Etikett: samband

Detta måste förstås som ett upprättande av klassmakt.

Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.

Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden  av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.

Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.

I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.

Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.

Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.

Ibland måste man ta av sig genusglasögonen.

Det har skrivits en del om genusglasögon på sista tiden och jag känner faktiskt att det finns en sak som jag måste påpeka i allt det här.

Om man vill så kan man se samband som stöder ens teori precis överallt. Men man måste vara försiktigt, för det gäller att inte övertolka allt eller tolka in saker som inte finns. Jag hävdar såklart inte att det skulle vara något hittepå att kvinnor är underställda män, men jag tycker inte heller att man ska tolka in det i allt.

För det finns en stor risk i att se allt för mycket ur det perspektivet. Man riskerar att bortse från när kvinnor beter sig som svin mot män bland annat, vilket jag tycker är väldigt problematiskt. För grejen är att det finns strukturer som styr oss, men vi är också individer.

Jag märker att jag gör detta själv då och då, speciellt när det kommer till relationer. När jag hör om olika problem folk har i sina relationer så tenderar jag alltid att släta över kvinnans del i det hela för att jag förstår henne. Det handlar ju dels om att jag känner igen mig, men också om att jag har lärt mig att se världen ur ett visst perspektiv. Jag har lärt mig att se kvinnor som mer utsatta än män, och jag har lärt mig vissa förklaringsmodeller för vissa beteenden.

För mig är det en fälla, för jag vill trots allt i slutänden se alla som individer som ansvarar för sina egna handlingar men som till viss del styrs av strukturer. Jag tänker att om man ser strukturer överallt så kommer man inte åt individerna på samma sätt.

Så jag tycker att man ibland måste ta av genusglasögonen och bara se människan, rakt upp och ner, utan att försöka hitta strukturella förklaringar till hens problem eller beteende. Eller bara försöka se världen ur ett annat perspektiv, jag har alltmer börjat se klassaspekter till exempel.

Min alldeles egna konspirationsteori.

Nu börjar även jag tycka att detta är skumt, det måste jag medge. Jag vill inte att nån ska tro att jag helt förnekar möjligheten att det kan vara något konstigt med alla dessa djur som dör, jag skulle bara önska att folk kunde ägna sig lite mindre åt att hetsa upp sig i onödan. Och i onödan enligt mig är när det endast har skett på två platser och man har kunnat se tecken på utvärtes våld i båda fallen.

Detta är egentligen ingen konspirationsteori, men det är väl samma mekanismer som ligger bakom. Om man letar tillräckligt noga så kan man se samband för precis allting. Det finns så mycket information ute i världen och så många helt orelaterade händelser som kan verka hänga ihop om man bara försöker.

Det jag tycker är lustigt med det är att folk ägnar sig åt att fundera över sådant när man istället kan lösa betydligt mer uppenbara problem som finns rakt framför våra ögon. För att reda ut en sak som bostadsbristen eller psykvården behövs inga långsökta teorier, det är bara att läsa regelverket kring det och lite offentliga utredningar.

Det är onödigt att det går en massa tid och engagemang åt detta. Tänk vad alla konspirationsteoretiker hade kunnat uträtta om de ägnat sig åt lite mer jordnära problem. Deras energi verkar ju vara närmast outtömlig, tänk om de hade kunnat använda den för att informera om hur fruktansvärt dålig psykvården är.

Alla engagerade människor finns idag antingen inom religionen eller hos konspirationsteoretikerna, eller etter värre: hos de religiösa konspirationsteoretikerna. Jag vet inte om det är så att man måste vara fylld av orimligt stark tro till något påhittat för att kunna langa så otroligt mycket engagemang som dessa personer gör.

Om jag ska säga min egen konspirationsteori så tror jag att staten och media levererar en massa irrspår om ”mystiska grejer” för att vi ska undvika att engagera oss i verkliga och uppenbara problem. Rädsla är, som vi alla vet, ett utmärkt sätt att hålla människor i schack.