Vardag – Sida 38 – Fanny Åström

På tunnelbanan.

Det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.

Jag är inte en så jävla positiv person. Det är inte så att jag går omkring och hatar allt, men jag brukar inte hålla på och ”peppa upp” mig inför saker och ting. Jag tar det mesta med jämnmod, spelar inte optimistisk inför saker jag faktiskt inte känner så mycket inför.

Jag kan bli så himla trött på folk som ålägger en med det här kravet att man ska vara så jävla sprudlande glad hela tiden, eller att man ska vara positiv inför saker men inte vill göra. Jag kan göra det mesta, men jag tänker inte låtsas att jag gillar det.

Vissa människor kan verkligen inte hantera att det kommer in kritiska personer och ifrågasätter deras perfekta världsbild. Personer som helt enkelt inte är sådär överdrivet optimistiska eller ”pepp”. Jag får höra det ganska ofta, att jag borde ”gaska upp mig” och ”sluta vara så negativ”.

Men allvarligt talat. Jag behöver inte intala mig själv att jag lever ett bra liv dag ut och dag in. För det första vet jag att mitt liv är helt okej, utan att behöva ägna mig åt självbedrägeri. För det andra är jag helt okej med att livet inte är en perfekt sprudlande rosa värld hela tiden. Jag är okej med att jag inte alltid är jättelycklig. Jag vet att det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.

Egobilder och läget.

Hejhej. Jag har det bra, fast jag fortfarande är sjuk. Karl kommenterade att jag skriver himla mycket för att vara sjuk, kan ba säga såhär: vad gör man inte för sina blawgläsare! Men ärligt talat: min hjärna går alltid på högvarv när jag inte kommer ut och göra något. Kommer för övrigt att bli besviken om jag inte få en massa kommentarer på mina debattinlägg idag, så mycket som jag skrivit. Ni får gärna skriva att jag är helt dum i huvudet, bara ni ger mig uppmärksamhet!!!

Dagens planer är annars att jag ska gå på en au pairträff i svenska kyrkan. De håller tydligen även en kurs i hur man kan använda radband för att förbättra bönelivet på onsdagar, skulle kunna gå som en studie i antropologi men vet inte om jag vågar.

Annars mår jag bra. Jag trivs och pluggar franska. Vågade säga att hunden som jag går ut med är mycket sjuk på franska till några fulla gubbar när de retade mig på grund av det blygsamma tempot. Lät säkert som en efterbliven femåring, men ändå.

Franskalektionsklotter.

En fin sak.

Det här är så fint tycker jag, när ett stort träd växer upp från en liten liten innergård.

Jag vill vara sann mot mig själv när jag avvisar någons närmanden.

En grej som är lite sådär halvvanligt när man går på krogen är att tjejer försöker avleda raggningsförsök genom att låtsas vara lesbiska. Detta är för att folk här är så förbannat påstridiga och verkligen inte kan ta ett nej, om man så puttar bort dem rent fysisk.

Förutom att jag starkt tvivlar på effektiviteten i denna metod så tycker jag så himla illa om det här med att göra sig till för att slippa bli antastad. Jag vägrar göra det, ärligt talat. Visst leder det till att folk är lite mer på i förhållande till hur det hade varit om jag till exempel sagt att jag haft en pojkvän (som är betydligt mycket effektivare än att utge sig för att vara lesbisk, i min erfarenhet) men det tar jag fan för tillfredsställelsen i att kunna dissa folk helt enkelt för att jag inte vill vara med dem.

För mig är det helt okej om någon tar mig på rumpan. Det är klart att jag hellre varit utan och att jag säger ifrån, men det är inget som får mig att må dåligt. Vad som är viktigare är att jag är sann mot mig själv när jag avvisar deras närmanden. Och det är så jag tycker att ovälkommet tafsande ska bemötas; inte med något ängsligt gömmande av sig själv bakom lögner utan med ett klart och tydligt ”nej, jag är inte intresserad”.

För vissa män måste lära sig att förstå att man som kvinna faktiskt kan vara otillgänglig av andra skäl än att man är upptagen eller är lesbisk. Att man helt enkelt kan vara ointresserad av just den personen helt enkelt för att man inte är tillgänglig för alla bara för att man råkar vara singel och hetero.