Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kultur

Moulin Rouge.

wpid-img_20140423_192457.jpgPostade om Moulin Rouge på @kvinnohat vilket väckte en del reaktioner. Den filmen gör alltid det eftersom det är en sån romantisk film som folk verkligen älskar.

När jag drar min analys av Moulin Rouge så brukar folk tro att det handlar om att jag tycker att bordellen på något vis är ett ”bättre” öde för Satine än att leva med Christian. Det tycker jag inte. Däremot vänder jag mig emot hur Christian framställs som en välsignelse och en räddning från patriarkalt förtryck. Att hans romantiska kärlek beskrivs som ”ren” till skillnad från att sälja sin kropp på bordellen, att det skulle vara något ickeförtryckande.

Christian är väldigt kontrollerande gentemot Satine. Hon får inte utöva sitt yrke. Här kan en till exempel säga att hennes yrke är fett kefft, något jag visserligen håller med om, MEN det fråntar inte det faktum att Christian faktiskt försöker begränsa Satines liv. Vad mer: han visar ingen respekt för hennes livssituation. Han visar ingen som helst respekt för att Moulin Rouge är hennes hem, att det är hennes inkomstkälla, att det är hennes möjlighet att uppnå andra drömmar i sitt liv (att bli en skådespelerska). Det handlar inte om att välja vad som är ”bra” eller ”dåligt” utan det handlar om att Satine behöver förhålla sig till den situation hon befinner sig i, något som Christian ständigt söker förhindra genom att pådyvla henne sin, faktiskt, fåniga besatthet vid kärlek. Satine vet att ”kärlek” inte är någonting att lita på, hon har behövt klara sig utan det, men Christian gör det till sitt stora uppdrag att få henne att tro på kärlekens kraft i syftet att hon ska vilja vara med honom.

Det värsta är ju dock ändå i slutet när Satine lämna Christian och han går för att offentligt förnedra henne genom att ”betala” henne. I det här fallet hade han istället kunnat visa respekt för hennes situation. Se att ja, hon kanske var kär i mig, men den kärleken kunde inte väga upp det andra hon blev erbjuden av hertigen (vilket är hennes förklaring). Istället för att acceptera detta går han för ett offentligt degradera henne till hora, förnedra henne på det mest vedervärdiga sätt, och detta anses ”romantiskt”. Det tycker jag är oerhört skevt.

I filmen framställs Christians beteende som något fint, också just i kontrast till bordellen. Det anses liksom berättigat att han kontrollerar henne just för att det är så himla smutsigt och fel att sälja sex. Men det handlar icke desto mindre om kontroll.

Att använda kvinnor för att ta avstånd från kvinnor.

Jag tänker lite på Harry Potter och på hur kvinnor porträtteras i kultur.

I mycket kultur så finns det så kallade ”starka” kvinnoroller. Sällan huvudroller, men ofta någon form av följeslagare. Detta gäller till exempel Hermione i Harry Potter. Hermione är en typisk ”stark” kvinna. Hon är intelligent, och står upp för sig själv och så vidare. Detta är såklart bra.

Problemet är att denna kvinna alltid måste utmärka sig i förhållande till andra kvinnor. I princip alla andra kvinnor som figurerar i Harry Potter är fjantiga, brudiga, ytliga och hysteriska.

Typiskt för Hermione är att hon har insikt i kvinnornas värld, men hon används för att mystifera den och ta avstånd från den. I någon scen ska han förklara för Harry och Ron hur kvinnor ”är”, något som de är helt oförstående inför. Det är ingenting som de förväntas förstå eller vill förstå. Hermione får symbolisera någon slags brygga mellan manligt och kvinnligt, får symbolisera den ”goda” kvinnligheten, den som inte är för ytlig och fjompig men fortfarande en kvinna.

I en av böckerna blir Ron förälskad i Lawender Brown. Denna person utmärks tydligt som en fånig figur som lockar Ron med sin ”kvinnlighet”, något som gör Hermione upprörd. När Ron slutligen väljer Hermione framför Lawender så ska det ses som någonting positivt, dels för honom som slipper hennes fjantigheter, men också för Hermione som har ”segrat” över denna överdrivet stereotypa kvinna.

Ron-weasley-lavender-brownVarför är det ingen som konfronterar Ron med vilket otroligt stort kräk han är, när han dumpar Lawender utan att tycka sig behöva ta minsta lilla ansvar för det? Varför är allting glömt och förlåtet när han återvänt till Hermione? Varför beskrivs det som en konflikt mellan två kvinnor, när det i själva verket är Ron som är oförmögen att ta ansvar för sin relation till någon av dessa kvinnor?

Jag stör mig också på hur Ron beskrivs som något jävla djur som är utelämnat till sina drifter, och att det han behöver är en kvinna som tar hand om honom och tar ansvar för honom utan att utnyttja honom, något som Hermione kan göra. Därför blir det ett problem när Ron ”förförs” av en annan kvinna, inte för att han gör ett val som sårar Hermione utan för att han luras in i det. Därför blir det också den andra kvinnan som är det huvudsakliga Problemet och fienden, inte Rons beslut eller beteende.

Varför kan det inte få finnas starka kvinnliga karaktärer som inte används för att ta avstånd från andra kvinnor och utmåla andra kvinnor som fjompiga, ytliga våp?

Läsning.

IMG_20140109_121013Läser just nu Beauvoirs Det andra könet. Mös lite när jag kom till den här meningen. Jag tycker att det är intressant att läsa äldre politisk litteratur, för det är mycket som har förändrats, men också mycket som är precis samma. Antifeminister är fortfarande lika stora spån och så vidare.

Tillgång och efterfrågan i relationer.

Angående det här med Mr Big och Carrie så var det någon som tyckte att det var helt normalt att de har ett förhållande som ser ut som det gör eftersom Mr Big är så eftertraktad och därför ”ska” hon jaga honom. Detta är en syn på relationer som ofta dyker upp, den som handlar om tillgång och efterfrågan. Den bygger på att om en person är mer efterfrågad så har denne typ ”rätt” att utöva otillgänglighet, makt och så vidare i relationer denna ingått, eftersom denna när som helst kan gå och vara med någon annan istället.

Jag tycker detta är ett väldigt märkligt och cyniskt sätt att se på relationer. När jag ingår i en relation med en annan människa har jag för avsikt att den människan ska må bra av vår relation, oavsett vem som är mest ”eftertraktad”. Jag förväntar mig att mina vänner som har fler andra vänner än vad jag har ändå ska ta vår vänskap på allvar, på samma sätt vill jag själv ge mina vänner vad de behöver även om jag själv har fler andra vänner. Det handlar om grundläggande respekt för varandra och det är mycket viktigt.

Mr Big har valt Carrie. Han har valt att ha en relation med henne, till och med en monogam relation. Om en väljer att göra det så bör en också ta ansvar för hur den andra personen i relationen har det, oavsett hur många andra kvinnor en skulle kunna vara med istället. När en väljer att ingå i en relation så måste en vara beredd på att det ska ske ett ömsesidigt utbyte, annars kan en faktiskt skippa det helt och hållet.

Om en väljer att bete sig som Mr Big gör mot Carrie så väljer en att bete sig illa mot en annan människa. En väljer att utnyttja sitt överläge för att skada en annan person, vilket såklart inte är acceptabelt. Det fascinerar mig vilka svador och teorier folk kommer med för att försvara ett så uppenbart omoraliskt beteende. Det finns ingenting som berättigar att inte ta ansvar för de relationer en själv valt att ingå i, det finns ingenting som berättigar att hålla en människa en säger sig tycka om i ständig osäkerhet.

En annan grej som kom upp var det här med att ”kvinnor gillar otillgängliga män”. Det finns ju ett korn av sanning i denna utsaga, för det är klart att känslorna svallar mer när en aldrig vet vad en har att vänta sig. Men det som Mr Big gör är också ett jävligt vidrigt beteende som skadar en mycket. Visst kan en hålla folk knutna till sig genom att vara oberäknelig och svårtillgänglig, men frågan är hur bra relationer det ger långsiktigt och om det är moraliskt försvarbart. Det går alltid att bete sig illa för att få kortsiktiga fördelar i relationer, men någonstans måste en ju också fundera på vilken slags människa en vill vara och hur det är okej att bete sig mot andra. Visst kan en göra som Mr Big, det fungerar ju uppenbarligen för att få många kvinnor på fall, men det är på bekostnad av andra människor och troligen också delvis på en själv, då det utgör ett hinder för att skapa långsiktiga och ärliga relationer.

Det här med relationer handlar inte om vad en kan göra utan om hur en vill bete sig mot andra och vilken typ av relationer en vill ha.

SATC och makt genom otillräknelighet.

IMG_20131201_233530Kollar på SATC och har blandade känslor. Å ena sidan tycker jag om hur stor plats systraskapet får ta, å andra sidan är det en oerhört normativ serie.

Kollade i alla fall på ett avsnitt där Mr. Big (hela serien går ut på att hon ska snärja denna gubbe) ställer in en kväll då han ska träffa Carries kompisar. Hon blir såklart besviken på vilket Big reagerar med någon slags… förvåning? I alla fall: när Carrie och hennes vänner sitter på krogen så KOMMER MR BIG ÄNDÅ!!! Detta gör typ att Carrie börjar känna hopp inför förhållandet för att han inte alls är den ignoranta man hon trodde att han var, för att han för en gångs skull dök upp på en grej som var inplanerad redan sedan innan men som han avbokat.

Jag tycker det är intressant hur Big utövar makt genom att vara otillräknelig. Eftersom han nästan alltid bryter sina löften så blir Carrie oerhört glad när han för ens gångs skull inte gör det, eller snarare: bryter ett löfte för att sedan ta tillbaks. Tänk om Big bara hade följt med från första början? Det hade säkert inte varit lika mysigt för honom eftersom Carrie då inte blivit så oerhört glad och tacksam över det. Det är så många gånger som han låter henne stå och vänta.

Lästips.

IMG_20130622_130544Jag tycker verkligen att ni alla borde läsa Det stundande upproret. Det är verkligen en fantastisk bok som handlar om typ… samhället? Jag vet inte ens, men den är otroligt bra.

Den innehåller stycken som detta, om det här med att vara ”deprimerad”:

IMG_20131120_133923

Och så tänker jag på min egen sjukdom, och jag känner igen mig. Jag är inte deprimerad, jag är i strejk.

Läser om den då och då, kollar på omslaget och tänker på innebörden. En framsträckt hand, en pistol. Ett vapen. Det gör mig fylld av hopp.

Finns att köpa på Kafé 44 för typ 50 spänn. Finns säkert att beställa någonstans också för den som inte bor i Stockholm.

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 3.

IMG_20121210_091808

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del tre, del ett finns här och del två finns här. Håll till godo!

Förtryck av individualitet
Primitivism (familjeliv och moderskap)
Funktionalism

Mannens främsta behov är att bli vägledd, omhändertagen, beskyddad och beundrad av Mama […] Daddy’s Girls – passiva viftare med skallrorna och alltid angelägna att bli bekräftade – reduceras, för en klapp på huvudet, för att få »respekt« av vilket skräp som helst, enkelt till Mama, en själlös administratör av fysiska behov; vyssjare av gnällspiken, apansiktet, peppare av det ynkliga egot, uppskattare av den vidrige; en varmvattenflaska med tuttar […] Processen med att reducera de kvinnor som hör till de mest efterblivna segmenten av samhället till djur – de »privilegierade, utbildade« medelklasskvinnorna, efterdyningar av mänsklighet där Daddy regerar helt – har varit så genomgripande att dessa kvinnor i den mest moderna nationen i världen i det tjugonde århundradet försöker gå igång på födslovärkar och att skräpa runt med bebisar hängande i tuttarna. Och det är inte för barnets skull – trots att »experterna« säger till kvinnorna att Mama ska stanna hemma och kräla i primitivism – utan för Daddy’s. Tuttarna är till för Daddy att hänga sig fast i; födslovärkarna är till för Daddy att gå igång på (då han är halvdöd behöver han fruktansvärt starka stimuli för att reagera).

Det här handlar, som jag förstår det, om kärnfamiljen. Kvinnor uppmanas till att ”kräla i primitivism” för sin egen eller för barns skull, men egentligen är det Daddy, eller männen, som tillfredsställs av detta. Genom familjen och hemmafruarna så kan Daddy ha en kvinna tillgänglig hela tiden, alltid få den kvinnliga uppmärksamhet och bekräftelse han så gärna vill ha.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vårt samhälle bygger ju på familjer, och gjorde såklart det i än högre grad när Solanas skrev SCUM-manifestet. Eftersom familjen är den generella samlevnadsformen så tillskansar sig män väldigt mycket makt och tillgång till kvinnor.

Jag tänker också på män som tycker att det är så jävla vackert och fantastiskt med kvinnor som föder, kvinnor som uppoffrar sig för sina barn och sin familj och så vidare. Denna situation är egentligen ingenting eftersträvansvärt och vackert utan något ganska förskräckligt, men det är klart som fan att män tycker att det är soft att det är kvinnor som går igenom dessa plågor för att skapa ett bättre liv för mannen och hans avkomma, och inte han själv.

Kvinnans individualitet, vilken han är akut medveten om, men varken begriper eller är förmögen att relatera till eller greppa känslomässigt, skrämmer och upprör honom och fyller honom med avund. Därför förnekar han individualiteten i henne och fortsätter att definiera alla i termer av hans eller hennes uppgift eller funktion, och han tillskriver sig själv, förstås, de viktigaste uppgifterna – doktor, president, forskare – och skaffar sig därigenom en identitet, om än inte en individualitet. Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor.

Jag tänker på det här med att kvinnor måste vara könsvarelser innan de kan bli riktiga människor. Alltså; kvinnors främsta uppgift i livet är att förverkligas såsom kvinnor, något som alltid står i relation till en man, alltså som sexobjekt, som partner (till en man), som mamma och så vidare. Det är alltid detta som hamnar i fokus när det kommer till kvinnor. Kvinnor som är framgångsrika på olika områden blir ändå alltid först och främst bedömda som kvinnor, sedan för det de åstadkommit. Detta är också de egenskaper som är allmänna för alla kvinnor, alltså; kvinnor uppskattas inte först och främst för sin individualitet utan för det som gör dem till ett i raden av exemplar av ”kvinna”. Alla kvinnor blir först och främst bedömda utefter hur bra de klarar av sin roll som kvinna. Män däremot blir först och främst bedömda såsom individer.

Förhindrandet av privatliv

Eftersom han är tom inombords, eftersom han är en ofullständig, inte helt avskild varelse, inte har något eget jag att odla och ständigt är i behov av kvinnligt sällskap ser han inget som helst fel i att tränga sig in i tankarna på vilken kvinna som helst, även totala främlingar när som helst och var som helst.

När jag läser det här så tänker jag på tvångsobjektifiering, på tafsande och på raggande. Det är verkligen så att män förväntar sig tillgång till kvinnor, att de tycker att de har rätt till de kvinnor som rör sig i offentligheten och att de bli kränkta och sårade när de inte får den här tillgången. Som kvinna tvingas en alltid att förhålla sig till detta. Kvinnor måste hitta strategier för att slippa undan män.

Jag tänker på hur män brukar reagera när en påpekar att alla kvinnor kanske inte uppskattar att få deras ”komplimanger”; med ilska. De kan bara inte tänka sig att en kvinna inte skulle se det som höjden av lycka att de tycker hon är knullbar, och om hon nu inte gör det så tänker de säga det ändå. Det handlar liksom inte om kvinnors känslor utan, som alltid, om mäns rätt. Om mäns rätt till kvinnor, till att säga och göra vad som helst till kvinnor.

Isolering, förorter ochförhindrandet av gemenskap

Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. Och då mannen är förtvivlat otrygg och fruktar att hans kvinna ska lämna honom om hon konfronteras med andra män, eller för något som avlägset liknar liv, försöker han isolera henne från andra män och den lilla civilisation som finns. Därför flyttar han ut henne till förorten, en samling självupptagna par och deras barn.

Återigen kärnfamiljen. Kan väl inte säga så mycket mer än att jag håller med henne så jävla mycket.

»Hippien«, vars längtan att bli »Man«, en »hård individualist« inte är riktigt lika stark som genomsnittsmannens – och som dessutom är upphetsad av tanken på att ha en massa kvinnor tillgängliga – gör uppror mot strängheten i Familjeförsörjarens liv och monotonin i att bara ha en kvinna. I delaktighetens och samarbetets namn skapar han kollektivet, eller stammen, vilka med all sin samhörighet, och delvis på grund av den (då kollektivet är en utökad familj är det också ett utökat förtryck av kvinnors rättigheter, privatliv och mentala hälsa), inte är mer än en gemenskap än vad ett vanligt »samhälle« är.

Det här tycker jag också är roligt, för fy fan vad många vänstermän det finns som är precis såhär. Även män som sysslar med polyamori kan vara på det här viset; det handlar liksom om att de vill ha tillgång till kvinnor, ingenting annat, men genom att sälja in sig som fritänkande så kan de skapa en illusion av att de minsann inte alls sysslar med kvinnoförtryck.

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor.

Här börjar Solanas komma in på individualitet, något jag tycker hen har en väldigt intressant syn på. Hen dissar både familjefaderns och ”hippiens” så kallade ”individualitet”. Jag tycker också det är intressant hur hen sätter individualitet i förhållande till gemenskap, alltså att hen ser individualitet som en förutsättning för gemenskap.

Likriktning

Trots att mannen vill vara en individ är han rädd för allting inom honom som på det minsta sätt skiljer honom från andra män, det gör att han misstänker att han inte är en riktig »Man«, att han är passiv och helt och hållet sexuell – en mycket upprörande misstanke. Om andra män är A och han själv inte är det måste det vara så att han inte är en man – han måste då vara bög. Därför försöker han bekräfta sin »Manlighet« genom att vara som alla andra män.

Alltså ja, extremt mycket av ”manligheten” är så otroligt likriktad, trots att män ofta sätter ett så jävla stort värde vid att de är ”individer”. Det är alltid de män som trycker mest på att de är ”individer” som är mest likriktade i sin manlighet, men deras individualitet är för det mesta bara samma gamla patriarkala skit som män i allmänhet ägnar sig åt. Jag tycker det är så jävla lustigt när män försöker motsäga sig feminism och könsmaktsordningen genom att babbla om att de är individer, de är så oförmögna att se och förstå att de är en del av ett system, de är så upptagna med tanken på att de är starka, fria individer att de inte kan begripa att de lever i ett samhälle.

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Detta kallas för genusordningen, det vill säga den strikta uppdelningen av kvinnor och män, kvinnlig och manligt, och konstruerandet av dessa tu som sinsemellan uteslutande motsatser. Kvinnligheten skapas för att mannen ska kunna känna sig som en man, men den kvinnlighet som skapas bli bara som en parodi av kvinnlighet, just eftersom den är så begränsad och stereotyp.

Filosofi, religionoch moral baserad på sex

Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinstinkten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lycka omöjlig på jorden, därför uppfann han Himlen.

Solanas syn på mannen är ju att han är oförmögen till att känna positiva känslor och att han ständigt försöker kompensera denna brist, genom att skaffa sig tillgång till kvinnor men också genom att ledas av andra. Här kommer filosofin och religionen in.

De flesta filosofer som inte är riktigt så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett »Identitetsproblem«; och fortsätter att pladdra pompöst om »Individens Kris«, »Varats Väsen«, »Essensen föregår Existensen«, »Existentiella Former av Varat«, etc, etc.

Jag tycker att det ligger mycket i detta, många av de ”problem” som män dryftat och dryftar är verkligen intighetsproblem som de försöker lyfta upp till någon slags allmänmänsklig nivå.

Jag tänker att det män saknar mycket i sina liv är kärlek och känslor. Eftersom män sällan lär sig att ge kärlek eller hantera sina känslor så får de ett ganska skevt förhållande till andra människor och till sig själva, något de sedan försöker råda bot på genom abstrakt tänkande, genom att på sätt och vis komma längre bort ifrån sig själva och andra människor och istället träda in i en värld av symboler, fina ord och så vidare. Istället för att försöka komma mer i kontakt med sig själv så flyr mannen från det, han tror att han kan hitta lösningen utanför sig själv.

En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.

Jag tänker mig att kvinnor ofta har mer kontakt med sitt känsloliv och med andra människor. Jag tror också att kvinnor i högre grad utövar och värderar kärlek. Kvinnor lär sig att förstå sina egna och andras känslor. Tyvärr går väldigt mycket av denna känslomässiga kunskap åt till att försöka serva män känslomässigt, något som i och få sig inte nödvändigtvis behöver vara menlöst men som ofta är det, eftersom många män inte är intresserade av att förstå sig själva. Jag tänker på hur mycket enklare det ofta är att diskutera känslor med andra kvinnor än att göra det med män.

Det var allt för den här gången.

Alla beslut är politiska beslut.

Ibland säger folk att de gör saker av ”politiska skäl”. Jag säger också såhär ibland, men egentligen tycker jag det är ett ganska konstigt uttryck. I mina ögon finns det ingen separat politisk sfär, utan hela livet är politik. Allting jag gör gör jag på ett eller annat sätt av politiska skäl, medvetet eller omedvetet.

När jag till exempel valde att sluta raka benen gjorde jag det på ett sätt av politisk övertygelse, eftersom jag genom feminismen kommit till insikt om att det är något som i hög grad tvingats på mig från samhället. Men egentligen var det ju inte mer politiskt än innan när jag följde samhällets ideal. Att följa samhällets normer, att inte göra motstånd, är precis lika mycket politik som att inte göra det. En påverkas ju alltid av politik i alla beslut en fattar i livet. Nu menar jag alltså inte bara vad riksdagen beslutar, utan hela samhället. Patriarkatet är politik, rasismen, kapitalismen är politik. Det handlar om hur vi lever tillsammans, hur samhället är organiserat.

Jag tänker att jag använder feminismen för att nå mig själv och vad jag vill göra i livet. De val jag gjort utifrån feministisk ideologi har i slutänden handlat om att jag personligen känner efter mer, på riktigt frågar mig; vad är det jag vill, vad finns bortom alla de här patriarkala värderingarna jag blivit matad med? På ett sätt handlar det ju om att jag frigjort mig från en politik, nämligen den patriarkala.

Orientalism.

IMG_20130830_214617Läser för närvarande Orientalism av Said, som kort och gott handlar om hur västerlandet har konstruerat orienten för att fylla en massa olika funktioner. Det handlar om idén om orienten och hur den skapats ur ett maktförhållande och också varit en förutsättning för detta maktförhållande. Det är en ganska lång bok, men inte särskilt svår, och jag tycker att den som är intresserad av antirasism/postkolonialism bör läsa den.

En för mig viktig insikt under läsningen är hur konstigt det är att prata om rasism som ”främlingsfientlighet” eller liknande. Detta har jag ansett redan innan, men jag tror ändå att jag fått mer förståelse för hur rasism liksom inte handlar om ”fördomar” utan kontext som bara flyger omkring i det blå, utan om makt, om en extremt lång historia av exploatering och förtryck som västerlandet har tvingat på ”orienten”. Rasismen är helt enkelt västerländskt konstruerad. Detta var för mig en viktig insikt.

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 2.

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del två, del 1 finns här. Håll till godo!

Pengar, äktenskap och prostitution; arbete och förhindrande av ett automatiserat samhälle

Solanas är emot det hen kallar penga-arbete-systemet, det vill säga kapitalismen, och härleder såklart dess existens till männen. Varför vill män ha detta system? Några av skälen följer:

1. Fitta. Då mannen föraktar sitt högst bristfälliga jag överväldigas han av en intensiv ångest och en djup och grundläggande känsla av ödslighet när han genom sitt tomma jag desperat och i dimmigt hopp om att komplettera sig själv försöker förena sig med första bästa kvinna […] Kvinnor måste däremot, om de inte är väldigt unga eller sjuka, tvingas eller mutas till manligt sällskap.

Tja, det ligger ju en hel del i detta. Jag är ganska säker på att i ett samhälle där inte den ekonomiska nöden hindrade människor i så hög grad så skull betydligt fler kvinnor välja bort relationer med män, eller i alla fall vara betydligt mycket mer självständiga i dem. Idag, och givetvis än mer på Solanas tid, så är kärnfamiljen ett extremt viktigt fundament i hur vi bygger upp vårt samhälle. Den liberala demokratin baserar sig i mångt och mycket på familjen som enhet. Kvinnor hålls i ett ekonomiskt underläge vilket gör att de ofta inte kan välja bort detta. Grattis patriarkatet!

2. Det förser den icke-relaterande mannen med en nytto-illusion och gör det möjligt för honom att försöka legitimera sin existens genom att gräva hål och fylla igen dem. Ledig tid skrämmer mannen då han inte har någonting annan för sig förutom att fundera på sitt groteska jag. Då mannen är oförmögen att älska och relatera till andra människor måste han arbeta. Kvinnor kräver fängslande, känslomässigt tillfredsställande och meningsfulla aktiviteter, men i brist på möjlighet och förmåga föredrar de att dagdriva och slänga bort sin tid på olika sätt […].

Det här är så jävla symptomatiskt för kapitalismen, alla dessa människor som går omkring och tycker att de gör nytta när de egentligen bara sprider förstörelse eftersom de tjänar mycket pengar. Många av dessa yrken är mansdominerade, men det finns såklart kvinnor som sysslar med precis samma sak. Jag tänker mig att när Solanas skrev texten så var det en större del män i dessa yrken, eftersom kvinnor förvärvsarbetade i lägre grad, och att de kvinnor som gjorde det troligen hade jävligt mycket svårare att göra karriär eftersom de generellt var från mindre bemedlade klasser.

Jag tycker verkligen att det är vanligt att människor försvarar sin verksamhet med att det värderas högt i det här samhället, alltså att det passar ihop med den kapitalistiska logiken. Många köper helt föreställningen om att värdefullt arbete är just sådant som en får mycket pengar för, trots att det viktigaste i vårt samhälle ofta utförs antingen till låg lön eller ingen lön alls, och generellt av kvinnor (omvårdnad, sjukvård, barnafödande).

Faderskap och mentalsjukdom
(rädsla, feghet, blyghet, ödmjukhet, osäkerhet, passivitet)

För att få barnet att längta efter Daddy’s gillande måste Daddy sätta sig i respekt, och eftersom Daddy är skräp kan han bara försäkra sig om att han är respekterad genom att vara otillgänglig och hålla sig borta och genom att agera enligt rättesnöret »förtrolighet föder förakt«, vilket naturligtvis är sant om man är föraktlig. Genom att vara fjär och otillgänglig kan han fortsätta att vara okänd, mystisk, och därigenom skapa rädsla (»respekt«).

Jag tänker på hur män söker distans och kvinnor söker närhet. Genom att vara ständigt otillgänglig i relationer så upprätthåller många män en stark längtan, vilket ständigt bekräftar dem. För många kvinnor blir det då ett ständigt sökande efter bekräftelse från den person som säger sig älska dem, något som kan dominera ett helt liv. Jag hävdar att detta är något väldigt många män gör sig skyldiga till i varierande utsträckning. Detta är också grunden till den patriarkala utsugningen, eftersom kvinnor ständigt ägnar sina relationer mer tid, omtanke, kärlekskraft och så vidare, något som ger män bekräftelse och trygghet, men som de sällan återgäldar.

Jag minns hur jag i relationer ofta har längtat extremt mycket efter mina partners då de varit otillgängliga, men då jag varit med dem så har det liksom känts så himla värdelöst. Jag har ägnat så mycket tid åt att ”gräva” i olika män i hopp om att hitta deras sanna jag, men det har liksom inte funnits något där. I desperat jakt på att få en behovstillfredsställelse som är i princip omöjlig har jag istället gjort mig undergiven.

Sedan kommer Solanas in på effekten av faderskapet:

Faderskapets effekt på män är specifikt att det gör dem till »Män«, det vill säga, gör dem starkt defensiva gentemot alla impulser till passivitet, bögighet och önskningar att vara kvinna. Alla pojkar vill imitera sin mamma, vara hon, smälta samman med henne, men detta förbjuder Daddy; han är modern, han får smälta samman med henne. Därför säger han åt pojken, ibland rakt ut, ibland mer indirekt, att han inte ska böga sig; att uppföra sig som en »Man«.

Jag tänker på en av serierna Strömqvist har i sitt fenomenala album Prins Charles känsla där hen hänvisar till en studie om vad patriarkala familjer gör med pojkar, där just detta tas upp. Pojken vill vara med sin mamma, men han tvingas bort från det eftersom det inte är ett accepterat sätt att vara ”man” på. Men eftersom pappan är frånvarande så kan han inte heller relatera till honom, han kan inte relatera till någon, vilket leder till en känslomässig isolering.

Faderskapets effekt på kvinnor är att det gör dem manliga – beroende, passiva, husliga, primitiva, trevliga, osäkra, bekräftelse- och trygghetssökande, fega, underdåniga, »respektfulla« mot män och auktoriteter, slutna, oemottagliga, halvdöda, banala, tråkiga, konventionella, tillplattade, och alltigenom föraktliga. Daddy’s Girls – som alltid är spända och lättskrämda, ocoola, icke-analytiska och saknar objektivitet – uppskattar Daddy och därmed andra män, på grund av sin uppväxt i skräck (»respekt«). De är inte bara oförmögna att se det tomma skalet bakom den oåtkomliga fasaden, utan accepterar också mansdefinitionen av mannen som överlägsen, som kvinna, och sig själv som underlägsen, som man, vilket de tack vare Daddy faktiskt också är.

Här presenteras Daddy’s Girls. Vad jag tycker är intressant här är vilka som är Daddy’s Girls, det brukar folk ha ganska olika uppfattningar om. Jag menar att Daddy’s girls är ganska få personer, andra menar snarare att det är alla som ännu inte vaknat upp och blivit fullfjädrade SCUM-kvinnor. Jag tänker nog att Daddy’s Girls är de som försöker få andra kvinnor att till varje pris underkasta sig patriarkatet, alltså som ständigt trycker på patriarkala värderingar på ett väldigt medvetet sätt.

Det är tillväxten av faderskap sedan 1920-talet – som kommer sig av det ökade och mer allmänt spridda välstånd som faderskapet behöver för att frodas – som har skapat den generella ökningen av själlöshet och de amerikanska kvinnornas förfall. Den nära sammankopplingen mellan välstånd och faderskap har, i de allra flesta fall, lett till att bara fel flickor, närmare bestämt »privilegierade« medelklassflickor, har fått »utbildning«.

Det här tycker jag är jätteintressant! Solanas hänvisar till en given tidsperiod, 1920. Jag relaterar till uppkomsten av det borgerliga patriarkatet. Vad som gör det intressant är att 1920 var det år då alla kvinnor tilläts delta i val i USA, vilket kan ses som ett startskott till att alla vuxna människor började betraktas som formellt juridiskt jämlika, vilket är en av grundpelarna i den liberala demokratin.

Vad som enligt många kännetecknar det borgerliga patriarkatet är uppkomsten av familjen och äktenskapskontraktet. Kvinnor är formellt juridiskt jämlika, men ingår ofta i äktenskap där de förhandlar bort delar av denna jämlikhet. Detta till skillnad från ett samhälle som i högre grad byggde på fadersmakt, där fäder gifte bort sina döttrar och äktenskapet sågs som en affär mellan män eller mellan familjer.

1920-talet var även årtiondet efter att första världskriget tog slut, och som jag förstått det ägde det då rum en massiv kampanj från många håll för att få kvinnor att hålla sig i hemmen. Det var nämligen många kvinnor som hade börjat med förvärvsarbete när männen låg ute i krig. När de kom tillbaka så skulle såklart ordningen återställas igen.

Sedan är det såklart sant att det krävs ett ganska stort välstånd för att kunna hålla sig med att en av de vuxna i en familj stannar hemma på heltid, vilket också syns i att det är kvinnor från mer välbemedlade familjer som är hemmafruar.

Jag tycker om hur Solanas framförallt hackar ner på medelklasskärnfamiljen, den som är ganska välbemedlad, där pojkarna och flickorna är väluppfostrade. Det är den hen ser som patriarkatets mest brutala uttryck. Det är där Daddys regim råder.

Arkiv