Blogg – Sida 10 – Fanny Åström

Om rättvisa kommentarsregler.

Jag har funderat en massa på det här med kommentarsfält och så vidare typ det senaste halvåret. Det började när Lemoine började öppna upp bloggen med för diskussion med ickefeminister. Efter det har jag kommenterat ett par gånger, och typ varje gång så river det upp värsta diskussionen. Som att jag kan skriva att den finns en patriarkal penetrationsnorm och genast börjar tre personer typ hoppa på mig och skriva att jag har fel och gud vet allt. För mig är det uppenbart att det här är hotfullt även om folk håller ”god ton”, alltså typ inte använder fula ord. Det handlar om att direkt bli ifrågasatt vad en än skriver, vilket är den jävligt obehaglig upplevelse.

Med min kommentarspolicy är jag medvetet diskriminerande, jag diskriminerar folk som har andra politiska perspektiv än vad som representeras här. Jag tycker att den som är man, ickefeminist, höger och så vidare måste hålla sig mer i skinnet.

Jag tänker att det handlar om att det här är ett rum till för personer och perspektiv som ofta inte brukar synas. Jag vill inte att det ska bli övertaget av samma personer som har tolkningsföreträde i resten av samhället, hur trevliga de än är. Därför är jag hård mot dessa personer, och reagerar väldigt snabbt vid överträdelser. Ofta när någon ickefeminist kommer in så börjar hela diskussionen efter det handla om den personen, vilket jag tycker är ett problem. Jag vill att det här framförallt ska vara ett forum där feministiska idéer kan utvecklas, inte där de ständigt måste försvaras.

Idén om att det ska vara ”rättvist” tänker jag ställer till vissa problem. Jag har till exempel märkt att Lemoine har fått ställa upp väldigt krångliga regler, som att en inte får lämna för många eller för långa kommenterar eftersom det är något som de här personerna ofta gör, vilket riskerar att ta över och skrämma bort andra. Men ibland kan det ju verkligen vara bra när någon lämnar långa kommentarer. Jag tänker att en inte behöver ha regler som en applicerar rättvist utan att det är okej att vara partisk och släppa fram de rösterna en personligen bedömer är intressanta för diskussionen.

Jag tänkte ofta innan att jag typ behöver släppa igenom alla perspektiv, men sedan insåg jag att vissa måste backa eller trängas bort för att andra ska kunna synas. Eftersom män, ickefeminister och högermänniskor har tolkningsföreträde i resten av samhället så syns deras perspektiv redan överallt, och de behöver inte synas här också. Det blir ju omöjligt med ideologisk utveckling om en aldrig får diskutera saker utan att ta hänsyn till att människor som inte håller med alls ska få svar på sina ”frågor”. För mig är det viktigare att erbjuda ett rum för inomfeministisk diskussion än att tillfredsställa en massa antifeminister. Faktiskt.

Kommentarsregler uppe!

Nu har jag äntligen skrivit ihop lite kommentarsregler som jag tycker en ska läsa igenom och följa. De flesta som skriver här kommer inte att beröras av mer än första punkten, eftersom ni redan beter er så exemplariskt. Jag vill understryka att kommentarsreglerna är riktlinjer och inget typ juridiskt dokument, och att jag alltså förbehåller mig rätten att tillämpa dem på ett sätt jag uppfattar som lämpligt eller skippa att tillämpa dem i vissa fall.

Om att predika för de redan frälsta.

Jag blir ofta anklagad för att endast skriva till de redan frälsta, eftersom min uttalade målgrupp är kvinnliga feminister. Detta antas vara dåligt eftersom en inte ”övertygar” någon utan bara skriver för någon slags hyllningskör. Lustigt nog är det aldrig andra feminister som skriver detta, utan så gott som alltid människor som på ett eller annat sätt vänder sig emot feminismen. Varför är dessa personer intresserade av att berätta för mig hur jag ska göra för att värva fler till feminismen? De borde väl bara vara nöjda med att jag väljer en så förskräcklig strategi och inte hjälpa mig att sprida en ideologi de ogillar?

Detta är en härskarteknik av rang: att definiera hur en annan person ska förpacka sitt budskap för att en ska tilltalas av det. ”Om du bara skrev lite mer såhär så skulle jag gilla dina texter”. Att förklara sin egna oförmåga att ta något till sig med skribentens tillkortakommanden och att ställa krav på hur framställningen istället ska se ut. Nej, jag tänker inte anpassa mina texter efter dig, vill du ta dem till dig så gör du det och om du inte vill så skiter du i dit, det kvittar mig, men kom inte med någon tårdrypande historia om att du egentligen vill läsa och förstå men inte kan för att jag är så himla dum.

Det stämmer att jag främst vänder mig till andra feminister. Det betyder inte att jag skriver för de redan frälsta. Det finns en stor diversitet inom feminismen, och jag stöter ofta på att andra feminister inte håller med om det jag skriver. Jag stöter också på att feminister tycker att jag hjälpt dem på traven i att formulera sina tankar kring något. Det är faktiskt sällan som jag får kommenterar i stil med ”precis såhär tänker jag”. Det beror såklart delvis på att det kan kännas tråkigt att kommentera på det viset, men det är fortfarande ingalunda så att alla som läser här bara får precis det de själva tänker sagt igen. Det hade varit ganska trist för de flesta tänker jag mig, jag brukar själv inte läsa den typen av texter för jag upplever det som ett slöseri med tid under vilken jag istället hade kunnat läsa texter som gav mig nya insikter.

Jag brukar faktiskt kritisera den här typen av feministiska uttryck, till exempel i mitt inlägg om feminister som oreflekterat förfasar sig över sexistisk reklam för att, som jag upplever det, positionera sig socialt. Jag tycker att det är ett stort problem när feminister slutar att vara ifrågasättande mot sig själva och mest bara utgör någon slags bekväm grupp som en kan vara med i om en har vissa åsikter, vilket sker ibland.

Jag tror att det här handlar om att vissa tycker att det är jobbigt att inte vara den som blir tilltalad, att inte vara målgruppen för en text. Det handlar nämligen om anpassning. Texterna jag skriver är inte anpassade för ickefeminister eller män. Jag kan förstå att det är jobbigt att läsa en text som inte är anpassad för en om en är van vid att hela samhället är anpassat för en.

Anledningen till att jag skriver för målgruppen kvinnor i allmänhet och kvinnliga feminister i synnerhet är att jag tycker att det är viktigt att även kvinnor har texter som talar till dem, att det finns sammanhang där det mänskliga utgår från kvinnan och inte mannen. Jag ser detta i sig som en feministisk handling. När jag läste Scum-manifestet så tänkte jag verkligen på detta, på befrielsen i att läsa en text som bara bara vände sig till kvinnor och dessutom till kvinnor som är förbannade på manssamhället, alltså feminister. Trots att texten vände sig till mig så sa den mig en massa nya saker, den ändrade mitt perspektiv på världen totalt, och den sade grejer jag inte höll med om.

Att en text vänder sig till kvinnor eller feminister betyder såklart inte att en inte kan läsa den som man eller ickefeminist, det betyder bara att en måste anpassa sin läsning. Detta har kvinnor gjort i tusentals år, då många texter utgår från mannen som norm och därmed riktar sig till män. På samma sätt är en majoritet av alla texter som existerar ickefeministiska, alltså patriarkala. Ickefeminister och män är vana vid att texter de läser är anpassade för dem, därför blir det en stor grej när en text plötsligt inte är det.

Det är såklart viktigt att feminister talar utåt, till ickefeminister. Men jag tror inte att feminismen kommer vidare om vi inte även talar till varandra, för en intern debatt och utbildar varandra. Under tiden jag har varit feminist har jag förändrat och fördjupat mitt perspektiv något otroligt, och detta beror på att andra feminister har skrivit texter för mig. Om de inte hade gjort det, utan bara talat till ickefeminister, så hade jag troligen inte kunnat fördjupa mig särskilt mycket alls, och min feminism hade varit lika platt som för fyra år sedan. Jag tycker att det är väldigt viktigt att även de som redan är feminister får en chans att fördjupa sin feminism. Jag tycker att det är lika mycket värt, om inte mer, att tala till dem än att tala med antifeminister eller ickefeminister. Jag tror att jag gör betydligt mycket mer nytta med mina texter om jag riktar mig mot kvinnliga feminister. Men personerna som kommenterar såhär verkar inte tycka att min målgrupp är någonting värd, de tycker att jag istället ska skriva texter anpassade för dem. Texter för att övertala dem. Aldrig i livet.

Den som blir upprörd över att jag inte har ett språk som talar till dem borde sluta se sig själva som universums centrum. Det finns en massa människor på planeten, och bara för att jag inte vänder mig till dig betyder inte det att jag vänder mig till människor som är precis som jag. Det finns en massa människor som ligger någonstans mellan dig och mig åsiktsmässigt. Jag vet att jag med mina texter lyckas tala till många, få dem att tänka till och ändra åsikt. Bara för att du inte är en av dessa betyder inte det att mina texter saknar mening. Sluta tro att allting måste vara anpassat till dig för att vara meningsfullt, det är så egoistiskt och självcentrerat att det inte är klokt. Du är för fan inte universums centrum, och alla texter är inte skrivna för dig. Inse det och torka tårarna.

Bara erkänn att du inte bryr dig.

Jag fick denna charmanta kommentar för ett tag sedan:

Du borde läsa på om övertalningsteknik. För att vinna över någon på ens sida måste man få personen i fråga att förstå situationen och att se saken från andra perspektiv.
Det kommer du inte göra genom att förolämpa männen, som då direkt blir fientliga mot feminismen. Även andra feminister blir tveksamma om de ens vill kalla sig feminister längre. ”Är det såhär feminister beter sig? Då vill jag inte vara en sådan”
Jag vet, eftersom jag vill kämpa för kvinnors rättigheter men du avskräcker mig.

För det första tycker jag att uppmaningen att läsa på om ”övertalningsteknik” är så rolig. Är det typ ett etablerat ämne? Vad är det ens? Var kan jag läsa om det? Varför utgår personen från att jag vill vinna över hen på min sida? Jag tror inte att jag har uttryckt någon önskan om det, snarare tvärtom. Det är lustigt med folk som verkar tro att mitt mål och mening med mina texter är att tala till dem. Så är det inte. Jag skriver främst till kvinnor som redan är feminister men intresserade av att lära sig mer, jag har inte någon idé om att vara feminismens ansikte utåt eller liknande.

Men till kärnan: den här personen vill kämpa för kvinnors rättigheter men gör det inte, och detta är alltså mitt fel? Är det bara jag som tycker att något luktar lite unket här?

Om en struntar i att kämpa för kvinnors rättigheter för att en enskild feminist skriver elakheter om män (eller snarare saker som den här personen tolkar som elakheter) så är en nog inte så engagerad i kvinnokampen från första början. Tack, men jag tror att vi klarar oss alldeles utmärkt utan dig, så att säga. En person som inleder sitt engagemang i en rörelse med att hålla på och ställa en massa krav på hur enskilda individer i den rörelsen ska bete sig känns någorlunda lockande att ha med. Ja, alla krafter betyder något, men det betyder inte att vi ska hålla på och anpassa oss för att få med precis alla, för det leder endast till ideologisk urvattning.

Jag tycker att det är fascinerande vilka otroliga ursäkter folk har för att de inte engagerar sig i olika rörelser. Det handlar aldrig om att deras eget engagemang brister, om att de faktiskt inte bryr sig så jävla mycket, utan om att något är fel i rörelsen. Typ att feminister är för aggressiva, för korkade, för manshatande eller whatever.

Jag lovar, om du verkligen hade velat engagera dig i kampen för kvinnors rättigheter hade du kunnat hitta sammanhang med feminister som inte delar mina uppfattningar, kanske rentav sådana som tar avstånd från dem (det finns en del). Men istället för att göra detta så väljer du att skriva en kommentar om att jag har sabbat så att du inte kan engagera dig i kvinnokampen, för att du är så förbannat rädd.

Bara erkänn sanningen: du bryr dig inte om kvinnors rättigheter. Du skulle kanske vilja göra det, men du gör det inte. Men det är lite jobbigt att veta om detta, så istället för att bara chilla och syssla med någon hobby så känner du att du måste hitta en ursäkt för att inte engagera dig. Du letar upp en feminist som du tycker har manshatiska åsikter och säger att du blir skrämd av hen och att det är det som är bakgrunden till ditt bristande engagemang. Kan du inte bara chilla i att du inte bryr dig ett skvatt så kan vi båda få en lugnare och skönare tillvaro?

Endimensionellt tänkande.

Ett nytt kul begrepp jag lärt mig som en kan använda vid analys av argumentation, idéer och så vidare är ”endimensionellt tänkande”. Jag tänkte att jag skulle illustrera med ett pedagogiskt exempel som jag hittade under bloggkommentatorernas inlägg om det här inlägget jag skrivit som kritiserar arbetssamhället, kapitalismen och så vidare. De avslutar inlägget såhär:

På ett sätt är kapitalismen ett jävla straff kan jag tycka men samtidigt vet man ju inte hur det hade varit annars. Många människor hade inte behövt stressa ihjäl sig och jorden hade möjligtvis varit en fredligare och mer miljövänlig plats?

Och får detta till svar:

Många hade svultit ihjäl? Tror snarare det skulle leda till ökad brottslighet om fler o fler valde att ägna sig åt saker som inte går att försörja sig på. Det ger ju klyftor i samhället som leder till brott. Att ha mycket pengar behöver inte vara viktigt, men att ha tillräckligt med pengar för att överleva på egna ben är viktigt och ett krav alla friska människor som är kapabla att försörja sig själva på något sätt bör känna på sig. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Endimensionellt tänkande är kort och gott att inte kunna se bortom dagens system. Till exempel genom att anta att kapitalismen är det enda systemet som fungerar och alla lösningar måste ske inom kapitalismen. Att inte ens redogöra för att detta är ens ståndpunkt, kanske inte ens vara medveten om det själv, men att utgå från det i sina resonemang. När någon efterfrågar ett system bortom kapitalismen, till exempel ett samhälle med mindre arbete, så härleder en skälet till att det inte skulle fungera till att det inte fungerar inom kapitalismen. Detta är precis vad personen i kommentaren ovan gör: människor måste ha jobb för de måste försörja sig, annars kommer de svälta ihjäl och begå brott. Ja, i dagens system är det onekligen så, men måste det verkligen vara så? Skulle vi inte kunna organisera saker på ett annat sätt? Är verkligen allt arbete som utförs nödvändigt för att hålla människor ovan svältgränsen? Är allt arbete som uträttas ens bra för något alls, mer än att det inom systemet vi lever i idag är nödvändigt för att resurser ska fördelas i form av lön?

Hen bara konstaterar att det är såhär, istället för att försöka se varför det är så och vilka andra samhällen som skulle kunna vara möjliga. Istället för att fråga sig om vi verkligen behöver jobba så mycket som vi gör för att tillfredsställa våra behov, om det verkligen är rimligt att leva såhär, så utgår hen bara från att det är så det är, människor måste jobba såhär mycket, på det här sättet, med de här grejerna för att äta i dagen samhälle och så var det inget mer med det. Att saker och ting kastas på soptippen eller åldras planerat är ju i sig ett bevis på att vi producerar alldeles för mycket, till och med om en ser den hejdlösa konsumtion som människor ägnar sig åt som något sunt och naturligt. Jag menar, jag lever ju fan på slängd mat. Det känns som att vi skulle kunna dra ner en jävla massa på arbetet i samhället utan att behöva svälta.

Detta är det endimensionella tänkandet, att inte kunna se att ett annat (och bättre) samhälle är möjligt. Att bedöma allting inom ramarna för det nuvarande och att inte kunna anlägga eller ta till sig någon djupare systemkritik över huvud taget. Att kunna se allting som är konstigt och fel i dagens samhälle utan att tänka: det kanske är grundstrukturerna i det här samhället det är fel på, vi kanske skulle kunna ordna det bättre. Att istället tänka att detta trots allt är det bästa vi har, och när en konfronteras med orimligheterna mest bara fall tillbaka på att det är ”så det fungerar”, som om det var tvunget att fungera så.

Om hur alkohol porträtteras i bloggar och det klassiga drickandet.

Bloggkommentatorerna skrev för ett tag sedan om det här med hur alkohol representeras i olika bloggar. Det finns väl två olika kategorier av detta, dels det trashiga tonårsdrickandet som typ Dessie och Paow står för, dels det lite mer ”klassiga” och ”mogna” drickandet som bland annat Niotillfem och Billgren står för.

Jag tänker främst på den sistnämnda kategorin. Det figurerar otroligt mycket alkohol på dessa bloggar. Jag har läst åtskilliga texter hos Niotillfem som romantiserar tonårsfylla, att dricka sig redlös och glömma och så vidare. Detsamma förkommer nog även hos Billgren, men jag har aldrig läst hens blogg särskilt noggrant. Det figurerar otroligt ofta alkohol på båda bloggarnas bilder. Frågan är vad detta ger för effekt. Vissa vill ju mena att det inte ”spelar någon roll” att det figurerar alkohol på det sättet eftersom folk ändå väljer själva om de vill dricka eller inte:

Tycker att det blivit alltför lätt att komma med anklagelser om om ”romantisering” och dåliga förebilder. Det läggs alltför lite fokus på eget ansvar och vi börjar ”think of the children”skrika om ungdomar som ändå är 12 år och uppåt. Herregud, någon måtta får det ju vara.
De som blir tonåringssuputer blir det oavsett om de går omkring i Paow/Dessie-inspirerad stil eller prickiga second hand klänningar. Det handlar om det egna förnuftet i slutändan och det har det gjort sen länge tillbaka.

Den här idén om att människor” väljer själva” kommer ju ofta upp. Som om alkoholen inte var en tydligt inlemmad del i vår vardag, i vår kultur. Som om den inte alltid syntes och romantiserades och som om människor gick opåverkade av allt detta. Jag tror verkligen att det spelar roll hur alkohol porträtteras. Om det porträtteras som en vardaglig del av livet, som något som ger lite guldkant på tillvaron och så vidare, som något som alltid, alltså verkligen alltid, dyker upp i sammanhang som är lite lyxiga, roliga och så vidare så kommer människor att förknippa alkohol med detta. Både Billgren och Niotillfem har ju liv som många människor avundas. Genom sitt ständiga romantiserande av alkohol så riskerar de att framställa även denna som en nödvändig ingrediens i att uppnå ett liv som deras.

Det hänvisas även till ”mognad” som ett argument för att det inte skulle vara ett problem:

Tror att till exempel Elsa och Sandra har en mer mogen läsarskara och tror inte att deras alkoholvanor påverkar särskilt mycket.

Att hänvisa till att en grupp läsare är ”mogna” tror jag inte riktigt på. För det första är det inte riktigt sant, Niotillfem verkar till exempel ha en hel del läsare som är under arton eller nyss fyllda. Sedan är vuxna knappast immuna mot den här typen av påverkan, speciellt inte som alkoholnormen är så otroligt stark i vårt samhälle.

Ofta när en talar om alkohol så är det till exempel Paow som hamnar i skottgluggen; en person som verkar vara väldigt destruktiv och mål väldigt dåligt, sakna omdöme och så vidare. Just när det kommer till alkohol så lyfts det inte sällan fram som att det är ”okej” att dricka mycket om en gör det på ett ”ansvarsfullt” sätt. Ansvarsfullt är i den här kontexten inte sällan liktydigt med smakfullt, och har också att göra med klass. Den var drickande uppfattas som ”klassigt”, till exempel en person som dricker dyrt vin på fina middagar, kommer lätt undan, medan den som gör det på ett ”trashigt” sätt förkastas som dålig förebild och så vidare. Detta är också en stor del i hur människor faktiskt försvarar sitt eget drickande. Hur många gånger har en inte hört att ”kontinentalt drickande” skulle minska risken för att bli alkoholiserad, eller att ungdomar ska lära sig att dricka ”sunt” av sina föräldrar, alltså njuta av ett glas vin till maten istället för att supa sig redlösa. Alkoholism porträtteras i hög grad med människor som typ dricker direkt ur vodkaflaskan.

Hur alkohol porträtteras är något jag tycker att människor borde tänka mer på. Det finns få inslag i vår vardag som är så normaliserat i förhållande till hur stora hälsoskador det faktiskt medför som alkohol. Detta är såklart varken Billgrens eller Niotillfems fel, men de utgör ändå en del i den samhällsomspännande alkoholnormen.

Vill ni läsa om Individer™ får ni dra någon annanstans.

Fick en kommentar från en, numera blockad, person, under detta inlägg:

Att lämna en relation gör man av individuella skäl och inte på grund av någon strukturell analys man tror sig ha gjort.

Vissa människor vill inte förstå att feminism, feministisk analys och så vidare har ett reellt inflytande över människors liv. Jag hade på intet sätt varit den människa jag är idag, och haft det relativt jämställda förhållande jag har idag, om jag inte hade ägnat mig åt feminism. Det kan en väl misstro om en vill, men det är icke desto mindre sant.

Den stora frågan är dock varför det känns så viktigt att påpeka att det inte ”spelar någon roll” (tro mig, jag har läst detta mååånga gånger under tiden jag drivit denna blogg) om det nu faktiskt inte gör det? Varför kan i så fall inte jag få ha mitt lilla roliga och tro att det är viktigt? Människor ägnar sig åt meningslös skit varje dag utan att de får en massa kommentarer om det. Uppenbarligen är det på något sätt hotfullt. Uppenbarligen finns det något som gör att människor känner att detta måste jag trycka ner och förgöra.

En annan intressant respons en får är människor som vill lyfta fram Individen™ i alla möjliga sammanhang. Jag tycker att det borde vara ganska uppenbart att jag inte skriver om individer utan om samhällsfenomen. Ni kan väl läsa dagboksbloggar om ni vill läsa mer om enskilda individer och deras agerande? Det är liksom inte min nisch så att säga. Jag tror de flesta på egen hand kan komma fram till att det finns individuella aspekter av saker och ting, även i deras relationer. Det jag är ute efter är att dra upp det strukturella och hjälpa folk att se och motverka det.

Så vill ni se individer så får ni dra någon annan stans, vill ni se berättelser om hur människor av individuella skäl valt att lämna relationer gäller detsamma. Det är tyvärr ingenting jag kan bidra med.

Läget och bloggnyheter.

Igår fick jag någon slags panikångestattack. Det är första gången jag är med om något liknande, och det var såklart en jävligt oskön upplevelse. Nu är det över i alla fall, och jag funderar på hur jag ska hantera det på bästa sätt.

Utöver detta är det rätt schysst. Det bästa med sommarlovet är att jag kommer ha så jävla mycket tid för att skriva. Ska dels blogga mycket såklart, men även försöka mig på något längre projekt, eller i alla fall skriva mer essäer. Idag tänkte jag skriva om två grejer som relaterar till relationer, nämligen kvinnor som är ”needy” och det här med att som kvinna få bestämma mycket i hemmet. För övrigt har jag nu gjort en sida av ett inlägg jag skrev med en sammanställning av sånt jag skrivit om könsmaktsordningen i relationer, för den som är sugen på att bli lite mer jämställd. Den finns här, också såklart i menyn ovanför där alla sidor finns (även donationssidan för den som tycker att jag förtjänar lite pengar för mitt bloggande). Den som har något schysst tips på lager om vad en kan läsa får verkligen jättegärna skriva in det i kommentarsfältet under.

Jag har, för den som inte märkt det (har skrivit det två gånger redan), en ny kategori som heter ”kommunism” där jag har lagt i en del gamla inlägg som jag anser relaterar till ämnet. Det efterfrågas ofta att jag ska skriva om det där med kommunism, men det är såklart lika omöjligt att sammanfatta som att sammanfatta feminism. Många idéer som jag förstår som kommunistiska kanske många tycker inte är det alls, eftersom de aldrig blivit presenterade för dem som kommunism. Det är ju sjukt stigmatiserat och så vidare, så det är inte så konstigt. Den som är intresserad av hur jag tycker och tänker kring saken samt vilka tankegångar jag ser som kommunistiska kan alltså kolla där. Eftersom mitt sommarprojekt är att ”läsa och förstå Marx” så blir det förhoppningsvis mer där.

Nå, detta om detta.

Presentera er!

Nu är jag klar med sista tentan för kursen och därmed ledig i typ tre månader framåt eftersom jag inte ska sommarjobba. Det känns fantastiskt. Just nu sitter jag och knåpar ihop svar på kommunistfrågorna som ställts här, detta kommer förhoppningsvis upp om några timmar, jag ska bara orka mig igenom det först.

Det har kommit in en massa nya under en tid nu, och jag tänkte att det vore himla kul för min om ni ville presentera er och kanske berätta lite vad ni tycker om bloggen. Typ vilka ni är, hur ni hittade hit, vad ni gillar/inte gillar, vad ni skulle vilja se mer av och så vidare. Vore guld. Detta gäller såklart även gamla bloggläsare.

Vettiga Feminister™ som tar avstånd.

Det störigaste när en skriver om saker som att alla män förtrycker alla kvinnor är alla Vettiga Feminister™ som ba måste rycka ut till männens försvar och berätta att såhär är det minsann inte alls och den här sortens feminist är minsann inte jag, hej och hå. Hela dagen har det varit någon slags avståndstagarfest bland mina mentions på twitter.

Sure, ni är feminister och ni håller inte med mig om allt, men är det verkligen så jävla viktigt för er att ta Avstånd™ så fort en säger något som är taskigt mot män? Får ni en medalj av manssamhället nu när ni kritiserar ”extrema feminister” eller vad är grejen? Kan ni inte bara typ chilla med att olika feminister har olika syn på detta utan att känna er tvungna att lyfta fram det i ljuset och högljutt proklamera att ”såhär tycker minsann inte jag”.

Okej om det handlar om typ ordentliga debattinlägg, om ni verkligen läste det jag skrev och besvarade det. Då hade det varit sund inomfeministisk debatt, för feminismens skull, och det gillar jag även om jag inte instämmer i allt som sägs. Detta slentrianmässiga avståndstagande känns däremot bara som en tom gest, en uppvisning inför den patriarkala blicken.

Fundera lite på varför ni känner behovet av att ta Avstånd™. Är det för att lyfta frågan, ha debatt inom feminismen, eller är det för att ni ska betraktas som Vettiga Feminister™ av patriarkatet? Och vems intressen tror ni att det tjänar?