Kategori: Relationer

Det här med att ge och få bekräftelse i relationer är en intressant grej.

Generellt i mina relationer med män har de varit väldigt dåliga på att bekräfta mig. Eller snarare, de har bekräftat mig när det passar deras intressen. De har bekräftat mig i början av relationen så att jag ska vara bunden till dem, eller när de känt sig osäkra på mitt engagemang. Däremot har det sällan funnits någon kontinuerlig bekräftelse av mig som person.

Jag tänker framförallt på en relation där jag i princip aldrig blev bekräftad, men däremot bekräftade honom exakt hela tiden. Han var även väldigt bra på att nedvärdera mig och få mig att känna mig underlägsen.

Jag frågade; varför säger du inte att du tycker om mig? Varför frågar du inte om jag vill följa med? Varför frågar du inte om hur jag har det? Då svarade han med att jag ju ”visste” att han tyckte om mig, och att han inte behövde fråga om hur jag hade det eftersom jag ju berättade själv om det var något jag ville ha sagt och liknande. Även om jag aktivt uttryckte att jag ville att han skulle bekräfta mig mer så valde han att inte göra det, för han ansåg inte att det var nödvändigt. Vad jag behövde för att känna mig trygg spelade honom ingen större roll, det var hans tolkning av situationen och vad som var nödvändigt som fick råda.

Samtidigt ansträngde jag mig en massa för att bekräfta honom, för att han skulle känna sig trygg och nöjd i relationen. Han fick konstant bekräftelse på sig själv och relationen från mig, medan jag fick väldigt lite av honom.

Vad skapar detta för förhållande? Jo, ett förhållande där den ena parten konstant törstar efter kärlek och bekräftelse, men den andras behov är tillfredsställt hela tiden. Det skapar en situation där den personen som inte är tillräckligt bekräftad hela tiden måste underkasta sig för att få bekräftelse i relationen. Att aldrig få bekräftelse spontant från en person som ska älska en är oerhört sårande. Att alltid behöva underkasta sig för att få kärlek är kränkande och degraderande.

På sikt leder detta till att en får mindre kraft i livet i övrigt. Om en inte blir bekräftad i sin relation utan tvärtom utsugen och ständigt påmind om att en inte anses vara värd kärlek och bekräftelse så blir det svårare att göra saker för sin egen skull. Istället för att lägga kraft på typ en hobby eller relationer med vänner så måste en lägga all sin kraft på relationen. Detta gör att en blir isolerad, en förlorar kontakten med omvärlden och i viss mån kontakten med sig själv. Relationen och ens partner slukar en större och större del av ens krafter och förmågor, och det blir därmed också en mer central del av ens existens. Detta är såklart ett utmärkt sätt för män att säkra tillgång till kvinnor.

I relationer med män har jag liksom känt att jag försvunnit. Jag har lagt mindre tid på saker som är viktiga för mig, fått mindre energi till andra viktiga relationer och intressen. Vem jag är och vad jag vill ha blivit sekundärt i förhållande till hur viktigt det har känts att bibehålla relationen och få hans bekräftelse. Och ju mer jag kämpat för att få bekräftelse desto mer sparsam har den blivit, just eftersom syftet aldrig var att få mig att växa utan att göra mig beroende av honom.

Jag vill ha relationer där båda för rum att växa, och för att detta ska vara möjligt är det viktigt att en bekräftar varandra ömsesidigt. Bekräftelse ska inte vara ett medel som används för att få någon att bli emotionellt bunden till en eller känna skuld, utan det ska vara något en ger för att en tycker om en annan människa och vill göra denne stark och ge henne möjlighet att utvecklas.

Jag har ju skrivit lite om att som kvinna göra motstånd i relationer innan.

Någonting som fascinerar mig är just den här slitningen; viljan till motstånd som paras med strävan efter att underkasta sig och hur en slits emellan dessa drifter.

Friheten är ett mänskligt behov och det lockar, men samtidigt skrämmer det. Viljan att vara till lags har vi fostrats in i sedan födseln, och att inte lyckas vara just till lags och bli älskad av en man är förknippat med djup skuld och skam för många kvinnor. Det innebär ju att en sviker sin tilldelade uppgift, och att en därmed också förlorar sitt existensberättigande i patriarkatet. Kvinnor erkänns ju i patriarkatet på mäns villkor, inte för vår egen skull.

Som människor behöver vi dessutom bekräftelse och gemenskap för att kunna växa, och kvinnor lär sig att denna hämtas på underkastelsens villkor. Vi blir  ”älskade” av män när vi underkastar oss och är bekväma att ha att göra med, inte när vi är besvärliga och ställer krav. Visst finns det undantag från detta mönster, men generellt är det svårare för kvinnor att få tillgång till både den trygghet och bekräftelse som finns eller i alla fall ska finnas i kärleksrelationer och friheten att växa fritt som människa. Istället tvingas vi underkasta oss och offra vår frihet för att upprätthålla relationer.

Jag tänker på detta som står i Det andra könet:Kvinnan lär sig att hon ska bli lycklig genom att ge sig till mannen. Hon lär sig att hon kommer nå lycka genom självuppgivelse. Detta kan jag verkligen relatera till. Jag har liksom under stora delar av mitt liv tänkt att bara jag blir älskad av en man, då kommer jag att bli lycklig. Och när det är det enda sätt att nå lycka en känner till, hur ska en då kunna lämna en destruktiv relation? Även om en märker att det bryter ner en så klamrar en sig gärna fast vid idén om att det är däri räddningen ligger, helt enkelt för att det är för smärtsamt att ändra kurs.

Jag tror det är därför så mycket motstånd görs undermedvetet snarare än som en uttänkt strategi för förändring. Om det formuleras som en uttänkt strategi så kommer en förr eller senare se att utrymmet för verklig förändring är ganska litet, och att behöva ta konsekvenserna av den insikten är inte roligt. Det innebär ofta att en som kvinna måste styra om stora delar av sitt liv och sina prioriteringar för att kunna göra anspråk på någon slags trohet till sina egna ideal.

En ganska rolig respons jag ofta får när jag pratar om att en som kvinna kan undvika relationer med män är män som ba ”ja lämna oss ifred det är mycket bättre för oss”. Det är roligt eftersom det säger så oerhört mycket om det enorma glappet mellan mäns självbild och den så kallade verkligheten.

Jag tänker på detta citat från SCUM:

Eftersom mannen är en ofullständig kvinna tillbringar han sitt liv med att försöka komplettera sig, att försöka bli kvinna. Detta genom att ständigt söka upp kvinnor, beblanda sig med dem, försöka leva genom dem och smälta samman med dem.

Och det är verkligen sant! Män klamrar sig fast vid kvinnor som blodiglar. Ofta märks det inte eftersom de gör en stor affär av att få kvinnor att känna att det är motsatsen som gäller och eftersom det finns gott om samhälleliga strukturer som medverkar till att det ska bli så automatiskt. Genom att göra kvinnor känslomässigt, ekonomiskt och socialt beroende av deras erkännande så kan de maskera det faktum att det egentligen är de som är djupt beroende av kvinnor.

Men om en kollar på det rent krasst; den man som inte vill ha samröre med kvinnor har alla möjligheter i världen att se till att det blir så. Män är inte ekonomiskt eller socialt beroende av kvinnor eller deras erkännande i detta samhälle. Män tjänar inte mindre pengar för att de är män. Män anses inte mindre värda om de inte har en fru. Män blir inte trakasserade av främmande kvinnor på stan. Män behöver inte motivera sitt ointresse för kvinnor med att de ”faktiskt har en flickvän”. Män riskerar i regel inte liv och hälsa när de lämnar en dålig relation och så vidare.

Detta märker en väldigt tydligt när en försöker rensa ut män i sitt liv. De söker liksom aktivt upp en. De kommer fram till en på krogen och vill ”prata” fast en ber dem lämna en ifred. De mejlar en fast en sagt att en försöker rensa ut männen i sitt liv. De frågar om en verkligen är 100 % säker på att en är lesbisk. De kommer där med sina ledsna ögon och vill imponera på en och visa att de är bra feminister. Seriöst, de är verkligen överallt.

Kvinnor som grupp är inte beroende av män som grupp i någon egentlig mening. Män som grupp tillför liksom inte något till våra liv. Individuella kvinnor är inom ramarna för patriarkatet beroende av män ekonomiskt och socialt, men det innebär inte att män på något sätt behövs i kvinnors liv egentligen. Det är män som behöver kvinnor; män behöver att kvinnor gör hushållsarbete och känslomässigt arbete åt dem, att kvinnor bekräftar dem och så vidare. Det är män som desperat försöker få kontakt med kvinnor, som försöker dominera kvinnor.Innan så var jag glad för minsta lilla manliga bekräftelse jag fick, och därför såg jag inte riktigt detta så klart. Men nu när så inte är fallet så blir det mer och mer påtagligt hur män ständigt försöker få tillgång till kvinnor, ofta genom att nedvärdera dem. Nedvärderandet fyller den mycket viktiga funktionen att det får kvinnan att känna att hon behöver mannens bekräftelse och godkännande. Det handlar om att etablera känslomässigt beroende. Vad är syftet med detta känslomässiga beroende? Jo, att kvinnan ska stanna kvar i relationen. Att kvinnan ska fortsätta ge sin livskraft, sin kärlek, sin bekräftelse till mannen.

Har tänkt en del på det här med internaliserad homofobi på sista tiden.

Olika lesbiska har nog olika problem med internaliserad homofobi. Då jag har levt heterosexuellt under stora delar av mitt liv och gjort medvetna ansatser för att ”öppna upp” inför andra begär så har jag inte problem med att känna mig som något slags freak, som om jag var född fel så att säga. Att slippa den här typen av internaliserad homofobi är skönt, men istället får jag annat. Däremot har jag känt skuld och skam över att misslyckas i mina relationer med män, vilket kanske är lite liknande. Jag har känt skam som misslyckat heterosexuell, som en misslyckad kvinna.

Jag tror att den mesta homofobin jag känner i själva verket är internaliserad misogyni. Här tänker jag mig att en har ganska olika positioner som homosexuell man och kvinna. Som homosexuell man tänker jag mig att själva ”homosexuell”-delen är mer framträdande. Jag tänker mig att det blir ett mer tydligt ”glapp” när en kommer ut, från att vara en heterosexuell man med alla de privilegier och rättigheter det innebär till att inte längre räknas in i mäns makt över kvinnor på samma sätt. Samma sak upplever jag inte som lesbisk kvinna, jag var rättslös redan innan jag kom ut, jag har inte haft heteroprivilegier på samma sätt. Givetvis har heterorelationerna givit mig fördelar, men det har främst varit fördelar jag fått i egenskap av en mans ägodel. Fördelarna har givits till mig på villkoret att jag underkastar mig.

Så, hur tar sig denna internaliserade misogyni uttryck för mig som lesbisk? Framförallt handlar det om att relationer med kvinnor inte värderas på samma sätt som relationer med män. Att uppvärdera relationer med kvinnor är ett ganska gediget jobb när en hela sitt liv lärt sig att de inte betyder lika mycket. Detta är en tröskel jag till stor del kommit över nu när jag kommit ut och är i en relation med en kvinna.

Sedan så finns aspekten av att en tänker att ens begär mot kvinnor gör en till man, eller att det är med en slags ”manlig blick” en tittar på kvinnor. Denna idé är ganska vanlig att folk uttrycker. Framförallt om en känner något slags intresse inför en kvinna som har relationer med män kan det kännas så. Det kan även vara så att en faktiskt blir behandlad som snubbe i den typen av situationer, eftersom en förutsätts typ veta hur saker går till att ta initiativ och liknande. Men begären en som kvinna känner mot andra kvinnor är såklart väsensskilda från dem män känner för kvinnor; kvinnor begär kvinnor som hela människor och inte i egenskap av ens mosats. Det jag vill ha från andra kvinnor är inte samma sak som män vill ha. Det finns även en tendens hos kvinnor att betrakta kvinnoseparatistisk rum som ickesexuella, vilket såklart blir ett stort problem för lesbiska som ju inte självklart vill ha ett ickesexuellt rum.

Jag tänker att sexdrift, initiativkraft och så vidare i detta samhälle är konstruerat som någonting manligt. Kvinnor lär sig att förutsätta att någon annan, en man, ska ta initiativ och styra sexuell samvaro. Detta gör dels att sexualiteten kan uppfattas som någonting skadligt och hotfullt mot kvinnor, vilket sätter lesbiska kvinnor i en jobbiga position eftersom vi inte kan vara sexuellt passiva på samma sätt, det finns ju inga män som gör det åt oss.

Den sista har nog varit den mest tydliga för mig på sista tiden, idén om att en hittar på sina begär mot kvinnor. Detta har även förstärkts avsevärt av människor, till stor del heterosexuella, som har envisats med att kalla mig politiskt lesbisk. Detta är såklart väldigt kränkande inför den relation jag ingår i; ungefär som om inte mina känslor inför min partner var på riktigt. Ungefär som om jag hade ”valt” att älska henne och därmed också kan välja bort det vilken sekund som helst.

Som lesbisk måste en alltid bevisa sig, en måste bevisa att ens begär inför kvinnor faktiskt finns på riktigt och att det inte bara är något en har hittat på. Jag tror att en del misogyni finns även i detta; kvinnor ses ofta som hysteriska och förvirrade och det blir därför lätt att även avskriva våra samkönade begär på denna grund. Jag är bara förvirrad som inte fattar att män trots allt är det bästa. Det är bara en upprorisk impuls för att jag inte har accepterat min plats som kvinna. Jag har bara inte träffat rätt man och så vidare. Detta förstärks såklart av personer som försöker framställa det som om lesbiskhet är en grej för privilegierade medelklasskvinnor.

Jag funderar ibland på vad det är som gör relationer med män så jävla svårt. Jag tänker på det som Simone de Beauvoir skriver att kvinnan alltid definieras som den Andra, att det som gör en till kvinna alltid ses som avvikande i relation till mannen. Mannen är norm, han är människa. Även män som har varit feministisk insatta och haft någon slags grundläggande teoretisk förståelse för vad det innebär att vara kvinna har inte kunnat relatera direkt till min erfarenhet, av förklarliga skäl. Problemet är snarare deras oförmåga att acceptera att det är någonting de varken förstår eller kan styra över. Deras oförmåga att acceptera att det helt enkelt är så världen ser ut, att det inte finns något specifikt de kan göra för att ”befria” mig från det.

Jag tror att jag ofta har känt att män förväntar sig att jag liksom ska komma över min position eller läka från att vara kvinna. När jag har pratat om vad det innebär för mig har de liksom velat lösa det. Jag tänker att det hänger ihop med att män lär sig att de är allsmäktiga, och framförallt att de har kontroll över kvinnors liv. Män lär sig att de, om de är ”snälla”, ska vara det som fyller ens liv med mening och gör ens existens uthärdlig. Vad de inte inser är att det är just denna utelämnade position som i sig utgör problemet. Att vara utelämnad är förtryck, oavsett om den en är utelämnad till är ”snäll” eller inte.

När jag var liten tänkte jag att om jag bara hittade en pojkvän skulle jag bli lycklig. Jag är knappast ensam om denna erfarenhet, och det är inte heller konstigt att jag drog den slutsatsen med tanke på dem omgivande samhällets värderingar som hela tiden prackades på mig. Alla romantiska disneyfilmer där kvinnors liv definieras av att en man kommer och räddar dem. Den snälla mannen är lösningen på alla problem en erfar. Även män lär ju internalisera den här bilden av sig själva, att de ska vara en lösning på kvinnors problem. Att deras kärlek och erkännande ska upphäva lidandet det medför att vara kvinna i ett patriarkat.

I en av mina relationer så försökte min partner ”trösta” mig genom att lova mig att han skulle utgöra någon slags lösning på patriarkatet. När jag pratade om mina villkor som kvinna så intygade han att han inte ville delta i upprätthållandet av dem. Problemet med detta är att en fortfarande lär sig att se sin egen livssituation som avhängig en specifik man och hans goda vilja. Det handlar om att hitta en Bra Man som kan tänka sig att behandla en med någon slags grundläggande respekt, och då förväntas en bli lycklig. Jag antar att män njuter nog av den makt detta ger dem, trots att det är omedvetet. Att kunna framstå som Den Bra Mannen, som en lösning på patriarkatet, måste vara tillfredsställande. Att faktiskt tro sig kunna utgöra en lösning. När jag har varit olycklig trots hans löften om evig kärlek har jag känt skuld, som om det var min skyldighet att vara lycklig för hans skull. Att det liksom är mitt fel att jag inte bara kan öppna upp och ta emot den gåva som hans kärlek förväntas utgöra. Att det är mitt fel att jag fortsätter vara olycklig trots allt.

För mig är det viktigt att min situation som kvinna erkänns och tas i beaktning, men inte utifrån en utgångspunkt att den ska ”lösas” av någon utomstående part. Framförallt inte av en man, ty detta skapar bara en än djupare utsatthet och beroende som i slutänden bara är destruktiv. Det är bara en del av mina livsvillkor och det är viktigt att det finns förståelse för det. Därför blir det svårt att ha relationer med män, för de kan inte relatera till denna erfarenhet. Deras sätt att hantera den är att vilja lösa den, snarare än att acceptera och bära den på samma sätt som jag tvingats göra. Istället för att få förståelse för min situation blir jag bara konfronterad med deras hopplösa försök att lösa den, och sedan deras resignation inför den.

Minnen från en relation:

1. Hur han deltog i och uppmuntrade sexistiskt skämtande bland sina vänner. I detta gäng ingick även kvinnor, och det var vanligt att när de tog till orda så tystades de med olika former av ”skämt” som anspelade på att kvinnor minsann ska vara tysta/göra en macka eller något liknande. Detta var ju okej eftersom det bara var skämt från deras sida. De var ju inte sexister, de bara skämtade om att de var sexister. Fast de skämtade om det typ hela tiden så slutresultatet blev ju ändå att kvinnor inte vågade yttra sig.
2. Hur han tyckte att det var fel att föräldrar till små barn var ute med sina barn i offentligheten eftersom de minsann skulle vara hemma och fokusera på barnen och inte prata med andra föräldrar eller störa honom. Jag förklarade att detta var en sexistisk hållning eftersom det främst skulle drabba mammor. Han fattade väl till slut och la sig men gav mig inte någon form av erkännande utan fick mig att känna mig jobbig som hade argumenterat emot.
3. Hur han i samband med en offentlig våldtäktshistoria genast tog den förövaren i försvar och spred en massa skitsnack om att kvinnan som anmält honom var en rabiat manshatande feminist. När jag konfronterade honom med detta och frågade vad hans källa var så hade han såklart ingen. Lustigt, med tanke på hur viktigt det var för honom med källor på allting jag sa.
4. När han blev sur för att jag hade en facebookbild när jag satt i knäet på en kille för att ”folk kunde tro att jag var en slampa”. Att jag reagerade med en blandning av ilska och förtjusning över att han var svartsjuk.
5. Hur han tyckte att både porr och prostitution var två helt rimliga saker och ofta pratade om sex som en vara.