manshat – Sida 2 – Fanny Åström

Feminister som inte hatar män.

Ibland kan jag bli lite irriterad när jag läser olika snusförnuftiga texter av feminister som handlar om att de minsann inte alls hatar män och att en kan vara feminist och älska män och så vidare och så vidare. ”Vi feminister hatar inte män”, skriver de kanske och jag sätter mig genast på tvären och tänker ”tala för dig själv”. Jag vill inte att någon ska komma och tala om för mig hur ”vi feminister” förhåller oss eller inte förhåller oss till män. Feminister förhåller sig jävligt annorlunda till fenomenet män.

Problemet med den här typen av uttalanden är enligt mig att en liksom har bestämt sig för att manshat är något dåligt, en anklagelse som vi måste försvara oss från. Men varför egentligen? Varför är det så viktigt att tala om för folk att en minsann inte alls hatar män för att en är feminist? Det känns som ett implicit avståndstagande från alla de feminister som faktiskt hatar män. Jag tänker typ att även när jag har perioder då jag inte hatar män så skriver jag inte texter om att jag inte hatar män trots att jag är feminist för jag tycker inte att det är relevant.

Sedan brukar resonemanget lyda typ som följer; ”jag hatar inte män det finns en massa män i mitt liv jag uppskattar”. Ja, och en massa kända kvinnohatare hade kvinnor i sina liv, det betyder ingenting. Det handlar inte om att hata alla enskilda individer ur gruppen ”män” utan om att hata det specifikt manliga. Det vill säga; maskulinitet, eller mäns utövande av social, ekonomisk och kulturell makt över kvinnor. Men en person är ju alltid mer än sitt kön, och även män kan såklart vara älskvärda på en massa olika sätt trots sina specifikt manliga egenskaper.

Det känns som att folk säger såhär för att få feminismen att framstå som mer legitim. De tänker sig att det kommer att bli mer okej att vara feminist om folk inte tror att feminister hatar män. Feminismens legitimitet kan inte bygga på att vi inte hatar män, för det är att återigen anpassa oss till mäns villkor. Därför tycker jag att folk ska sluta med detta undflyende förklarande och klargörande av att feminister inte måste hata män. Jag tror inte att det kommer ta oss någonstans.

Manshat är självförsvar.

Ofta så tänker jag på hur grymt jävla SKÖNT det hade varit att slippa hata män. Det hade varit så underbart befriande att slippa fokusera en så stor del av ens känslomässiga kapacitet. Det hade varit så jävla skönt att bara kunna vara likgiltig inför män. För hat kräver ju en mottagare, det kräver att en förhåller sig till något, och jag vill helst inte behöva förhålla mig till män över huvud taget. Jag vill inte ödsla min energi på män.

VARFÖR hata jag då män. Jo, för att manshat är självförsvar. Det är ett psykiskt självförsvar som en behöver ibland, för att bygga upp sig själv.

Jag vill börja med att förklara vad jag anser att manshat innebär. Manshat för mig är inte hat mot alla individuella människor som råkar vara män, utan det är hat mot det specifikt manliga, alltså hat mot män som män. När agerar män som män? När de utövar förtryck, när det sätter sig över kvinnor.

Män har genom hela mitt liv utsatt mig för förtryck då de utövat maskulinitet. Detta förtryck har internaliserats in mig, jag har trott att det är jag som är värdelös och förtjänar förtrycket. När jag insett att så inte är fallet så blir svaret att istället vända avskyn mot förtryckarna. Förståelse och försoning, kanske vissa tycker vore en bättre utväg. Absolut, men det är tyvärr inte riktigt en reell möjlighet. För om jag förstår männen, om jag försonas med männen, så utsätts jag bara för MER förtryck. Jag kan inte gå omkring och förlåta och försonas när jag fortfarande utsätts för mäns attacker.

Jag hatar inte män av princip, jag hatar män för att jag behöver det. Jag hatar män för att jag annars kommer att hata mig själv på det sätt som patriarkatet har lärt mig att hata mig själv. Jag hatar män för det förtryck de utsatt mig för, för om jag inte gjorde det så skulle det vara som att tycka att jag förtjänade att utsättas för det förtrycket och DET GÖR JAG INTE. Detta är det oerhört viktiga insikt som mitt manshat ibland är nödvändigt för att upprätthålla. Insikten att jag är värd något bättre än att bli förtryckt för att jag är kvinna. Insikten om att jag förtjänar att vara människa. Ibland, när denna insikt är svårt att fånga, så måste jag vända mitt hat emot dem som fråntar mig denna insikt, som berövar mig min förmåga att känna egenvärde.

Män som vill sluta bli hatade av kvinnor borde fokusera på att sluta vara avskyvärda, borde fokusera på att sluta utöva förtryckande maskulinitet själva och att motarbeta patriarkala strukturer. De flesta ”manshatare” har sällan några större problem med män som gör detta, och om några nu ändå har det så kanske det finns viktigare saker i världen än att varenda människa tycker att en är toppen. Typ att störta patriarkatet. Och när detta är gjort så kommer jag att sluta hata män, och jag kommer göra det med glädje.

Män som hatar män.

Ibland dyker de upp, männen som hatar män. Feministiska män som ogillar mansrollen, helst inte hänger med andra män och så vidare. Som går upp i feministiska kvinnors manshat och hejar på det, utmålar sig själva som minst lika stora manshatare och så vidare.

På ett sätt förstår jag det här. Jag förstår att även män utsätts för andra mäns förtryck, att även män skadas av mansrollen. men jag tycker ändå att det är viktigt att komma ihåg att en man inte kan ha samma position gentemot patriarkatet eller andra män som en kvinna har.

Att hata män är inte samma sak för en man som för en kvinna. Kvinnor som uttrycker att de hatar män får betydligt mycket mer skit för detta. Män som hatar män blir inte lika hårt utsatta för det. Därför kan de finnas väldigt mycket blindhet inför de egna privilegierna i att som man liksom försöka uttrycka så mycket manshat som möjligt.

Många av de män som uttryckt att de hatar män som jag har träffat har själva utövat mycket maskulinitet, och de har genom att idogt hävda sitt manshat faktiskt på sätt och vis approprierat feminismen. Män som har försökt övertyga mig om hur värdelösa och usla män är, som har tagit sig tolkningsförträde över mig när det kommer till hur en ska tycka illa om män och på vilka grunder, fastän en kan tycka att det kanske är jag som kvinna i ett patriarkat som borde få definiera det där. Ibland har jag rentav varit med om att män berättat för mig att jag inte är tillräckligt intensiv i mitt manshat, något som jag tycker är fullkomligt absurt eftersom just en av de grejer jag hatar maskuliniteten för är att ständigt ta sig tolkningsföreträde. När män gör såhär så blir det som att de återupprättar sitt tolkningsföreträde, det blir okej för mig att hata män eftersom de tycker det, och de ska visa mig vägen in i det korrekta manshatet.

Att uttrycka hat mot män kan också vara ett sätt att avsäga sig ansvar. Genom att ta avstånd från manskollektivet så utmålar en samtidigt sig själv som att inte vara en del av problemet, som den upplysta mannen som har insett hur pissigt det är med maskulinitet och därefter inte behöver bry sig.

Det finns också män som inte tar avstånd, men det kan också vara problematiskt. Ofta angränsar det till essensialism. Män som erkänner sig som en del av det förtryckande manskollektivet, men liksom gör det med en uppgiven ryck på axlar. De hatar mansrollen och sig själva, men det gör ingenting för att förändra sig själva. Istället fortsätter de utöva maskulinitet som om de inte kunde.

Det finns också den typen av män som inte umgås med män för att det är trevligast så för dem. Detta provocerar mig något oerhört, för de talar ofta om det som om de liksom ingår i kvinnokollektivet och är där på samma premisser som de närvarande kvinnorna, vilket i princip aldrig är fallet. Det är klart som fan att det är soft för dem att umgås i ett sammanhang där de är överordnade alla närvarande. Jag kan också tycka att detta sätter en del press på mig som kvinna att vara så jävla härlig, något jag inte direkt känner för att leva upp till. Hur mycket än den här typen av män tar avstånd från män och är med i den feministiska jargongen så påverkar deras närvaro kvinnor, de utövar fortfarande maskulinitet och förtryck, de har fortfarande en överordnad position som män.

Jag efterfrågar ansvarstagande, ansvarstagande för sin position och för manskollektivet. Jag tycker att en har en skyldighet som feministisk man att försöka påverka andra män, inte isolera sig med kvinnor eller appropriera kvinnors feministiska strategier. Vi har inte samma position i patriarkatet, och ditt manshat kan aldrig bli som mitt. Snälla, ta det inte ifrån mig.

Jag är ett hot mot det här vidriga samhället, och det är jag jävligt stolt över.

En grej jag har noterat både bland feminister och inom vänstern är en slags tävling i att framställa sig som så maktlös och ofarlig. När det till exempel anordnas en demonstration framhålls det hur otroligt ofarlig den är, att det inte finns några ”extremister” där, som feminist är det viktigt att framställa hur otroligt mycket män har att vinna på feminism och att det minsann inte finns några manshatare.

Jag blir så matt, för vad är meningen med att bedriva en politisk rörelse om den inte utgör något hot mot makten? Vad är meningen med att bara stå med sina jävla plakat och ”säga sin åsikt” om vi ändå inte kan sätta press på att åstadkomma någon verklig förändring?

Visst, det är jävligt bekvämt att inta en offerroll, utmåla sig själv som en harmlös sanningssägare, stå och ropa på sunt förnuft i ett galet samhälle, väl medveten om att ingen kommer lyssna. Med den mentaliteten kommer vi aldrig kunna vinna några slag, vi kommer bara att kunna gå ut med den moraliska segern i att ha haft rätt gång på gång, aldrig den politiska makten.

Istället för att jobba så hårt på att utmåla sig själv som ofarlig, se till att jobba på att förverkliga borgarnas värsta mardrömmar. Se till att vara det där hotet mot den borgerliga ”demokratin”, de där våldsbejakande extremisterna, som de hela tiden snackar om.

För faktum är att om vi gång på gång utmålar oss själv som maktlösa så kommer vi inte heller att kunna anskaffa någon makt. Det är inte sannolikt att folk vill ansluta sig till en politisk rörelse som inte göra något annat än att förlora hela tiden. Vi måste lyfta fram de slag vi vinner, vår potential. Vem vill stå på de säkra förlorarnas sida?

Om vi inte gör detta så kommer vi aldrig kunna bli något mer än samvetets moraliskt korrekta röst i ett vidrigt samhälle, vi kommer bara att kunna säkra oss en etablerad och bekväm plats som ”kritiker” i kapitalismen, aldrig åstadkomma något mer, något större. Det kanske kan vara ett lockande projekt för egot, men som politik är det värdelöst.

Så när någon försöker utmåla dig som ett hot nästa gång, skit i att säga emot. Säg istället; ”ja, jag är ett hot mot det här vidriga patriarkala och kapitalistiska samhället, och det är jag jävligt stolt över”.

Hur vi bör hantera manshat.

Nu tänkte jag att vi skulle diskutera manshat lite, och hur vi inom feminismen kan hantera detta.

I mina ögon är manshat ett negativt fenomen. Det är negativt eftersom hat är en känsla som är väldigt smärtsam att bära, som konsumerar de människor som bär dem. När jag upplever hat mot män som grupp är det jobbigt för mig och något som hindrar feministisk kamp. Manshat för mig innebär känslor av ilska och frustration inför män som grupp som kan ta sig uttryck i generella negativa omdömen om mäns personer. Manshat är inte att prata om män överordning eller vissa maskulina beteenden, det är bara en beskrivning av verkligheten och något som måste göras inom feminsimen. Allting som kan få män att känna sig ledsna eller obekväma är inte nödvändigtvis manshat.

Samtidigt är manshat ett vitkigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva, inklusiva för mig själva. I patriarkatet har kvinnor internaliserat skuld och skam över sig själva och att de är förtryckta. Kvinnor känner ofta hat mot sig själva. Att istället vända det hatet mot män som grupp tror jag är någonting bra.

Jag har lärt mig att istället för att känna hat känna sorg. I vissa situationer, när män är fångade i patriarkala mönster och vi inte kan nå varandra på grund av detta, då känner jag sorg. Sorg för att vi båda är fångade i en struktur som är för stor för oss att styra över. Detta är en sorg som jag ofta känner, som jag hela tiden bär inom mig. Sorgen över att vi hade kunnat vara så mycket mer, så mycket mänskligare. Sorg är lättare att bära, för det äter inte upp en på samma sätt.Det som har fått mig att kunna känna sorg istället för hat är feministisk analys. Istället för att se mäns agerande som något de gör av frivillig ondska så ser jag det som något de gör av omedvetenhet eller tvång. Det är givetvis förkastligt i vilket fall, men det får mig inte att hata.

När män aktivt förtrycker mig och vägrar förstå mig så känner jag ilska. Detta tycker jag är en rimlig reaktion och något jag tillåter mig själv att känna. Jag behöver känna den ilskan då och då, ty jag har inte alltid orken att vara förstående och förlåtande.

Ibland talas det om förståelse och förlåtelse och hur bra det är. Förståelse och förlåtelse är fina saker, men det är ingenting en kan tvinga fram hur som helst. En kvinna som blivit förtryckt av män hela sitt liv kan inte helt plötsligt göra sig av med de känslor som finns inne i henne. Hon behöver få hjälp med att hantera dem, och det kan en få i feministiska sammanhang. När en tar all den ilska och frustration en känner och gör något konstruktivt av så är det lättare att låta den rinna av sig. När en använder alla dessa känslor till något konstruktivt.

Att tvinga fram förståelse och förlåtelse i situationer där en egentligen inte kan är att göra våld på sig själv. Att tränga bort de känslor av ilska som finns innuti en gör inte att de försvinner, utan att de riktas mot en själv. Istället för att hata män hatar du dig själv för att du känner hat. Detta tror jag är ett dåligt sätt att komma till bukt med sitt hat.

Istället tänker jag mig att vi i feministiska sammanhang ska kunna ge människor verktyg till att förstå sitt manshat. Förstå varför det finns hos dem. Genom att förstå sina känslor så tror jag att det blir lättare att komma underfund med vilka känslor en vill känna, och vilka en vill göra något åt. För min del känns det dåligt att känna manshat för ofta, men då och då släpper jag fram ilskan för att jag behöver det. Jag låter inte alla dessa känslor gro i mig för att jag är för rädd för att uttrycka dem, för det tror jag skulle bli destruktivt.

Jag tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat. Utan den förståelsen tror jag inte heller att det kan göras något konstruktivt av dessa känslor. Vi måste förstå och stötta de som känner såhär, det är ett sätt att visa systraskap och ett sätt att få in människor i den feministiska rörelsen.

Att bara försöka trycka undan tycker jag är ovärdigt feminismen. Vi om några borde ju begripa vad det är som kan få någon att känna manshat. Därför tycker jag att det är viktigt att vi tar dessa känslor på allvar istället för att försöka sopa dem under mattan. Det måste få ta tid att sortera ut de känslor en känner, att bearbeta det förtryck en blivit utsatt för. Vi måste låte det ta den tiden, för kvinnor som blivit utsatta för förtryck är alltid alltid viktigare än män som känner sig kränkta.

Till er som tycker att det är viktigt att rensa ut manshatarna.

Till alla er som tycker att vi ska ha en feminism som inkluderar män mer, vad är det ni tänker er ska hända när vi är ”färdiga” med projektet, när vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister? När tänker ni er att vi är färdiga?

Tror ni att män kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig? Tror ni att de män som klagar på att feminismen är för extrema plötsligt kommer bli jämlikhetskämpar? Ifrågasätta sina priviliegier och sitt beteende?

Tror ni att det finns någon ”lagom” nivå av självkritik för dessa personer? Tror ni att de någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem?

Tror ni på allvar att det är ”manshatarna” som är det stora hindret för feminismen? Jag tänker att en kan tycka olika om retorik, kampemetoder och så vidare, men jag måste ändå fråga mig om ni tycker att det är ”manshatarna”, extremfeministerna och så vidare som är problemet här? Känns det inte som en mer rimlig förklaring att vi lever i ett patriarkat där feministiska idéer givetvis motarbetas?

Tror ni att män var med acceptanta inför feminism tidigare, när feminister kämpade för frågor som anses självklara idag, som till exempel lika rösträtt? Tror ni inte att feminister har motarbetats i alla tider? Tror ni inte att motståndet vi möter nu är samma motstånd som för 20 år sedan, 50 år sedan? Tror ni att det plötsligt har blivit en annan grej, att män plötsligt inget hellre vill än att släppa sin makt, bara en ber dem snällt nog?

Tror ni verkligen att det här snacket om att män inte känner sig inkluderade i feminismen handlar om en genuin strävan att vilja göra gott inom den feministiska rörelsen, kämpa emot sin egen överordning? Tror ni att de kommer stå där, beredda att bedriva feministiskt arbete, bara alla manshatare försvinner?

Tror ni verkligen att en effektiv kamp för kvinnors rättigheter, emot mäns överordning, kan bedrivas på ett sätt som män upplever som tillfredsställande? Tror ni verkligen att de kommer släppa ifrån sig sin makt bara vi är välartade nog?

Det finns män som deltar i den feministiska kampen, de flesta blir väl bemötta, rentav hyllade. ”Manshatarna” utgör inte något hinder för dessa. Däremot finns det en mycket sund skepsis bland feminister mot män som säger sig vilja hjälpa till, men först efter att en lång kravlist är uppfylld. Varför skulle vi lita på att dessa, som inte bidrar med något utöver sitt gnäll, plötsligt skulle kavla upp ärmarna och hugga i? Och varför skulle de göra ett bättre jobb än de kvinnor vi i så fall blir tvugna att utesluta?

Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra mest?

Den här inkluderingsdebatten som pågår lite då och då, den som handlar om att feminismen ska vara ”inkluderande” mot män, den lämnar en så himla dålig eftersmak.

För att vara ”inkluderande” mot män krävs inte sällan att män ska behandlas med silkesvantar. Ingen får uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare och så vidare.

Grejen är den, att månag kvinnor känner ett starkt hat och/eller rädsla för män, vilket beror på att de blivit utsatta för mäns förtryck hela livet. Dessa känslor går inte bara att sudda bort, de finns där och de är lika legitima som mäns känslor av att bli ”utpekade” när en talar om manlighet och mäns förtryck av kvinnor. För mig är det oerhört viktigt att dessa kvinnor har en plats inom feminismen, att de kan komma och prata om dessa upplevelser och känslor utan att bli dömda.

Det betyder inte att jag ”försvarar” manshat eller liknande. Däremot betyder det att jag anser att dessa känslor är värda att ta på större allvar än att bara sopa dem under mattan, ta avstånd från dem eller whatever. De många kvinnor som känner manshat gör det av en anledning och det är bland annat denna anledning som jag anser det vara feminismens uppgift att bekämpa.

Manshatet springer inte ur ”feminismen” eller ur kvinnors undermåliga hjärnor eller något liknande, det springer ur en verklighet där kvinnor gång på gång utsätts för övergrepp och förtryck av män. Kvinnor blir nedtryckta, trakasserade, tafsade på, våldtagna och slaga av män. Detta beror i sin tur på att vi lever i ett patriarkat.

Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest?

Jag älskar män!

Jag har en sak att bekänna. Jag hatar inte män. Jag ÄLSKAR faktiskt män. Alltså riktiga män som är på det där alldeles speciella manliga mans-sättet som jag tycker att en man ska vara.

Jag tycker att män, alltså riktiga män som verkligen tar hand om sig själva, sin figur och så vidare, är oerhört sexiga. Jag kan knappt gå förbi en man utan att daska till honom på rumpan, så mycket tycker jag om män.

Jag tycker om män så mycket att jag har tapetserat hela mitt rum med bilder på lättklädda män i olika utmanande positioner, som stimulerar min fantasi. Jag älskar män så mycket att jag skulle vilja ta några riktigt fina exemplar och stoppa upp dem och sätta dem på piedistal.

Men tyvärr är det så att det finns vissa män som liksom inte omfamnar sin manlighet på det där sättet som får det att pirra till i mitt underliv. Det finns vissa män som inte tränar, utan som låter kroppen förfalla, skaffar sig en ölmage istället för synliga magmuskler. Till alla dessa män har jag ett meddelande: kvinnor gillar inte det! Masa er istället till gymmet och träna lite så kommer ni bli ett hett byte!

Det finns ju män som hävdar att de inte bryr sig så mycket om att attrahera kvinnor, men jag vet nog att det är varje mans högsta önskan att få vara alla kvinnors våta dröm. Jag vet att de minsann blir glada för uppmärksamheten när de får en klapp på baken, trots att de låtsas bli arga. Det är ju bara en del av det så kallade spelet mellan män och kvinnor, om ni förstår vad jag menar? Männen vill ju spela svårflirtade.

Om inte männen lever upp till min idé om hur en riktig man ska vara, ja då måste jag såklart säga det till dem. Inte för att vara taskig eller så utan för att upplysa om vad jag föredrar, så att de kan anpassa sig bättre nästa gång. Jag utgår nämligen från att det ligger i alla mäns intresse att anpassa sig efter min smak rörande dem.

Detta var en ironisk (ja, jag måste skriva det, annars kommer någon jävla ”jämställdhetsbloggare” att ta det på allvar) text appropå den här typen av snubbar:

Kärleken till de förtryckta är större än hatet mot förtryckaren.

Någon skrev till mig att ”mitt manshat vet inga gränser” och jag tänkte att jag ibland önskar att det var så, att jag bara kunde hata hata hata manligheten så mycket som den förtjänar. Men det går ju liksom inte, för ett sådant hat skulle endast konsumera mig och inte leda till något gott.

För mig har feminism varit ett sätt att sluta hata. Först tog jag det av patriarkatet internaliserade hatet mot mig själv och andra kvinnor och började hata patriarkatet och manligheten istället, sedan slutade jag hata och började istället känna sorg över att vi lever i ett samhälle som tvingar fram de här känslorna istället för att vi ska kunna leva tillsammans.

Att hata kan vara nödvändigt i perioder, men i längden blir det bara smärtsamt och jobbigt att ägna sig åt. Det gör mest ont i en själv och inte i i patriarkatet. Det är väl det jag har förstått, att i min kamp mot patriarkatet måste jag lägga manshatet på hyllan och istället börja jobba mer konstruktivt. Och det blir för jobbigt att möta all den skit en möter när en försöker bekämpa patriarkatet om en ska reagera genom att bli arg på allting, genom att hata de som mycket som det förtjänar att hatas, för floden av skit vet fan inga gränser. Det som kvinnor utsätts för i patriarkatet är så vidrigt och så fruktansvärt att en känner det som om en skulle kunna brinna upp av raseri, men det går ju inte för om jag skulle låta hatet förtära mig skulle jag inte kunna fortsätta göra det jag gör.

Så jo, faktiskt, mitt manshat vet gränser, och den gränsen går vid vad jag klarar av att hantera. Idag orkar jag knappt känna hat eller ilska alls längre, för det skulle bli mig övermäktigt om jag kände det varje gång det var berättigat. Istället känner jag bara sorg, en avgrundsdjup sorg över att kvinnor varje dag fortsätta förtryckas i denna vidriga skapelse till patriarkat, en sorg över att män dagligen fortsätter utöva detta förtrycka och att vissa till om med känner sig tvungna att försvara sin makt så mycket att de aktivt kämpar emot feminism. Egentligen förtjänar ni att hatas, men jag har kommit fram till att ni inte är värda mitt hat, det är inte värt att bli så upprörd över er att min förmåga att kämpa försämras.

Min drivkraft i feminismen är inte framförallt hat mot manligheten, utan en kärlek till alla de kvinnor som utsätts för ert förtryck. Och den kärleken driver mig till att ta hand om mitt hat, bearbeta det, omvandla det till sorg och göra rum för det i mitt bröst. För att jag ska kunna fortsätta kämpa för att dessa kvinnor ska kunna leva ett bättre liv.

Tar avstånd från manshat.

Man ska tydligen ta avstånd från manshat som feminist. Även om det inte är ett stort problem bland feminister att de hatar män, även om jag själv inte sprider manshat, även om jag står upp emot manshat när det dyker upp och även om jag skriver om att det är problematiskt när feministisk analys skymmer sikten för problem män drabbas av räcker det tydligen inte. Så nu tar jag avstånd från manshat. Här kommer det:

Tydligare än såhär kan det väl inte bli? Men för att ändå förtydliga: jag hatar inte män, jag tycker inte att män är djur (i någon högre grad än kvinnor), jag tycker inte vi ska ha en speciell mansskatt, jag tycker inte att män är svin. Okej? Kan jag få fortsätta skriva om feminism nu?