Etikett: jobb

Helt klart en rimlig prioritering.

Åh, jag känner så mycket sympati för den här mannen som sågade av sin fot för att slippa jobba. Kan ärligt talat verkligen fatta varför man tar ett sådant beslut, givetvis beroende på vilka eventuella jobb man skulle kunna tänkas tvingas utföra. Men jag menar, det rör sig ju ändå om 40 timmar i veckan för resten av ditt liv! Det är så sjukt när man tänker på det, den enorma mängd tid gemene man lägger på arbete.

Nu hoppas och tror jag själv att jag kommer kunna jobba med något jag finner roligt och förhoppningsvis även spendera mindre tid på det än 40 timmar i veckan men om jag skulle vara dömd till att knega på med något skittråkigt utslitararbete för resten av mitt liv så skulle jag nog kunna överväga något liknande. Inte för att jag skulle våga, men ändå.

Det är väl bra att folk kan tacka nej till oattraktiva jobb.

När ungdomsarbetslöshet diskuteras är det alltid någon som tycker att ungdomarna i själva verket är för lata för att jobba. Förutom att jag absolut inte tror att det stämmer att det är så så tycker jag att det är ett ganska lustigt argument. Att människor tackar nej till arbeten som de inte anser attraktiva tycker jag nämligen är helt i sin ordning. En person som måste ha arbete för att klara sitt uppehälle kommer rimligen ta i princip vilket jobb som helst för att hen inte har ett annat val. Ju oattraktivare de jobb som finns tillgängliga är desto mer kommer personen dra sig för att jobba och försöka hitta andra lösningar istället. Det är bland annat av det här skälet jag vill ah medborgarlön, för att det skulle leda till en effektiv utrensning av underbetalda jobb eftersom arbetslösa skulle vara mindre nödställda.

Jag har svårt att se något skäl till att ta jobb man inte vill ha bara för sakens skull, bara för att man inte ska vara lat. Jag tycker att det är väldigt positivt att folk som kan tackar nej till jobb som är oattraktiva för att de värderar fritid mer än de extra hundralappar och den ”arbetslivserfarenhet” jobbet skulle kunna inbringa. Om arbetsköpare har ett problem med att ingen vill ha deras jobb så kan de göra sig mer attraktiva på arbetsmarknaden.

Varför skulle arbetsköpare få välja och vraka men inte arbetare? Det är ju bara jättekonstigt!

Jobben är inte viktigast.

Moderaterna har dragit igång en ny kampanj som handlar om att arbetslinjen är bra. ”Jobben är viktigast” heter den. Jag tycker att ni sa läsa Alliansfritt Sveriges utmärkta artikel om regeringens jobbpolitik.

Denna slogan ”Jobben är viktigast” ringar väl in typ allt jag ogillar med Alliansens politik. För mig är människor viktigast, inte jobb. Att a en låg arbetslöshet betyder ingenting om arbetet som utförs inte tillför något mervärde till samhället och människorna i det och dessutom är utslitande och själadödande för de som utför dem.

Det räcker inte med att säga att man ska ha fler jobb utan att tala om vad dessa jobb ska bestå i och hur det ska skapa mervärde för samhället. Arbetsreligionen måste upphöra!

Välbetalt distanshalvtidsjobb sökes.

Just nu känner jag mig sådär sanslöst vilsen som man gör ibland. Jag vet över huvud taget inte var jag är eller var jag är på väg. Vad jag vill göra i livet. Gud vad skönt det hade varit att bara ha något halvtidsjobb med hyfsad lön som jag kunde sköta över internet och sedan kunna resa runt och bo precis vart jag vill. Någon som har ett sådant på lager?

Vardag.

Gårdagen var otroligt jobbig. Jag var trött och barnen var bråkiga och jag orkade verkligen inte vara sådär pedagogisk som jag vill vara, utan blev bara arg och sur. Idag har jag bara myst med barnen och druckit te och ätit mackor som kompensation.

Det kan vara otroligt svårt att veta på vilken nivå man ska lägga saker och ting. Hur man ska säga till. Man vill inte tjata men man vill inte vara barnens slav heller. Det är viktigt att man kan säga ifrån, men om man gör det för ofta så tappar det i slagkraft.

Språkpolitik.

Att hitta på nya ord för att göra en politisk poäng kan vara effektivt. Folk tenderar att bli provocerade när man leker med språket, och då får man chans att förklara sig.

Ett sådant ord som jag använder är ”arbetsköpare” istället för ”arbetsgivare”. Det gör jag av några olika skäl. Dels för att det ger en mer korrekt bild av ”arbete”. Arbete är enligt mig inte en uppgift fri för någon att utföra, utan snarare något som utförs. Om det är någon som ger bort arbete så är det ju arbetaren.

Men framförallt så ger orden arbetsgivare och löntagare i kombination intrycket av att arbetsgivaren ger bort arbetet (eller arbetstillfället) som en present, och sedan tar löntagaren även ut lite lön. Ingenstans skvallras det om att arbetsgivaren faktiskt tjänar på att arbetet blir utfört, vilket ju är en orättvis bild.

Om man nu talar om en ”arbetsmarknad” så ska ju orden för de olika personer som medverkar spegla deras faktiska roll på marknaden.

Ordet ”arbetsköpare” väcker reaktioner, men när man förklarar så håller folk generellt med. Ordet ”arbetsgivare” speglar också en tidanda där arbete ses som något gott och fint som man ska vara glad och tacksam om man har. Att ifrågasätta detta i själva språket är effektivt.

Så jag tycker alla ska säga arbetsköpare och arbetare istället för arbetsgivare och löntagare, på samma sätt som många säger hen istället för han eller hon.

Vad tjänar era städerskor egentligen?

Vad jag inte begriper med den så kallade pigdebatten är varför det skulle vara en feministisk fråga över huvud taget. Det feministiska perspektivet är väl helt ointressant och om man nu ska se det så så är det väl bara bra att kvinnor kan tjäna pengar på något de alltid antagits göra gratis.

Sen finns det såklart en feministisk aspekt i lönesättningen eftersom städerska är ett kvinnodominerat yrke, men om man jämför städerska med t.ex. rörmokare eller byggarbetare i kvalifikationsgrad så är städerskan faktiskt (för det mesta) mindre kvalificerad. Det är ett simplare yrke.

Men det intressanta här är väl inte just kvinnoaspekten. Hade det varit mer okej om det var en man som skrubbade dina golv? Jag har himla svårt att se varför. Detta är ingen kvinnofråga, det är en människofråga och en klassfråga.

Alla som jag läst medger att de har en städerska passar också på att meddela att hen inte alls är dåligt betald. Nehe. Jag skulle verkligen vilja veta om de har kontrollerat vad deras städerskor har i slutlön, efter att alla avgifter och utgifter är betalda. Jag frågade här vad städerskan fakturerade, men fick dessvärre inget svar. Bara detta från Björn:

Vad tycker du är skäligt betalt för att dammsuga och byta lakan hemma hos någon? Jag antar att det du är ute efter är att säga att vi betalar för lite för deras tjänster? Att de inte har en lön som en bankdirektör (som förtjänar mångfaldigt mer också) – är det skäl nog att låta de vara arbetslösa och ta bidrag istället?

Jag menar såklart inte att en städerska ska ha samma lön som en bankdirektör, det vore orimligt. Men jag tycker att man åtminstone ska kunna ta ut en timlön på strax över hundra kronor innan skatt. Många människor förstår inte att det är skillnad på vad man fakturerar och vad man faktiskt tjänar. Städerskan fakturerar 200 och då tycker man att det är skäligt betalt, men glömmer att hon har en resväg dit, ska betala tjänstebil och hela köret också. Ni fattar.

När man börjar snacka löner så börjar folk snacka tillgång och efterfrågan. Men tillgång och efterfrågan är inte allt som räknas här i världen, man måste också kunna säga att en människa ska kunna få en skälig lön för sitt arbete. En skälig lön är alltså en lön som man kan leva på om man jobbar heltid, utan att behöver vända på varje krona. Kanske ska man även kunna försörja ett barn eller två. Att efterfrågan är låg (vilket den förvisso inte verkar vara när det gäller städtjänster) är inte i sig ett argument för att lönerna ska vara låga.

Sen måste man också tänka på att städerska är ett mycket slitigt yrke. Det sliter på kroppen som bara fan, på grund av alla konstiga ställningar. Man inandas rengöringsmedel och damm hela dagarna vilket troligen ger en viss effekt på lungorna. Därför måste man ta in även det i beräkningen. Det handlar nämligen inte bara om hur kvalificerad en människa är eller hur många som skulle kunna tänkas utföra samma jobb, utan om vilken uppoffring det är.

Jag är väl inte sådär skitförtjust i iden om ett samhälle där alla hushållssysslor läggs ut på entreprenad, från städning till barnhämtning. Det säger väl kanske något om vår livsstil när vi inte kan sköta dagliga sysslor i våra egna hem och familjer. Men jag tycker inte att man har en dålig människosyn för att man anlitar en städerska. Inte dålig kvinnosyn heller. Däremot tycker jag att man inte ska stanna vid prat utan faktiskt anställa en städerska som får ut en rimlig lön.

Ingen annan är arbetsköparen tjänar på lönetabut.

Jag läste ett inlägg om tabut som finns kring att diskutera löner. Det är ju egentligen inget konstigt med att man kan skämmas över att tala om hur mycket ens tid, och därmed i förlängningen på sätt och vis en själv, är värd.

Men egentligen så finns det ju bara en part som tjänar på det här tabut och det är arbetsköparna. Oviljan att diskutera löner gör att det blir väldigt svårt att skapa en bild av hur man själv ligger till, både i sin bransch och i samhället i stort. Det skapar effektivt hinder för att kunna ställa krav baserade på något annat är hur mycket man ”känner” att man borde få, vilket såklart leder till att människor med en mindre grandios självbild missgynnas.

Varför lägger vi så stor vikt vid hur en annan människa värderar vår tid? Det är klart att det betyder mycket eftersom pengarna ger en mat på bordet, högre levnadsstandard och så vidare, men själva värderandet som sådant borde inte ge upphov till så mycket känslor. Arbetsköparen har ju såklart alltid intresse i att hålla lönen så låg som möjligt så det är ju absolut inget märkligt med att den som kräver mindre pengar också har en lägre lön, lönen kan säkert oftare vara ett resultat av hur duktig man är på att förhandla mer än hur mycket man anses vara värd egentligen.

Iden om att lönen står i direkt proportion till hur högt ens tid verkligen värderas är en inställning som borde omvärderas. Dels för att den trycker ner människor som tjänar mindre och dels för att det ger en delvis missvisande bild av orsakerna bakom att olika personer tjänar olika för samma jobb.

Människor borde tala mer om hur mycket pengar de tjänar för med den vetskapen i backfickan vid löneförhandlingar så skulle man kunna ställa rimliga och verklighetsanknutna krav på sin arbetsköpare, och i nästa steg kanske på samhället i stort.

Unna mig lite.

Det verkar som om jobbet inte behagar ringa, men det är denna stund som är den jobbigaste. Det kan fortfarande hända att de ringer nu, så jag sitter endast och räknar minuter till halv tio, då det i princip är för sent.

Igår tänkte jag ungefär såhär: nu ska jag unna mig lite och strunta i att ställa väckarklockan, så att jag får sova ut ordentligt. Ni fattar inte vilket tungt beslut detta var!

Hela natten drömde jag mardrömmar om att jag sov så långt som till, hemska tanke, tjugo över nio. Fatta antiklimaxet när jag vaknande kvart över sju, alltså, en kvart senare än jag brukar ställa väckarklockan.

För övrigt har jag sökt till en sommarkurs i praktisk retorik. Kursen har ”våga tala”-inriktning vilket jag knappast känner ett behov av, då tala är i princip det enda jag vågar göra här i livet. Men det var vad som fanns tillgängligt då jag som vanligt var sent ute och jag ser ändå fram emot att eventuellt vässa min språkförmåga.

Hur man än gör blir det dåligt.

Sitter här och hoppas hoppas på att de inte ska ringa från förmedlingen så jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte jobbar. Jag orkar inte åka ut till Huddinge eller liknande och ta hand om barn idag. Jag befarar det ögonblick då ringsignalen skär genom tystnaden och jag säkert inte kommer palla tacka nej då jag är en viljelös fjolla.

Men etter värre är egentligen om de inte ringer, för då tror jag att de inte vill ha med mig att göra. Och trots att jag inte heller vill ha med dem att göra så lägger jag orimligt stort värde i alla möjliga människors åsikter om mig.