reproduktion – Fanny Åström

Ekonomins osynliga hjärta.

Såg en teater, eller snarare ett utkast till en teater, som handlade om det här med exploatering av kvinnor i kärleksrelationer. Där förekom bland annat citatet:

Ekonomin har inte bara en osynlig hand, utan också ett osynligt hjärta.

Detta är alltså en referens till Adam Smiths idé om att saker och ting typ ”faller på plats” automatiskt i en marknadsekonomi.

Nu tror jag förvisso inte på Smiths teori om den osynliga handen, men det osynliga hjärtat tror jag absolut på.

Typ såhär tänker jag mig att det ser ut:

Produktionen av varor är för det mesta avlönad och sker i den ekonomiska sfären eller i offentligheten, produktionen av människor sker i den privata och är i regel oavlönad. Med produktionen av människor avses inte bara barnafödande utan även att ge varandra kärlek, vård, bekräftelse och så vidare. Det där som gör att vi orkar med vårt arbete. Här finns det osynliga hjärtat, och detta hjärta är oftast ett kvinnohjärta. Ett hjärta som slår lite mer än mannens.

Nå, detta har jag skrivit mer utförligt om till exempel här, men tyckte att det var ett bra citat för att beskriva det hela.

Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Ganska ofta så händer det att antifeminister säger till mig att de hoppas att jag inte tänker skaffa barn. Det kommer jag nog inte heller göra av en rad olika skäl som jag kan redogöra för en annan gång, men det är överlag en intressant grej att säga som innehåller en massa föreställningar dels om föräldraskap och om kvinnors roll i samhället.

Tydligen ska jag inte skaffa barn eftersom det anses vara så att jag skulle vara en dålig mor. Det kan vara sant, jag tror att det generellt är väldigt vanligt att föräldrar inte behandlar sina barn särskilt bra. Jag tror att det finns alldeles för mycket utsatthet och ojämn maktdynamik i föräldra-barn-relationen för att den ska vara särskilt sund. Jag anser att det pågår ett omfattande förtryck av barn och unga i detta samhälle.

En typisk skadlig situation för ett barn att befinna sig i är till exempel att vara i en familj där en vuxen man utsätter kvinnor och/eller barn för våld eller hot om våld. Jag skulle säga att detta är betydligt vanligare än att ett barn far illa för att människor i deras omgivning är feminister. Varför sägs det inte till män som har olika aggressiva och/eller patriarkala beteenden att de inte borde bli pappor?

Det hela handlar såklart om vad som anses vara kvinnans roll och värde i samhället. Kvinnan ska reproducera, vilket innebär såväl att föda barn och att sedan fostra dem, hålla ihop familjen och så vidare och så vidare. Kvinnor som inte kan göra detta, som inte anses lämpliga att göra detta eller som väljer bort att göra detta anses inte vara värdefulla, eftersom kvinnans värde definieras utifrån hennes reproduktiva förmåga.

Jag kanske inte skulle vara en lämplig mamma, men det finns gott om annat en kan göra i detta samhälle som är värdefullt och viktigt. Jag tänkte ägna min tid åt de sakerna istället. Det gör mig inte mindre värdefull att jag inte tänker skaffa barn, inte heller skulle det göra mig mindre värdefull om jag skulle vara en olämplig förälder. Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Men när en kvinna är för bråkig kan en alltid hänvisa till det generella, reducera henne till det som i detta samhälle anses vara det ”kvinnliga”, och bedöma henne enbart utifrån denna måttstock. Detta görs inte med män. En man som varit till exempel en dålig pappa (detta har mången man gjort sig skyldig till) misstänkliggörs inte i varje annat sammanhang. Men när det gäller kvinnor kan en alltid ifrågasätta deras föräldraskap eller lämplighet som föräldrar, för det anses liksom vara relevant på ett annat sätt. Män värderas som individer, kvinnor värderas främst utifrån sin duglighet som reproduktionsmaskiner.

Därför har jag svårt att ta på allvar när någon ifrågasätter min eventuella lämplighet som förälder. Det handlar nämligen bara om en patriarkal härskarteknik, om att förflytta fokus från det jag säger till om jag är Bra Nog som kvinna (barnbehållare, reproduktionsmaskin, livsbekräftare av man och så vidare). Det är bara patriarkalt skitsnack, och har ingen som helst relevans.

En text om reproduktion och en egobild.

Hej gullisar! Jag har skrivit en text om reproduktion, patriarkalt förtryck och barnfödarstrejk här som jag tycker ni borde läsa.

Här får ni ett smakprov:

Vad är egentligen grunden till patriarkatet? Frågan kan tyckas onödigt teoretisk, är det verkligen meningsfullt att diskutera ursprunget till något vi lever i?
Som feminist är det lätt att hamna i att beskriva patriarkatet som något helt obegripligt, ett absurt förtryck som bara kommit till oss från ingenstans. Det är inte konstigt, ofta används förklaringar till patriarkatet emot oss. När antifeminister förklarar grunden till förtrycket vi utsätts för så använder de det också som ett argument för att rättfärdiga det. Vi måste analysera patriarkatet, men med föresatsen att vi ska krossa det. Alltså inte bara ett förment ”objektivt” beskrivande av sakernas tillstånd, utan en analys som syftar till att ta fram medel för att förändra samhället.

Vill även påpeka att detta med patriarkatmodeller är typ det mest intressanta jag vet, så skriv jättegärna vad ni tycker om denna materialistiska analys som jag håller mig till.

Heterosexualitet.

Ofta använder jag termen heterosexualitet eller obligatorisk heterosexualitet, något som ibland skapar viss förvirring hos människor som frågar ”men vadå tror du att det är en social konstruktion att folk av olika kön vill ha sex med varandra” följt av något långt resonemang om reproduktion (ungefär som om folk i regel knullade för att göra barn).

Svaret på denna fråga är att jag inte vet. Jag vet inte om det är så att det finns något genetiskt som gör att människor i regel dras till människor av motsatt kön, och det finns det mig veterligen ingen annan som vet heller. Och vad mer är; jag bryr mig inte. Jag tycker inte att det är relevant. För mig är en av de minst intressanta bitarna när en diskuterar sexualitet vem som väljer att ligga med vem, för mig är sexualitet ett samhällsfenomen som i grunden handlar om hur vi väljer att organisera vår reproduktion, det vill säga att skapa nya människor, tillgodose vårt behov av närhet, omtanke och så vidare. I detta samhälle så organiseras reproduktionen i regel inom tvåsamma heteromonogama relationer och inom familjer. Detta är i alla fall normen och det som sanktioneras från samhällets sida. Det finns såklart en massa andra sätt att organisera sin reproduktion, men utrymmet för detta är begränsat såväl socialt som materiellt.

Heterosexualitet är nämligen så mycket mer än vem som väljer att ligga med vem. Heterosexualitet är ett sätt att organisera sitt liv. I heterosexualiteten ingår till exempel: att rangordna sina relationer så att kärleksrelationen står överst, att leva monogamt (eller i alla fall göra anspråk på någon slags exklusivitet), att bygga ett liv tillsammans med typ en kärnfamilj och att över huvud taget dela upp världen i två kön utifrån vilka ens ”sexualitet” definieras.

Jag ser inte heterosexualitet som någonting en ”är” eller ”har” utan som en ständigt pågående samhällelig praktik. Vi praktiserar heterosexualitet. Även människor som till exempel definierar sig som bisexuella praktiserar ofta heterosexualitet genom att främst ingå i långvariga relationer med människor av motsatt kön och snarare ”ligga runt” med människor av samma kön (stött på detta fenomen många gånger, säger inte att det är representativt för gruppen bisexuella).

Också människor som lever i samkönade relationer har ofta vissa heterosexuella praktiker enligt den definition som jag använder mig av. Heterosexualiteten är för mig en måttstock utifrån vilken alla andra mellanmänskliga relationer definieras och värderas i det här samhället. I en sådan kontext är det till exempel inte konstigt att personer som har ickeheterosexuella relationer ändå lägger sig till med vissa heterosexuella praktiker för att deras relationer ska ”erkännas” i heteronormsamhället.

Allt detta är garanterat sociala konstruktioner. Heterosexualiteten har inte alltid organiserats på det här viset. Även om det finns någon slags grund i ”biologi” som gör att en i regel tänder på folk av ”motsatt kön” så säger inte det att vi till exempel måste tycka att kärleksrelationer är mer betydelsefulla än andra relationer eller att vi måste organisera hela våra liv utefter våra kärleksrelationer. Detta tycker jag är väldigt viktigt att ifrågasätta som feminist, att diskutera hur vi organiserar reproduktionen i samhället och försöka förstå hur det hänger ihop med patriarkatet, för det gör det garanterat. Det är ju i reproduktionen som vi först och främst möts som kvinnor och män, och det är också inom den reproduktiva sfären som mycket av kvinnoförtrycket äger rum (ojämlikhet i hemarbete, mäns våld mot kvinnor bland annat). Därför måste heterosexualitet diskuteras inte bara i termer av vem som ligger med vem utan som samhälleligt fenomen. Vad innebär det egentligen att så många organiserar sitt liv utefter heterosexuella principer?

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag får då och då frågor om hur jag tänker kring det här med radikal- och queerfeminism, och varför jag kallar mig radikalfeminist när jag gör vissa queerfeministiska grejer.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte tycker att en behöver erkänna sig till någon feministisk ”lära” helt och hållet, utan att det är fett att det finns en massa olika perspektiv som en kan inspireras av på olika vis. De flesta feminister är inte renodlade queer- eller radikalfeminister, utan har lite av varje. Men jag tänker ändå diskutera frågan och också peka ut problem inom det radikalfeministiska perspektivet.

Jag tycker att det är relevant att ha en tydlig materialistisk grund i sin beskrivning av patriarkatet. Detta på grund av att jag tror att det är korrekt, men också för att jag tror att det har stora fördelar i att förstå förtrycket kvinnor utsätts för. Jag menar på att kontrollen av kvinnors reproduktiva förmåga löper som en röd tråd genom patriarkatets historia, och jag tror inte att detta kan förklaras med att det råkat bli så. Jag tror också att det är viktigt att formulera hur kvinnor exploateras i patriarkatet, alltså att vi inte bara förtrycks för nöjes skull utan för att kvinnor som kollektiv har reproduktiva förmågor som någon utnyttjar genom förtryck. Jag tror att det är viktigt att se detta, för jag tror att det kan leda fram till relevanta kampmetoder.

Så, reproduktionen är en grundsten i patriarkatet. Men nu kommer vi till det relevanta: detta gör inte att kvinnor utan den reproduktiva förmåga som anses vara ”korrekt” för kvinnor inte är förtryckta. Även om reproduktionen är centrum för och syftet med förtrycket så innebär inte det att de som inte kan delta i reproduktionen står utanför förtrycket. Snarare kan kvinnor som står utanför reproduktionen utsättas för mer förtryck, eftersom de inte har en säker position på samma sätt som kvinnor som deltar i reproduktionen. Jag menar alltså äldre kvinnor, lesbiska kvinnor, transkvinnor och kvinnor som av olika skäl inte kan eller anses vara lämpliga att ta hand om barn. En skulle ju kunna tänka sig ett samhälle där män typ håller kvinnor med rätt reproduktiv förmåga fångna i burar, men det känns kanske inte helt sannolikt. Nej, istället så framställs det som att det är ett jävla privilegium att ta hand om män och barn, och kvinnor som har detta privilegium uppmuntras till att bidra till förtrycket av de kvinnor som inte har det.

Det handlar inte bara om att kvinnor ska föda barn hur som helst, utan det ska vara rätt kvinnor som föder barn under rätt former. Kvinnor med fel funktionalitet, fel klassbakgrund och så vidare kan tvärtom bli hindrade från att föda barn. Kvinnor som inte föder barn under rätt förhållanden, alltså i en kärnfamilj med en man som kan utöva kontroll, gör också ”fel”. Det anses viktigt att kvinnan som reproducerar sig gör det på ett respektabelt vis och att hon inte behöver för mycket hjälp från samhället i form av till exempel ekonomiskt stöd eller hjälp med omsorgen om barnet.

Det finns även en rasistisk idé om att vita kvinnor bör föda fler barn för att gynna ”nationen”/rasen, medan rasifierade kvinnors barnafödande ses som problematiskt då de ”tar över”, blir för många och så vidare. Denna idé kan både synas i hur det talas om framförallt muslimska kvinnors barnafödande inom landet, men också hur det talas om ”överbefolkning” av planeten, då främst länder bortom västvärlden pekas ut som bovar samtidigt som ingen ifrågasätter den barnafödarstimulerande politik som förs i väst.

Det är uppenbarligen så att vissa kvinnors barn anses mer värda än andra kvinnors barn, och detta beror på en massa olika faktorer. Dels beror det på vilka andra värderingar och strukturer som är i omlopp, till exempel rasistiska sådana, men det finns också en vilja att effektivisera reproduktionen. Detta görs genom att ”dugliga” kvinnor uppmuntras till reproduktion, medan de som antas behöva hjälp inte anses kapabla till reproduktion. Vi uppmuntras också till reproduktion inom kärnfamiljen, vilket är en alldeles utmärkt institution för effektiv reproduktion eftersom ”samhället” inte behöver hjälpa till utan varje kärnfamiljsenhet i idealfallet ska klara sig själv.

Det måste finnas skäl för ”rätt” kvinnor att föda barn, och detta säkras inte genom direkt tvång utan genom att kvinnor som föder barn under rätt former får en säkrad plats i patriarkatet. Kvinnor som har rätt position och väljer att föda barn under rätt omständigheter vinner alltså på att göra detta val. Det kvinnor som av olika skäl inte anses böra, kan eller vill skaffa barn på ”rätt” sätt hamnar längre ner i hierarkin än dessa kvinnor, inte sällan blir de helt och hållet borträknade från kategorin kvinnor.

Förtrycket består alltså inte bara i att tvingas föda barn, utan det består i att reduceras till sin reproduktiva förmåga. Detta är ett öde som drabbar alla kvinnor, även de som saknar reproduktiv förmåga.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

På grund av detta kallar jag mig radikalfeminist, men jag tycker också att radikalfeminismen har ett problem i att i diskussionen om den reproduktiva förmågan samtidigt befästa just dessa normer. Jag tycker att det är nödvändigt att radikalfeminister börjar se på hur de själva konstruerar femininitet när de väljer vilka som ska inkluderas i det feministiska projektet. Barnafödande är centralt, men det gör inte att kvinnor som har ”rätt” reproduktiv förmåga är de enda som utsätts för eller ens de som blir mest utsatta för patriarkalt förtryck. Det är ett ganska enkelspårigt sätt att se på saken, och jag välkomnar en radikalfeminism som är mer öppen för diskussioner kring detta.

Barnafödarpolitik.

Läser denna artikel som handlar om att kvinnor får hjälp att styra upp sin reproduktion genom att göra någon slags plan över när en måste börja med barnafödandet för att hinna skaffa sig så många barn som en vill äga. Det kan säkert vara så att många kvinnor saknar kunskap om hur fertiliteten försämras med åldern, men den grundläggande förklaringen till att vi väljer att skjuta upp barnafödandet är nog snarare hur det idag ställs höga krav på kvinnor att båda göra karriär och skaffa barn, och att det tar mycket längre tid att skaffa sig ett tryggt jobb, en stabil inkomst, ett fast hem och så vidare idag, om en nu ens lyckas göra det.

En sak som jag tycker är intressant i debatten om barnafödande är att en som kvinna ska åstadkomma så himla mycket i livet. En ska skaffa sig tid för både karriär och familj. Kvinnor som skaffar barn innan de har en så kallat ”stabil ekonomi” bli skämmade för det, och kvinnor som väntar ”för länge” blir också skämmade. Att det ibland är strikt omöjligt att få ihop det tas det ingen hänsyn till, kvinnor ska bara se till att fixa ihop skiten.

Visst finns det kvinnor som kan fixa både en stabil karriär och flera barn, men det är ett fåtal priviligierade. Merparten får nog förlita sig på sin partner i någon mån.

En annan intressant grej appropå när en väljer att skaffa barn är vilka vägar en som kvinna har in i det så kallade ”etablerade (läs: patriarkala) samhället”. För att kvinnor ska ses som människor likvärdiga män måste de antingen göra sitt i reproduktionen eller delta i produktionen på ett framgångsrikt sätt, alltså göra en ”karriär” som anses ha status i patriarkatet. Kvinnor som lyckas med detta kan i regel skjuta upp barnafödandet eller skippa det helt och ändå få en plats i samhället, om än ifrågasatt. Problemet är att de allra flesta kvinnor inte har någon möjlighet till detta.

Därför blir det en klassfråga om en kan strunta i att föda barn eller inte, ty det är inte alla kvinnor som kan göra det och samtigit få en plats i samhället. Att varken skaffa barn eller leva något slags spännande meningsfullt liv är helt enkelt inte okej för en kvinna, då är en ingenting.

Det är uppenbarligen en politisk målsättning i samhället att kvinnor ska föda barn. Barnafödandet stimuleras på en massa olika vid, genom att olika former av hjälp med befruktning erbjuds, genom att vi får ekonomiskt bidrag vid barnafödande och uppenbarligen också genom att kvinnor får hjälp att skapa någon slags plan för sin reproduktion.

Ett bra sätt att få kvinnor att föda mer barn är att sluta straffa kvinnor ekonomiskt och socialt för att de föder barn, att skapa bättre förutsättningar även för människor utan någon så kallas ”karriär” att kunna försörja ett barn, höja lönerna i kvinnodominerade yrken och göra dem mindre otrygga. Jag tror att det skulle göra att många kvinnor mer beägna att skaffa barn. Det skulle kanske också göra att fler kvinnor vågade skaffa barn på egen hand, vilket vore bra eftersom en inte nödvändigtvis vill ha med någon partner att göra bara för att en vill ha barn.

Om juridisk abort och rättvisa.

Lemoine har skrivit om det här med juridisk abort, en fråga som varit ganska omdiskuterad på senaste tiden:

1. Ett argument som används av exempelvis Charlotte Dyremose, Jämställdhetsordförande för Konservative, men även många fler: Mannen är i sin fulla rätt att skydda sig medelst kondom alternativt hålla kuken i byxorna, och annars får han stå sitt kast.
Det här argumentet kan enligt mig ALDRIG användas om män om man samtidigt vill värna rätten till fri abort för kvinnor. För kvinnor är likaledes i sin fulla rätt att använda exempelvis p-piller och annars kan hon hålla byxorna på. Ett argument som dessutom ofta används av abortmotståndare, vill jag tillägga. (Innan ni börjar ropa om våldtäkt vill jag påpeka att jag skrev ”fri abort”).

Argumentet som bemöts här är ett jag själv brukar framföra:

Jag tänker såhär; personer med livmoder och personer med kuk har olika förutsättningar vid ett samlag och graviditet. Personen med kuk har bara något att säga till om fram till dess att personen med livmoder eventuellt blir befruktad, sedan är det hens beslut vad som ska göras av barnet. Detta handlar om rätten till den egna kroppen, eftersom barnet bärs i livmodern. I en situation där barn inte bars i livmödrar hade en absolut kunnat tänka sig att rätten skulle vara lika (hint hint automatiserat barnafödande), men den situationen har vi inte idag hur mycket jag än önskar att det vore så.

Att en person med livmoder kan göra en medicinsk abort innebär inte nödvändigtvis att en person med kuk ska kunna göra en juridisk eller ”ekonomisk” sådan. Jag tänker att en få fatta sina beslut så långt som biologin tillåter det, men att tillåta juridisk abort bara för att det ska vara ”rättvist” tycker jag är ett ganska konstigt skäl. ”Rättvist” enligt vilka premisser då? I mina ögon låter det inte särskitl rättvist att en person får ta hela ansvaret för en situation som förhoppningsvis skapats gemensamt för att hen har den sista chansen att välja bort barnet.

Problemet med medicinsk abort är att det är en riskfyllt ingrepp, det är något som kan skada en människas psykiska hälsa och reproduktiva förmåga. Att säga åt människor att de ”bara” kan välja att göra en abort tyder på en ganska dålig kunskap om hur situationen ser ut. Det är inte alltid möjligt att göra en abort, och det är alltid förenat med risker. Om personen med kuk bara kan lämna sitt juridiska ansvar så dumpas hela situationen i knät på den med livmoder.

Graviditeter sker, ofta för att preventivmedel inte fungerar eller för att det tagits ett mer eller mindre gemensamt beslut om att inte använda sådana. Jag skulle också säga att det ofta finns en press på kvinnor att inte kräva skydd eftersom det anses vara otrevligt för män. Eller så handlar det om vårdslöshet, något som båda parter också kan anses vara skyldiga för. Om en sådan situation uppstår och personen med livmorder väljer att inte genomgå en abort, för att hen har rätt att bestämma över sin egen kropp, så anser jag att ansvaret ska delas. Visst att sista valet ligger hos den som bär på barnet, men det finns en mängd val och risker innan som leder fram till den situationen, och om dessa är en två. Det är inte rimligt att hela ansvaret plötsligt ska ligga hos personen med livmoder bara för att det är hen som teoretiskt skulle ha kunnat välja bort situationen sista gången.

I mina ögon är det som kommer ske om juridisk abort tillåts att den sneda fördelningen i makt över reproduktionen till mäns fördel kommer att bli ännu skevare. Män kommer att kunna avsäga sig sitt juridiska ansvar över en situation de själv har varit ytterst delaktiga, kanske rentav pådrivande, i att skapa, bara för att kvinnor teoretiskt sätt har möjligheten att göra abort. Återigen vänds kvinnors reproduktiva förmågor emot oss.

Kvinnor kan påverka även utanför hemmet.

När jag har skrivit om barnfödarstrejkandet så har jag fått en del kommentarer i stil med att det är ”dumt” att jag inte tänker föra mina gener/värderingar vidare, eftersom jag är en bra person och så vidare. Vissa verkar mena att det vore kontraproduktivt av mig att inte skaffa barn eftersom jag i så fall inte har någon chans att sprida detta vidare.

Det första problemet jag har med detta är att det fortfarande handlar om att jag ska använda min kropp, min reproduktiva förmåga, till något slags högre syfte. Jag ska gå igenom allt det lidande en graviditet innebär för ett högre mål. Jag tycker inte att det finns något feministiskt i det och jag tycker det är ganska osmakligt att framställa det som om det vore någon slags plikt jag hade för kampen. Hur ska vi kunna nå ett jämställt samhälle när det bland feminister ses som helt acceptabelt att säga att kvinnor bör föda barn för typ ”samhällets” skull. Det är ju samma skit som innan, kvinnors kroppar är aldrig deras egna utan tillhör familjen, samhället, kampen och så vidare. I dagens samhälle så leder barnaskaffande till en massa i mina ögon oönskade effekter och dessa vill jag hellre slippa.

Sedan kan vi ju även ifrågasätta strategin som sådan: jag tror att det är en brutalt ineffektiv strategi att föda fram revolutionärer. Om vi ser det rent tidsmässigt så tar det oerhört mycket längre tid att föda och fostra ett barn än att radikalisera människor genom att sprida åsikter som jag gör nu. Jag tror absolut att jag kommer ha betydligt mycket större inflytande om jag ägnar mig helhjärtat åt den feministiska kampen än om jag skaffar barn i hopp om att de ska bli bra människor. Även om jag lyckas föda fram 2-3 bra människor så kommer det inte innebära någon större samhällsförändring.

Att skaffa barn tar tid. Det tar dels den tid som internaktionen med barnet tar, men det tar också den tid som en måste lägga på att arbeta om en har en till mun att mätta. Om en lever i en heterorelation kan jag tänka mig att det tar ganska mycket tid att få allt att fungera med partnern när en dessutom har ett barn och så vidare. Det är klart att det går att ha barn och engagera sig politiskt, men det är självklart så att det kommer att finnas färre möjligheter, mindre tid. Jag beräknar alltså mina möjligheter att påverka som ganska mycket större om jag väljer bort barn.

Den idé som gömmer sig bakom det här uttalandet är, som Helena skriver ett mycket bra inlägg om här, att den främsta möjligheten till att påverka för en kvinna är genom hemmet. Traditionellt så har det varit så att mannen har bestämt i ”det stora”, samhället, och kvinnan i ”det lilla”, hemmet (även om det såklart egentligen är mannen som har makten även i det lilla). När en kvinna pratar om att avstå från den eventuella påverkan hon kan ha i ”det lilla” så hör folk att hon helt och hållet tänker avstå från att påverka något över huvudtaget. Så är det såklart inte. Det går alldeles utmärkt att påverka en massa människor utan att nödvändigtvis ha fött dem.

Varför försöker folk lura in mig i att tro att min enda möjlighet till påverkan är att förse detta samhälle med nya människor, att vandra in i den kvinnofälla som barnafödande i regel är? Det är ju ganska uppenbart att jag påverkar även på andra vis, och jag förstår inte varför folk tror att jag är tvungen att skaffa barn för att kunna påverka ”på riktigt”. Jag tycker att det är nedvärderande och verklighetsfrånvänt att hävda att kvinnors främsta möjlighet till påverkan är den i hemmet.

Jag tycker inte heller att det låter särskilt sunt att föda barn som någon slags revolutionär strategi. Det skulle ju innebära att jag i praktiken skulle använda mina barn för mina politiska syften. Alltså jag är helt för att fostra in barnen i sunda värderingar och så vidare, men jag är emot att använda barn som någon slags vapen i kampen. Barn ska få vara människor och inte deras föräldrars projekt, detta anser jag i sig vara förtryckande och patriarkalt.