Kategori: Relationer

Jag har läst en del om det här med män och de olika problem de möter när de ska ta en aktiv del i hushållet. Till exempel så kan män uppleva att de inte riktigt blir insläppta av sina kvinnliga partners.

Till exempel; en man jag vet som skilde sig från sin fru och som sedan beklagade sig för att han inte hade fått lika mycket tid med barnen som hon, och därmed inte utvecklat en bra relation till dem. Stackars honom! Hon hade liksom bara tagit alla initiativ i hemmet, och han hade inte kunnat göra något själv. Det var omöjligt för honom att ta ett steg fram själv, hon hade ju inte släppt in honom.

Jag tycker att det är fascinerande hur mäns oförmåga att hantera de mest grundläggande saker liksom tas för given. Det tas för givet att det är svårt för män att till exempel ta plats i hemmet eller utveckla en relation till sina barn. inte för att de är undermåliga eller så, utan för att det står en kvinna i vägen. En ond ond kvinna som vill förvägra dem detta! Som tränger bort dem! Som säger ”nej du får inte träffa dina barn du måste gå till jobbet och låta mig ta det övergripande ansvaret för allt”.

Givetvis kan kvinnor uppvisa ett visst motstånd mot att män tränger in på kvinnligt kodade domäner. Givetvis finns det kvinnor som gärna tar hela föräldraledigheten själv. Men jag har oerhört svårt att tänka mig att det är ett generellt problem att män tvingas till att ge bort sina föräldradagar till mamman och verkligen inte har något att sätta emot. Om de verkligen ville ta ut sin föräldraledighet skulle de ju göra det. Om de ville ta ansvar för hemmet så skulle de ju kunna göra det.

Det är fascinerande hur kvinnor ständigt uppmuntras till att ta för sig i offentligheten, men när det gäller mäns närvaro i hemmet så måste de ständigt coachas. Detta trots att det är dem som har maktövertaget i situationen. Detta trots att män som tar ansvar för hem och barn verkligen brukar bli hyllade för detta. Men icke, de måste bli hållna i handen så fort de ska göra något som några jävla bebisar. Snälla, ni är vuxna män. Ni måste kunna klara av en så enkel sak som att ta lite ansvar i hemmet utan att bli daltade med av era fruar.

Den här känslan av att ha förnedrat sig så mycket i en relation att det liksom inte spelar någon roll om en fortsätter. Känslan av att en ändå inte har någon som helst värdighet kvar, så en kan lika gärna fortsätta kräla i förtrycket. Känslan av att det inte finns något annat sätt att leva än just det. Att en värdigare existens är omöjlig.

I många relationer har jag känt att det som tagit ifrån mig liksom har varit min förmåga till att lämna en destruktiv situation. Jag har tagits ifrån tilltron till mig själv och min egen förmåga att skapa mig en bättre tillvaro på egen hand. Mest klarskuret har detta nog varit en en relation där jag ständigt blev tillsagd att jag saknade social kompetens, vilket gjorde att jag trodde att jag var beroende av att honom för att ha ett socialt liv. Jag mådde dåligt och isolerade mig med honom vilket såklart stärkte denna känsla av utsatthet. Eftersom jag trodde att jag var socialt inkompetent blev jag också det; osäkerhet och spändhet tenderar tyvärr att göra människor mindre charmanta.

Många relationer med män kräver väldigt mycket känslomässig energi vilket också tenderar att har negativ inverkan på ens sociala liv. Om en har en relation som kräver mycket energi kan en kanske inte träffa andra så mycket, och när en gör det är en upptagen med att älta sin relation.

När jag ser tillbaks på denna tid i mitt liv kan jag verkligen förstå att jag förlorade vänner, jag var verkligen inte rolig att ha att göra med. Mitt huvud var fullt av honom, det måste ha varit oerhört störande för mina vänner att jag inte själv insåg hur destruktivt det var och lämnade relationen utan bara fortsatte kräla. Och detta gjorde mig såklart ännu mer utsatt, eftersom det urholkade möjligheterna till givande relationer med mina vänner. Det gjorde det ännu svårare att se hur jag kunde ha en givande tillvaro utan honom. Han blev allt.

Det är så intressant det där, vad som kallas manshat och inte. Att välja bort relationer med män är tydligen manshat. Jag har så svårt att se hur det är hat att konstatera att utfallet av något i nio fall av tio har varit att en blivit skadad på olika sätt, och därmed välja bort det. Andra skulle ju kalla det vanligt sunt förnuft.

”Tänk om män skull säga samma om kvinnor”. Tja, det gör dem ju. Eller i alla fall lever de så; män har för det mesta bara manliga vänner eller prioriterar i alla fall dessa mycket högre än de kvinnliga. Tyvärr är de inte helt konsekventa i sitt avståndstagande utan envisas med att ligga med kvinnor och skaffa diverse flickvänner som de suger ut emotionellt. Det hade ju varit trevligt om de hade kunnat lämna oss ifred, men det gör de inte för det är inte så patriarkatet fungerar. Patriarkatet kretsar kring heterosexuella relationer. Kring att män ska kunna suga ut kvinnor.

Män lever ju i regel ut sitt kvinnohat i relationer med kvinnor. Det är faktiska kvinnor som får stå ut med kvinnohatande mäns nedvärderande kommentarer, mäns sexuella våld, mäns misshandel och så vidare. Tänk om dessa män som hatar kvinnor så djupt att de är kapabla att mörda en kunde ta och undvika relationer med kvinnor? Vad mycket bättre världen hade varit ändå. Det är så konstigt hur de konstant ingår i relationer med människor de hatar.

Kvinnor som hatar män däremot brukar ju försöka undvika män i den mån det går. Ibland är det omöjligt, vilket har att göra med att män har ekonomisk och social makt över kvinnor som de använder för att tvinga in kvinnor i relationer med dem.

Paradoxalt nog brukar män som hatar kvinnor vara de som är mest angelägna om att ha relationer med dem eller i alla fall få kontakt med dem på olika sätt. Kvinnohatande män har ju till och med skrivit manualer i hur en bäst får kontakt med en kvinna genom att förnedra henne.

Så nä, jag hade nog inte brytt mig så jävla mycket om att män hatade kvinnor om det inte var för att de konstant var tvungna att söka upp en med sitt förakt.

När kvinnor säger att de minsann tycker om män fast de är feminister undrar en vad syftet är. Det är en sån där grej en hör ganska ofta. Kvinnor som pratar om att de är feminister men som i nästa andetag känner sig tvungna att påpeka att detta minsann inte hindrar dem från att ha manliga vänner eller pojkvänner. Kanske tycker de rentav att det är skönt! De kanske är ”en av grabbarna” eller något. Och de är ju trots allt heterosexuell, inte mycket att göra åt.

Jag tänker att själv kärnan i patriarkatet just är det att män ska ha rätt till kvinnor och tillgång till kvinnor. Män har ingenting emot feminism så länge de fortfarande har tillgång till kvinnor, så länge det handlar om att uppnå ~*jämställdhet*~ inom ramarna för heteromonogama relationer. Däremot om kvinnor börjar vända sig från män och mot andra kvinnor så blir det mindre roligt för dem.

Därför försöker feminister skaffa sig legitimitet i patriarkatet genom att säga att de faktiskt visst kommer att vara tillgängliga för män även i ett mer jämställt samhälle. ”Oroa er inte, vi kommer vilja ligga med er, skaffa familj med er, bekräfta er och göra känslomässigt arbete åt er ändå”, lugnar feministen alla män som är oroliga för att feminism kommer utgöra ett hot för deras rätt till kvinnor.

Jag önskar att feminister som sa den här typen av saker insåg vad de sysslade med och slutade. Det är så osympatiskt. Dels legitimerar en sig på patriarkatets villkor, men förutom det så kastar en lesbiska kvinnor under bussen. För det är ju lesbiska kvinnor en tar avstånd från när en intygar att en faktiskt tycker om män trots allt. Det är ju lesbiska kvinnor som är den Vettiga (manstillvända) Feministens ständiga motpol. Den lesbiska kvinnan som faktiskt inte är så jävla intresserad av att leva i ett jämställt samhälle för att kunna ha bättre relationer med män eller för att det faktiskt är synd om män också.

Det är tröttsamt att alltid målas upp som någon slags extrem även av ens medsystrar. När ens livsval och relationer alltid konstrueras som det där extrema, avvikande och konstiga blir en lite less. Kanske skulle dessa Vettiga Feminister som tycker det är så jävla gött med män fundera lite på varför de känner så och vad det får för konsekvenser för deras feminism.

Det här med att som kvinna göra motstånd mot våld en drabbas av är svårt.

Kvinnor ställs ofta under kravet att vara en bättre person när de utsätts för patriarkalt förtryck. De ska inte vara sådär dumma som mannen, utan de ska minsann vara moraliskt oantastliga trots att de är försatta i en situation som utgör en risk för deras säkerhet.

Ibland talar en om ”det ideala offret”, vilket innebär ett offer som har lätt att få samhällets stöd och hjälp. Ett idealt offer är en person som inte kan sägas ha någon slags skuld eller medverkan i det inträffade. Typ en kvinna som blir utsatt för en överfallsvåldtäkt av en främling mitt på dagen på någon synnerligen oskyldig plats, kanske i joggingspåret, är ett idealt offer. Få skulle kunna hävda att hon var medverkande i det som skedde. En kvinna som är i en relation med sin förövare har redan passerat gränsen för att vara ett idealt offer, fokus kommer hamna på relationen; varför ingick hon i den? Varför stannade hon i den? Var det kanske så att hon inte var så enkel att leva med? Mannen kanske slog av frustration? Kanske är hon rentav medskyldig till våldet hon utsattes för!

Om kvinnan gör motstånd, speciellt om det är fysiskt, så riskerar hon att ses som medverkande till det som inträffat. Det blir då en fråga om ett ”bråk” istället för att handla om att en part har utsatt en annan för våld, och att den andra har försvarat sig. Offret granskas hårt och minsta lilla tecken på att hon själv kan hållas ansvarig för sin position kommer lyftas upp och hållas emot henne.

Samtidigt ska en göra motstånd, för annars får en skylla sig själv. Detta motstånd ska dock alltid ske på mannens premisser. Kanske ska en be snällt att han inte ska vara elak och slå en. En ska inte faktiskt agera för att skydda sig själv, utan en ska vädja till mannen, underordna sig ännu lite till. Och detta är såklart precis vad han som slår är ute efter, att etablera sin makt, att kvinnan underordnar sig honom. För även om han slutar slå henne så är målet uppnått, maktobalansen är etablerad ännu en gång och kvinnan har underordnats ytterligare. Han har etablerat att om han inte få sin vilja igenom kan han skada henne fysiskt.

Kvinnor förväntas dels göra motstånd mot förtrycket vi drabbas av, men när vi gör det så misstänkliggörs vi.

Jag tänker på det här med tillit i relationer och hur det ofta förväntas och avkrävs av kvinnor att de ska lita på män.

Kvinnor är nervösa och hysteriska. De misstänker män för det ena och det andra utan att det finns några skäl. Det är i alla fall en bild som ofta målas upp. Kvinnor ska följaktligen ”lära sig” att lita på män, snarare än att män ska visa att de är värda att lita på. Kvinnor ska gång på gång lita på att män kommer behandla dem med respekt trots att motsatsen har bevisats för dem flera gånger, trots att de blivit svikna av män tusen gånger innan ska de ändå alltid lita på en ny man. För annars är en cynisk och kallhjärtad, och det får en under inga omständigheter vara som kvinna. Som kvinna ska en kvittrande naivt ge sig in i nya relationer med män, öppna upp sig och ge dem makt och kontroll över dem och liksom bara hoppas på att de klarar av att förvalta detta.

Kvinnor som är misstänksamma mot män straffas ofta för detta. Till exempel kvinnor som uttrycker att de inte vill inleda relationer med män eftersom de blivit svikna blir tillsagda att de ändå ska försöka för att alla män inte är sådana.

Jag tänker att tillit är någonting som måste byggas upp med stor försiktighet. Det kan inte bara trollas fram från ingenstans. Att tvingas lita på någon utan att det är underbyggt är att kasta sig in i något utan kontroll, och det kan sluta väldigt illa. Det handlar om att ge av sig själv utan att veta om det en ger kommer att förvaltas väl. I relationer med män måste kvinnor ofta ge väldigt mycket och helt enkelt hoppas på det bästa, på att mannen förvaltar det på ett bra sätt, snarare än att ha ett ömsesidigt utbyte.

En grundläggande mekanism i hur män binder kvinnor till sig är just att kvinnor avkrävs tillit utan att mannen faktiskt behöver bevisa att det finns grund för den. Eftersom män sällan kan leverera det de utger sig för att kunna leverera, både på ett individuellt och kulturellt plan, så måste de helt enkelt bygga relationer kring lögner. Den som får betala för dessa lögner är kvinnor, som tvingas in i att lita på någon som gång på gång sviker dem. Det är oerhört slitande för en person att gång på gång bli sviken av någon en har litat på, och att sedan tvingas lita på personen igen för att relationen ska kunna bibehållas.

Nu när jag försöker bygga relationer så är det här en av de främsta grejerna jag tänker på, att varken avkräva någon annan tillit och att inte heller bli avkrävd tillit. Att respektera att det kan vara svårt för folk att känna sig trygg med andra människor, kanske för att de blivit svikna och utnyttjade innan. Och det fungerar eftersom en faktiskt har någonting att leverera, då kan en visa att en är värd att lita på.

Istället för att säga ”lita på mig” så kan en säga ”jag ska göra mitt bästa för att visa att jag är värd att lita på”, och sen ser en helt enkelt till att göra det. För relationer ska inte framförallt bygga på löften om framtiden utan vad en faktiskt gör. Relationer ska inte bygga på att en part måste kasta sig ut och lita blint på någon som kanske kommer att svika.

Fick frågan om hur jag tog mig ut ur mina heterorelationer. Sanningen är väl tyvärr att jag inte ”tog mig ut” så mycket som blev dumpad.

Däremot kan jag säga en del om hur en kan göra för att gå vidare och hitta något nytt och bättre.

Mitt främsta tips är att älta som bara fan. Gå igenom vad som har hänt. Skriv om det. Prata om det. Tillåt dig själv att vara förbannad och bitter på det där riktigt ocharmiga sättet som en som kvinna absolut inte får vara. Bär din ilska med stolthet. Konsumera film, musik, böcker, bloggar och så vidare som stärker dig i din upplevelse. Nån dag efter mitt senaste uppbrott läste jag Egenmäktigt förfarande, och det var verkligen perfekt läsning för mig just då. Jag kände igen mig så mycket, jag blev så stärkt. Idag hade jag kanske stört mig på boken, men då var den verkligen helt perfekt.

Ilska är viktigt om en blivit orätt behandlad, eftersom det är ett sätt att upprätta sin värdighet. För mig var det viktigt att känna ilska inför allt det mina ex hade gjort fel mot mig. Inte för att de var onda eller liknande, utan för att flytta skulden från mina egna axlar. När en är i detta läge är det inte rätt tillfälle att vara ”nyanserad”, bara bre på! Du behöver inte uttrycka allting direkt till personen som gjort dig illa, men att få vara riktigt förbannad är frigörande även om det bara är inför sig själv.

Många tillåter inte sig själva vara förbannade, och det tror jag gör det svårt att gå vidare på riktigt. En internaliserar ju ofta väldigt mycket skuld om en blir dåligt behandlad, speciellt om en som kvinna blir dåligt behandlad av en man. Ett sätt som många försvarar sig mot detta på är att försvara mannen och/eller relationen. Det låter typ ”nämen det är inte så illa” och liknande. Men ofta är det frigörande att erkänna att en blivit dåligt behandlad, för då kan en även ta tag i idéerna om att det skulle vara ens eget fel.

Samtidigt är det viktigt att inte fastna i ältandet och ilskan, och det tar mig in på nästa steg: sorg. Att tillåta sig själva att sörja är viktigt för att kunna gå vidare. Vad innebär då att sörja? Jag tänker att sorg är det en känner när en erkänner en förlust. Ilska, besvikelse och så vidare är fortfarande känslor en riktar mot en person, det är känslor som är avkrävande, men sorgen kommer när en inser att det inte går att få någon gottgörelse. Det är viktigt att släppa alla illusioner om att personen skulle kunna göra det bra igen, som en ju gärna går omkring med efter ett uppbrott. Det handlar om att sörja det obestridliga faktum att det inte finns något mer att göra.

Jag tänker att det är först när en ser att någonting förlorats som en kan börja bygga nytt och bättre. När en inser att något är kört så kan en börja fundera på hur en ska göra nästa gång. En kan på ett nyktert sätt se vad som gick fel och vad en kan göra annorlunda, eftersom dessa insikter inte omvandlas till något som ska förvaltas inom relationen. För mig har det blivit mycket enklare att använda mina erfarenheter från tidigare relationer efter att jag har sörjt dem.

Ofta upplever jag att människor inte låter sig själva sörja relationer som gått förlorade utan har någon slags idé om att de ska gå vidare fort som fan. Detta resulterar ofta i att en ger sig in i nya relationer innan en kanske egentligen är redo. Jag upplever att många ger sig in i den ena relationen efter den andra utan att fundera så mycket på hur de gör relationer. En bearbetar aldrig saker som händer utan fyller upp med nytt istället. Detta tror jag gör det väldigt svårt att göra relationer på ett ickedestruktivt sätt. Samtidigt är det viktigt att inte isolera sig. Jag har framförallt försökt att inte göra så stora känslomässiga anspråk i en relation innan jag känner att jag är redo för det, och backat ganska snabbt om jag upplevt att sådana har gjorts på mig. Detta måste dock göras med respekt för inblandade; om en inte är känslomässigt redo för en viss form av relation bör en förmedla det.

Det viktigaste är att en låter sig själv känna en massa jobbiga känslor och accepterar att det är så. Att förneka dem gör ingenting bättre. Det tar tid att läka efter en avslutad relation, speciellt om den har varit nedbrytande och en blivit dåligt behandlad.

Det var mina tips för att gå vidare efter en relation. Har ni några tips?