Kategori: Vardag

Att uppskatta saker.

En sak som verkligen inte funkar för mig när jag är deppig är att fundera på de saker man har och att det hade kunnat vara värre. Jag är ganska medveten om vad jag har som andra människor saknar, både ur ett globalt perspektiv och i jämförelse med andra i min närhet. Om jag tänker på det när jag är nere så är det enda som händer att jag får fruktansvärt dåligt samvete. Jag gillar inte den här grejen med att det är ett såpass vanligt inslag i olika former av behandling att man ska känna tacksamhet över saker och ting, för mig blir det som att skämmas ur deppigheten. Att intala sig själv att man saknar rätten att vara nere och därmed också ska ta sig i kragen och rycka upp sig.

Visst kan det vara en bra grej att tänka på det fina i livet men jag orkar inte att någon ska komma och tycka att jag ska känna tacksamhet inför det eller påminna mig om att det hade kunnat vara värre. Det ger mig bara dåligt samvete och får mig att må sämre. Jag gillar inte heller att bli påmind om att livet är skört. Jag har ingen rädsla för att dö egentligen men jag är väldigt rädd för att förlora vissa förmågor, typ skrivandet. Sånt tänker jag mycket på när jag mår dåligt, alla de egenskaper hos mig själv som jag värderar och identifierar mig med som skulle kunna tas ifrån mig och det gör mig absolut inte gott att fundera mer på den saken.

Jag tror att många tänker att man ska fundera på det man är tacksam över för att man ska påminnas om att allt är förgängligt och att man därför ska uppskatta det som är nu men för mig är känsla av trygghet något grundläggande för att jag ska kunna uppskatta saker.

Hur gör man när man inte orkar något längre?

Igår kände jag verkligen för att fly in i något slags Niotillfem-universum där allt är gulligt och fluffigt. Jag var så jävla deppig och trött och matt på precis allt i hela världen. Jag ville bara sitta och lyssna på någon deppig pop och romantisera min ångest. Det verkar så jävla enkelt att leva så ibland, att göra om allt som sker en till romantiska historier.

Jag känner igen det som händer med mig nu. Det har hänt innan och då ägnade jag flera månader åt att sitta hemma och grotta ner mig i min ångest. Jag orkar inte ha det så nu, inte igen. Jag måste hitta ett sätt att hantera det på nu, för jag vet att annars kommer det bara hända igen och igen.

Det är okej att gömma sig för världen en vecka eller två men inte mer. Och även om det kan vara jävligt skönt så vill jag inte ha det så längre.

Jag skriver nog det här dels för att jag vill ha stöd men också för att jag vill ha råd. Hur fan gör man när man inte känner att man orkar något längre?

Vad vill ni inte höra när ni mår dåligt?

Jag har mått så jävla dåligt den här veckan. Jag vet inte varför, bara att jag är trött och seg och oinspirerad till att göra något över huvud taget. När folk frågar hur det är med mig så säger jag det, att det inte är så jävla prima. Och då kommer alltid det där: ”det blir bättre”. Jamen för guds skull, jag vet att det blir bättre. Det är inte så att jag tror att livet alltid kommer vara såhär för då hade jag troligen redan gått och tagit det. Jag har varit deppig förut och jag har börjat må bra igen förut.

Jag fattar ju att ingen menar illa med att säga såhär men för mig är det irriterande. När jag är nere behöver jag inte höra att det bli bättre, jag behöver få snacka om det och få förståelse

Alla har väl olika grejer som de vill höra och som de hatar att höra när de mår dåligt. Vilka är era hatkommentarer?

Den där jävla bilden.

Den här bilden (och tusentals versioner på samma tema) som florerade kring att Whitney Huston dog stör mig så sjukt mycket. Dels blir jag irriterad på folks jävla gnällande så fort någon bryr sig om något. Att folk inte bryr sig alls ses inte som ett problem, däremot när folk bryr sig om fel saker. Men den där grejen har vi ju avhandlat ca 10000 ggr så den kan vi nog lägga till handlingarna.

Det som stör mig allra mest är att så många gör antagandet att ingen bryr sig om världssvälten. Det gör folk faktiskt, bra mycket mer än vad folk generellt bryr sig om Whitney Huston. Och även om inte människor i västvärlden bryr sig så bryr sig högst troligen nära och kära till dem som dör av svält.

Jaja, jag vet att det är en löjlig sak att störa sig på men jag tycker bara så jävla illa om när folk som lever i sin lilla bubbla ska komma med pekpinnar och ba: ”varför bryr sig ingen om barnen i Afrika, buhu”, när de själva högst troligen inte heller bryr sig till vardags. Kan vara fördomar men alla jag sett dela denna är personer jag tvivlar på bryr sig sådär jättemycket i sitt vardagliga liv. Människor som gör det bord väl snarare sprida budskapet att världssvälten är hemskt och idéer om vad man kan göra åt det som får stå helt i sig själva, inte bara i jämförelse med något annat. Och det är väl det som stör mig mest, att barnen i Afrika är något man tar till när man vill klaga på att andra bryr sig om så kallat meningslösa saker och inte för att man på riktigt bryr sig.

Jag föredrar ärligt tvång.

Facebook och deras förbannade timeline gör mig så trött. Jag känner lite såhär att om de nu vill att alla ska använda timeline så är det väl bara att byta för alla användare? Eller så kan de göra det frivilligt på riktigt? Som det ser ut nu så är det skitsvårt att byta tillbaks när man väl fått det och det är ett villkor för en massa applikationer. Som tur är vill jag inte spela Castleville eller något annat liknande så jag slipper, men jag tycker att det är så fånigt att hävda att något är frivilligt samtidigt som man gör allt i sin makt för att människor ska välja det rätta av två olika saker. Inte riktigt så jag definierar frivillighet dårå.

Bortlängtan.

Jag mår inte så bra just nu. Jag är ganska trött och ständigt småsjuk och jag längtar hem så fruktansvärt mycket. Jag vill så gärna bara börja plugga, börja med livet. Tyvärr har jag fyra och en halv månad kvar här och ytterligare tid kommer att förflyta innan jag kan börja med mina studier på allvar.

Det känns bra att vara här och jag är glad att jag åkte men just nu är jag bara så trött på allt.

Varning.

Fan vad störigt det är när bruksföremål är ömtåliga. Eller när de inte är ömtåliga egentligen men ändå levereras meden bunt säkerhetsföreskrifter så att företaget kan vara säkra på att de flesta kommer att bryta mot minst en och alltså slipper ersätta konsumenten om något går snett. Känns som att typ allt ska hanteras med yttersta försiktighet, minsta lilla h&m-tröja ska tvättas i 20 grader med något skonsamt tvättmedel. Blir fullkomligt galen på grund av detta.

Eh. Kom på att det egentligen är en ugn detta rör sig om. Ännu dummare då må jag säga.

Kan jag inte bara få vara en stel svenne ifred?

En grej man ofta får höra som svensk är utlandet är hur stela svenskar är. Vi kindpussas inte när vi träffar nya människor, vi är stela och vill att folk ska stå långt ifrån en när man pratar. De flesta andra svenskar verkar tycka att detta är roligt och lite skämmigt att vi är så otroligt stela. Men alltså, jag är fan stolt över att vara en stel svenne. Jag gillar inte att kindpussas eller ge folk långa hjärtliga kramar trots att jag inte känner dem. Det är liksom inte min grej. Sedan kan jag väl göra det ändå om det är det som kulturen påbjuder, men jag tänker absolut inte skämmas för att jag är lite obekväm med det.

Varför anses det vara så jävla positivt att vara avslappnad och närgången men alltid som någon dåligt att vilja upprätthålla sin kroppsliga integritet? Nu menar jag inte att allas kroppsliga integritet går precis där den svenska traditionen bjuder, men jag skulle säga att det finns en mycket större försiktighet kring ur man rör vid andra människor i Sverige än i till exempel Belgien.

Jag är så trött på den ängslighet som man förväntas ha kring detta. Att jag förväntas nästan skämmas lite över att jag kommer från en kultur där gränserna är uppsatta lite tidigare, där det inte är kutym att kindpussa en människa för gången man träffar hen. Att jag förväntas ursäkta mig för att jag är en sådan stel och tråkig svenne och förväntas vilja bli lite mer avslappnad. Men vet ni vad? Det vill jag inte! Jag tycker inte om att kindpussas, jag tycker inte om att krama människor i tid och otid. Tvärtom gillar jag att skaka hand och se den man hälsar på i ögonen och jag gillar att stå en bit bort från personen jag talar med.

Varför kan inte detta bara respekteras utan att folk ska tjata om att jag är en stel svenne? Varför antas det alltid vara ett uttryck för att min vilja till fysisk beröring är undertryckt av min kultur?