Månad: januari 2012

Kvinnor som säger vad de tycker.

Jag tycker att det Fredrik Virtanen skriver om ”starka kvinnor” är bra. Han menar att problemet med begreppet primärt är att kvinnor förutsätts vara svaga eftersom man alltid måste förtydliga att de är starka. I mina ögon är det största problemet det jag har beskrivit här och i min lite mer ”skönlitterära (vette fan vad jag ska kalla det)” text här, att snacket om ”starka kvinnor” är ett sätt för folk att stå ut med orättvisor utan att göra något åt dem. Här har han en stor poäng som jag förbisett:

Men vinkeln på intervjuerna är inte vad Laleh vill kommunicera med sin musik, vad hon anser om världen, vad hon har att säga om sin konst. Det är alldeles för jobbigt och tidsödande och komplicerat för media att grotta ner sig i.

I stället handlar det om att hon skapar. Att.

För kvinnor ses det ofta som beundransvärt nog att man över huvud taget gör något. I egenskap av person som inte skräder orden har jag fått höra det mången gång, att det är så bra att jag tar för mig, vågar ta plats och så vidare. För det första tvivlar jag på egenvärdet i att folk ”tar plats” då jag tycker att det ska handla mer om vad man gör med denna plats och inte att man tar den. Jag vill inte att folk ska hylla mig för att ”jag säger vad jag tycker” utan för att jag faktiskt har något att komma med. Att hylla personer bara på grunden att de vågar ta plats är att ogiltigförklara det man faktiskt säger, att förflytta fokus från vad man säger till personen som säger det.

Jag ser ofta att feministiska kvinnor själva placerar sig i detta puttigullfack genom att tala om att de ”minsann säger vad de tycker” och därmed lägger fokuset vid att de som personer har en åsikt istället för deras faktiska åsikt. Lägger prestige i att vara högljudda och snacka istället för att faktiskt ha något att tala om. Jag menar inte att de inte har det, för överlag tycker jag att det kommer mycket vettigt från dessa personer, men jag tycker att man skadar sig själv när man får själva åsikten att framstå som ett egenvärde.

Visst är det vettigt att diskutera olikabehandling av kvinnor och män som deltar i den offentliga debatten men när en engagerad kvinnas främsta förtjänst är att hon är just engagerad, inte vad hon är engagerad för eller vad hon åstadkommer så har man bara tagit ett steg tillbaka. Kvinnan är fortfarande främst en representant för sitt kön, ett bevis på att ”kvinnor kan” och inte en kraft i samhället att ta på allvar.

Det är därför jag aldrig beskriver min blogg som ”provocerande” eller ”en härlig blandning av åsikter om allt mellan himmel och jord” eller mig själv som ”en kaxig tjej” eller ”en tjej som står för vad jag tycker”. Det vore att helt underminera det jag faktiskt har att säga om saker och ting som ett personlighetsdrag, en egenskap jag innehar och inte något med faktiskt tyngd. Och det vore tråkigt, för jag vill inte att mina åsikter ska ses som komplement till min personlighet eller livsstil utan som argument, som något att läsa och fundera över och kanske ändra sin världsbild utifrån.

Vardagsidioti.

Jaha. Anita och Calle Schulman ironiserar i vanlig ordning över ordet ”hen” som uppenbarligen ligger väldigt högt på agendan hos dem. Ingen får använda det hemska ordet ty det leder till förvirring, chock och fruktan. Galningarna dras som vanligt till lägerelden och skriver saker som dessa:

så jävla bra, skrattar ihjäl mig.
ocn de där nyuppfinnande HEN är så töntigt att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

de finns väl 2 kön av en anledning för helvete.
ypiskt folk att komma op sjuka nya grejer för att krångla till att mera.

Alltså, slutklämmen i denna kommentar om att det minsann finns ”två kön av en anledning” är ju bara för rolig. Det är väl fan ingen hen-förespråkare som har ställt sig emot att det finns män och kvinnor? Däremot finns det folk som har påpekat detta med att det liksom inte är så enkelt som att det bara finns män och kvinnor, utan att det finns folk som ser ut som ett kön men känner sig som ett annat, eller kanske har en fysisk könstillhörighet som är oklar i sig. De finns väl också av en anledning?

Fånigt att bli arg över en så uppenbar idiot kanske, men orkar inte med denna extrema inskränkthet som finns i att vägra acceptera att alla andra i hela världen kanske inte vill eller kan dela in sig i grupper av kvinnor och män.

Man måste väl för fan få lägga ut en bild på sig själv i bikini utan att det ska ses som ett inlägg i hälsodebatten.

Blondinbella har lagt upp en bild på sig själv i bikini som skapat stor rabalder. Inlägget har i skrivandets stund fått 572 kommentarer, detta kan jämföras med att Blondinbellas inlägg generellt brukar få mellan 30 och 150 kommentarer. En ganska stor intresseökning med andra ord. Många kommentarer hon har fått ser ut ungefär såhär:

Helt sjukt vilken snygg kropp du har Isabella! DU är en sådan jävla grym förebild så det inte är sant! Fortsätta lägga upp sådana här bilder, lovar att det hjälper många människor där ute!

Och såhär:

Hon visar att man ska vara stolt över den kropp man har och känna sig trygg i sig själv. Beundransvärt!

Och en del ser ut såhär:

hjälper det för er som har några extrakilon menar du? så kan ni fortsätta äta utan ångest??? Det är ju ett skämt ni som inte ser att bella har en sådär 3-4 kilo för mycket……visst det har varit en hets tidigare om size zero men nu att hetsa folk till att vara tjocka har blivit fel på andra hållet.

Jag tycker att det är trevligt att Blondinbella inte drar sig för att visa upp sin kropp bara för att hon inte uppfyller idealet, men samtidigt undrar jag verkligen hur det kan komma sig att det har blivit ett sådant statement att som livsstilsbloggare lägga upp en bikinibild. Det är väl fullt normalt att göra det om man bloggar om sitt liv och det inkluderar solsemester på Bahamas? Jag ser det som ett tragiskt tecken i tiden att det anses modigt att visa upp sig om man inte ser ut på ett visst sätt.

Sedan dras ju naturligtvis debatten igång om huruvida Blondinbellas kropp är hälsosam eller inte. Alltså ursäkta mig, men vem fan bryr sig? Blondinbella har aldrig sagt att alla ska se ut eller ha samma livsstil som hon, hon har aldrig gjort anspråk på att vara någon hälsoguru. Man måste väl få lägga upp en bild på sin kropp utan att det tolkas som ett inlägg i livsstilsdebatten? Det är ju för fan en enkel bild på Blondinbella i bikini, det står inte ett ord om kost, träning eller att hon älskar sin kropp sedan hon gått upp i vikt. Det är bara en bild, rätt och slätt, det är absolut ingen propaganda för att man ska se ut så. Att hävda det är som att säga att jag tycker att alla ska ha rött hår och rött läppstift bara för att jag lägger upp bilder på mig själv när jag har det.

Det rör sig absolut inte om någon hets, det rör sig på sin höjd om en motbild till det ideal som råder men jag skulle nog helst vilja betrakta de som en bild på en glad Blondinbella på semester, rätt och slätt. Inget jävla statement.

Utan att mena att Blondinbella har en ohälsosam kropp eller väger ”för mycket” så undrar jag: måste man gömma undan kroppen om den är ohälsosam?

Genus och feminism är inte samma sak.

Jag har funderat lite på det här med att människor som talar om genus antas vara feminister automatiskt. Det är väl visserligen inte så konstigt med tanke på att de flesta som talar om genus faktiskt är det, men genus och feminism är ju faktiskt inte samma sak, i alla fall inte som jag uppfattat det.

Det väckte ju visst motstånd när jag definierade feminism såhär:

Hannah kom med en annan definition av feminism, som löd såhär:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.

Detta kan ju absolut ingå i en feministisk världsbild men jag tycker inte att det kan sägas utgöra grundstenen i den. Snarare är det där en definition av vad genus är. Även om genus och feminism ofta är nära sammanlänkat så är det inte av nödvändighet samma sak, för genus har inget automatiskt perspektiv på könsmaktsordningen utan egentligen bara på normer och normbrytande. Bara för att man har ett genusperspektiv betyder inte det att man anser att kvinnor är strukturellt förtryckta, vilket jag anser är en absolut nödvändighet för att kalla sig feminist.

Du kan ha ett genusperspektiv på kön och tycka att det är män som är strukturellt förtryckta och kvinnorna som är vinnarna i samhället. Du kan även vara feminist utan att tro på genus, inte för att jag tycker att det är särskilt vettigt men ändå.

Jag tycker att det är tråkigt att genus och feminism ses som en enhet istället för att feminism ses som en ideologi och genus som en analysmetod och verklighetsbeskrivning som kan användas för att uppnå ett jämställd samhälle. Det är så jag skulle välja att beskriva de båda fenomenen.

Det finns en stor risk för att använda feminism och genus som synonymer eftersom man kan komma att urlaka feministbegreppet och ta ifrån det den grundläggande betydelsen: en politisk ideologi som säger att kvinnor är förtryckta. Om man börjar prata enbart om könsroller i feminismens namn och slutar prata om att kvinnor faktiskt generellt har det sämre i samhället så suddar man ut en otroligt viktig del från den feministiska agendan.

Jag tänker inte sitta och säga att jag tror att män och kvinnor har lika mycket att tjäna på feminismen för det tror jag verkligen inte. Visst har män och något att tjäna på ett ifrågasättande av könsroller men framförallt så är det kvinnorna som har att vinna på att bli jämställda med männen. Jag har extremt svårt att se en person som förnekar att kvinnor generellt är underordnade män och bara ser till könsroller som något som skadar alla lika mycket som feminist, då är man snarare jämställdist eller humanist. Och det behöver inte vara något dåligt med det, men man ska inte urlaka en ideologi genom att i dess namn förneka dess grundpelare.

Mer om starka kvinnor.

Kul att min text om starka kvinnor var uppskattad! Jag tänkte att jag skulle skriva saker i den stilen oftare, för jag tycker att det är intressant att försöka förmänskliga de politiska resonemang jag för.

Jag tycker att ni ska läsa Hannas inlägg som hon skrev om det här med att folk kallar en stark. Det är en bra och personlig berättelse om problematiken kring begreppet och hur det används. Hon fick nämligen höra det ofta när hon blev mobbad i skolan.

Det de flesta människor som kallade mig stark hade gemensamt var att de i genomsnitt inte kom upp i ett enda finger lyft förr att mobbingen mot mig skulle ta slut. De var fullständigt nöjda med att jag hanterade situationen tillfredställande.  De behövde inte oroa sig,

Starka kvinnor är egentligen inte något annat än en förtryckande kulturs alibin. Vi hyllar och ser upp till dem för att de står ut med ett ruttet system, istälet för att ändra systemet så att alla eller åtminstone de flesta klarar av det.

Det är så enkelt att istället för att göra något åt ett problem hylla personerna som lider av det för att de står ut. Ett fruktansvärt bekvämt sätt att frånsäga sig ansvar.

Vet ni att det sades om svarta slavar att de klarade av piskrappen bättre för att de hade tjockare skinn, det hårda arbetet bättre för att de hade en bättre muskulatur genetiskt? Man kan tycka att det är osmakligt att jämföra slavhandelns förklaringar med mytbildningen kring starka kvinnor, men det är samma förklaringsmodell som ligger bakom. Istället för att erkänna det som ett problem att människor befinner sig i sådana situationer så beskriver man det som en karaktärsegenskap hos individen att hen faktiskt klarar sin vardag, vilket alltså i förlängningen betyder att vissa personer är bättre lämpade för lidande.

Ni kommer säkert tycka jag är fånig nu, men jag tänker på en grej i Gossip girl när Blair frågar hur Chuck kunde klara sig och må så bra när de gjorde slut om hon nu betydde så mycket för honom, varpå han svarar: ”det värsta hände och jag dog inte”.

De flesta eldar man hamnar i klarar man sig igenom och detta gäller en merpart av människorna. Hur hopplös man än känner sig kommer man i merparten av alla fall ut på andra sidan, även om vissa såklart inte klarar det. Vissa får gå igenom mer lidande än andra och då kan det vara lätt att kalla dessa personer starka, men om man hade gått igenom detsamma själv hade man nog också kommit ut ur det helskinnad. Men det betyder ju liksom inte att det hade varit en bra grej.