Fanny Åström – Sida 32 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Den perfekta antifeministkommentaren.

Jag fick en kommentar idag som jag skulle säga är den ultimata antifeministkommentaren. Därför tänkte jag göra en liten kommentarsanalys!
Så, vad är det som händer här?

Personen börjar med att konstatera att jag har valt att se saker negativt vilket skapar osämja mellan människor. Det är en självklarhet att det är jag som skapar denna osämja genom att se negativt på saker och ting.

Personen menar också på att jag uppmuntrar till könsbaserat våld (mot män får en anta, eftersom det var män min lista var kritisk mot) och att den är fördomsfull mot heterosexuella, ungefär som om detta var likvärdigt med kvinnohat eller fördomsfullhet mot homosexuella personer. Det som händer här är att kvinnor och män och heterosexuella och homosexuella, etableras som två grupper som har likvärdig styrka i samhället. Det är liksom lika illa att vara kritisk mot heteronormen som att vara homofob. Det är lika illa att uttrycka hat mot män som kvinnohat, trots att det inte förekommer något våld mot män för att de är män. Det hela frikopplas från makt och blir istället en fråga om ”fördomar” mot olika grupper som alla anses vara lika ansvariga att inte ha.

Personen ifråga intygar att denna själv är feminist! Detta är väldigt vanligt när människor kritiserar feministiska texter som de upplever går för långt. De måste berätta att de själva är feminister. Jag antar att syftet med detta är att ge kritiken någon slags legitimitet. Personen går vidare med att uttrycka sin oro inför feminismen som rörelse. Detta ska alltså läsas som ett internkritiskt inlägg!

Sedan kommer idén om att radikalfeminismen är en sluten grupp där vi ägnar oss åt ryggdunkande. Denna idé förekommer väldigt ofta i så kallad ”kritik” av feminismen. Utgångspunkten är att det inte finns något syfte med att tala till de ”redan frälsta” utan att en ska lägga sin energi på att tala till andra människor. Detta är en av de absolut märkligaste idéerna jag vet, för det är klart att det finns ett behov av att prata även bland de ”redan frälsta”. Det är ju inte som att alla feminister har koll på allting eller tycker lika om allt. Det finns en idé om att feministiska aktivister alltid måste rikta sig till ”den stora massan”, vilket ofta ses som likställt med antifeministiska män. Vi får inte syssla med att stärka varandra, vi måste alltid vara manstillvända.

Personen försöker även etablera iden om att feminismen är elitistisk, genom att göra en åtskillnad mellan radikalfeminister och ”dödliga”. Ungefär som om inte radikalfeminister var vanliga människor. Detta är en fin gammal antifeministisk myt som handlar om att feminister skulle vara privilegierade. Feministerna ställs mot ”verklighetens folk”, och verklighetens folk lever per definition ”enligt normen”. Detta antagande problematiseras inte över huvud taget, det bara tas för givet. Att kritisk teori ofta handlar om utsatta gruppers överlevnad och kamp för ett bättre liv ignoreras.

Sedan kommer idén om att en inte får peka ut en grupp, i det här fallet män, som en fiende eftersom en i sådana fall skapar ”två läger”. Ungefär som om dessa ”två läger” inte redan fanns, i och med att samhället är konstruerat kring mäns makt över kvinnor. Det ses som ett större problem att feminister pekar ut detta än att det faktiskt existerar.

Feminister måste vara ett gott föredöme! Vi måste helt enkelt dalta med män, precis som kvinnor alltid uppmuntras till att göra. Hur detta skulle erbjuda någon slags lösning är oklart. Det är som att mäns makt liksom försvinner från ekvationen, istället handlar det som att kvinnor och män ska samarbeta. Ungefär som om vi hade likvärdiga intressen.

Sedan avslutningen där personen känner sig tvungen att återigen etablera att det enda den bryr sig om är feminismens utveckling! Personen intar någon slags förment ”neutral” position, där den å ena sidan ”är” feminist, å andra sidan främst lägger sin kraft på att kritisera andra feminister och utmåla feminister som jämställdhetens främsta fiende.

Om produktiv makt och identitet.

När jag skriver att identiteter är politiskt irrelevanta menar jag inte att de inte kan vara viktiga för en person, snarare att identiteter i sig inte är en grund för förtryck. Jag inser att människor tycker att det är viktigt att forma någon slags politiskt medvetande utifrån sina identiteter och det kan jag begripa. För mig var det till exempel viktigt att bli bekräftad som kvinna innan jag kunde känna mig säker i mitt feministiska engagemang.

Vad jag efterfrågar är inte att sluta prata om identitet, om upplevelser av kön och sexualitet, utan snarare ett annat sätt att prata om det. Jag vill väl framförallt kunna diskutera likheter i hur en positioneras politiskt i samhället på grund av sin kropp och hur en lever utan att det nödvändigtvis ska innebära att allting är likadant, att allting upplevs likadant för den enskilda individen. Jag vill att vi ska kunna se det som skiljer oss åt utan att sudda bort det som förenar oss.

Att prata och skriva om sexualitet och min upplevelse av kön (jag anser att begär/sexualitet hänger samman med kön på ett grundläggande plan) har varit viktigt i min förståelse av mig själv och min plats i världen och hur den påverkat mig. Det har gett mig insikter både om mina drivkrafter men också om vad i min omgivning som begränsar mig och vad feministisk kamp ska vara till för. För mig handlar feministisk kamp i slutänden om att skapa ett samhälle där vi kan älska fritt, där sexualitet och kärlek inte handlar primärt om makt utan om lust, passion och begär. Jag ser en risk i hur vi pratar om identiteter, där det slutar handla om hur alla människor begränsas i patriarkatet och börjar handla om att människor med vissa ”identiteter”, som antas vara i minoritet, inte får ”leva ut” någonting som de liksom bara har inom sig medan de som tillhör ”normen” liksom antas vara helt bekväma i det.

Den patriarkala makten är inte bara begränsande utan även produktiv. Det handlar inte bara om att vi hindras från att leva ut våra inneboende begär, utan om att våra begär som sådana formas i och av patriarkatet. Den patriarkala makten skapar oss som könade och begärande varelser, och detta gäller alla. Ingen kommer undan den patriarkala maktens konstituerande kraft, och därför kan ”normkritik” inte bara handla om att människor ska få ”leva ut” någonting utan också om att förstå hur våra begär, vår sexualitet och våra relationer hänger ihop i ett större maktsystem. Detta gäller även marginaliserade identiteter och sexualiteter. Till exempel: att vara lesbisk är bara relevant i ett samhälle som delas upp efter binära kön. Även om lesbiskhet kan vara subversivt så är det det inom ramarna för patriarkatet. Även det som bryter mot normen konstitueras av patriarkala strukturer.

Jag tror att vi måste se detta för att kunna ha ett radikalt synsätt på patriarkatet. Ett problem jag ser idag är hur identiteter liksom tas för givna, hur de ses som inneboende essenser och inte som någonting som skapas i relation till andra och till större maktsystem. Vi måste ha ett kritiskt perspektiv även på våra egna identiteter.

Om att ”kvinnor upprätthåller patriarkatet”.

Rätt ofta hör en ju att ”både män och kvinnor upprätthåller patriarkatet”. Det är förvisso sant, men detta ska inte förväxlas med att både män och kvinnor innehar patriarkal makt och förtrycker i egenskap av detta.

Kvinnor upprätthåller patriarkatet genom att inte vara solidariska med andra kvinnor, men vad beror detta på? Troligen att de får fördelar eller slipper obehag genom att vinna mäns gillande. Ofta är det män som spelar ut kvinnor mot varandra genom att ställa dem emot varandra. Detta att det primärt skulle vara kvinnor som bidrar till detta är en lögn; män snackar oerhört mycket skit om kvinnor. Det är bara det att deras skitsnack ofta tolkas som relevant just för att de är män. Jag tänker framförallt på hur mina manliga vänner ofta har talat väldigt illa om kvinnor de har eller har haft relationer med, som också varit mina vänner, och förväntat sig att jag ska backa dem (vilket jag tyvärr också ofta har, tråkigt nog). Eller bara pratat om ur kvinnor ”är” i någon slags generell bemärkelse. Män ställer ofta kvinnor mot varandra på detta sätt, genom att prata illa om andra kvinnor och få en att inse att en måste ta avstånd från kvinnokollektivet för att vinna deras gillande.

Det är fortfarande män som tjänar mer, det är män som begår handlingar som till exempel våldtäkter och misshandlar sina partners. Det är män som exploaterar kvinnor i kärleksrelationer och drar nytta av sin överordning. Att kvinnor slåss om patriarkatets smulor är inte samma sak som att vi utövar patriarkalt förtryck. Det är män som är bärare av patriarkal makt och det är de som utövar patriarkalt förtryck. Kvinnor kan bidra till ett upprätthållande av patriarkala strukturer, men det är inte samma sak som att utöva förtryck.

Sedan ska en såklart prata om varför kvinnor beter sig illa mot varandra och hur en ska bryta det mönstret. Jag tror att nyckeln är att kvinnor måste vara med kvinnosolidariska. Kvinnor måste aktivt solidarisera sig med andra kvinnor istället för män. Min erfarenhet är att kvinnor som inte har så mycket män i sitt liv och som inte försvarar män i regel är mycket enklare att ha att göra med, de lägger mer energi på relationer kvinnor emellan och prioriterar dem som värdefulla i sig, inte för att de ska vara stöd i deras relationer med män.

Tråkigt nog så används argumentet att kvinnor upprätthåller patriarkatet sällan för att få kvinnor att sluta solidarisera sig med män, utan snarare motsatsen.

Tjejpizzemyten.

Ett återkommande tema i kritiken som riktas mot mig är att jag skriver om oviktiga saker. Typ att jag skulle bry mig mer om representationen av Zlatans reklamfilm eller ”tjejpizzor” än ”viktiga” frågor (autentiska anklagelser). Problemet är väl att jag varken skrivit om tjejpizzor eller representationen i någon Zlatan-video. För det mesta skriver jag om frågor såsom arbetsdelning i relationer, sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor. Det är kanske inte de absolut viktigaste frågorna, men nog är det allvarliga samhällsproblem att kvinnor gör mer arbete än män, att kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, sexuellt våld och våld i nära relationer.

Misstänker att det dessa personer egentligen är ute efter är att en ska beskriva kvinnoförtryck som något som inte har med dem att göra. Först när en pratar om kvinnoförtryck som någon annan utövar och som drabbar någon annan kan de tänka sig att erkänna det som viktigt, för då innebär det ju inte att de själva måste förändra något. Därför hålls den så kallade tjejpizzemyten vid liv, för att en ska kunna avskriva allting relevant feminister har att säga som oviktigt.

Självporträtt.

Kravet på att vara lycklig.

Jag funderar ibland på vad det är som gör relationer med män så jävla svårt. Jag tänker på det som Simone de Beauvoir skriver att kvinnan alltid definieras som den Andra, att det som gör en till kvinna alltid ses som avvikande i relation till mannen. Mannen är norm, han är människa. Även män som har varit feministisk insatta och haft någon slags grundläggande teoretisk förståelse för vad det innebär att vara kvinna har inte kunnat relatera direkt till min erfarenhet, av förklarliga skäl. Problemet är snarare deras oförmåga att acceptera att det är någonting de varken förstår eller kan styra över. Deras oförmåga att acceptera att det helt enkelt är så världen ser ut, att det inte finns något specifikt de kan göra för att ”befria” mig från det.

Jag tror att jag ofta har känt att män förväntar sig att jag liksom ska komma över min position eller läka från att vara kvinna. När jag har pratat om vad det innebär för mig har de liksom velat lösa det. Jag tänker att det hänger ihop med att män lär sig att de är allsmäktiga, och framförallt att de har kontroll över kvinnors liv. Män lär sig att de, om de är ”snälla”, ska vara det som fyller ens liv med mening och gör ens existens uthärdlig. Vad de inte inser är att det är just denna utelämnade position som i sig utgör problemet. Att vara utelämnad är förtryck, oavsett om den en är utelämnad till är ”snäll” eller inte.

När jag var liten tänkte jag att om jag bara hittade en pojkvän skulle jag bli lycklig. Jag är knappast ensam om denna erfarenhet, och det är inte heller konstigt att jag drog den slutsatsen med tanke på dem omgivande samhällets värderingar som hela tiden prackades på mig. Alla romantiska disneyfilmer där kvinnors liv definieras av att en man kommer och räddar dem. Den snälla mannen är lösningen på alla problem en erfar. Även män lär ju internalisera den här bilden av sig själva, att de ska vara en lösning på kvinnors problem. Att deras kärlek och erkännande ska upphäva lidandet det medför att vara kvinna i ett patriarkat.

I en av mina relationer så försökte min partner ”trösta” mig genom att lova mig att han skulle utgöra någon slags lösning på patriarkatet. När jag pratade om mina villkor som kvinna så intygade han att han inte ville delta i upprätthållandet av dem. Problemet med detta är att en fortfarande lär sig att se sin egen livssituation som avhängig en specifik man och hans goda vilja. Det handlar om att hitta en Bra Man som kan tänka sig att behandla en med någon slags grundläggande respekt, och då förväntas en bli lycklig. Jag antar att män njuter nog av den makt detta ger dem, trots att det är omedvetet. Att kunna framstå som Den Bra Mannen, som en lösning på patriarkatet, måste vara tillfredsställande. Att faktiskt tro sig kunna utgöra en lösning. När jag har varit olycklig trots hans löften om evig kärlek har jag känt skuld, som om det var min skyldighet att vara lycklig för hans skull. Att det liksom är mitt fel att jag inte bara kan öppna upp och ta emot den gåva som hans kärlek förväntas utgöra. Att det är mitt fel att jag fortsätter vara olycklig trots allt.

För mig är det viktigt att min situation som kvinna erkänns och tas i beaktning, men inte utifrån en utgångspunkt att den ska ”lösas” av någon utomstående part. Framförallt inte av en man, ty detta skapar bara en än djupare utsatthet och beroende som i slutänden bara är destruktiv. Det är bara en del av mina livsvillkor och det är viktigt att det finns förståelse för det. Därför blir det svårt att ha relationer med män, för de kan inte relatera till denna erfarenhet. Deras sätt att hantera den är att vilja lösa den, snarare än att acceptera och bära den på samma sätt som jag tvingats göra. Istället för att få förståelse för min situation blir jag bara konfronterad med deras hopplösa försök att lösa den, och sedan deras resignation inför den.

Minnen från en relation.

Minnen från en relation:

Hur han deltog i och uppmuntrade sexistiskt skämtande bland sina vänner. I detta gäng ingick även kvinnor, och det var vanligt att när de tog till orda så tystades de med olika former av ”skämt” som anspelade på att kvinnor minsann ska vara tysta/göra en macka eller något liknande. Detta var ju okej eftersom det bara var skämt från deras sida. De var ju inte sexister, de bara skämtade om att de var sexister. Fast de skämtade om det typ hela tiden så slutresultatet blev ju ändå att kvinnor inte vågade yttra sig.
Hur han tyckte att det var fel att föräldrar till små barn var ute med sina barn i offentligheten eftersom de minsann skulle vara hemma och fokusera på barnen och inte prata med andra föräldrar eller störa honom. Jag förklarade att detta var en sexistisk hållning eftersom det främst skulle drabba mammor. Han fattade väl till slut och la sig men gav mig inte någon form av erkännande utan fick mig att känna mig jobbig som hade argumenterat emot.
Hur han i samband med en offentlig våldtäktshistoria genast tog den förövaren i försvar och spred en massa skitsnack om att kvinnan som anmält honom var en rabiat manshatande feminist. När jag konfronterade honom med detta och frågade vad hans källa var så hade han såklart ingen. Lustigt, med tanke på hur viktigt det var för honom med källor på allting jag sa.
När han blev sur för att jag hade en facebookbild när jag satt i knäet på en kille för att ”folk kunde tro att jag var en slampa”. Att jag reagerade med en blandning av ilska och förtjusning över att han var svartsjuk.
Hur han tyckte att både porr och prostitution var två helt rimliga saker och ofta pratade om sex som en vara.

Twitter 29/3. Faran i att kräva jämställdhet.

Att försöka göra något åt ojämställdhet i ens heterorelation riskerar att utsätta en för den oerhört smärtsamma insikten att han inte vill. Att anledningen till att han inte gör inte är att han inte kan, utan att han inte tycker det är värt besväret. Att han hellre låter en lida av att vara underordnad än anstränger sig för att det ska bli jämställt.

När vi pratar om att män vill men inte kan skyddar vi inte bara dem, utan även vår egen upplevelse av att vara älskade. I definitionen av kärlek ingår att vilja sin partners bästa, därför måste vi förklara ojämställdheten med oförmåga snarare än ovilja. När en ställs inför det faktum att han inte gör trots att han kan så ställs vi också inför insikten att vi inte är älskade. När vi märker hur han värderar sin bekvämlighet framför att ge den han säger sig älska frihet inser vi att kärleken är villkorad. Jag tror att detta gör att många kvinnor inte konfronterar sina ojämställda villkor, de vill inte behöva stå inför denna insikt.

Något av det mest smärtsamma jag gjort har varit att inse att det jag trodde var kärlek i själva verket handlade om makt. Men det har också varit en av de mest frigörande insikterna, för den har slutligen befriat mig från illusionen som band mig till män. Jag minns när jag insåg vad som skavt under min första relation, och den oerhörda smärtan i att veta att han inte ville göra något åt det. Smärtan i att inse att han inte ansåg att jag, att vår relation, var värd den uppoffring som jämställdhet skulle innebära.

Våld i samkönade relationer och homofobi.

Twittrade lite om en kunskapsöversikt om våld i samkönade relationer jag läste:

Läser kunskapsöversikt om våld i samkönade relationer – det är svårt för utsatta att få stöd om omgivningen inte stöttar relationen. Tänker på hur människor som lever i olikkönade relationer ofta har svårt att relatera till mig när jag pratar om min relation. Jag tänker mig att detta gör det svårt att prata om även när relationen är kass – en är rädd att ens sexualitet ska ifrågasättas.
Som nyutkommen upplever jag denna rädsla, känner obehag inför att prata om problem med heteros för att de ska tänka att de är på grund av min läggning. Känner ett annat behov av att försvara relationen just för att den inte tas för givet, även bland människor som är ”toleranta”. jag tänker att det delvis hänger ihop med iden om att kvinnor är så känslomässigt kompetenta.
Våra relationer tillåts helt enkelt inte ha problem, de måste vara ett lesbiskt paradis annars får det vara. Och detta försvårar för oss att skapa bra relationer med varandra, eftersom det inte finns utrymme för våra problem. I samkönade relationer är jämställdhet en möjlighet på ett annat sätt, eftersom de inte bygger på olikhet, men arbete krävs fortfarande.

En vanlig reaktion hos heterosexuella när en pratar om heterosexualitetens fasor är att kvinnor minsann kan bete sig illa mot varandra också, ungefär som om en som lesbisk inte var medveten om detta. Att hylla relationer med kvinnor innebär inte att en tänker att de är problemfria, utan det är ett sätt att hävda sin sexualitet gentemot heteronormen. Ofta har det också koppling till faktiska erfarenheter av olikkönade relationer, där en har farit illa eller som varit passionslösa. Många kvinnor far ju väldigt illa i sina relationer med män.

Generellt är det ju heteros som går omkring med idéer om den lesbiska utopin. Det är heteros som suckar över sina män och säger att de önskar att de vore lesbiska. Som lesbisk är en såklart medveten om att livet inte blir något jävla paradis bara för att en har relationer med kvinnor. Det är faktiskt ganska tramsiga när heterokvinnor tar på sig att berätta för lesbiska kvinnor att den lesbiska utopin inte existerar. Det är som att det bara är heterosexuella kvinnor som har rätt att höja lesbiskhet till skyarna, lesbiska kvinnor får inte själva lyfta fram sina relationer som eftersträvansvärda för då känner sig heterokvinnorna hotade.

Givetvis är jag glad över att ha en relation med en kvinna, det är helt klart softare att älska en kvinna än att ”älska” en man. Däremot är det ju inte problemfritt för det. Samhällets homofobi gör det svårare att prata om problemen. Jag märker att det är få heterosexuella som har förmåga att relatera till mig när jag pratar om min relation, kanske för att de inte har någon större lust till det.

Som lesbisk så ifrågasätts ens sexualitet vilket gör att en blir mer beroende av att ”bevisa” sig själv som lesbisk. Detta kan skapa en beroendesituation. I rapporten jag läst så beskrivs bland annat hur personer som är nyutkomna ofta är mer utsatta, eftersom den relationen så att säga bli representativ för hur det ”ska” vara. Jag tänker att det säkert kan handla mycket om sammanhang också, att den som är nyutkommen kanske inte har någon kontakt med andra homosexuella, vilket ytterligare ökar utsattheten. Om de berättar om vad som sker i relationen för sitt nätverk kan det sluta med att deras sexualitet ifrågasätts, att problemen ses som ett bevis för att de borde ge upp det hela.

Det är symptomatiskt hur heterosexuella gärna både upphöjer och nedvärderar lesbiskhet som det passar dem, men aldrig i syfte att faktiskt underlätta för kvinnor att älska och leva tillsammans med kvinnor. Om vi hade kunnat få hjälp och stöd i våra relationer, om de hade fått existera i sin fulla komplexitet och inte som en symbol för antingen den lesbiska tragedin eller det lesbiska paradiset, hade det varit enklare för oss att faktiskt leva med människor vi älskar och att lämna destruktiva situationer. Relationer är svårt oavsett vilka som ingår i den, och lesbiska är inget undantag från detta.

Om att se sig sedd.

Läser som sagt Det andra könet. Jag tyckte att denna beskrivning av att bli ett objekt för mäns blick var mycket träffande, framförallt formuleringen ”när jag såg mig sedd”. Jag tänker att detta är något en som kvinna internaliserar från en mycket tidig ålder, att alltid se sig själv ur mäns ögon snarare än att uppleva världen för och i sig själv.

Skrev om detta för ganska länge sedan:

Att göra någon medveten om sig själv som ett objekt är en brutal handling, en våldshandling. Det är att slita någon ur ett sätt att se på sig själv som något som finns till för sin egen skull, och istället börja se på den som ett föremål för andras blickar. Kroppen blir plötsligt en potentiell fiende, något en måste kontrollera för att slippa bli utsatt för mer våld eller för att få bekräftelse. Något en måste tygla, svälta, klä upp eller dölja. Det är en initiation till att börja bruka våld mot sig själv, och denna initiation är i sig själv våld.
Vad jag önskar att jag hade sluppit göras medveten, att jag hade kunnat växa upp utan att behöva internalisera den manliga blicken. Den manliga blicken som kan ge mig värde, men också skada mig. Så mycket våld jag hade sluppit göra på mig själv då, så många år av självsvält och självskada jag hade kunnat slippa. Men nu blev det inte så, eftersom män i min omgivning kände behovet att titta på mig, bedöma mig, kommentera mig. Det är med en stor sorg jag tänker på detta, för den där obryddheten inför mig själv, den där förmågan att glömma mig själv och gå upp i något annat, är någonting jag aldrig kommer återfå. Det är en daglig kamp för att bryta mig fri från det, för att inte agera på den där internaliserade manliga blicken, en kamp jag aldrig helt och fullt kommer kunna vinna.

Hittade även denna kommentar under inlägget:

Minns så väl första gången det hände mig. Jag var tolv år och hade börjat få bröst, var väl ganska obrydd alternativt nöjd med detta faktum. Tills en dag då en kille i klassen pekade på mina bröst och skrattade retsamt. Jag kommer ihåg hur obehagligt det var. Inte på grund av att det var någon särskilt sexuell underton, utan just det faktum att hans blick och skratt liksom särskiljde mig från honom. Agerandet gjorde det så tydligt för mig att min kropp från och med nu var något som någon annan kunde värdera och kommentera, helt fritt och öppet, att det var ok att göra så. Han verkade inte skämmas det minsta.
Sen den dagen har jag alltid varit extra medveten om mina bröst och vad de skulle kunna framkalla för reaktioner hos folk. Ofta känner jag för att dölja dem något, att de är lite för stora eller tar för stort fokus från mitt övriga utseende. Det sitter i ryggmärgen och extremt svårt att göra sig av med. Är så jävla förbannad att jag måste hålla på och förhålla mig till mina egna kroppsdelar på det här sättet! För det gäller ju självklart inte bara brösten.

Just detta att göras medveten, oavsett om det är på ett positivt eller negativt sätt, är en så tydlig process. Jag minns verkligen de kommentarer en fick, som ansågs oskyldiga men som uppmuntrade till att ständigt att göra sig till för andra, att se sig själv som objekt för andras blick. När en väl lärt sig detta är det mycket svårt att ta sig bort ifrån. Jag minns hur jag försökte vara oberoende av andra bedömande, men hur detta oberoende i sig blev något jag ville uppnå för andras skull. Jag ville vara oberoende för att framstå som mer åtråvärd för män, för att de skulle tycka att jag var enkel att ha att göra med. Många män uppmuntrar också denna syn genom att prata om att de gillar ”självständiga” kvinnor eller ”kvinnor som vet vad de vill”, men i själva verket mena kvinnor som beter sig på ett sätt som behagar dem.

Jag tänker att kvinnor ofta framstår som just mer medvetna om sig själva än vad män gör. Män framstår ofta som nästan pinsamt obrydda om sitt agerande, samtidigt som kvinnor ofta är plågsamt självmedvetna om allt de tar sig för. Att komma ifrån denna självmedvetenhet som kvinna är svårt. Jag upplever att jag lyckas röra mig ifrån det mer och mer, ju färre män jag umgås med, men så fort jag är i mäns sällskap smyger den sig på igen.