Varifrån kommer den här uppfattningen?

Det finns ju en massa olika typer av ”hen”-användare som är mer eller mindre extrema. Jag tillhör dem som använder det när jag talar i allmänna termer eller när jag inte vet könet. Jag ser det mer som ett praktiskt ord än något revolutionerande ur feministiskt perspektiv. Att ”hen” skulle vara något slags slagträ som vi kan riva ner könsbarriärer med tror jag helt enkelt inte, däremot har det hjälpt till att dra igång en intressant debatt.

Det ryktas ju om folk som använder ”hen” fast de vet könet på personen ifråga. Jag har dock ingen aning om vilka dessa personer skulle vara. Alla jag snackat med eller hört talats om tycker typ som jag: det är ett praktiskt ord i sammanhang där könet är okänt men när man vet könet kan man lika gärna säga hon eller han.

Varför har folk den här uppfattningen om ”hen”? Handlar det bara om det där genusdagiset eller?

Skillnaden på att inte uppmärksamma och att förneka.

Ofta i den något uttjatade debatten om ”hen” så hörs följande argument, i detta fall twittercitat av Katerina Janouch:

Hen och genus=bra, men att låtsas som om biologiskt kön inte finns o inte tala om för sitt barn om är pojke/flicka är psykisk misshandel.

Om barnet frågar så tycker jag att det är väldigt konstigt att inte berätta vad de har för kön. Man ska inte undanhålla information ens i den ädlaste syften. Däremot tycker jag inte att det finns något som säger att man spontant ska berätta för barnet vilket kön hen har. Varför skulle man egentligen göra det? Och i så fall, när är ett lämpligt tillfälle att berätta detta för barnet. När ska man ta ”snacket” om att barnet är en hon eller en han. I vilken ålder ”måste” man veta?

Jag har väldigt svårt att se det som psykisk misshandel att rätt och slätt inte lägga någon vikt vid barnets kön. Typ kalla hen vid namn istället för att säga tjejen/killen eller något likvärdigt. Typ inte säga ”kom nu flickor/pojkar” utan säga namnen på de i gruppen eller ”barn”. Detta är inte att förneka könen, det är bara att inte lägga vikt vid dem. ”Men kön är ju en viktig del av identiteten” tycker väl någon nu. Det stämmer visserligen, men det beror väl en hel del på att samhället har gjort det till en viktig del genom att ständig köna saker och ting. Hela iden med genus är ju att göra det till en mer oviktig del av identiteten.

Men det finns en massa saker som är viktiga delar av identiteten som folk inte kategoriserar in barn i från första början. Etnicitet och religion kan till exempel antas vara viktiga delar av identiteten, klasstillhörighet likaså. Detta motiverar inte i någon tänkande människas ögon att man drar uppmärksamhet till detta hela tiden. Ingen skulle någonsin anklaga någon för att undanhålla en viktig del av barnets identitet för att man inte spontant berättade vilken samhällsklass hen tillhörde.

Egentligen tycker jag att detta är ett av de bästa argumenten för att använda ”hen” för det sätter med all önskvärd tydlighet fingret på att kön spelar orimligt stor roll i vår vardag, så stor att man ser det som ett fråntagande av barnets identitet att undvika att använda könade ord och saker om möjligt. Ett fråntagande eller förnekande hade varit att säga till barnet att det inte finn några kön när hen frågar eller att ljuga om barnets kön. Däremot att inte berätta spontant kan inte vara ett fråntagande, lika lite som det är ett fråntagande att inte berätta om hudfärg, religion eller klass spontant.

Vardagsidioti.

Jaha. Anita och Calle Schulman ironiserar i vanlig ordning över ordet ”hen” som uppenbarligen ligger väldigt högt på agendan hos dem. Ingen får använda det hemska ordet ty det leder till förvirring, chock och fruktan. Galningarna dras som vanligt till lägerelden och skriver saker som dessa:

så jävla bra, skrattar ihjäl mig.
ocn de där nyuppfinnande HEN är så töntigt att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

de finns väl 2 kön av en anledning för helvete.
ypiskt folk att komma op sjuka nya grejer för att krångla till att mera.

Alltså, slutklämmen i denna kommentar om att det minsann finns ”två kön av en anledning” är ju bara för rolig. Det är väl fan ingen hen-förespråkare som har ställt sig emot att det finns män och kvinnor? Däremot finns det folk som har påpekat detta med att det liksom inte är så enkelt som att det bara finns män och kvinnor, utan att det finns folk som ser ut som ett kön men känner sig som ett annat, eller kanske har en fysisk könstillhörighet som är oklar i sig. De finns väl också av en anledning?

Fånigt att bli arg över en så uppenbar idiot kanske, men orkar inte med denna extrema inskränkthet som finns i att vägra acceptera att alla andra i hela världen kanske inte vill eller kan dela in sig i grupper av kvinnor och män.

Tre ickepolitiska anledningar till att använda ”hen”.

De här med ”hen”. Jag har otroligt svårt att se hur det kan vara så kontroversiellt. Det är ett jävla ord liksom, så kan folk inte bara slappna av.

Ordet har dels en ideologisk och politisk grund men det finns faktiskt också gott om praktiska skäl till att använda ordet hen som inte har något alls med genus eller feminism att göra, eller i alla fall väldigt lite.

Anledningar till att låta ”hen” ingå i ens vokabulär:

  1. Det är så otroligt mycket mer praktiskt. Om man inte vet könet på en person så sliper man säga ”hon eller han” utan kan säga ”hen” istället. Det är alltså en avsevärd förenkling, hela nio tecken eller tre stavelser försvinner utan att minsta lilla nyans går förlorad.
  2. Ofta när man talar om en person man själv vet könet på men inte vill avslöja för mycket om så låter det sjukt fånigt att säga ”hon eller han”. Dessutom är det lätt att man försäger sig. I ett sådant sammanhang så kommer ”hen” väl till pass och låter mycket mer naturligt. Och så slipper man säga ”den” eller något sådant.
  3. Man undviker lätt det pinsamma i att anta någons kön och gissa fel. Jättebra!

Jag säger aldrig ”hen” om namngivna personer, då säger jag alltid hon eller han. Men när man inte vet eller vill ange så lite information om en person som möjligt så är ju hen skitbra och praktiskt.

Vad jag tycker om Ebba Buschs debattartikel.

Jag måste börja med att säga att jag tycker att Ebba Buschs debattartikel är bra och har många viktiga poänger. Tydligen sätter man inte sina rubriker själv på newsmill, så den kan hon inte sättas ansvarig för. Hon har helt rätt i att det är mycket tråkigt att fokuset på att Helle Thorning-Schmidt blivit ny statsminister i Danmark direkt hamnade på det faktum att hon är kvinna, och inte på själva politiken. I en perfekt värld hade det såklart inte setts som något sensationellt, och det hade det inte heller varit. Idag lever vi dock inte i denna perfekta värld, vi lever däremot i ett samhälle där det faktiskt är en ganska stor grej att en kvinna lyckats bli statsminister.

Att så mycket av pratet kring Mona Sahlin har handlat om hennes kön är sorgligt tycker jag. Folk får itrycket av att hon är inkvoterad, vilket såklart sänker hennes trovärdighet. Speciellt när hon själv säger saker som att socialdemokraterna ”så tydligt har sagt att det är dags för en kvinna”. Då har hon uppenbarligen inte gått in i uppgiften med förtroende för sig själv och sin kompetens, utan sett det som att hennes kön är hennes främsta merit.

Jag är emot den typen av kvotering som handlar om att sätta ett mål på absolut jämn könsfördelning och sedan inte kunna se andra faktorer. Däremot är jag helt för den typen av kvotering som innebär att man, om två likvärdiga kandidater står mot varandra, väljer den som råkar tillhöra en grupp som är underrepresenterad vilket i många fall är kvinnan.

Men man ska såklart inte bara ta till så trubbiga redskap som kvotering. Att ha en större medvetenhet kring maktstrukturer räcker i många fall gott och väl. Om man vet lite om hur kvinnor och män ses annorlunda och kvinnor ofta missgynnas så kommer man troligen att kunna ta personen bakom könet alldeles utan att behöva kvotera. Det är dit jag vill att vi ska komma. Hur man ska komma dit är oklart. Kanske behövs kvotering, kanske räcker det med utbildning. Om man kvoterar ska man vara tydlig med att det inte rör sig om att välja en dålig kvinna framför en bra man, utan om att bryta den positiva särbehandlingen för män.

Ebba Busch tar också upp hur jämställdhetsdebatten lätt kör ner i det ena av två diken, varav ett är där man utgår från att kön sammanlänkar oss mer än det faktiskt gör och det andra är där man eftersträvar någon slags ”könslös sörja” och använder ord som ”hen”.

Jag använder ”hen” men jag har absolut inget emot att folk innehar könsspecifika drag. Jag går till exempel omkring i kjol, har gärna push-up och förstärker på olika sätt kvinnliga drag. Det är absolut inget fel med det, i mina ögon. Folk som använder ”hen” brukar generellt inte ha problem med klänningar och kjolar eller smink, däremot har de problem med att man ofta förutsätter att en okänd person har ett visst kön fast man egentligen inte vet. Därför skriver man ”hen”, inte för att skapa någon slags könslös sörja utan för att markera att man faktiskt inte vet könet på personen som åsyftas. Detta är skitbra när t.ex. partnermisshandel diskuteras eftersom man då kan unvika att alltid förutsätta att förövaren är man, vilket många gör.

När det gäller att ”kön beskrivs som en nästan transcendental gemenskap och att endast en kvinna därför kan representera andra kvinnor” så kan jag väl för det första påpeka att det faktiskt finns väldigt mycket som är könsspecifikt i vårat samhälle. En grej som är könsspecifik är de förväntningar som ställts på oss under vår uppväxt, som ju är det som skapar könsrollerna. Jag tycker inte att en kvinna representerar mig bättre än en man i t.ex. ekonomiska frågor. Däremot ser jag det som tämligen självklart att kvinnor generellt representerar mig bättre än en man i frågor relaterade till jämställdhet mellan kön. Givetvis finns det gott om undantag, men jag vågar absolut hävda att de flesta kvinnor har en större förståelse för min situation som just specifikt kvinna.

Om vi inte behandlades så olika på grund av våra kön skulle man inte betrakta kön på det viset. Men nu är det tyvärr inte så och därför så kan man nog ändå hävda att en kvinna har mer gemensamt med en kvinna när det kommer till frågor om könsmaktsordningen än vad hon har med en man.