Kategori: Vardag

”Självständiga studier”.

Universitet som försöker locka in mig på deras utbildningar med att studierna är ”självständiga” gör mig skeptisk. Att man har självständiga studier betyder i regel att man har lite lärarledd tid och det är bara negativt i mina ögon. Om jag hade velat ha ”självständiga” studier så hade jag sökt ett distansprogram, jag är dock inte intresserad av att gå ett heltidsprogram på högskolan som har en föreläsning i veckan.

Kan inte all program lägga upp information om hur mycket lärarledd tid de har? Det skulle jag verkligen behöva. Jag vill gå kurser med mycket seminarium och föreläsningar, jag tror att jag kommer lära mig mycket bättre då. Ingen självständighet här inte, bara korvstoppning.

Ett ord bara.

Jag skriver inte detta för att vara snorkig nu men jag har noterat att folk ofta använder ordet ”positivism” som en synonym till ”optimism”. Man kan tycka att det faller sig logiskt eftersom ”positiv” är detsamma som ”optimistisk” men ”positivism” har inget med att vara positiv att göra utan är en inriktning inom filosofin och vetenskapen som säger att man når vetskap om världen genom empiriska studier.

Så. Nu vet ni.

Telefonskräck.

En grej som är lite halvjobbigt med att vara mig är min extrema handfallenhet inför allt som har att göra med att kontakta folk. Nu ska jag till exempel ringa ett telefonsamtal till hon som är ansvarig för pol.kand.-programmet vid Uppsala och jag är sanslöst nervös även fast det absolut inte kommer avgöra ett piss för min del huruvida hon får ett bra intryck av mig eller ej. Händer ofta att jag skjuter upp mejl i flera månader bara för att jag inte vågar svara. Sanslöst.

För att bli hälsomedveten var jag först tvungen att vara omedveten.

På sista tiden har jag blivit mer och mer hälsomedveten och för första gången i mitt liv sugen på att ha en kropp som klarar av saker. Typ att springa långt. Jag skulle så gärna vilja kunna springa en mil eller i alla fall en halv utan att typ spotta blod. Jag skulle vilja kunna flänga runt på stan en hel dag utan att bli så satans trött som jag blir nu. Jag skulle vilja känna det där omtalade suget efter att gå ut och träna. Jag skulle vilja ha ett mindre sötsug, en mer balanserad kost och så vidare.

Under den tid jag var så kallat ”hälsointresserad” (dvs ätstörd) så hävdade jag hela tiden inför mig själv och inför andra att jag egentligen bara ville vara stark. Att mitt frenetiska tränande och kosttrixande inte handlade om att gå ner primärt utan om att jag ville må bra. Så var det givetvis inte, det handlade enbart om kontroll och om att jag ville känna mig duktig och smal.

När jag blev av med ätstörningarna hade jag länge dåligt samvete för att jag var så ”ohälsosam” men jag hade fortfarande ingen ide om varför jag ville vara hälsosam. Det handlade liksom mest om att man ska vilja vara hälsosam för att det är duktigt, inte om att man faktiskt har en ide om vad man har att vinna på det.

Nu har jag en ide om vad jag vill få ut av att ha en sundare livsstil. Det är inget jag vill bara för sakens skull, det är något jag vill för att få ut något av det personligen. Det handlar inte längre om att göra min kropp till något slags utställningsexemplar för en hälsosam livsstil, med hälsosamma värden och så vidare. Det handlar om att leva på ett sätt som gör att jag kan lyckas bättre med det jag faktiskt vill göra.

Men för att kunna komma hit var jag tvungen att gå bort från det där kroppstänket helt ett tag. Jag var tvungen att ta en totalt break, helt skita i vad jag stoppade i mig och hur mycket jag rörde på mig. Det är först efter det som jag har kunnat få den här synen på min kropp och hälsa.

Jag tänker att den enorma hälsofixering som finns i samhället ofta leder till att människor inte kan vara hälsosamma. Att man istället för att faktiskt gå ut och springa den där rundan sitter och grottar ner sig i råd, i idealbilder och så vidare. Dessutom så tror jag att det leder till att folk lyssnar sämre på sina egna kroppar och istället börjar följa andras råd, råd som väldigt ofta säger emot varandra eller är irrelevanta för en merpart. Jag tror dessutom att det leder till en osund fixering vid kropp och vikt som legitimeras genom att man kallar det hälsointresse istället för att säga vad det verkligen är: viktnedgångsmetodsintresse.

Jag tänker inte läsa fler artiklar om vilken mat som är nyttig och inte. Jag tänker bara lyssna på min egen kropp. För ärligt talat så vet jag för det mesta egentligen hur jag borde göra, vad jag borde äta och när jag borde motionera. Jag bara gör det inte. Och ingen pepplista i världen kommer hjälpa mig med det, det enda som händer är att jag mår dåligt för att ja inte följer alla råden. Så jävla skönt att ha insett det nu.

Hälsointresse.

Sitter här och dricker kaffe ur min favoritmugg och minns. Minns tiden jag var så kallat ”hälsointresserad” och läste en massa artiklar om träning, kost och hälsa.

Alltså ärligt. Hälsointresse suger fan. Visst är det relevant att veta saker om hur kroppen fungerar och sådär, men att sitta och typ läsa en massa artiklar om vilka bär som innehåller mest antioxidanter vid torkning är bara sånt jävla slöseri med liv. Inte en chans att man applicerar allt det där på sitt liv och om man till äventyrs gör det så kommer det bra leda till en helt rubbad kost för alla råd säger ju emot varandra. Väldigt många av råden är nog dessutom ganska irrelevanta för en vanlig person. Typ det är inte relevant för en person som inte sysslar med bobybuilding på elitnivå att veta precis vilken keso som innehåller mest protein.

En annan sak som sker är att man blir pumpad med information man egentligen redan känner till gång på gång i typ ”tio vanliga misstag när du ska gå ner i vikt”-listor som internet svämmas över av. Jag menar, vet vet inte att man ska strunta i sockret och småätandet, att man ska äta mycket grönsaker och så vidare? Man bara läser informationen om och om igen i olika former.

Så jävla bra när jag slutade vara intresserad av sådan skit och kunde börja ägna min tid och energi åt annat istället. Till exempel laga god och nyttig mat. För alltså, jag vet ju hur man gör och det har jag alltid vetat, jag var bara mer intresserad av att sitta och drömma bort mig i hälsointressets förlovade land än att faktiskt realisera det.

Fyra månader kvar.

Nu har jag varit här lite mer än ett halvår. Det är fyra månader kvar, sen får jag åka hem. Om tre dagar börjar ansökningsperioden till högskolan och jag vet inte vad jag ska söka. Jag vill läsa pol.kand. på Uppsala men är inte säkert på att betygen håller, jag kommer troligen behöva göra högskoleprovet och då måste jag vänta ett halvår till innan jag kan sätta igång och då måste jag ju syssla med något under den tiden. Jag har funderat på att läsa en kurs i kriminologi, journalistik eller psykologi men även foto är ett alternativ.

Jag känner mig hoppfull inför framtiden, det känns som om jag kommer få göra något jag är bra på och som jag kan lyckas med. Som att jag kanske kommer slippa ruttna bort i min egen bitterhet.

Min träningsmetod.

Hej på er blogglovers. Ser ni mina kämparmin i detta foto? Min beslutsamma blick? Det var med denna jag gick ut igår för att jogga. Nu ska jag berätta om min metod: jag tar på mig träningskläderna.Inget knstigt med det kanske, men själva tricket är att jag låtsas som om träningskläderna i sig inte betyder något. Jag tänker: jaha, här sitter jag och kollar på tvserier i träningskläder. Men sedan, när jag har suttit en timme eller två, så känns det bara så jävla löjligt. Speciellt om någon av familjemedlemmarna sett mig gå omkring i dom. Och då är det bara att gå ut och köra! Min metod bygger alltså på att skämmas till träning. Den borde ni ta efter.

Träning.

Tja bloggen. Jag har ett tillkännagivande att göra.

Jag hade tänkt att jag, hör och häpna, ska börja träna. Eller jag har börjat träna för jag gjorde det idag. Sprang två kilometer i snigelfart. Nu känner jag mig som en ny människa.

Ni ser, jag har varit så missnöjd med mig själv på sista tiden. Och så kom jag fram till att jag må vara utseendefixerad och så vidare men jag ska fan inte låta mina kroppskomplex leda till att något företag får en massa pengar. Så jag tänkte att detta med löpning, det är bra. Skor och sportbh har jag redan och utöver det behövs inget. Jag har hört att fysisk aktivitet ska typ få en att må bra och så vidare och det kan jag behöva. Har en inre bild av mig själv som med lätthet går upp för trappor, springer efter bussen och så vidare.

Skriver detta nu för att jag ska bli mindre benägen att banga ur efter en vecka som jag brukar göra. Tänker inte starta någon jävla träningsblogg. Ni får gå in ibland och ba: ”men Fanny, hur går det med träningen” så att jag skäms om jag inte gjort den. Ok?

Konsumtionsjunkie.

En grej jag verkligen försöker ändra på hos mig själv är min mottaglighet för reklambudskap. All reklam attraherar mig inte, till exempel shampooreklam tycker jag är jävla ointressant. Samma sak med reklam för parfym. Jag attraheras inte av bildspråket som brukar finnas i sådana reklamer och jag finner produkten från början ointressant. Fattar inte varför t.ex. Lancôme skulle ha något att säga till om hur jag ska lukta, verkar orimligt. Har aldrig köpt parfym i hela mitt liv.

Men klädreklam alltså. Den påverkar mig så otroligt mycket. Och reklam för träningssaker. När jag ser den känner jag ett sånt jävla behov av att leva på det viset, köpa de produkterna. Jag tänker att om jag bara hade den där saken så skulle mitt liv vara komplett. Om jag bara hade den där klänningen så skulle jag kunna ha ett estetiskt fulländat liv och så vidare.

Just nu hanterar jag problemet genom att i så liten grad som möjligt exponera mig för sådan reklam som jag vet påverkar mig. Jag läser inte modetidningar eller modebloggar, jag minimerar tiden jag går i affärer utan att vara på jakt efter något särskilt och så vidare. Jag har också, i takt med ökande medvetenhet, börjat märka hur min reaktion på dessa bilder blir annorlunda. Den är fortfarande lika stark men det är mer en känsla av äckel och matthet som kommer, inte en känsla av habegär. Jag inser att aldrig kommer att kunna bli som kvinnorna på de där bilderna och på ett sätt gör det mig lugn. Då är det nämligen inte ens någon ide att försöka. Så numera mår jag mest dåligt över ett ouppnåligt ideal när jag strosar i affärer, jag fylls inte av något habegär till följd av det.

Visst är det tråkigt att må dåligt men jag resonerar som så att det är bättre att jag gör det än att jag matar de som producerat dessa bilder med mer av mina pengar. Men det jag vill uppnå till slut är väl någon slags likgiltighet inför bilderna. En känsla av att det är okej, jag ser inte ut sådär och jag vill inte göra det heller. Jag har inte det där livet och jag vill inte ha de heller. Till viss grad tror jag att jag kommit dit för jag blir så oändligt mycket mer attraherad av bilder av lugn, enkelhet och naturlighet än det där uppmejkade och stimmiga eller det där helt helt perfekta.

Om jag hade en massa pengar och hade kunnat konsumera alla de prylar jag ibland känner ett reflexmässigt behov av så hade jag troligen varit en konsumtionsjunkie av rang, i alla fall för tillfället. Men jag håller på att försöka jobba bort det nu, att släppa mitt uppdämda behov av att köpa mig ur olyckan. Och jag hoppas att om jag en gång står mellan valet av fritid och pengar så kommer jag välja fritiden för jag tror det skulle göra mig så otroligt mycket lyckligare.