Månad: januari 2012

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt.

Jag läser denna krönika i ETC om den oäkta vänstern. Den handlar om det här med att vänstermänniskor gärna lyfter fram sig arbetarklassbakgrund för att de ska få ha något att säga till om. Och så är det den där vanliga, uttjatade svadan om att man minsann ska få lov att vara vänster fast man kommer från medelklassen eller överklassen och att man varken ska vara stolt över eller skämmas för sin bakgrund, ty den bara ”är” och säger egentligen inget om människan.

Att även människor som tjänar på alliansens politik röstar rött är givetvis utmärkt, men jag kan bli så förbannat trött på detta snyftande från privilegierade människor när de inte få komma till tals lika mycket när diskrimineringen av andra grupper diskuteras. Ungefär som feministiska män som tycker att det är usch och fy att kvinnor har ett visst tolkningsföreträde när det kommer till kvinnofrågor. Det är skitbra att ni finns, alla feministiska killar, men det är faktiskt så att feminismen handlar om kvinnor som blivit förtryckta och som ska slta vara det, inte om att män ska få ytterligare ett område där de kan vara experter och ha ”rätt”.

Samma sak gäller medel- och överklassmänniskor i arbetarrörelsen. Givetvis behövs de här personerna, men vi (ja, jag räknar faktiskt mig själv som en medelklassperson som i alla fall i viss mån engagerar mig i arbetarrörelsen) kan av naturliga skäl inte ta samma plats som de personer som denna rörelse faktiskt gäller, de personer som faktiskt har en grund till att engagera sig som utgår från deras levnadsvillkor.

Människor från medel- och överklassen är vana vid att ha tolkningsföreträde i olika frågor, därför blir de lätt lite gnälliga när de plötsligt inte har de längre. Då skriver de gärna debattartiklar och krönikor om att man minsann visst kan vara vänster utan att behöva vara arbetarklass. Och ja, det är sant, men lika lite som man ska komma och tro att man kan berätta för kvinnor hur det är att vara kvinnor så ska man som medelklass komma och tro att man kan berätta för arbetarklassen hur det är att vara arbetarklass.

När människor från arbetarklassen skriver blogginlägg om sin klassbakgrund, om de kulturmarkörer som hör till arbetarklassen, om hur de upplevt sina villkor, om vad de har varit med om som människor från medel- och överklassen faktiskt inte kan förstå så börjar dessa människor direkt tala om arbetarklassromantisering. De vill inte acceptera att det finns saker som de faktiskt inte vet lika mycket om som de som har varit med om det själva, att det finns situationer och känslor man inte kan läsa sig till utan som man måste uppleva för att förstå fullt ut.

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt. Det riskerar att utveckla sig till en förlängning av det gamla vanliga förtrycket, där den utsatta gruppen förlorar rätten att själva sätta ord på och tolka sin livssituation. Där en reell kamp för bättre levnadsvillkor förvandlas till någon slags filosofisk ordlek och människorna som det faktiskt handlar om förlorar rätten att själva delta i samtalet. Det kräver ödmjukhet att som medel- eller överklass engagera sig i arbetarrörelsen. Det kräver att man är medveten om att man själv för en gångs skull inte har tolkningsföreträde, utan måste lyssna och försöka förstå berättelser från de som faktiskt är berörda.

Nu menar jag inte att med som medel- eller överklass inte personligen skulle kunna vinna på klasskamp, jag är övertygad om att även mina egna livsvillkor skulle förbättras om vänstern fick sig ett uppsving. Eftersom arbetsmarknaden för unga ser ut som den gör så har jag mycket att vinna på att villkoren förbättras, oavsett min klassbakgrund. I en sådan kontext kan mina personliga berättelser och upplevelser ha ett stort värde. Men det är skillnad på att belysa att alltfler människor än de från arbetarklassen såsom den av tradition definieras kan dra nytta av att samhället går åt vänster och på att hävda lika stor rätt att hävda sig om villkor som faktiskt är specifika för en viss grupp människor.

Snälla killar.

Mary har skrivit om detta med ”snälla killar” (som vi tjejer inte vill ha, som det sägs) och tagit ett exempel som jag tycker är himla talande på vad personer som snackar om ”snälla killar” brukar göra för missuppfattning:

Jag: Ska vi kolla på True Blood ikväll?

Elak kille: Nä fy fan, fattar inte hur du kan kolla på sån skit. Nu drar jag och super med mina kompisar istället. [bråk uppstår]
Mesig kille: Okej. [sitter sedan och typ sms:ar eller går iväg under avsnittet pga ointresse, varpå jag blir irriterad och störd]
Snäll kille: Nja, du vet, jag är inte så förtjust i den serien. Har du nåt annat vi kan kolla på så kan du kolla på True Blood imorgon när jag inte är hemma? [okej, vi kollar på något annat]

Många killar som uppfattar sig som snälla är i själva verket bara initiativlösa vilket absolut inte är samma sak som att vara snäll, det är snarare att vara mesig. Att vara initiativlös är dessutom något som kan fungera som en maktgrej inom relationer eftersom den initiativlös på sätt och vis frånsäger sig ansvar för beslut som fattas inom relationen. Jag har själv varit med om relationssamtal där jag varit den enda som engagerat mig vilket kan vara otroligt frustrerande. Om man inte känner av något engagemang i samvaron från sin partner får man lätt känslan av att man är oälskad.

Att vara snäll är inte att alltid tassa som katten kring het gröt så fort något kan bli det minsta lilla jobbigt eller känslosamt, det är att vara konflikträdd. Konflikträdsla är generellt ett drag som är ganska jobbigt i en relation och knappast något man gör av pur snällhet, för att man vill att ens partner ska bestämma. Nej, det handlar för det mesta om rädsla att ta plats och stå för sina beslut eller helt enkelt om att man inte är engagerad i relationen.

Jag vill inte ha någon passiv partner utan en partner som förklarar vad hen tycker om olika saker. Jag vill inte ha en partner som sitter och utstrålar passivt missnöje över beslut i förhållandet bara för att hen inte har uttryckt vad hen vill. Det är faktiskt inte snällt alls, bara respektlöst, oansvarigt och drygt.

Luxemburg.

Ber om ursäkt om någon tog illa upp när jag indirekt skrev att Norrköping var tråkigt eftersom det var som Luxemburg. Vill dock påpeka att det är en viss skillnad på en mindre stad som är så och när det rör sig om ett helt land. Jag hade eventuellt haft möjlighet att hamna i Luxemburg om det inte hade blivit Bryssel och jag kan säga att jag är glad över att det inte blev så. Luxemburg är fan ett tråkigt land. Men det var fint och ett utmärkt helgresemål.

Att lyfta fram den andra sidan.

En invändning som inte är helt ovanlig närman talar om klasskamp är att man faktiskt kan ha det jobbigt fast man är överklass, liksom man kan ha det jobbigt fast man är man. Ja, det stämmer såklart eftersom man för det första generellt tillhör fler samhällsgrupper än en, för det andra även har diverse individuella bekymmer. Detta är självklarheter och ingenting som jag varken själv sagt emot eller hört någon annan säga emot.

Däremot är det extremt ointressant att, när man till exempel talar om klass, behöva ägna ett jävla stycke åt att upprepa detta att det minsann kan vara synd om överklasspersoner också. Det är ju uppenbart att man, när man gör en indelning i grupper, talar om dessa grupper generellt och hur de förhåller sig till andra grupper, inte om varje specifik individ. Vissa tycker kanske att detta är t förenkla verkligheter och det är det förvisso, men ibland är en förenkling nödvändigt för att kunna belysa vissa saker. Om man alltid ska ta upp den ”andra sidan” som alltså i det här fallet är att överklassen också lider så kommer vi aldrig att kunna belysa skillnaderna.

Det är inte min sak att avgöra vilka individer som är värda att tycka synd om. Alla personer genomgår saker som är jobbiga och jag tänker inte försöka frånta någon det på grund av deras klasstillhörighet, etnicitet eller kön. Däremot tycker jag inte synd om heterosexuella för att de inte har något eget pride, inte om företagsledare för att de inte har någon anställningstrygghetskritisk teater att gå till, inte om män för att de inte har lika många böcker som ifrågasätter mansförtryck att läsa.

Anledningen till att vissa protestyttringar saknar motsvarighet för vissa intressen är inte för att dessa intressen är förtryckta utan för att det helt enkelt inte finns något behov. Det finns inget behov av konsumtionsvänlig teater för hela vårt samhälle är redan fullt av konsumtionsvänlighet, det finns inget behov av en mansdag för alla dagar på året är mansdagar (nu finns det förvisso en mansdag, som dock inte är så uppmärksammad just pga detta). Dessa grupper och åsikter har redan som det är ett otroligt stort utrymme i det offentliga (eller privatägda) rummet vilket gör att de inte uppfattas när man exponeras för dem, de blir bara en del av den grå massan av intryck som utgör vår vardag. Och sedan blir folk sura för att dessa uttryck inte finns, när sanningen är att de finns i så hög grad att vi helt har slutat tänka på dem.

Det finns idag en massa människor som uttrycker åsikter som att underklassen är lat och att kvinnor inte sitter på chefsposter för att man går efter ”kompetens” (som kvinnor alltså underförstått saknar). När någon för en gångs skull opponerar sig mot dessa åsiktsyttringar så är det minsann diskriminering för att man inte lyfter fram den ”andra sidan”. Men den andra sidan är ju den förhärskande, det som uttrycks så många gånger att få tänker på det.