Etikett: ebba von sydow

Vad säger egentligen att ens föräldrar måste vara det viktigaste?

Det här med barnlöshet som Ebba von Sydow skrivit om är sorgligt på så många sätt tycker jag. Dels är det sorgligt med människor som verkligen vill ha barn med inte lyckas skaffa det. Men det är också sorgligt när bitterheten över att man själv inte lyckats skaffa några barn går ut över andra personer som faktiskt lyckats.

Men vad jag tycker är det mest tragiska är att barn fortfarande ses som en slags försäkring. Visserligen inte längre en ekonomisk sådan, men likväl en social. Barnen får dig att hålla ihop ditt äktenskap och de håller dig sällskap på ålderns höst. De klagar på äldrevården åt dig och kommer och pratar med dig trots att du inte fattar någonting. Den som är frivilligt barnlös får ofta höra att hen kommer dö ensam och den som är ofrivilligt barnlös blir betraktad som om hen drabbats av en hemskt olycka. Denna inställning är även starkt könad, en barnlös kvinna är värre än en barnlös man.

Tänk om man kunde ha ett samhälle där den absoluta närheten inte behövde komma från familjen. Där även barnlösa personer kunde anses leva rika sociala liv. För den här enorma fixeringen vid att ha sina egna barn känns mest bara konservativ.

Jag kritiserar inte den som har barnlängtan. Däremot kritiserar jag det faktum att barnalstrandet ses som en så självklar del i ett fullkomligt liv som det gör idag. Speciellt när vi åläggs med så många andra krav på karriär, fysisk perfektion upp till 50 och att ha en massa tid över för allt möjligt. Samtidigt pratas det alldeles för lite om alla dessa personer som inte kan skaffa barn när de väl försöker.

Och jag tycker att det säger något om fördelningen i ett samhälle när vissa personer stressar som galningar för att kunna spendera tid med sina barn, medan andra inte gör annat än att längta efter ett eget. Eller när vissa värderar ett biologiskt barn så högt att man låter det växa i en annan kvinnas kropp istället för att adoptera ett barn som behöver en ny familj.

Jag tänker att kanske om man luckrade upp den där envisa kärnfamiljsnormen så skulle det kanske bli lite lättare för en massa personer att ha närhet till andras barn utan att behöva känna sig mindre viktig för att man inte är dess förälder. För det kan finnas så många viktiga personer i ens liv, och vad säger egentligen att föräldrarna innehar den där absolut nödvändiga och ovärderliga roll som man ofta tillskriver dem.

Inga plastkassar för mig i alla fall.

Jag läste hos Ebba von Sydow att Jil Sander tydligen har med röda platspåsar som väskor i sin kollektion. Man har ju ett tag talat om it-väskans död, folk sägs vara trötta på väskor i mångtusenkronorsklassen med blaffiga loggor och kort levnadslängd rent designmässigt (orka lägga en mindre förmögenhet på en väska som inte är det minsta klassisk eller lättmatchad). Personligen har jag aldrig förstått fascinationen vissa har till väskor, jag skulle aldrig spendera mer än tusen spänn på en väska och då skulle det vara en rymlig, lättmatchad som jag skulle kunna använda dag ut och dag in flera år utan att vare sig tröttna eller trötta ut den. Den typiska It-väskan känns ofta krystad i spexighet och detaljrikedom.

Men än mer krystat och bajsnödigt blir det när man försöker utropa it-väskans död genom att lansera nya it-väskor (för ”IT” är ju egentligen bara epitetet för det som är ”DET” för säsongen). Den där plastkassen lär ju fortfarande vara sjukt överprisad, på samma sätt som den här 7000kronors läderpåsen från Celine är det. Det handlar ju fortfarande om att man gör ett statement av sina sjukt överprisade kläder/väskor/skor. Visserligen skriker dessa minimalistiska väskor inte ut vulgaritet på samma sätt men på ett sätt är det nästan ännu mer vulgärt att betala 7000 för något som inte ens ser dyrt ut eller har en kvalitet eller tillverkningsprocess som matchar priset. Det känns på ett sätt lite nonchalant, jag vet inte varför. Kanske för att man troligen har som mål att utstråla: ”kolla, jag är så jävla obrydd av vad folk tycker och har så jävla mycket pengar att jag kan lägga 7000 spänn på en väska ingen annan än den som är riktigt modeintresserad kommer lägga märke till”.

Bild tagen från Elin Kling.

Men när det gäller väskor tror jag att de svindyra väskornas tid är förbi. Det anses liksom inte fräscht att lägga 20 000 på en väska mitt under lågkonjunktur och ett allmänt miljörelaterat ifrågasättande av den överdrivan konsumtion vi idag ägnar oss åt. Dessa båda reaktioner är förvisso orimliga, då konsumtion är det som sätter rullning på ekonomin och det ur miljösynpunkt är långt bättre att satsa på få dyra plagg än många. Men sen när agerar människor rationellt.