finns det någon som har förtroende för henne? Är hon snygg? Välklädd? Genomtänkt? Vältalig? Nej! Hon saknar fan allt! Hon känns varken fräsch, uppdaterad eller kompetent.

Jag fattar inte varför Moderaterna låter henne sitta kvar. Vad kan de möjligtvis tjäna på det? Jag tycker att det är fullständigt obegripligt!

Det är genant att vår justitieminister inte kan den svenska lagen.

Detta är väl egentligen lite sent skrivet men det har kommit ett lagförslag om att förbjuda smygfotografering på allmän plats. Som jag har förstått det så handlar det inte om totalförbud, utan om att inskränka rätten att göra det en smula. Bland annat tas badstränder upp som ett exempel på ”känsliga platser”. Tydligen så handlar det om att inte fota personer i ”känsliga situationer” och att bara ta ”motiverade” bilder.

För det första finns det redan laga skydd för publicering av sådana här känsliga bilder. Nu finns det visserligen folk som publicerar sådana ändå, på samma sätt som det finns folk som skulle fota personer i känsla situationer även om det var olagligt. Men det lagliga skyddet finns.

Beatrice ask talar om att ta hänsyn. Om att man inte ska knäppa av fotoblixtar framför personers ansikte när de precis fått reda på något hemskt. I mina öron låter det mer som något som har med sociala konventioner att göra än något man bör begränsa juridiskt.

Hon tar också som exempel en flicka som blev filmad av sin styvpappa genom att han monterade en kamera i tvättkorgen. För det första undrar jag: sen när hemmet är allmän plats? Och så tänker jag på fallet som var om ett par som blev smygfilmade i sitt sovrum av deras hyresvärd. Han fick, vad jag kan minnas, en påföljd. Ytterligare ett exempel hon tar upp är fotografering på allmänna toaletter och provhytter. Jag minns fallet med mannen som filmade på cafe 60:s toalett, som också han fick en påföljd. I inget av fallen har materialet behövt publiceras för att det ska vara straffbart. Asks exempel är uppenbarligen inte relevanta. Det är genant att vår justitieminister inte vet tillräckligt mycket om den svenska lagen för att veta att de exempel hon tar upp uppenbarligen redan täcks av den.

Den här lagen kommer oundvikligen inskränka journalisters och nyhetsfotografers frihet. Som nyhetsfotograf fotar man ofta folk i känsliga situationer, typ när en dömd brottsling kommer från en rättegång, när en politiker tagit ett jobbigt beslut eller när det skett en hemsk olycka. Man kan avgöra juridiskt huruvida man ska publicera bilden eller ej, men att själv fotograferandet ska vara olagligt leder till att en massa dokumentation inte kommer att ske för att folk är rädda. I lagförslaget kommer det förvisso ingå att man som journalist kan få uppskov om bilden är ”motiverad” eller ligger i någon slags allmänintresse. Synd att privatpersoner inte kommer kunna ägna sig åt att ta motiverade integritetskränkande bilder. Sen när är journalist en skyddad och tydligt avgränsad titel? Beatrice Ask vill uppenbarligen bara att folk som jobbar för ”riktiga” tidningar ska få ägna sig åt journalistik.

Stärk skyddet mot stalking eller gör det lättare att stämma folk vid publikation av kränkande bilder men förbjud inte själva fotograferandet. Det är sant att det är otrevligt att få en kamera uppkörd i nyllet men man kan inte lagstifta kring allt som är otrevligt. Ibland får man helt enkelt lita till folks sunda förnuft och låta de fall där folk ändå går över gränsen få vara för att bibehålla ett fritt samhälle.

Jag är helt ointresserad om Jimmie Åkesson som människa.

Fotbollsfrun har skrivit ett inlägg om att hon träffade Jimmie Åkesson och att hon var snäll mot honom genom att bjuda in honom i gemenskapen. Man ska förstå att han är mänsklig, antar jag. Bloggkommentatorerna gillar hennes inlägg, det tycker att det är bra att man visar på ”hela människan”.

Ärligt talat: jag är helt ointresserad av Jimmie Åkesson som ”människa”, jag är intresserad av hans politiska åsikter. Jag bryr mig inte ett skit om hans uppväxt, hans hemförhållanden, hans relation med sin flickvän eller hans psykologiska profil. Allt jag vet och bryr mig om är att han bedriver en politik jag finner djupt osympatisk.

Det talas ofta om att man ska se människan bakom åsikterna eller handlingarna. Speciellt när det snackas SD så ska man ”förstå” vad som driver dem till det dem tycker. Man ska ständigt söka identifikation, förståelse och acceptans. Och man ska analysera, alltid dessa analyser av ”onda” personer. Alltid denna jakt på bakomliggande orsaker.

För det första tycker jag att detta ständiga analyserande av personer med ”avvikande” åsikter är kränkande. Mina meningsmotståndare får gärna vara arga och tycka att jag har fel men jag vill inte att de ska passa in mig i en psykologisk profil och analysera varför jag har mina åsikter. Det är att underkänna mig som tänkande individ. Det är intellektuellt korrupt att börja analysera personen istället för argumenten.

För det andra så ogillar jag denna strävan efter förståelse för det som är fel. Acceptans i all ära, man ska inte gå omkring och hata bara för sakens skull. Men ibland tror jag att det blir för mycket. När man tjatar om att acceptera och tolerera och förstå så försvinner fokuset från det viktiga: vilka åsikter är fel och varför? En åsikt är inte fel för att en osympatisk person har den, en åsikt är fel för att den är fel.

Därför är det helt ovidkommande varför människor tycker som dem gör när man tar politiska diskussioner. Det viktiga är att övertyga folk om att det aktuella ställningstagandet är fel. Tänk om man skulle analysera varför t.ex. Mona Sahlin är sosse. Hur hennes uppväxt varit, till exempel? Är det verkligen relevant? Alla personer har varit med om saker som format dem, så också deras politiska åsikter. Men detta ska alltid tas upp så fort vi pratar om ”extrema” åsikter.

Om man nu kommer fram till att Jimmie Åkesson är en ganska trevlig prick som bara haft en dålig uppväxt, vad händer då? Är hans åsikter plötsligt okej då, eftersom han är okej? Eller ska vi sätta honom i psykoanalys så att han kan komma ut som en ”ren” och psykiskt frisk människa med normala åsikter?

Varför maxstraffet på sexköp inte bör höjas.

Den första Juni i år skärps sexköpslagen. Efter idogt tänkande har jag kommit fram till min ståndpunkt rörande lagen: köp och försäljning av tjänster ska vara laglig, däremot ska allt profiterande på sexhandel i andra led vara olagligt (detta innebär att hallickverksamhet, bordeller, koppleri och liknande förbjuds). Detta för att sexhandel är en bransch som många luras eller utpressas in i för att sedan må väldigt dåligt och därför ska det inte finnas incitament för någon att få in någon i det. Däremot så ska den som väljer det frivilligt få göra det. Jag tror i alla fall att det är såhär jag tycker.

Men oavsett om man gillar lagen eller inte så är det en dum ide att höja maxstraffet. Idag är det nästan inte någon som döms till fängelse för sexköp, de flesta döms till böter. Jag tror faktiskt aldrig jag har hört talas om ett fall med någon som fått fängelsestraff.

Det som behövs är inte en möjlighet att straffa folk hårdare, det som behövs är att man över huvud taget använder fängelsestraffet. Jag tycker av princip inte att man ska ha så höga maxstraff så att de aldrig utnyttjas.

Syftet med skärpningen är att skapa ytterligare utrymme för en mer nyanserad bedömning av straffvärdet vid allvarliga fall av köp av sexuell tjänst.

Jag kan tänka mig tre fall där sexköpet är extra allvarligt. Det första är om man köper från barn, vilket redan är straffbart i sig. Det andra är om man köper från någon som uppenbarligen inte kan avgöra själv, typ som är väldigt drogad/mentalt handikappad och har folk med sig som ”hjälper till” med transaktionen. Det borde redan falla in under våldtäkt eftersom man inte får ha sex med folk som inte är vid sina sinnens fulla bruk.

Den sista situationen skulle vara om det uppenbarligen rör sig om trafficking eller utnyttjande. Att man kommer till en lägenhet där någon tar emot en och pengarna för att sedan visa en till ett rum där den prostituerade är. Den prostituerade kan inte svenska och visar inga tecken på att vilja. Detta borde väl också ingå under våldtäkt eller vara någon slags medhjälp/likgiltighetsuppsåt.

Jag kan inte se någon situation där man skulle ha anledning att döma extra hårt där gärningsmannen inte gör sig skyldig till ett annat brott också. Därför ställer jag mig starkt emot iden om att höja maxstraffet för sexköp.

Problemet är visst våra fördomar, för utan fördomar så skulle det inte finnas några att besanna.

Marcus Birro har skrivit en krönika som handlar om att han blev lurad för att han hjälpte en flicka i rullstol att ta upp en väska från marken, men den var tom och flickan kunde gå. Dessutom kunde hon inte svenska (fast han trodde det) och det stod massa baltiska män omkring henne, som han antar samarbetade med henne. Men det hände inget, han gick bara vidare.

Då inser jag att jag är lurad.
Hon förstår inte vad jag säger, känner kanske igen ordet polis, och när hon dessutom plötsligt reser sig upp ur rullstolen (som i en scen ur en roman av Stephen King) och männen vid statyen börjar röra sig i vår riktning, skyndar jag vidare över grusgången, ner mot stationen.

Jag undrar bara: vad är hotet? Har han blivit utnyttjad, skadad? Han gav henne ju inte ens några pengar, han drabbades bara av medlidande och plockade upp en väska. Jag måste ärligt säga att jag inte riktigt begriper var han vill komma med sin krönika. Han kände sig utnyttjad för att han gjorde flickan en tjänst men nu anar att det fanns en dunkel avsikt i det hela.

Han skriver om att han inte kommer vilja ge pengar till tiggare mer, att han kommer se sig omkring efter medhjälpare. Men tror Marcus Birro att dessa människor är onda, att deras syfte är att skada honom? Om det enda sättet flickan kan få pengar på är att fejka att hon är invalid, är inte det okej, egentligen? Att fejka att man sitter i rullstol är väl inget man gör för skojs skull, det är något man gör om man inte har en annan utväg.Tror Marcus Birro att det finns en stor tiggarkonspiration, med människor som gör allt för att lura av hårt arbetande sportjournalister deras surt förvärvade slantar?

Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa far-hågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt. Då är det precis som om vi inte längre vill visa världen vilka varmhjärtade idioter vi är som blir lurade av småbarn i rullstolar.

Och allt utmynnar i slutänden i ett försvarstal för att han ska kunna strunta i folk i fortsättningen. För det är trots allt inte han som är fördomsfull, utan hans fördomar har en enda gång blivit besannade.

Det intressanta här är det faktum att jag många många gånger fått ”bevis” på att till exempel snaggade ariska killar är nazister, jag har också träffat många helt idiotiska vita människor. Det betyder inte att jag tror att alla är det. Men om man träffar 100 snälla invandrare och en dum, då är det plötsligt en fördom som blivit besannad, för det fanns liksom en fördom från första början. Om man nu har en fördom från första början så är det klart att man tar allt som kan gå för bevis som bevis. Så problemet är visst våra fördomar, för utan fördomar så skulle det inte finnas några att besanna.

Kalla det vid dess rätta namn.

Om det hade varit en muslimsk man istället för någon, visserligen galen, helylleamerikan som gjort detta så hade det kallats terrorism. Vad annars? En enskild extremist som dödar folk för att nå politisk förändring, uppmanad till det av en ”profet”. Om syftet är att sätta skräck i civilbefolkningen vette fan, men det är i alla fall det som är resultatet, inte sant?

Man kan ju fråga sig om de handlingar som begås av muslimer får terrorstämpel lite väl snabbt, eller om de handlingar som begås av vita får det alltför sällan. Idag är tyvärr terrorism synonymt med religion och framförallt Islam, trots att bara ett fåtal av de terrordåd som begick i Europa förra året hade något att göra med Islam. Terrorism behöver emellertid inte ha något alls med religion att göra, många terrorbrott begås till exempel av miljöaktivister. Men det är ändå inte det vi talar om när vi talar om terror.

Allt blir så mycket obehagligare när man sätter stämpeln ”terrorism” på det. Då får man bilden av stora nätverk, nån bister man i turban och helskägg som mumlar om Allah och pekar med hela handen och delegerar order till sina underhuggare, som så gärna dör för sig sak. En enorm rörelse med massa människor som bara står på kö för att offra livet för gud. Och framförallt: den är blind.

Men terrorn är inte blind, den har ett mycket specifikt mål i det att man vill nå politisk förändring, kosta vad det kosta vill. Jag skulle önska att man kallade allt vid dess rätta namn och om vi ska utgå från hur man använder ordet terrorism idag så borde detta helt klart gå in i definitionen.

Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Zettermark, eller Zäta, är en av mina favoritbloggar. Cool feminist som skriver otroligt vettiga inlägg, alltid välskrivet och tänkvärt. Här skriver hon om hur man ska tackla antifeministiska argument och exemplifierar det med en person som skrivit ett ”skämt” på facebook om hur mycket hen hatar genusfrågor på tentan. Läs inlägget, det är en bra guide till hur man kan agera i liknande situationer.

Ett otroligt vanligt argument från antifeminister är ju det gamla tjatet om att det måste gå att skämta om allt. Jag har allvarligt talat inga problem med att folk skämtar men att säga att en totalt osmaklig kommentar är ett skämt är inte en godtagbar ursäkt för att vara ett svin. Nån kan säga att det är ett skämt att ta mig på brösten, det är inte mer okej för det. Jag minns så många gånger i min ungdom när man har varit ”tvungen” att tycka att sexistiska skämt är roliga för att kunna smälta in i en grupp. Hur man har skrattat när nån har sagt att man inte har samma ”rätt” till något för att man är kvinna och således en idiot. Det är säkert menat som skämt, men om man skämtar hela tiden så blir det tillslut allvar. Även om det är ett skämt så är det fortfarande exkluderande.

Folk använder skämt som ett skydd för sina åsikter. Så fort något visar sig vara opassande eller upprörande så bortförklarar man sig med att det är ett skämt. Man kan till exempel säga att man hatar feminister och sedan säga att man egentligen bara ”drev” med ”synen” på feminister. Men man har fortfarande sagt det man sade, och det var då rakt inte uppenbart att det var ett ”skämt” från första början. Att det är ett skämt är något man drar fram som ett ess ur rockärmen när det börjar bli jobbigt, vilket leder till att det som opponerar sig blir förminskad eftersom hen inte fattade att det var ett skämt, alternativt inte har nån ”humor”. Om man inte opponerar sig får ”skämtet” stå kvar där, helt utan skämtsamma undertoner och bidra till det antifeministiska klimatet. Hur man än gör så förlorar man.

Men framförallt är detta eviga skämtande och distanstagande ett sätt att förminska dem som faktiskt bryr sig om saker på riktigt. Vår kamp spottas på och skrattas åt av människor som inte ens kan stå för vad dem tycker. Genom att ständigt skämta bort allt så gör man allvaret till något löjeväckande, och till slut kommer ingen kritik att tas på allvar eftersom den bara är ett tecken på att man saknar humor. Denna totala brist på allvar kan vara ett av de farligaste vapen vi som faktiskt bryr oss om saker har emot oss. Det är en förminskningsteknik som heter duga, för ingen vill väl vara tråkig? Att sakna humor och ta saker på allvar är typ den största synden i vårt samhälle.

Jag inser nu att jag gjorde fel när jag skämtade om att jag är kvinna. Jag skulle inte ha skrattat med, jag skulle ha opponerat mig. Det gör jag alltid nu för tiden. Om nån tycker att jag är en jävla bitterfitta, så tyck det då! Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det viktiga är att inte själv förlöjliga de saker man bryr sig om, för då har man genast förlorat. Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Alla dessa konspirationsteorier är om något är ett tecken på att samhället är sjukt.

En massa fåglar dör och hela bloggosfären blir helt till sig. Något är fel! Detta har jag inte sett förut! År 2012 är nära!

Det här var ovanligt! Troligen är de kajor. De övervintrar i stora flockar. Om de blir utsatta för upprepade störningar nattetid kan de bli så stressade att de flyger ihjäl sig. Antingen dör de av utmattning eller så flyger de in i vajrar, grenar och master i mörkret.

Detta var alltså vad ornitologen Anders Wirdheim sade i den första artikeln som skrev om saken. Visst är det ovanligt, men inte oförklarligt. Inget att oroa sig för, med andra ord.

Ändå är den makabra upptäckten mystisk – den gjordes flera dagar efter nyårsfirandet.

Ändå slår Aftonbladet på helt löst fast att detta är ”mystiskt”. På vilket sätt är det mystiskt, kan man undra? Är de mystiskt för att reportern aldrig sett eller hört talas om det tidigare. För att det är efter nyårsfirandet? Det lustiga är att ingen hade dragit det argumentet om detta sket mitt i sommaren, men när det kommer i anslutning till en högljudd högtid blir det plötsligt en grej. Fåglar kan väl bli stressade av annat än raketer liksom.

Och så kommer en annan ornitolog och säger att detta minsann är mycket allvarligt, och att fåglars tillstånd säger mycket om tillståndet i samhället.

Kommer det in skit i systemet så syns det snabbare hos fåglar än hos till exempel människor. Det här kan vara en första indikator på att något är väldigt fel. Jag har jobbat med fåglar i 50 år och aldrig sett något liknande.

På vilka grunder då? Har han något exempel? I mina ögon verkar det mer som en galning som tar sin expertis på lite för stort allvar.

Och sen så kommer det fram att de flesta blev påkörda av en lastbild, för att de satt och åt salt som låg på vägen (för att få bort snön, antar jag). Då var allt utrett och klart, inget mer med det.

Alltså. Occam’s razor (vetenskapsteori som säger att den mest troligaste förklaringen nästa alltid är den sanna) visar här att det mest troliga är att fåglarna blev påkörda av en jävla lastbil. Några kanske dog när de åt för mycket salt, vad vet jag. Det är i alla fall mycket troligare förklaringar än att det skulle vara ett tecken på att samhället är sjukt och att jordens undergång är nära.

Det som är så löjligt är att folk börjar spekulera i de mest konstiga teorier redan första dygnet, det om något är ett tecken på att något är jävligt fel. Att människor ägnar sig tid åt att hitta på märkliga teorier om förbindelser mellan fåglars död och ”skit i systemet”. Visst, det kan vara något skumt med det men så är det troligen inte. Om man skulle gräva runt i allt som kan vara fel så skulle man inte ha något annat för sig.

Det som ändå fascinerar mig mest i alla dessa galna teorier är detta: om nu detta är ett tecken och jorden går under, vad kan vi göra åt saken? Om jordfan går under 2012, vad är meningen med att tjata om det?

Centerns smarta pr-strategi.

Alltså, den här Stefan Hanna (jävla namn det) måste ju driva. Först tycker han att man ska ha straffskatt för feta, sen ska bidragssnyltare kläs i hyenadräkt efter avtjänat fängelsestraff!

Såhär tror jag: Stefan Hanna är ingen riktigt person. Det är ett pr-trick som går ut på att Centerns åsikter blir presenterade i extremt format, så att de får uppmärksamhet. Sen kan Centern presentera liknande förslag men i mer sansad form, och därmed framstå som vettiga eftersom den som öppnat debatten var ännu mer dum i huvudet.

För mig som har astma och eksem skulle höjda avgifter eller en särskild sjukförsäkring innebära att jag varje månad avsatte pengar på ett sjukvårdskonto, precis som jag pensionssparar eller har ett semesterkonto. För det är ju riktigt orättvist att den som aldrig behöver gå till läkaren ska sponsra mina besök år ut och år in. Visst skulle det inledningsvis kännas som om jag blev dubbelt bestraffad – jag har en kronisk sjukdom och jag får betala högre avgift. Men å andra sidan skulle ett sådant system göra mig mer intresserad av att lyssna noga på min läkare, medicinera rätt, ta min medicin ordentligt och sköta min hud som jag borde, för att slippa besök så ofta.

Såhär skriver till exempel Törnqvist om det hela. Hon menar att man istället för att utsatta grupper ska betala extra skatt så ska all personligen ansvara för att deras sjukförsäkring täcker deras hälsotillstånd. Så kan man väl tycka, men om man har ett sånt upplägg så har vi faktiskt inte allmän sjukvård längre. Hela iden med allmän försäkring är ju att alla ska få samma vård oavsett inkomst.

Visst kan man tjata om personligt ”ansvar” och det kan säkert vara så att en majoritet skulle kunna välja en försäkring som passade deras behov. Sånt där slår dock alltid mot de svagaste i samhället, tyvärr.