Fanny Åström – Sida 50 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Frossandet i våldsskildringar.

Twittrade om reklamer mot kvinnomisshandel:

Reklamer mot kvinnomisshandel som bygger på att en kvinnas blåslagna ansikte trycks upp i ens fejs… Ja förstår effektsökeriet men detta är ett avhumaniserande av kvinnor. Tror inte heller att det ökar någon medvetenhet eller förståelse att sprida dessa starka bilder.
Det som hjälpt mig att förstå mäns våld mot kvinnor är förståelse av processen,av hur slagen hänger ihop med allt det som leder dit. Ju mer förståelse jag får för detta desto mer inser jag allvaret i minsta lilla maktuppvisning. Skildringar av grovt våld gör mig bara avtrubbad.
Blir väldigt illa till mods av detta frossande i oerhört grovt våld som sällan leder till ökad förståelse för våldets mekanismer.
Det vi måste förstå är hur hon hamnar där: vad är det för process som gör att den mån som säger sig älska henne slår henne? Vad är det som gör att hon inte lämnar honom då, att hon inte söker hjälp och istället försöker skydda förövaren. Sanningen om detta är så fruktansvärt smärtsam just för att den ligger nära, den är obegriplig för att den är så begriplig.
Det verkligt radikala här vore att peka ut sambanden, göra denna process begriplig. Inte lyfta fram det grova och medömka. Insikten om att jag också kunde ha varit hon är den som gjort det möjligt för mig att möta henne.

Jag tänker på det här med förståelse. Jag kan inte förstå hur det känns att vara i en relation där en blir slagen. Den typen av saker kan inte förstås intellektuellt, de måste upplevas. Vad jag däremot kan förstå är hur dessa erfarenheter hänger ihop med mina egna, hur våra erfarenheter är besläktade och kommer ur samma system.

När en kvinnas blåslagna ansikte används för att dra uppmärksamheten till det samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor utgör så frossar vi i det obegripliga, i det extrema. Det är det faktum att den där bilden inte representerar en ”normal” erfarenhet som gör den gångbar i sammanhanget. Det är det som gör det möjligt för en majoritet att titta på den där bilden och kanske tänka ”denna kvinna är utsatt och det är viktigt att hon får hjälp”, men inte drar någon djupare koppling till sin egen situation.

För det är ovanligt att våldet syns så tydligt, speciellt i ansiktet, som brukar vara det område som exponeras. Det ska till mycket mycket våld innan en når dit, vissa gör det aldrig, vissa vet precis på vilken sida om gränsen de ska hålla sig.

Det är lätt att ta ställning när det kommer till en kvinnas blåslagna ansikte, desto svårare när det kommer till den samhällsapparat som möjliggör detta våld. Det är svårare att förstå att och hur det där våldet hänger ihop med när ens pojkvän tycker att en spenderar för mycket tid med sina vänner, eller när han kommenterar ens klädsel eller beteende, eller när han pressar en till att avslöja saker en egentligen vill hålla privat. Hur kampen mot detta också är en del av kampen mot våldet.

Jag tror att frossandet i det extrema skapar avstånd snarare än förståelse. Den som inte har varit där kan aldrig förstå den känslan av skräck och utsatthet det innebär att vara rädd att bli dödad i sitt eget hem, av en man som säger sig älska en. Jag tror inte att vi kommer närmre genom att avdramatisera de fysiska skadorna, snarare reducerar vi det till just dessa.

Att älska är att förlora.

Läser i Det andra könet om hur det ansetts fult för män att älska sina fruar för mycket, att den där häftiga begäret ska riktas åt något annat håll.

Jag tänker på Kate Millets kommentar till en synnerligen vidrig text på temat män som förnedrar kvinnor sexuellt; att älska är att förlora. Under lång tid har det ansetts fel för män att vara för tillgivna sin hustru, eftersom det inte skapar någon långsiktig förbindelse och eftersom det gör dem svaga för hennes påverkan. Helt enkelt, de blir sämre upprätthållare av patriarkatet om de älskar den kvinna de lever sitt liv med.

Senare har det snarare blivit motsatt, att det råder en slags kärlekskult där dessa känslor i teorin ska vara avgörande för vem vi lever vårt liv med. Men det är väl också just i teorin; i praktiken så är det svårt att låta kärleken styra fritt. Det finns mängder av tabun kring vem en kan ingå i relationer med och inte, inte bara rörande samkönade relationer utan också när det kommer till klass och ras. I praktiken är det sällan någon ren känsla av kärlek som styr utan ens livssituation, ens bakgrund, hur väl en passar in i parmallen.

Jag uppfattar att det är en ganska vanlig grej hos män att se sin kärlek som en slags valuta som de använder för att knyta kvinnor till sig, men som de samtidigt inte får vara för frikostiga med. En ska veta att den finns där och att han kan ge den till en, men det ska fortfarande vara han som styr och han får aldrig ge för mycket.

Det finns fortfarande en idé om att det är lite omanligt att ge sig hän för mycket, att vara den som älskar så mycket att en förlorar kontrollen. Även då mannen uppvaktar en kvinna så är det han som sitter inne på initiativmakten, han är ute på jakt efter något han vill ha snarare än att vara ett offer för hennes känslor och impulser. Att däremot som man vara ett offer för en kvinnas begär anses omanligt, han ska ha kontrollen. Att älska är att förlora denna kontroll.

Själv kan jag tycka att det är lite lätt vämjeligt med män som ger för mycket. Detta beror dels på att jag känner en press på att ge tillbaka, eftersom jag inte har det som krävs för att kunna hålla någon på halster på det sätt som män gärna har gjort mot mig. Men jag tänker mig att det också har att göra med internaliserade patriarkala värderingar som säger mig att ett sådant beteende är omanligt, och således också att det gör mig okvinnlig. Jag måste återupprätta den ”korrekta” balansen, där jag underkastar mig. Jag har inga verktyg för att utnyttja detta känslomässigt övertag för egen vinning, för att införliva det som en del i relationen där jag hela tiden får mer av honom än vad jag ger.

Jag utesluter inte att det går att ha någon form av genuint utbyte av kärlek i en heterosexuell relation, men jag tror att det är svårt. Idén om relationer som en arena för kamp är väldigt djupt inpräntad i patriarkatet.

Graviditet och sex.

En grej jag tycker dyker upp ganska ofta när en diskuterar graviditet är det här med att sexlivet kan lida skada av det. Det verkar vara en stor skräck hos många gravida, att sexlivet inte ska komma igång ordentligt efter förlossningen och så vidare.

Att förlora sexlusten är nog en av de saker jag skulle oroa mig minst för om jag blev gravid. Jag tycker att smärta, minskad rörlighet, juridisk bindning till en man, ekonomisk utsatthet, förlossningsskador och ökad risk för hustrumisshandel låter betydligt värre. Men det som är signifikant här är väl att allt detta är saker som drabbar kvinnan primärt, medan bristen på sex är något som drabbar eller i alla fall antas drabba mannen mer.

Jag förstår såklart att det känns föga lockande att bli söndertrasad i underlivet så att en blir mindre ”duglig” för ”sex” (jag tänker mig att normen för ”sex” här är omslutande sex), men jag tänker att det finns annat med det som är betydligt mycket jobbigare än att inte kunna ha sex. Typ att det gör ont, att det blir svårt att gå på toa och så vidare.

Modern är en av de mest upplyfta positionerna en kvinna kan ha i detta samhälle, samtidigt är det oerhört viktigt att hon fortfarande är sexuellt tillgänglig. Annars kan hon väl bli lämnad av sin man. Hon ska ta ansvar för barnet, men hon får inte försumma sin man för mycket och förfalla till att vara någon slags osexig tråkig morsa.

Jag tänker att det också en en ganska vanlig grej som lyfts fram när det gäller mäns otrohet; män är otrogna för att deras fru inte längre är så himla rolig och spännande när de bildad hem och familj tillsammans. Och det är ju inte så konstigt, med tanke på att det är ett väldigt slitsamt jobb att ha huvudansvaret för relation, hem och barn. Män har dock privilegiet att fly den här situationen, i alla fall för en stund, och komma bort från tristessen som det är kvinnans lott att leva i och upprätthålla. Han kan ha båda delarna; ett tryggt hem och något spännande.

Samtidigt anses en kvinna ha en skyldighet att ”ge” den man hon har en relation med ett hem och en familj, det är hennes uppgift i hennes roll som hustru.

Det är ganska mycket hora/madonna, eller snarare husa/musa, över det hela. En kvinna kan aldrig vara båda delarna, men mannen behöver båda två. Han behöver både någon som ger omsorg och tar hand om hand grundläggande behov OCH någon som han kan förlusta sig med. Alternativet för kvinnan om hon ska försäkra sig om hans trohet eller att han stannar kvar är att hon slår knut på sig själv för att tillfredsställa båda dessa begär hos honom.

Jag tycker bara det verkar så absurt att gå igenom en såpass riskfylld process som en graviditet och oroa sig över sitt sexliv.

Om asexualitet och förnekande.

Jag har funderat lite på det här begreppet ”asexuell” och vad det innebär. Jag hade en period för några månader sedan då jag själv funderade väldigt mycket på sex. Jag kom fram till att i princip allt sex jag haft varit destruktivt på ett eller annat sätt, vilket var en både smärtsam och befriande insikt.

Sedan så undvek jag sex under en period. Inte direkt benhårt, men jag engagerade mig mindre än jag någonsin gjort i det hela. Sedan träffade jag min nuvarande partner och upplever intimitet med henne på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. I ljuset av det har det blivit än tydligare hur destruktiva mina tidigare sexuella erfarenheter varit. Jag har kunnat utveckla en förståelse för vad det är som har skavt, och framförallt för det faktum att det inte behöver se ut på det sättet. Det går att ha intimitet utan att det ska bygga på skuld och skam, utan att det ska vara något slags steg i en relation en ska få avklarat.

Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.

Och jag tänker på hur det här samhället, i synnerhet när det kommer till sexualitet, lockar fram behovet av att definiera sig; av att sätta sig i en kategori för att kunna tala om sina problem och få någon form av erkännande. För att kunna kräva någon slags respekt för sina gränser så sätter en sig på den säkra sidan, genom att helt avböja från sex. Jag tänker mig att en kan dra paralleller till hur jag känner behovet av att kalla mig lesbisk trots att jag bevisligen kan känna begär till män, för att jag inte vill att män i allmänhet ska tro att jag är tillgänglig för dem.

För om en inte skapar den här fasta kategorin så finns det alltid en större risk för att folk överskrider ens gränser. Eftersom sex i regel är något en tackar ja eller nej till, speciellt som kvinna, så kan en vara ganska säker på att ett ”ja” till sex kommer innebära att människor gör just detta. Genom att säga ”ja” så har en också godkänt en förhandling, som oundvikligen kommer att ske utifrån en position där en själv är underordnad och kan pressas till att ”gå med” på saker.

Detta kan såklart vara en bra strategi för att kunna vara relativt säker, men det innebär också ett stympande av ens möjligheter. Detta stympande är såklart något som i grunden samhället gör sig skyldigt till; den som inte vill köpa hela paketet ”sex” med allt var det innebär i detta samhälle upplever sig tvungen att helt avsäga sig det hela. En får välja mellan utestängande eller underkastelse.

Men ur detta förnekande kan det också växa fram någonting nytt, en positiv tes om hur det skulle kunna vara, om vad vi kan bygga upp istället. Och jag tänker att det är dit en vill komma. Från att se att något en tagit för givet i själva verket vara destruktivt och ta avstånd, till att börja definiera något nytt.

Det här är hur jag har upplevt konceptet asexualitet och den plats dessa tankar haft i mitt liv och min utveckling. Jag läser gärna tankar från andra som funderat på det här med asexualitet, eller ser sig som asexuella.

Om förtryckssfärer och kvinnor som köper andra kvinnor.

Jag läste detta inlägg om klassamhället och patriarkatet på den nystartade bloggen Rimligheten, och resonerade lite kring hur jag ser på saken:

Jag brukar tänka att den sexuella makten är en egen ”maktsfär” eller vad en ska kalla det, som främst äger rum inom relationer. Jag tänker mig att även en man som är underordnad en kvinna på andra samhällsplan kan förtrycka henne sexuellt om de ingår i en relation (sedan gör de kanske sällan det), men däremot inte nödvändigtvis kan använda denna makt om de typ jobbar på samma arbetsplats och hon är överordnad. Typ på arbetsmarknaden är det den ekonomiska positionen som är ”central”, i hemmet inte lika. Så olika positioner spelar olika mycket roll beroende på var en befinner sig.

Det här med centrala relationer tycker jag är ett bra sätt att förstå förtryck på. Jag tänker typ att arbetet är den centrala relationen i kapitalismen, och att kärleksrelationen är central i patriarkatet. Sedan blandas såklart de olika sfärerna in i varandra ständigt, men det finns ändå ett syfte med att försöka se just det centrala.

Sedan kom vi in på det problematiska i att feminismen fokuserar på att få in kvinnor på högstatuspositioner, samtidigt som många kvinnor fortfarande är extremt ekonomiskt utsatta:

Ser precis samma problem som du och tänker att det delvis är en förskjutning av kvinnoförtrycket in i en ekonomisk sfär som sker. Det mest tydliga exemplet tänker jag är när kvinnor utnyttjas som arbetskraft för att hålla ihop familjer (typ ruttjänster och så vidare) eller surrogatmödraskap. Typ privilegierade kvinnor utnyttjar rasifierade kvinnor från arbetarklassen för att kunna förverkliga sig själva både som kvinnor och i arbetslivet. Det arbete som innan varit kvinnor obetalda arbete blir istället något som sker på den ”vanliga” arbetsmarknaden, men det är fortfarande könat.
Det jag ser att jag kan göra utifrån min egen position i detta är att frigöra mig från de förväntningar som ställs på mig som kvinna, för då kommer jag inte behöva ställas inför det valet på samma sätt tänker jag mig. Det handlar enligt mig om att ha en bättre grund att stå på i att visa solidaritet mot mer utsatta kvinnor.
Feminism som går ut på att privilegierade kvinnor ska kunna köpa andra kvinnor för att få en mer bekväm tillvaro i patriarkatet ger jag inte ett skit för.

Ja tänker att detta är en del av problemet med att fokusera på arbetsmarknad när det kommer till feminism. Visst är det relevant, men så länge den patriarkala exploateringen av kvinnor i relationer kvarstår så kommer kvinnor att behöva dubbelarbeta, eller köpa en annan kvinna som arbetar åt henne. Därför tänker jag att det är centralt, speciellt för kvinnor i min egen position, att förstå just dessa mekanismer.

Det är inte frigörelse att som privilegierad kvinna köpa en annan kvinna för att hon ska befria en från dubbelarbetet, det är bara att förskjuta problemet. Det handlar om bekvämlighet snarare än feminism.

Twitter 14/1. ”Born this way”.

Tycker det är lite konstigt när heteropersoner anser att en måste vara ”born this way” för att kalla sig lesbisk. Nä sorry kommer ej anpassa mig till din bild av homosexualitet som en avvikelse en inte kan rå för.

Alla homosexuella har inte samma historia, begär och så vidare och det måste vi få diskutera utan att någon ska tycka att vi är falska på grund av ej ”born this way”. Jag vill inte behöva avskriva mina relationer med män som falska bara för att jag nu är i en lesbisk relation. Att säga att det alltid är medfött är ett fett avskrivande av många homosexuellas erfarenheter. Men det är väl en grej som ni säger för att våra liv inte ska vara relevanta för er antar jag.

Min erfarenhet är i alla fall att jag på grund av delvis aktiva ideologiska beslut började älska kvinnor istället och DET STÅR JAG FÖR. Antar att det inte är samma för alla homosexuella men det är min erfarenhet och min sexualitet är inte mindre autentisk för det.

Och ja hade också kunnat leva med en snubbe. Men nu gör jag inte det o det är jag jävligt glad för. Min avsmak inför män beror ej på ”born this way” utan på hur faktiska män betett sig mot mig i faktiska relationer. Insikten om detta gjorde att jag försökte släppa fram andra begär istället. Om jag hade varit tillfreds i relationer med män hade jag troligen inte gjort det på grund av, ni vet, heteronormen. Heteronormen som gör att en släpper fram begär riktade mot män, tar dem på större allvar, bygger liv kring dem.

Denna heteronorm har jag fått ifrågasätta genom feminism. Därför är det ideologiskt. För att patriarkatet är ideologiskt. Och våra begär.

Tror att många säger att de är ”born this way” för att accepteras. Jag är nöjd med att min process finns öppen att beskåda. För att fler ska kunna fundera på sina begär utan att avskriva dem som inautentiska.

En sak som blivit väldigt tydlig sedan jag ”kom ut” är att många accepterar homosexualitet så länge det är en avvikelse de kan tolerera. Men så fort jag gör anspråk på att det kanske inte bara gäller mig, att det inte är min ”essens” utan också politik, är det slut med det. Nej tyvärr jag tänker inte sätta min sexualitet i facket ”avvikande” för att du ska kunna fortsätta lunka på ostört i heteronormen. Den enda ”identitet” jag någonsin är lojal mot är den som feminist.

Det är fan vämjeligt hur genomskinliga ni är i er homofobi när ni kräver att jag ska sätta mig snällt och tyst i ”sexuellt avvikande”-facket. Dra åt helvete med er homofobi som tvingar en att dra någon jävla snyfthistoria om att en ”alltid vetat” men ej erkänt på grund SKAM. Nej jag har inte alltid vetat nej jag har inte aktivt undertryckt, jag har bara aldrig fått lära mig att det är ett alternativ. Och detta beror bland annat på era infantila jävla krav på att en ska vara ”born this way” för att räknas. Detta krav som har gjort att jag inte kunnat ta mina begär på allvar, för att de inte varit starka nog att trumfa heteronormen.

Och främsta skälet till att kvinnor är trevligare är nog ej på grund av ”born this way” utan för att de inte håller mig i konstant förtryck. Kommer fan aldrig säga att anledningen till att mina relationer med män sög är för att jag ”egentligen” var flata

Sånt jag ritat.

Om att få rum att begära.

Det var intressant att läsa era tankar om positiva sexuella erfarenheter!

En grej som jag har tänkt på mycket angående detta är att kunna säga nej och att få sin vilja respekterad.

Ofta när en diskuterar detta så finns det en utgångspunkt att en som kvinna ska vara glad och tacksam om en man en har sex med ”respekterar” ett nej, det vill säga slutar om en ber dem. Detta är såklart bra, men ett problem som jag ser med den här formuleringen är att kvinnans egna begär liksom raderas ut ur det hela.

Ett av de största problemen för mig när det gäller sex och intimitet har inte varit att ett rakt nej inte har respekterats, utan snarare att sexet har ägt rum på mannens premisser. Det vill säga att om jag säger nej till vissa sexuella praktiker så säger jag också nej till allt, och om jag säger ja så säger jag ja till allt. Jag är tvungen att köpa hela paketet, och utrymmet för omförhandling är ofta ganska litet.

Detta är något jag upplevt i i princip alla mina sexuella erfarenheter, och det har också varit en av de bästa sakerna med min nuvarande relation. Jag känner mig på ett helt annat sätt delaktig i utformandet av ”sexet” eller intimiteten. Jag kan inte bara säga vad jag inte vill ha, utan också vara mer fri i att utforska det jag faktiskt vill ha.

Om provokation som feministisk strategi.

Ibland stöter en på en feministisk idé som är ungefär: ”människor reagerar på detta som om det vore ett hot, alltså är jag på rätt spår”.

Problemet med det här sättet att tänka är att en hamnar i en situation där en låter någon annan bestämma spelplanen. Reaktionerna blir det vi rättar oss efter, vi skapar ingen egen teoretisk grund att stå på utan nöjer oss med att provocera bästa vi kan. Sparka vilt omkring oss och hoppas att något träffar. Vara nöjda med oss själva när vi lyckas frammana en reaktion, ju starkare desto bättre.

Jag tänker att patriarkatet reagerar på det mesta som inte är total underkastelse som om det vore ett hot. Det betyder inte nödvändigtvis att det faktiskt är det.

Jag tror inte att patriarkatet är särskilt logiskt på det sättet. Jag tror inte att människor i allmänhet vet vad de ska reagera starkt på och inte, vad som utgör ett faktiskt hot mot deras position och inte.

Det finns många sätt en kan reagera på patriarkalt förtryck på som inte är särskilt effektivt, men likväl provocerande för många. Är det konstruktivt att ägna sig åt detta? Kanske skapar en en obekväm känsla hos människor, men det innebär inte att en kommer särskilt mycket framåt eller att en prioriterar på ett rimligt sätt.

Att ständigt sätta sig själv i situationer där en provocerar fram reaktioner från omgivningen tror jag inte är särskilt effektivt. Framförallt kan vi inte landa i att den bästa feministiska strategin är den som provocerar mest, för då kommer kampen alltid att definieras av någon annan.