- På grund av sin oförmåga att relatera till andra saknar förmåga till att känna in situationen. Detta leder till att han säger saker som är helt opassande givet din situation. Kvinnor har tvärtom förmågan att avgöra när det är läge att vara ”ärlig” och när en kan låta bli att säga precis vad som far genom ens huvud. En mycket praktisk egenskap som gör att en slipper en massa onödigt drama och sårade känslor. Mannens oförmåga att relatera gör det också svårt för honom att inse att vissa ”råd” ibland måste följas upp av känslomässig uppbackning, han förväntar sig att andra ska göra som han säger bara för att han säger det.
- Han kan inte relatera till erfarenheten av att ständigt bli dömd efter sitt utseende. Detta leder till att han tycker att saker som bantning, smink, kläder och liknande är trams och ingenting en ska behöva bry sig om. Lustigt nog förväntar han sig ofta ändå att kvinnor ska se ut på ett sätt som tillfredsställer hans manliga blick! Detta kan tyckas fördelaktigt men i själva verket är det bara en form av kvinnohat, som bygger på dubbelbestraffning av kvinnan. Om en vill slippa för mycket tjat om sminka, bantning och liknande är det bättre att diskutera dessa saker med sina kvinnliga vänner och tillsammans komma fram till strategier för att inte trigga varandra och skapa en miljö som i högre grad bygger på självacceptans.
- Han har en idé om att manlig kommunikation är enkel och rak. Detta är en stor missuppfattning som bygger på att män inte förstår sig på sig själva, och därmed inte heller andra män. De är fasta i uppfattningen att kvinnors vilja till att blir bekräftade i sin kommunikation med män beror på att vi skulle vara komplicerade eller osäkra. Undvik kommunikation med män, så slipper du våndas över att de är så kassa på det.
- Alla kommer läsa er som ett heterosexuellt par. Detta kan också skapa en risk att ni faktiskt till slut blir det. Akta dig! Heterosexualitet är både skittråkigt och hälsofarligt.
- Risken är stor att han egentligen vill ligga eller åtminstone exploatera dig emotionellt. Eftersom män föraktar kvinnor och saknar förmågan att relatera till andra människor så uppskattar han dig givetvis inte för din ”personlighet”. Risken är stor att han vill bli tillsammans med dig, men det finns också en risk att han mest vill ha dig som känslomässigt stöd och uppassare av hans ego i form av ”vän” snarare än flickvän.
- Han kanske är där för att stanna, men bara på sina egna villkor. Män suger sig fast vid kvinnor som blodiglar eftersom de saknar egen livskraft, och således måste exploatera kvinnor på deras. Risken är alltså stor att mannen kommer klamra sig fast vid dig. Eftersom män är dåliga på känslomässigt arbete så försvinner de lätt när kvinnor inte gör det åt dem. Hur nära ni än kan tyckas så kommer du troligen upptäcka att han inte är där för dig när du verkligen behöver det, för att sedan komma smygande tillbaks när det börjar se lockande ut igen. Eftersom kvinnor har lärt sig att ställa upp för män i tid och otid så kan det vara svårt att märka av till en början, men försök att inte anstränga dig så mycket för relationen så ska du få se.
- Hans oförmåga att relatera till andra kan få honom att framstå som okomplicerad, men han är i själva verket bara oengagerad. Klart en inte lägger sig i ”drama” om en inte bryr sig om andra människor. Det är inte konstigt att det ibland uppstår konflikter mellan människor som betraktar varandra som värdefulla och jämlika individer. Av samma skäl sprider han inte vidare dina hemligheter: han bryr sig helt enkelt för lite för att lägga dem på minnet. Vidare är det viktigt att komma ihåg att trots att män kanske inte deltar aktivt i konflikter är det ofta ursprunget till dem, till exempel genom att uppmuntra kvinnor till att konkurrera med varandra. Undvika män så kommer mängden drama i ditt liv minska avsevärt.
Motstånd och skam.
Fick denna kommentar angående att göra motstånd:
Jag har blivit illa behandlad i en relation, bland annat genom att få sårande kommentarer, anklagelser om otrohet och liknande, eller att han bara ”stängt av” och blivit onåbar utan att kommunicera varför (ofta en kombination av dessa), men något jag är glad över såhär i efterhand är att jag nästan alltid gjorde motstånd. Trots att jag i början var ganska omedveten om feminism (var 17 år när vi blev tillsammans) så vägrade jag finna mig i sättet han behandlade mig. Det kunde tex handla om att jag vägrade släppa händelser eller saker han sagt som sårat mig, och hur mycket jag än försökte hålla mig lugn i dessa situationer så kunde jag inte, utan blev istället arg och hysterisk. Detta är något jag minns att jag skämdes mycket över då eftersom jag gick runt med föreställningen att en ”bra” flickvän ska vara lugn och förstående, men nu i efterhand är jag glad att jag åtminstone gjorde så mycket motstånd som jag var kapabel till under de förutsättningar jag hade.
Detta fick mig att fundera lite på skuld och skam i förhållande till moståndshandlingar.
När jag gjorde motstånd i mina relationer så var det i en kombinerad känsla av stolthet och skam. Stolthet över att jag kunde ”stå upp för mig själv” vilket en ju ska göra som god feminist, men skam i känslan av att dels inte lyckas foga mig tillräckligt mycket, dels inte kunna stå upp för mig själv ”hela vägen” så att säga. Skam över att inte lyckas göra något fullt ut, utan att istället pendla mellan motstånd och underkastelse. Och framförallt: skam över att han trots mitt motstånd ändå inte kommit att behandla mig med värdighet och respekt.
Att göra motstånd innebär en stor risk, nämligen risken att trots att en tydligt markerar sina gränser och hur en vill bli behandlad ändå fortsätter att bli bemött med samma skit igen och igen. Det som uppenbaras när detta sker är det faktum att personen ifråga helt enkelt inte vill bemöta en med respekt, trots att en ger tydliga instruktioner i hur detta skulle kunna uppnås. Personen bryr sig helt enkelt inte om att en far illa av dennes agerande.
Jag tänker att det också är därför många kvinnor inte vill konfrontera de ojämställda villkor de erfar i sina relationer, för de vill helt enkelt inte möta insikten om att det inte ligger i mannens intresse att åtgärda det. Detta för att det skulle blotta att relationen kanske inte är så ömsesidigt kärleksfull som en gärna vill tro.
Jag tänker på detta citat från Det kallas kärlek (sid 184):
Att framställa underordningen som något en själv valt kan vara en psykisk försvarsmekanism. Att tänka att han egentligen skulle vilja om en bara försökte, men att en väljer att låta det vara som det är för att det är tillräckligt, är ett sätt att upprätthålla iden om att en lever i en ömsesidigt kärleksfull relation.
Eftersom det finns en idé om att män har ett intresse i att vara jämställda och behandla sin partners med respekt så anses det i regel bara vara upp till kvinnan att säga till när hon känner sig dåligt behandlad. Men om detta inte åtföljs av att mannen faktiskt ändrar sitt beteende, vilket är vanligt, så kan det leda till en känsla av skuld och skam. Det är lätt att tänka att han gör så helt enkelt för att han inte älskar en, för att en inte förtjänar det. Eftersom män har ett slags samhälleligt tolkningsföreträde så anammar kvinnan ofta detta som just sanningen. För att upprätthålla illusionen av ömsesidighet så förklarar hon kanske mannens tillkortakommande med att hon varit otydlig eller liknande. Allting för att avfärda insikten om att det kanske helt enkelt handlar om att han inte vill.
Att ”lära sig” att ha sex med män.
Läser andra boken i Det andra könet som handlar om kvinnans ”situation”. Första kapitlet är Barndomen och handlar bland annat om hur flickan får vetskap om hur hela barngrejen egentligen går till, det vill säga heterosex. I boken beskrivs hur flickan ryggar tillbaks inför denna insikt.
Jag tänker på hur många människor gärna framställer sex, och då framförallt heterosex, som någonting fint och naturligt. Den som inte uppskattar sex är det något fel på, och en ska helst anstränga sig för att ha ett så kallat ”bra sexliv”. För mig har heterosex alltid upplevts som ett antal spärrar jag måste anstränga mig för att övervinna. Jag var sexuellt aktiv i ungefär ett år innan jag vågade ta vid en penis första gången, jag tog inte några som helst initiativ och jag hade ingen aning om hur det skulle kännas att vara kåt.
Sedan har det såklart blivit ”bättre” i den betydelsen att jag har lärt mig mer om hur jag fungerar sexuellt, eller snarare vilka former av knep som kan användas för att jag ska kunna bortse från den instinktiva skammen och äckelkänslorna inför det, men heterosex har alltid varit konfliktfyllt. Inte alls någon ”ren” njutning, utan alltid präglat av mäns makt och mäns förväntningar på mig som kvinna. Alltid präglat av att det är något jag ”ska” ha och ett sätt att få bekräftelse snarare än att det kommer ”naturligt”.
Att det är självklart att kvinnor ska anstränga sig för att ha en så kallat ”sund” sexualitet, och framförallt en heterosexuell sådan, har framgått tydligt under mitt liv. Att det är något fel om en känner sig rädd och osäker, och att det i så fall är någonting en är skyldig att göra något åt, är en värdering som präglat min syn på min sexualitet. Att ”komma över” min rädsla inför sex har handlat om att tvinga mig själv att sätta mig själv i obehagliga situationer. Det har inte handlat om att mina manliga partners har visat någon slags förståelse eller att vi har utforskat saker tillsammans, utan jag har stått ensam inför utmaningen att anpassa mig för att männen ska kunna njuta så mycket som möjligt. Det har inte varit för min egen skull utan för hans. Det har handlat om att jag ska upplevas som oproblematisk att ha sex med.
Jag ser ofta när kvinnor diskuterar sin sexualitet som om den vore just ”problematisk”, som om det alltid är en fråga om hur de själva ska tackla denna utmaning och inte kan vara en fråga som de och deras partner kan hantera tillsammans. Det handlar alltid om att de har problem att anpassa sig efter mannens sexualitet, aldrig att mannens sexualitet skulle kunna vara problematisk.
Olika förklaringsnivåer för att förstå mäns våld mot kvinnor.
Här är ett till svar från min tenta om mäns våld mot kvinnor. Det andra, om olika våldsförståelser, kan en läsa här. Jag har också gjort illustrationer av olika patriarkala våldsförståelser här.
I kunskapsöversikten om mäns våld mot kvinnor så lyfts tre olika förklaringsnivåer som en kan använda sig av för att förstå mäns våld mot kvinnor fram. Dels har vi den individuella nivån, där det fokuseras på de enskilda individerna och deras eventuella sociala eller psykologiska avvikelser ( Eliasson & Ellgrim, 2006, sid 20). Mannen som slår beskrivs som avvikande, kanske förklaras hans våldsamhet med hans tragiska uppväxt eller hans sociala utsatthet. Ett exempel på en individuell förklaring skulle kunna vara att en person har växt upp i en särskilt patriarkal miljö, kanske med en pappa som själv använt våld. Ett annat exempel skulle kunna vara att mannen befinner sig i en utsatt situation som får honom att ta till våld för att ”lösa” ett problem, vilket även innebär att skulden indirekt läggs på kvinnan.
Den andra nivån är den strukturella nivån. På denna nivå fokuserar en på hur samhällets uppbyggnad underlättar för män att utöva våld mot kvinnor, till exempel genom juridiska och ekonomiska strukturer eller normer och värderingar som genomsyrar samhället som underlättar för män att utöva våld mot kvinnor (Eliasson & Ellgrim, 2006, sid 20-21). Ett exempel på detta skulle kunna vara att män i regel har tillgång till mer ekonomiska resurser vilket gör att kvinnor som blir utsatta för våld kan ha svårt att ta sig ifrån relationen. Även det faktum att män har juridiska rättigheter till eventuella gemensamma barn kan göra att det kan bli svårt för kvinnan att lämna en våldsam man eftersom hon vill skydda barnen. Dessa faktorer kan göra att våldet kan fortgå utan att mannen får några vidare konsekvenser av det.
Den kulturella nivån behandlar normer och värderingar i samhället som kan komma att tjäna som ursäkt för våld eller som gör att våld ses som en ”lösning” på saker och ting. Det finns normer och värderingar i samhället som rör hur kvinnor och män ”ska” bete sig och vilken position de ska ha, som gör att det finns olika utrymmen för män och kvinnor att agera i en relation (Eliasson & Ellgrim, 2006, sid 21-22). Till exempel kan det handla om att det anses skamligt för en man att inte kunna kontrollera ”sin” kvinna, vilket gör att han känner ett extra stort behov av att kontrollera henne. Det kan också vara föreställningar om att män på olika sätt har ”rätt” till kvinnor, vilket ger dem en slags legitimitet att bruka våld. Ett annat exempel kan vara att män presenteras för våld som ett alternativ för att lösa problem från ung ålder, och då inte bara i relation till kvinnor. Män är ju generellt mer våldsamma, även mot andra män (hjältar och monster sid 5).
Alla dessa förklaringsnivåer kan vara relevanta för att förstå mäns våld mot kvinnor som fenomen. Att det finns strukturer och kulturella föreställningar som möjliggör och underlättar mäns våld mot kvinnor gör ju inte att alla män slår kvinnor, samtidigt är det viktigt att se just den strukturella och kulturella aspekten för att få ett helhetsgrepp om problemet. Det finns ju något som gör att det är just män som utsätter kvinnor för våld i såpass hög utsträckning, och inte tvärtom. En kan tänka sig att den kulturella nivån, alltså föreställningar som finns om mäns rätt till våld, gör att det är just män som tenderar att utnyttja juridiskt och ekonomiskt övertag på detta sätt. En kan också tänka sig att de individuella män som slår skyddas av kulturella värderingar som till exempel att de har rätt att ha ett ”privatliv” som är skyddat från insyn och samhälleliga strukturer, till exempel mäns ekonomiska övertag som kommer sig av att de lönearbetar mer och får högre löner.
Källa: Eliasson, Mona & Ellgrim, Barbro (2006). Mäns våld mot kvinnor i nära relationer en kunskapsöversikt. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. Rapporten i sin helhet kan läsas här.
Glädjeflickorna!
Jag har varit med i Glädjeflickorna igen!!! Visserligen ett par veckor sedan men har inte kommit mig för att länka till det här. Det handlar om att göra feminism, hierarkier mellan kvinnor, systraskap och mödraskap. Lyssna här!!!!!
Att vara en bra förälder.
Någonting som heterosexuella föräldrar eller blivande sådana är väldigt bra på är att framställa sin egen version av heterosexualitet och familjeliv som den absolut mest sunda miljön för ett barn att växa upp i. Jag har svårt att begripa hur någon slags kärnfamilj skulle kunna vara en sund miljö för ett barn. De grundvalar som kärnfamiljen vilar på, som bygger på att en upprätthåller ett ”privatliv” som ingen annan får lägga sig i, tror jag är en väldigt destruktiv miljö för människor i allmänhet och för barn i synnerhet.
Kärnfamiljer bygger på isolation, vilket i sig är utsatt för alla inblandade. Situationen för eventuella barn förvärras avsevärt av att föräldrarna har juridiska rättigheter till barnet (det heter ju ”barns rätt till sin föräldrar”, men i praktiken är det snarare motsatsen som gäller) och att de anses ha huvudansvaret för barnet tror jag skapar väldigt mycket grogrund för destruktiva relationer. Barnet är ju i praktiken väldigt utelämnat åt sina föräldrar såväl känslomässigt som materiellt, då det saknar rättigheter och möjligheter att söka kontakt med samhällsinstitutioner som en autonom individ.
Detta är ett av skälen till att jag inte vill skaffa barn. Jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna vara en bra förälder inom ramarna för rådande system. Jag vill inte ha den typen av ansvar och makt över en annan människa. Inte för att jag tror att jag är en extra dåligt lämpad person för detta, utan för att jag har svårt att se hur någon människa skulle kunna klara det. Visst finns det bättre och sämre sätt att hantera det, men jag vet med mig att jag skulle gå omkring och stressa över att jag inte var en tillräckligt bra förälder. Jag vet att jag skulle bli tvungen att kompromissa med mig själv för att leva upp till kraven. Det är inte en situation jag vill försätta mig i.
När jag läser mammabloggar så slås jag av hur skönt det är att helt enkelt slippa ta ställning till alla de där sakerna de behöver ta ställning till (för det är ju som bekant kvinnans ansvar att göra detta). Jag behöver inte oroa mig över att offra antingen mig själv eller mitt barns välmående. Jag behöver inte oroa mig över att det ena eller andra valet ska skada mitt barn. Det är väldigt befriande. Jag märker också hur alla slåss om att sälja in just sitt sätt som det rätta och riktiga, och jag tänker typ bara att alla dessa människor på ett eller annat sätt kommer skada sina barn. Inte för att de är dåliga människor utan för att det är så jävla svårt att inte göra det i ett samhälle där villkoren kring att ha barn ser ut som de gör.
Jag skulle gärna ha barn, men i ett samhälle med mer rimliga villkor kring det. Jag tror inte att det är bra varken för kvinnor eller barn att leva under dessa villkor. För kvinnor skapar det ett tillstånd av ständig skuld över att inte göra tillräckligt, och det är inte så konstigt för det går ju liksom inte att vara den perfekta föräldern i ett samhälle med så dåliga förutsättningar för föräldraskap.
Motstånd.
Tänker på det här med att göra motstånd mot förtryck, och hur detta har tett sig i mina relationer. Jag tycker om att tänka att vissa av de handlingar som jag då uppfattade som ickeönskvärda men svårkontrollerande snarare handlade om ett slags instinktivt motstånd mot den underordnade position han tvingade in mig i. Att tänka såhär gör att känslan av skuld och skam inför misslyckandet blir mindre påtaglig, och jag upplever snarare att jag har haft en agens. om än inte medveten alla gånger så har jag inte underordnat mig utan omsvep, utan jag har gjort motstånd.
Generellt så tror jag att det är bra att prata om hur kvinnor gör motstånd. Kvinnor är offer i relationer med män, men det innebär inte att en är passiv. Ofta tycker jag att beskrivningen av kvinnan landar i att hon inte gör någonting åt sin situation, vilket kan få den som är utsatt att känna än mer skuld och skam och vara förlamande. Istället kan en peka på det motstånd hon faktiskt gör. När hon inte underordnar sig direkt utan säger ifrån, när hon tar upp konflikter fast hon inte ”borde”, när hon pratar med utomstående om det som sker i relationen och så vidare. Detta är motstånd, även om hon i nästa sekund går tillbaka, lägger sig i en konflikt eller försvarar honom inför en utomståendes kritik. Det är denna rörelse fram och tillbaka, mellan vilja till frigörelse och underkastelse, som är intressant.
I efterhand kan jag se att jag gjorde motstånd, och det fyller mig med en viss värdighet. Även om jag inte lyckades vara så bestämd som jag hade önskat, så underkastade jag mig inte utan omsvep. Jag var svår att vara med, och det berodde på att jag inte kunde tolerera den position jag sattes i, hur mycket jag än försökte.
Jag undrar vad ni tänker om det här med motstånd. Har ni några liknande omedvetna motståndsstrategier?
Kvinnors självförtroende.
Det finns en idé om att en som kvinna ska vara så kallat ”självsäker” och ”ta för sig”. I detta förväntas själva nyckeln till framgång i manssamhället ligga. Det är en ”sanning” att kvinnor har sämre självförtroende en män.
När män pratar om kvinnors självförtroende så handlar det ofta om att kvinnor ska göra det ena och det andra. Kvinnor måste sluta hata sig själva så mycket utan bara börja ~*älska sig själva*~ istället. Ungefär som om kvinnors dåliga självförtroende bara handlade om att vi är sådana, och inte om vår verklighet.
Givetvis får en dåligt självförtroende när en lever i ett samhälle där en anses vara sämre för att en är kvinna. Detta blir såklart starkare om en dessutom har män i sin närhet som ständigt kommer med sina omdömen om en och trycker ner en. Ibland hör en saker i stil med att en ska låta det negativa rinna av en, men det handlar dock inte om enskilda människor eller uttalanden utan om en samlad erfarenhet av att bli nedtryckt i kraft av sitt kön, som gör att varje enskild grej känns större. Om en inte blir bekräftad som människa kontinuerligt så känns enskilda prestationer så mycket viktigare.
Jag tänker också på det ojämna utbytet av bekräftelse i heterosexuella relationer. Kvinnor blir i mycket lägre grad än män bekräftade i sina relationer. Kvinnor ger bekräftelse på ett mycket mer genomgående sätt. Detta bidrar såklart till hur kvinnor utarmas känslomässigt. Eftersom heterosexuella relationer för många är den främsta källan till bekräftelse så är det inte konstigt att många kvinnor går omkring och känner sig som dåliga människor.
För mig är det väldigt tydligt att mitt självförtroende i princip uteslutande har påverkats negativt av relationer med män, detta för att de ofta trycker ner en. I de fall de inte ägnar sig åt något aktivt nedtryckande så har det åtminstone funnits ett ojämnt utbyte av bekräftelse. Jag har sällan upplevt mig bekräftad i egenskap av hela min person, utan snarare i egenskap av att vara kvinna. Antingen för att jag uppfyller en specifikt kvinnlig position eller för att jag skiljer mig från andra kvinnor. Kontentan är att allting ses i förhållande till mitt kön.
Att kvinnor ska kunna stå emot den press på psyket det utgör att bli konsekvent nedvärderad i kraft av sitt kön är väldigt mycket begärt. Att en som någon slags autonom individ bara ska kunna ~*skaffa bra självförtroende*~ utan att det finns människor omkring en som bekräftar en, utan kanske tvärtom snarare trycker ner en, är väldigt mycket begärt.
När jag rör mig i kvinnoseparatistiska rum känner jag mig i regel mycket med sedd och bekräftad, och detta är någonting som har fyllt mig med väldigt mycket styrka och kraft att göra saker. Tyvärr är det väl ofta så att kvinnor inte alltid bekräftar varandra som de borde, utan istället ser varandra som konkurrenter. Jag tänker att det är en viktig feministisk strategi att bekräfta andra kvinnor, i alla möjliga sammanhang. Att bekräfta andra kvinnors upplevelser och erfarenheter men också att bekräfta det andra kvinnor gör.
När män säger att de gillar självsäkra kvinnor brukar de dock sällan mena kvinnor som faktiskt är det, utan snarare kvinnor som de själva slipper känna så mycket känslomässigt ansvar för. Alltså kvinnor som inte gör någon grej av att de mår dåligt inför dem. Kvinnor som är enkla att ha att göra med.
När en som kvinna möts av denna värdering så känner en ofta ännu mer skuld och skam. Kanske vill en bli bekräftad, men en vågar inte uttrycka detta behov i rädsla att framstå som en komplicerad person. Kanske blir behovet ändå så starkt att en ger efter och ställer krav, med den omedelbara effekten att en tvivlar på sig själv och sin rätt att göra detta. Män brukar däremot vara mindre intresserade av att kvinnor ska ägna sig helhjärtat åt sina projekt och vara stolta över sig själva och det de gör. Det ”goda självförtroende” som kvinnor ska ha handlar bara om att det ska vara enklare för mannen att handskas med oss.
Om män verkligen ville att kvinnor skulle ha bra självförtroende skulle de inte recensera våra personligheter i tid och otid, utan låta oss finnas i vår egen rätt.
Nyritat.
Ritat med flytande bläck, stålspetspenna och vatten.
Såhär blev det:
Om feminism och normbrytande.
Jag har funderat en del på det här med feminism och normbrytande och/eller queer. Jag upplever att det förväntas av feminister att en ska vara engagerad i kamper för allt slags ”normbrytande” som är relaterat till sex och/eller kön. Detta på grunden att personer som drabbas också förtrycks av patriarkatet. Detta kan jag förvisso köpa; patriarkatet är ett system som drabbar alla genom att tvinga in dem i fack, förhindra människor från att älska fritt och så vidare. Hela heterosexualiteten som konstruktion är patriarkatets sätt att upprätthålla exploateringen av kvinnor i heterosexuella relationer. På det sättet drabbas såklart den som inte passar in i den heterosexuella matrisen hårt, eftersom dessa personer hotar patriarkatet.
Däremot upplever jag en spänning mellan att en både ska erkänna att människor är förtryckta under patriarkatet, det vill säga vilken likhet deras förtryck har med kvinnoförtryck, men också att en måste erkänna olikheten som central. Det finns en vilja både att ingå eller inkluderas i en feministisk problemformulering och att stå utanför densamma. Krav ställs på ”feminismen” att vara ”inkluderande”. Givetvis måste vi diskutera de problem som finns inom feminismen, men ”feminismen” är ingen institution som vem som helst som anser sig drabbad av förtryck kan ställa krav på att bli inkluderad i. Feminismen är en politisk rörelse och en tanketradition som en kan ansluta sig till, som en kan delta i, bidra till och sträva efter att utvidga och förändra.
Feminism är i mina ögon kampen mot förtrycket av kvinnor som kvinnor. Feminismen berör det könade förtryck vi utsätts för. I en feministisk analys måste en såklart också inkludera andra möjliga perspektiv och positioner, vi är inte bara kvinnor utan påverkas även av en mängd andra saker. Jag är till exempel lesbisk, och det utsätter mig för vissa saker som heterosexuella kvinnor inte utsätts för, bland annat att mina relationer anses mindre viktiga. Även klass och ras påverkar, och dessa är i sig även grundläggande strukturer som konstituerar det samhälle i vilket patriarkatet verkar.
För att jag ska kunna se någon som feminist så anser jag att en måste se just förtrycket av kvinnor som kvinnor som någonting grundläggande i det förtryckssystem som handlar om kön, sexualitet och så vidare. Om en inte erkänner just förtrycket och exploateringen av kvinnor har jag svårt att se en som feminist, även om en kan identifiera just det förtryck en själv utsätts för i egenskap av normbrytande som patriarkalt. Vissa har ett sätt att prata om detta som att det fanns lite patriarkala normer som flög fritt i luften, som inte hade någon direkt koppling till någon form av större struktur av exploatering. Till exempel finns det ett sätt att prata om ”normativa” kvinnor, det vill säga sådana som är cishetero, som om de inte drabbades av patriarkalt förtryck, trots att dessa kvinnor inte sällan bli misshandlade och dödade av sina partners. Jag menar inte att dessa kvinnor som grupp är ”mest förtryckta”, snarare att ”normativa” kvinnors utsatthet är viktig att förstå för att förstå patriarkatet som helhet.
Det verkar som att vissa människor som ingår i gruppen ”normbrytande”, självvalt eller inte, anser sig ha någon slags naturlig rätt att uttala sig om vad feminism är och borde vara. Till exempel män som är normbrytande som anser att feministiska analyser av kön- och/eller sexualitet inte passar dem. Kanske anser de rentav att feminismens försök att beskriva kön och begär som någonting i grunden konstruerat är skadlig för dem. Så kan en såklart tycka, men det är bara en antifeministisk åsikt i mängden. Det faller sig ganska naturligt att män inte är särskilt intresserade av att upphäva en maktordning som de själva tjänar på i egenskap av män, då jobbar de hellre för att just deras form av normbrytande ska accepteras inom rådande system. Jag förstår det, för i slutänden är dessa män bara män, med allt var det innebär i ett patriarkat. I slutänden har män sällan något intresse av att stärka kvinnors rättigheten.
Det som stör mig är snarare många feministers ängslighet inför detta faktum och oviljan att se detta. Den normbrytande mannen omfamnas i många sammanhang, eftersom han också drabbas av patriarkatet. Det en missar med en sådan analys är att alla män drabbas av patriarkatet, normbrytande eller inte. Det innebär inte att de inte också har ett intresse av att upprätthålla det.