Tips!

Här kommer två viktiga tips från mig till er.

  1. Jag tycker att ni ska läsa Erikas referat av Jämlikhetsanden, som presenteras kapitel för kapital på hennes blogg. Än så länge har hon bara skrivit del ett och del två, jag hoppas att hon fortsätter. Det är en gedigen sammanfattning för den som inte orkar eller kan läsa boken. Jämlikhetsanden har, och det med rätta, blivit väldigt omtalad eftersom den framför forskning och argument för att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen, något som borde intressera alla som är dragna åt vänsterkanten, och alla andra också dessutom.
  2. Jag tycker även att denna dokumentärfilm i två delar om Thomas Quick. Han blev ju dömd för ett flertal barnamord, och fick skulden för ännu fler som redan var preskriberade. Han erkände då, men det var under inverkar av tung medicinering, djup psykisk ohälsa. Nu har han emellertid begärt resning och även fått det för samtliga mord han begärt resning för, och kommer med största sannolikhet att få resning för alla. Det är ett intressant och skrämmande bevis på att samhället inte är så rättvist som vi tror. Att en person suttit inspärrad i flera år och fått leva med skulden av att vara ”Sveriges värsta seriemördare” trots oskuld i fallet är en riktig rättsröta, en nationell skam. Det är även intressant att höra om förhörsteknik och liknande, som också tas upp.

London.

Åkte buss i jättemånga timmar.

Och båt.

Chillade på Camden market.

Träffade Sofia som bjöd på kaffe. Tack för det!

Såg utsikten från Primerose hill.

Satt högst upp, längst fram i en dubbeldäckad buss. Mycket nöjd.

Gick på någon shoppinggata.

Åkte tunnelbana vilket var otroligt jobbigt.

Hände lite i en park.

Såg Big Ben från långt håll.

Och sen åkte vi hem.

Mansrättsaktivister borde fokusera på sina egna problem istället för att hacka på oss feminister.

Ofta stöter man på en invändning som låter typ såhär: ”ameh duuuråååå” när man tar upp problem i mäns inställning mot kvinnor. Det kan antingen röra sig om att man vill påpeka att förhållandena även kan vara motsatta eller om att det finns andra förtryck. Till exempel att jag är vit, hetero, cis och medelklass och därmed står över i andra maktstrukturer.

Detta stämmer. Absolut. Bara för att jag är kvinna så betyder inte det att kan svära mig fri från andra maktstrukturer där jag är överordnad. Däremot är det en stor skillnad på att förneka dessa och på att inte aktivt lägga fokus vid dem. Jag fokuserar på könsmaktsordningen eftersom det är den jag själv känns konsekvenserna av. Jag skriver emellertid även om klass- ras- och hbt-frågor även om de inte rör mig personligen, bara inte lika mycket.

För det första handlar detta om att jag inte vill tillskriva mig något slags tolkningsföreträde för andra förtryckta grupper, eftersom det ofta kan bli en förlängning av förtrycket. Jag kan skriva om rasism, men jag har inte samma insikt om hur förtrycket slår och vad det består i av naturliga skäl. Därför ska jag inte heller ge sken av att veta det.

Jag är fullt medveten om att jag är privilegierad i jämförelse med många andra grupper. Därför åligger det mig att ta ansvar, att lyssna och försöka förstå, men inte att själv definiera förtryckets natur. Jag skulle bli arg om någon man kom och försökte knäppa kvinnor på näsan om vad feminism är eller borde vara. Jag uppskattar feministiska män men jag vill inte att de ska ta sig tolkningsföreträde framför mig eller andra kvinnor. Jag vill inte att de ska definiera problemen med könsmaktsordningen åt mig, säga åt mig vad som är rätt och fel. Precis som jag inte ska knäppa någon ur arbetarklassen på näsan med vad som är problemet i deras position.

Om man känner sig utsatt för sexism, rasism eller något annat förtryck så borde man definiera det, vari det består och vad man bör göra åt saken. Detta har jag inget emot att mansaktivister gör. Jag tycker att det är jätteviktigt att man tar upp på vilka sätt det är jobbigt att vara man. Till exempel frågan om varför män begår så mycket självmord, varför många män är ensamma, våldsamma, klarar sig dåligt i skolan och så vidare behöver en lösning. Men detta är inte min sak att ta hand om. Jag vet inget om detta förtryck, jag är inte i det. Jag kan inte säga vad det består i. Det handlar inte bara om att jag inte vill utan också om att jag inte är kapabel. Jag fokuserar på det jag kan mest om, alltså feminism. det är där jag har mest att säga, mest kunskap och där jag kan ta mig rätten att analysera och tolka samhället.

Problemet blir när man istället för att problematisera de strukturer som förtrycker en hackar på andra strukturperspektiv för att de får för mycket plats. Ett bra sätt att få mer plats är att prata om det ni upplever som problemen istället för att hacka på andra för att de inte tar upp dessa problem. Jag skulle ha all respekt för en mansrättsblogg som faktiskt tog upp strukturella problem män drabbas av för att de är män, istället för att tjata om sina konstiga uppfattningar om hur feminister är.

Har ni någonsin läst något här som handlar om att det inte är ett problem när män mår dåligt, blir våldtagna eller tar sina liv för att kvinnor har det värre eller lika illa? Jag har till och med upprepade gånger ställt mig emot sådana utsagor. Jag brukar inte heller gå in på Ströms eller Billings blogg och påpeka hur förtryckta kvinnor är, eller att kvinnor utsätts för samma problem, när de skriver om något som är jobbigt för män.

Alla mansrättsaktivister borde lägga mer fokus på vari deras problem består och hur de ska lösas istället för detta absurda fokus på att hacka på feminister. Feminister som grupp har inte sitt primära fokus i att hacka på mansrättsaktivister. Feminister tycker i regel inte att det är något dåligt om det öppnas en mansjour eller om det dras igång ett arbete mot problemen med mäns psykiska hälsa eller mäns kriminalitet. Vi fokuserar på det problem som kvinnor blir utsatta för, vilket då och då har att göra med ett orimligt stort fokus på mäns problem i samhället. Mansrättsrörelsen däremot fokuserar nästan uteslutande på att bekämpa kvinnorättsrörelsen, som om det var dennes fel att män tar livet av sig oftare än kvinnor eller att män förväntas vara fysiskt starka. Mig veterligen så brukar i alla fall det senare tas upp av feminister då och då.

Gör gärna en sammanställning om på vilket sätt tjejtidningar och Sex and the City är sexistiskt och förtrycker män, men gör det för guds skull som en kritik av dessa företeelser och inte för att förminska den problembeskrivning som feminister gör av herrtidningar. Båda dessa är problem och det ena förtrycket blir inte mindre problematiskt för att det andra också existerar. Jag skulle gärna läsa en sådan sammanställning, till och med kunna tänka mig att göra den, men jag förstår inte vad det har med Slitz sexism att göra.

Detta borde även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.

En invändning jag har fått en herrans massa gånger mot mitt Slitz-inlägg är att det står samma saker i tjejtidningar. Jag antar här att man åsyftar vad jag skulle vilja kalla en instrumentell människosyn, alltså att människor ska ”användas” och sedan bytas ut eller uppgraderas på olika sätt. Jag håller med om att detta förekommer även i tjejtidningar och jag tycker att det är en vidrig syn att ha på människor oavsett vem som riktas den mot vem. Människor ska ses som mål och inte som medel och jag förstår inte hur man kan tala i termer av att ”byta ut” sin partner mot ”något bättre” alls.

Denna syn på människor och relationer är samhällsomspännande och ökar, i alla fall enligt min egen uppfattning. Jag tror den har mycket att göra med ett i allmänhet hårdnande samhällsklimat där alla uppmanas till att ”satsa på sig själva” och vara sin egen lyckas smed. Omtanke om andra hamnar i skymundan i en sådan värld. Det är djupt tragiskt och det är inget jag ställer mig bakom.

Vissa försöker få det till att detta är feminismens fel, för att kvinnor uppmuntras till att se till sina gena behov och intressen i första hand. Må så vara, men detta är ju inte vad alla feminister står för. Jag har vänt mig emot det länge och ser det framförallt som något liberalfeministiskt, eller powerfeministiskt som man också skulle kunna kalla det. Det är ett entreprenörsideal där man ska kämpa sig upp mot toppen självständigt, personligen göra upp med patriarkatets förtryck mot en själv eller kanske använda sin ”kvinnliga charm” för att komma framåt. Jag vill ha ett samhälle där människor tar hand om varandra, inte ett där allt handlar om att slåss om platsen på toppen på lika villkor.

Nåja, med det sagt att jag inte vill ha det såhär så vill jag även förklara varför detta råd ändå dyker upp i den feministiska debatten titt som tätt, för det gör det ju. Jag tror det handlar om iden att jämlikhet ska uppnås genom att kvinnor ska börja lika män. När kvinnor uppmanas till att inte bry sig för mycket om relationen handlar det inte framförallt om att man ska skita i andra för att det skulle vara ett egenvärde, snarare om att man till exempel i en kärleksrelation inte ska ta den sociala lasten även för sin manliga partner, vilket ofta blir fallet då kvinnor fostras i att vara omhändertagande och män i att vara individualistiska. De bästa vore om män och kvinnor var medvetna och omhändertagande i relationer, men om nu inte ens manliga partner är det så är det väl inget annat än rimligt att agera så även själv.

Men det jag talade om i mitt inlägg var inte detta. Jag berörde det flyktigt men konstaterade att det inte var det som var grejen, utan att det var ungefär vad jag förväntat mig. Det jag fann relevant var just den uppmaning till sexuellt utnyttjande som fanns i inlägget. Om detta förekommer i tjejtidningar eller ej vet jag inte, men jag har i alla fall aldrig stött på något liknande i ett sådant sammanhang. Om någon har det, vänligen berätta, för jag skulle i ärlighetens namn tycka att det var intressant och upprörande.

Vidare har jag heller aldrig beskyllt män som kollektiv för detta. De flesta än läser inte Slitz, det är jag medveten om. Men den som gör det och den som skriver texter likt detta borde fundera lite på vad det är man förmedlar. De rör sig inte om lite vanlig vardagssexism, ett litet skämt, utan om en direkt uppmaning till något som rentav kan betraktas som brottsligt i vissa fall. Det borde väl även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.

Hemma igen.

Kom precis hem efter två underbara dagar i London. Har inte sett ens en bråkdel av allt men det var så otroligt vackert. Det är också fint att komma hem och läsa alla kommentarer ni skrivit, det känns otroligt kul att jag bara får mer och mer läsare till bloggen och att det är så många som uppskattar det jag skriver. Ville bara säga det.

Att acceptera sin eventuella fulhet.

En grej jag tänkte på apropå inlägget om min forna och falnande snygghet var det här inläggstipset jag fick från Blixa för ett tag sen, just om hur man ska göra för att hantera upplevd fulhet.

Jag undrar om du alltid känner att du klarar av det där – att inte låta ditt utseende påverka hur du mår. För mig går det verkligen i perioder. Under längre tider kan jag uppriktigt känna att jag lyckats men sen kan något helt plötsligt trigga igång den där hetsen: jag måste sminka mig, jag måste raka mig, jag vill vara så snygg jag bara kan osv. Eftersom jag bara pysslat med det här sen i höstas är jag rätt hård mot mig själv och ger inte efter för uppenbarligen har jag fortfarande en del problem. Hur är det för dig? Känner du konstant att du helt uppriktigt har lyckats släppa allt det där?

Jag vet att jag var mycket snyggare innan, dels för att jag var smalare men också för att jag orkade anstränga mig i en betydligt mycket högre grad för att se bra ut. Om man skiter i saker som ”utstrålning” och ”personlighet” så var jag helt enkelt mer attraktiv för typ ett år sedan. Inga konstigheter.

Ibland kan det hända att jag längtar tillbaks till detta. Tänker att jag minsann ska gå ner i vikt och bli snygg igen. Men för det allra mesta så känner jag mig tacksam för att jag har lärt mig att prioritera andra saker än min utsida. Det är klart att det går i perioder, men överlag så kan jag faktiskt svara ärligt ja på frågan om jag lyckas undvika att låta utseendet påverka hur jag mår.

Jag kan dock tänka mig att detta är jobbigare för personer som upplever sig som fula liksom i grunden. Jag tycker ändå att jag är en person som ser ganska bra ut, vilket gör det lättare att förhålla sig till de dagar när jag mest känner för att dra en säck potatis över huvudet. Jag har aldrig liksom känt mig sådär svinful som jag fått intrycket av att många andra gör.

Det är intressant hur mycket känslor som är kopplade till utsidan för kvinnor. En vanlig förklaring till dåligt humör är till exempel att man känner sig ful och äcklig. Detta är något som alla kvinnor förväntas förstå. Inte alls lika ofta hör man detsamma från män, de antas inte ha en dagsform som beror av hur de upplever sitt utseende.

Det enklaste när man känner sig ful är att helt enkelt fokusera på något annat. Ja, det är ett lamt tips eftersom det är sjukt svårt att styra sia tankar när man väl är inne i någon kroppsnoja. Men det handlar inte bara om att fokusera på anat i stunden, utan om att fokusera på annat i livet i stort.

Om det finns andra saker man värderar i livet, andra förmågor man vill utveckla, så borde inte detta vara ett större problem. För mig är det viktigare att vara en duktig skribent än att vara snygg, men det har ju att göra med att det är en förmåga jag utvecklat och kommit att identifiera mig själv mycket med. Jag tror att det är bättre att hänga upp sin självkänsla på saker som man faktiskt kan utveckla och som man är bra på istället för något så förgängligt som utseendet. Det gör en troligen mindre begeistrad över de dagar man känner sig snygg, men också mindre deppig de dagar man inte gör det.

Så tja, mitt bästa handfasta tips för att få en bättre självkänsla rörande utseendet är att utveckla förmågor, gör man det sätter man sitt värde som person till andra saker istället. Det är vad jag har gjort, visserligen inte medvetet men min utseendeångest har krupit sig undan i takt med att jag börjat känna stolthet över mina andra förmågor, framförallt min förmåga som skribent. Jag förväntar mig inte att detta ska funka för alla, all har kanske inte heller möjligheten att odla förmågor och intressen på samma sätt som jag, men det är i alla fall det som funkat för mig.

En kreativ frizon.

I nästan tå år har jag fotat nu, och det bästa är att det är det enda fritidsintresset jag har som jag aldrig känner prestationsångest över. De veckorna när kameran ligger på hyllan känns det helt okej, för jag vet att jag kommer få lust att fota igen. Jag göra ständigt framsteg, men det är inte för att jag aldrig försöker bli bättre utan jag låter det komma i sin alldeles egen takt. Jag blir aldrig frustrerad för att bilderna inte blir bra nog. Så kul att ha något att ägna sig år som aldrig någonsin framkallar någon prestationsångest.

En skön insikt.

Kollar på bilder på mig själv för några år sedan och slås av hur snygg jag var, även de dagar när jag kände mig fulast i världen och hade en redig finne på kinden. Schysst frilla, ingen begynnande dubbelhaka och säkert len och fin på hela kroppen. Idag är jag fulare och tjockare och bryr mig inte ens en fjärdedel av vad jag brydde mig då. Man förändra så mycket, skaffar sig andra prioriteringar i livet. En skön insikt.